Category Archives: Livet

På besök i Astrid Lindgrens Nangijala

FullSizeRender (6)

Jag var på träff i Astrid Lindgrens Näs i helgen. Vädret kunde ha varit betydligt bättre men ändå hann jag uppleva magisk natur.

Om du lämnar Näs och korsar Prästgårdsgatan kommer du till en liten park. Just den här helgen blommade vitsipporna. Hela marken var täckt av en matta av vitsippor. Och spritt bland vitsipporna stod ståtliga björkar med vita stammar och ännu kala grenar.

 

Besök i Nangijala
Jag visste med ens att jag hade kommit till Nangijala. Här måste Astrid ha plockat vitsippor många gånger. Och det som är så magiskt med sådana platser är att du börjar prata med främlingar. Jag satte mig på en bänk när en ensam man kom förbi. Jag kan inte förklara vad det var som hände men det gick ju bara inte att låta bli att prata med varandra. Han kände också att han hamnat i Nangijala.

När jag var i Blue Mountains i Australien för två månader sedan hände samma sak. Naturen var så storslagen att jag var tvungen att dela det med någon. Då pratade jag också med främlingar.

Skrivträff = möten
På skrivträffen mötte jag gamla skrivarvänner, nya skrivarvänner, författare och förläggare. Det var magi det också. Det är alltid magi att träffa människor som delar ens intresse. Vi pratade om varandras texter. Vi lyssnade på Johanna Thydell. Och på lördagskvällen var det öppen scen och jag läste ur min kommande bok. Jag blev sjukt imponerad av alla som vågade inta scenen. Alla var författare.

Hitta kreativiteten?
Att befinna mig i skrivande miljöer och bland skrivande människor ger mig kreativitet och inspiration. Det är roligt att höra om alla som lyckas förverkliga sina skrivardrömmar.

Sen hittar jag kreativiteten i naturen också. När jag bygger historier promenerar jag gärna i flera timmar. Jag, solen, vinden, träden och gärna havet befruktar varandra. Och så föds berättelserna.

Så jag hade nog kunnat sitta där på bänken i vitsippsskogen i all oändlighet. Om det inte vore för vädret. Sverige och april betyder inte alltid sol och värme. Just den här helgen betydde det kyla med inslag av snö.

Men det kommer en vår. Snart. Och solen har inte bara en läkande effekt på mig. Den kommer med stora lass inspiration.

“The recension”

Uppvaktad med blommor
Uppvaktad med blommor

Efter nästan tre veckors väntan har den då kommit, den där efterlängtade bekräftelsen, den där allra första recensionen. Jag ska kopiera den och rama in den. Och sen ska jag läsa den varje gång jag råkar läsa någon annan slags recension.

En ”realistisk och robust, gedigen och psykologiskt trovärdig prosa” och ”en respektingivande och stilistiskt oklanderlig roman”. Jag snubblar på orden, fattar inte riktigt att det är min roman han beskriver, känner bubblet i halsen, jublet som vill ut.

Min kompis ringde idag och frågade om jag kände honom, den där Jan Karlsson i Blekinge. Det gör jag inte, men jag skulle vilja slänga mig om halsen på honom. Han har gett mig en gåva. Nu är jag inte längre orolig för recensenterna. Jag har fått den bekräftelse jag suktat efter.

Hur viktig är bekräftelse?
Det är en viktig fråga, speciellt i skolans värld. Måste jag ha bekräftelse för att fortsätta att skriva? Mitt svar är nej. Jag kommer alltid att skriva. Men jag tror att alla behöver bli sedda. Och att få bekräftelse är ett sätt att bli sedd.

Lärare är duktiga på att bekräfta. Bra. Jättebra. Fortsätt så. Men vad betyder de orden egentligen? Och hur hjälper det eleverna vidare?

Bedömning
Det finns ett fint ord: formativ bedömning. Det är det lärarna ska ägna sig åt. När jag läser min fina recension ser jag att det är det Jan Karlsson har gjort. Han har beskrivit vad han gillar med boken. Men han har också beskrivit vad som är mindre bra. Det är inte så mycket han har att klaga på och det är lätt att missa det. I alla fall om man har ett filter framför ögonen, som jag har just nu. Men det finns där i alla fall och det är jag faktiskt också tacksam för. Bedömning hjälper mig att utvecklas vidare.

Barnen som hela tiden får höra “jättebra, fortsätt så”, vet inte hur de ska göra för att utvecklas vidare. Mina lärare bekräftade mig men de kunde inte sätta fingret på vad jag skulle göra för att fortsätta att utvecklas.

Back to work
Idag har jag tagit fram manuset på min nästa bok. Idag har jag bestämt att det är dags att gå vidare. Jag måste tillåta mig att stanna upp och njuta av bekräftelsen och lukta på blommorna. Men jag måste också fortsätta framåt. Nästa bok blir en barnbok och den är nästan färdig.

Om du vill läsa hela recensionen finns den här:
http://www.blt.se/kultur-noje/marie-hedegard-sa-nara-barfota/

Ännu ovetande

vår i stockholm
Vår + förälskelse = sant

Har du varit kär någon gång? Det tillstånd jag befinner mig i nu har stora likheter med förälskelse. Nervöst. Pirrigt. Underbart. Och samtidigt outhärdligt.

Intresse har uppstått
Än så länge har vi bara pratat lite grann. Hon har uttryckt sitt gillande, men bara som hastigast. Hon har låtit mig ana att intresse har uppstått. Men jag är inte helt säker. Hon har inte ställt sig upp och visat världen sin kärlek.

Det är min bok jag pratar om, min debut. Boken har funnit på marknaden i snart sex dagar. Vad kan man egentligen förvänta sig? Jag vet inte. Det är första gången jag är med om det här tillståndet. Hon, min läsare, har ännu inte gett mig bekräftelsen jag törstar efter.

Törstar efter bekräftelse
Idag träffade jag på en före detta elev som berättade att ”mamma tycker att din bok är jättebra”. En vän sa att hon inte kunde sluta läsa. Och en annan sa att hennes man hade lagt beslag på boken. Jag blir överlycklig över sådana ord. Men jag väntar på den där objektiva domen, den där recensenten som inte har en aning om vem jag är, hon som antingen ska höja mig eller såga benen av mig.

Hur viktigt är det med recensioner? Räcker det inte med att ryktet sprider sig från mun till mun? Men jag inbillar mig att det behövs många munnar för att sprida ryktet om en bra bok.

I helgen gjorde jag mina första boksigneringar i bokhandeln. Det var roligt att prata med så många människor. Jag upptäckte en sak som jag inte varit medveten om tidigare. Expediterna ägnade mycket tid åt att rekommendera böcker till kunderna.

Och gissa vad! Jag rekommenderade andra författares böcker till kunder. Det är väl något som händer med oss när vi befinner oss bland människor som delar vårt intresse. Så jag kanske ska släppa den där kärlekskranka längtan efter det där telefonsamtalet (eller recensionen) och ägna mig mer åt att prata böcker.

Min afrikanska drömresa

Ghana fr Johanna
foto. Johanna Johansson

Den allra bästa sortens resor är för mig resor som stannar kvar länge och som lämnar kvar ett avtryck inuti, kanske till och med får mig att tänka nytt. Det handlar sällan om sevärdheter eller strandliv.

En by i Ghana
En resa som har satt ett djupt avtryck i mig är när jag blev inbjuden att bo och leva i en liten by på landsbygden i Ghana. Det var en stor utmaning att anpassa mig. Klimatet var annorlunda och de hade andra värderingar än vad jag bar runt på, till exempel synen på tid. Det är så lätt att tycka att ens egna värderingar är överlägsna och jag fick verkligen en lektion i att lyssna under min vistelse där.

Här hemma är det så naturligt att ha ett kök. Det är så självklart att ha en massa glas och tallrikar och skålar i köksskåpen. Lika självklart är det att barnen har aktiviteter på fritiden och att det är viktigt att passa tider.

I familjen jag besökte fanns det inget kök. Det fanns en kokgrop och en kokplatta utomhus och två kastruller. Var och en hade sin egen mugg och tallrikar användes inte. Det fanns inga kranar med rinnande vatten, inga vattentoaletter, inga duschar eller badkar. Men det var inget fattigt liv. Det var bara olikt mot mitt. Och det väckte mig på ett sätt jag inte var beredd på.

Att hitta det som är viktigt i livet
Nu har jag skrivit en bok om en kvinna som gör en liknande resa som jag. Hon bor i en liknande by och ägnar dagarna åt liknande sysslor som jag. Och genom att befinna sig en by på landsbygden i Ghana hittar hon tillbaka till det som är viktigt i hennes eget liv.

Min bok heter Så nära barfota och kommer ut 6:e april.

Jag tror att litteraturen kan hjälpa oss att förstå världen och oss själva. Det är därför jag har skrivit den här boken.

Kulturkollo är veckans utmaning att skriva om en drömresa. Jag kunde inte låta bli.

 

Att resa

FullSizeRender
Varför reser du?
Jag befinner mig just nu på resa, så då passar det väl bra med det här inlägget. Varför jag reser? Om fyra timmar ska jag sitta på flygplanet som ska ta mig tvärs över jordklotet. Inte bort utan hem herbal supplements for weight loss. Den här resan är lite speciell. Det är inte en sån där vanlig resa. Jag har nämligen varit och besökt min son, som har fått för sig att Australien är ett ganska bra land att bo i.

Om han inte hade varit här hade inte jag heller varit här. I så fall hade jag varit hemma och jobbat. Klockan hade ringt sex och jag hade segat mig upp, som vanligt. Men nu har jag fått ledigt och jag njuter för fullt.

Vardag
Jag har haft en helt perfekt resa, i mina ögon. Min son och hans flickvän har jobbat och jag har fått uppleva Australien mycket på egen hand. Jag har fått ha vardag här och jag har haft förmånen att vara en lite mer passiv deltagare i vardagen. Jag har inte behövt stiga upp klockan sex om jag inte velat.

Utflykter
Det är klart att de har varit lediga också. Och då har de tagit med mig på olika utflykter. Vi har gjort två underbara utflykter upp i bergen och så har vi badat i vågorna, grillat på stranden, druckit vin på Operabaren och varit på MardiGras. Allt det har varit helt fantastiskt men den största upplevelsen är nog ändå just vardagen. Jag har ätit frukost på terrassen i värmen. Jag har promenerat i timtal. Jag har gått vilse, inte bara en gång utan nästan varje dag. Visste ni att det nästan inte finns några raka gator utanför Sydney? Jag har suttit på stranden och bara varit.

Och så har jag skrivit. Under mina promenader har jag bearbetat. Och så en dag var jag redo att börja skriva. Det är en härlig känsla. Jag behöver mycket egen tid för att få till mitt skrivande. Så samtidigt som jag befinner mig i en helt ny värld med fullt av inspiration får jag tid för mina tankar att gro. Och det är då min kreativitet flödar.

Att resa ensam eller tillsammans
Jag tillhör inte dem som reser ensam. Jag har nog bara gjort två resor på egen hand, och de har båda gått till min son. Normalt reser jag tillsammans med någon. Men jag har hittat reskamrater som trivs med att jag försvinner iväg in i min skrivbubbla. Och jag skulle önska att jag vågade resa mer ensam.
Min man är perfekt att resa med. Han försvinner in i sina intressen och jag in i mina. Och så ses vi emellanåt.

Jag älskar att hitta små mysiga fik och bara vara. Att hitta ett fik i Stockholm är nästan lika bra som att resa utomlands. Men bara nästan. Något som väcker min kreativitet är också värme. Och naturen.

Naturupplevelser
Jag har upplevt Blue Mountains här i Australien. Vi sov en natt i den lilla staden Leura. Nästa gång jag kommer hit ska jag boka in mig några fler nätter där uppe och bara vandra och skriva och vara.

Sammanfattningsvis:
Jag stannar tiden när jag reser. Och det är i de där pauserna som jag blir kreativ. Ju äldre jag blir desto viktigare blir det att stanna upp. Det är väl något med att tiden bara rusar på.

Men nu måste jag packa ihop mig. Och lämna det här häftiga landet down under.

Hur vi använder vår tid

vinterEfter att ha läst Lindas inlägg på skriviver.se kan jag inte låta bli att fundera över det där begreppet ”tid”.

I den takt våra familjer växer minskar tiden. Det börjar redan när du träffar din partner. Du skaffar ett större boende och du kanske även köper hus. Och så kommer barnen, det ena efter det andra. Och har du tur eller otur eller vad man kan kalla det så blir det bonusbarn och nya familjebildningar. Och så kanske det blir en båt och en sommarstuga och så vidare.

Allt det där har jag gått igenom. Men jag är så gammal att jag även har upplevt att familjen har krympt. Det ena barnet efter det andra har flyttat hemifrån. Vi har sålt sommarstugan och båten. Och jag har plötsligt fått mer tid.

I have a dream
Under alla år har jag haft en dröm, en dröm om att skriva böcker. Och jag har fått kämpa för att skapa tid för den drömmen. För det är ju så att vardagen alltid kommer först. Först och främst kommer barnen. Och så kommer jobbet. Sen måste man ju sova också. Tiden som återstår ska rymma så mycket. Och så ska ju huset städas ibland. Och så ska vi träffa släkten och åka på semester och vara romantiska och träffa vänner och gå på Junibacken. Och så kanske hinna träna. Och sen kanske, kanske finns det lite tid för egna intressen.

Att jaga svansen
Att hitta tid för egna intressen handlar om att prioritera dem. Men det är lättare sagt än gjort. Jag har burit med mig en inre stress under flera år. När man inte hinner göra det man vill skapas en frustration. Hur fort man än springer hinner man aldrig ifatt den där svansen. Och jag är av den otåliga sorten. Jag ville inte vänta med att skriva mina böcker.

Men jag har hållit fast i min dröm och skrivit i perioder och nu har jag mer tid.

Trettiofemåringar ska hinna allt samtidigt. Jag vet för jag har varit där och jag ser att det är likadant nu. De ska göra karriär, köpa hus, renovera hus och skaffa barn samtidigt. Det är inte så konstigt att de är frustrerade. Det är inte så konstigt om de inte hinner med sina egna intressen och drömmar. Och det är inte så konstigt om de hela tiden kämpar för att få tiden att räcka till.

Tappa bort sina drömmar
Jag har skrivit en bok om en kvinna som får tillbaka all den där tiden igen när barnen flyttat hemifrån. Men hon har tappat bort sina drömmar och blir bara vilsen. Som tur är har hon en väninna som håller liv i sina drömmar och det blir räddningen även för min huvudperson.

Trots att jag inte har några barn hemma längre är det lätt att prioritera fel. Det är alldeles för lätt att planera in andra saker. Men det viktiga är väl att det är medvetna val och att jag inte stressar över de dagar eller veckor när jag inte hinner skriva, när jag väljer att göra andra saker.

Lev och njut
Lev i nuet, andas, stanna upp! Och se till så ni hittar lite egen tid någonstans så ni inte tappar bort era drömmar. Och till dig Linda, som gör medvetna val för att få tiden att räcka längre, vill jag bara applådera.

Gott Nytt år

liten rosa skrivbokAvslut. Eftertanke. Reflektion.
Idag är dagen då många stannar upp, tar en titt i backspegeln, lättar lite på gasen. Men eftertanken kräver en stund i avskildhet. Om bilen är full av ungar eller föräldrar eller bara ens partner är det kanske ingen idé att lätta på gasen just idag.

Och ibland är nyårsafton så full av förberedelser inför den där stora festen, ”the fest” som man har planerat så långt i förväg. Då är det kanske också bättre att vänta till en annan dag.

Jag har firat nyårsafton på många olika sätt genom åren. Och ofta har nyårsafton betytt någon form av fest.  Därför gör jag ofta mitt avslut några dagar före nyår. I förrgår gjorde jag mitt.

Avslut på år 2015
Jag satte mig ensam på ett utekafé och skrev. Runt mig satt människor och åt och drack medan jag drack mitt kaffe och skrev sida upp och sida ner. Det blev många sidor i min svarta Hemingwaybok. 2015 var ett bra år för mig. Det hände en hel del och mycket av det som hände var bra saker. I min bok skrev jag ner tankar, lärdomar, känslor. Jag älskar att skriva i min tankebok, som jag kallar den. Där finns allt möjligt; från att-göra-listor till djupt existentiella tankar. Där finns även hela scener till mina böcker. Men just nu upptar de sista sidorna i boken mitt avslut av år 2015.

Efter avslut är det lätt att snabbt gå vidare till nästa år, det där ännu helt blanka som ligger framför oss. I och för sig är det väl aldrig helt blankt. Några saker finns redan inplanerade och även inbokade i kalendern.

Nyårskarameller
Men jag gillar att dröja kvar i det gamla en liten stund till, lite som att suga på det där sista på karamellen och inte snabbt bita sönder den. Men det är klart att tankar på det nya året kommer direkt efter avslutet. Vad blir det för slags år? Och framför allt: Vad vill jag att det ska bli för år?

En gång firade jag nyår på ett slott i Yorkshire.  Där började vi med att slänga bort tre saker från det gamla året. Genom att börja med att slänga bort så gjorde vi plats för något nytt. Jag gillar den tanken.

Min proklamering
Än har jag inte gjort min ”Inför-det-nya-året-proklamering”. Jag håller på och suger på den ett tag till. Den är alltid hemlig så ni kommer inte att få läsa den här ändå men så mycket kan jag säga som att det ofta handlar om att bekämpa rädslor. Jag uppfattas nog som en modig typ och jag kan erkänna att jag redan har gjort mig av med många rädslor. Men det finns alltid några kvar 🙂

Jag vill önska er alla Ett Gott Nytt År 2016. Lycka till med era projekt och drömmar! Vad vore vi utan dem? Jag har köpt en ny skrivbok för det nya året. Den är likadan som den gamla men den här har en helt ny färg. Rosa blir min färg för det nya året. Den känns så ny och fräsch och fylld av förväntningar.

Jag ska skåla in det nya året i bubblande Cava på ett torg i en spansk liten vit stad som klättrar upp mot bergen. Skål!

Jul – gemenskap och tomtebolycka


ny tomteThe same procedure as every year, Miss Sophie

Jag är uppväxt i en tomtebolycka. Alla jular följde ett regelbundet mönster och det var inte så mycket som skilde sig åt från år till år. En återkommande sak var att husmor alltid var trött på julaftonskvällen. Det var så mycket som skulle göras ända fram tills att julklappspappret kunde städas undan. Och på julafton skulle alla vara glada så det var ingen som märkte att husmor var trött. Men på juldagen sänkte sig julefriden även över henne.

Mina första trettio år var det mamma som var husmodern. Jag älskade julen och insåg aldrig hur mycket arbete det var för min mamma. Det är klart att jag hjälpte till att duka och sånt, men så här i efterskott undrar jag varför jag inte hjälpte till mer.

När jag hade fått mina barn ville jag fira julen hemma i mitt hem. Jag hade en föreställning om att jag ville ge mina barn samma tomtebolycka som jag hade fått. Därefter har våra jular fortsatt efter samma mönster, med den skillnaden att nu var det jag som var den utarbetade husmodern. Varje år tänkte jag att jag skulle sänka kraven, göra mindre mat, städa mindre, köpa mindre julklappar, njuta mer.

Duktig-flicka-syndromet
Jag försökte verkligen. Men det resulterade bara i att jag fick flänga runt i affärer dagen innan julafton för att jag drabbades av någon slags inte-duga-ångest.  Eller så var jag uppe halva natten före julafton för att griljera skinka och rulla köttbullar och koka knäck. Varför var jag tvungen att vara den där duktiga flickan? Vem var det jag ville duga för?

Jag tror inte att mina barn förstod hur trött jag var. På samma sätt som inte jag förstod.

Idag på juldagen finns det nog både mammor och pappor som pustar ut. Jultomten har varit där, barnens ögon har tindrat och lugnet har äntligen lagt sig.

Att bryta mönster
Jag har firat en helt annorlunda julafton i år. Inga barn, inga julklappar, ingen sill. Inte ens en köttbulle. Det är klart att det känns tomt. Julen är ju trots allt gemenskapens högtid. Och det är klart att jag har saknat barnen. Samtidigt har jag gjort saker jag inte hade gjort om jag stannat hemma. Om jag stannat hemma hade kraven växt, även om kraven bara kommer inifrån mig själv. Det är klart att vi skulle ha köpt julklappar, en gran kanske, julmat förstås. Ingen jul utan knäck. Och egen inlagd sill. Sillsallad. Och …

Nu har jag istället tagit hand om mig själv. Jag har sovit mycket, läst böcker, promenerat och suttit i solen. Och i julklapp fick jag restaurangbesök. Jag slapp handla maten, laga den och även disken efteråt.

Nästa år kanske blir annorlunda. Men jag är glad över friheten att välja. Och jag tvättar sakta men säkert bort min duktig-flicka-kostym.

Att prokrastinera

advent liten

Vem av er brukar prokrastinera? Efter att ha läst ett inlägg av Fredrik Frängsmyr i Debutantbloggen vet jag nu vad detta obegripliga ord betyder. Jag är bara tvungen att dela med mig.

Prokrastinera betyder ett beteende att skjuta upp saker. Jag vill skriva mina böcker. Jag vill skriva mina blogginlägg. Men först ska jag bara städa lite, kanske diska eller plocka ur diskmaskinen. Och kanske behöver blommorna vatten också. Är det någon som känner igen sig?

Jag har skjutit upp mitt skrivande i en massa år. För när jag har gjort allt det där städandet och diskandet är ju klockan så mycket så det är ändå ingen idé att börja med något. Snart är det ju ändå dags att laga mat eller gå och handla eller något annat viktigt.

Att skriva varje dag
I lördags var jag och lyssnade på tre av Debutantbloggarna på Sture bibliotek i Stockholm. De är ute på en turné runt Sverige och i lördags var de nära mig. Jag fick höra mycket om deras skrivande och skrivprocesser men det var en sak som fastnade i mig. Alla tre skriver regelbundet. De skriver i princip varje dag. Thomas Årnfelt har alltid sin dator med sig och så fort han får en kvart över så fäller han upp locket. Jag häpnar. Och inser att här har jag något att arbeta med.

Vad gör då jag? Jag åker hemifrån alldeles för tidigt för att orka skriva före jobbet. Undrar när Fredrik Frängsmyr åker hemifrån. Han skriver en timme varje morgon på väg till jobbet. Jag prokrastinerar kanske bara.

Jag kommer hem från jobbet eller träningen vid femtiden. Då har jag ju många timmar på mig. Men när jag har ätit och surfat och lite sånt där prokrastinerande är det läggdags.

Att ändra beteenden
Men jag blev inspirerad av Debutantbloggarna. Riktigt inspirerad. Och jag vill verkligen ändra mitt beteende. Så kanske, bara kanske, sätter jag klockan på fem i morgon. Det känns som en perfekt stund att börja dagen med att skriva medan hela huset och världen därutanför sover. Imorgon är det första december. En perfekt dag att ändra sitt beteende.

Fortsättning och utvärdering följer.

Envishet, tålamod och skrivande

skrivstund Lådna

Detta publicerades på http://www.annahellqvist.com i två delar helgen. Här kan ni läsa den i sin helhet.

Eftersom jag är envis fortsätter jag att skriva.

Jag tror att det är en grundförutsättning för att bli författare. Sen vet jag ju att det finns de som blir ”upptäckta” redan på första försöket men de tillhör nog ovanligheterna. Jag är ingen tävlingsmänniska, så det är inte där envisheten ligger. Det är bara det att jag har en dröm.

Mina tre första böcker ligger tillfälligt i byrålådan. Jag har levt med dem i så många år så de är en del av mig. Därför vägrar jag att bara se dem som en del i min skrivprocess.

När jag tog upp en av dem och läste igenom den för inte så länge sedan upptäckte jag bristerna. Jag måste faktiskt erkänna att jag är glad att den blev refuserad, även om jag inte kunde förstå det då. Idag hade jag inte varit stolt över den. Men det betyder inte att själva storyn är dålig. Det betyder bara att jag trodde att den var färdig långt innan den var det.

Så därför ligger den där i lådan i avvaktan på att jag ska sätta tänderna i den igen. Och faktiskt så längtar jag efter den dagen. För ni, mina kära karaktärer, har visst ett existensberättigande. Ha bara lite tålamod så ska jag visa världen att ni finns.

Var god vänta

Dessa hemska ord. Tålamod är ytterligare en egenskap som en författare måste ha.

När jag var trettio sa min chef att jag behövde träna upp mitt tålamod. Han sa att jag hade jättebra idéer men att omgivningen behövde mer tid för att ställa om sig. Fem år senare sa nästa chef samma sak. Men hon uttryckte det på ett lite annorlunda sätt. ”Du går fram som en ångvält och det klarar jag inte av”, sa hon.

När jag nu ser tillbaka på mina år som aspirerande författare ser jag att det är tålamodet jag har haft svårast med. Jag gillar egentligen att redigera, att se texten förfinas, men jag vill att den ska bli klar nu, helst idag. Och jag vill skicka in till förlag imorgon, senast om en månad.

Om jag vetat att det skulle ta sex år för min första bok att bli färdig vet jag inte om jag hade börjat. Nu är jag så glad att jag inte visste det.

När är manuset färdigt då?

Mina skrivande kompisar har skrattat åt mig. Ta det lugnt, har de sagt men jag har haft bråttom med att bli författare. Paradoxalt nog är det antagligen just det dåliga tålamodet som har försinkat min författarkarriär. Jag har skickat in mina tidigare manus till förlag alldeles för tidigt.

När man redan är utgiven, kanske man har råd att skicka in sitt manus till förlag för tidigt, i alla fall om man skickat det till sitt gamla förlag. Redaktören känner dig ju redan. Det är annorlunda med debuten. Då får ditt manus bara en chans och tyvärr handlar det bara om några minuter innan manuset har genomgått den där första utrensningen.

Jag tror på lektörer.

En lektör kan se på din text med en utifrånblick. Lektören har förhoppningsvis den där fingertoppskänslan, den där blicken för vad som är bra och vad som behöver jobbas vidare med. Mina tre första böcker har inte tagit vägen förbi en lektör. Jag vet inte om en lektör hade kunnat hjälpa mig att vässa dem tillräckligt. Men det jag vet är att jag har använt två lektörer till min debutbok och nu är den snart på väg till tryck.

När jag hade skrivit klart mitt råmanus tog jag kontakt med Ann Ljungberg.

Hon läste manuset och gav mig förslag på saker som jag borde jobba vidare med. Jag redigerade, och gjorde en del research, bland annat en resa till Ghana, och så fortsatte jag att redigera. När jag började anse manuset som färdigt tog jag kontakt med en annan lektör, Lena Sanfridsson, som gav mig ytterligare förslag på delar som jag borde jobba vidare med. Hon tyckte bland annat att jag borde utöka slutet för att få en bättre balans. Om jag hade varit utrustad med ännu mer tålamod hade det kanske varit en idé att anlita ytterligare en lektör, men där sa jag stopp.

Nu ville jag prova mina vingar.

Nu har jag skrivit ännu ett manus och naturligtvis har jag skickat även det till lektör. Jag kommer inte att hoppa över lektörssteget någon mer gång.

Nästa fredag

Kommer jag att skriva mer om hur jag arbetar och hur jag hittar inspiration.