Idag pratade jag med en ung kvinna med tre barn, varav den äldste var tio år.

Hur ser mitt liv ut om tio år? frågade hon sig. ”Var bor du då?, frågade hon sin äldste son.
Småbarnsåren är så intensiva. Hela livet kretsar runt barnen.

Spädbarnstiden är helt underbar. Du kommer hem med din lilla guldklimp och de enda molnen på himlen handlar om när bebisen ska äta eller sova. Den tiden går ganska fort förbi men nästa period är längre. Våra barn är barn väldigt länge. Man ska lämna och hämta på dagis och sen på fritids. Man ska handla mat, laga mat, tvätta, städa, förhöra läxor, skjutsa på aktiviteter, hålla kalas, åka på barnanpassade semesterresor, stå och vänta vid lekparker, äta på Mac Donalds osv.

Sen kommer tonårstiden, som ibland blir ännu mer intensiv, med fritidsgård i vardagsrummet och vakande nätter.

Men barnaåren har ett gemensamt: Det är liv i huset.

Sen kommer den stora tomheten.
Den dagen barnen flyttar hemifrån inträder en ny period i ditt liv. Det är då du ska göra allt det där som du har drömt om.

Det är klart att det är skönt. Det är helt fantastiskt skönt att slippa allt det där tjatet, all den där tvätten, all den där mjölken man skulle släpa hem.

Men… Det finns en sorg också. För det blir verkligen tomt där hemma.

Vem är han, mannen där mittemot vid matbordet. Känner jag honom? Vad har vi gemensamt egentligen?

Och barnen. Behöver de mig inte längre? Varför ringer de inte?

Hur förbereder du dig för den där stora tomheten?
Jag förberedde mig inte. Men den där kvinnan jag mötte idag hade redan börjat förbereda sig.

Vi har dem bara till låns, säger vi hurtigt.
Det sa jag också. Men det är en sak vad vi säger, en annan vad vi gör. Jag band mina barn till mig hårt. Och det är smärtsamt att lossa på banden. Nu förstår jag hur min mamma kände, och kanske fortfarande känner.

Det finns inga facit, inga handböcker. Men det finns livsvisdom. Jag ska ge mig ut på jakt efter visdom.

Dela gärna med dig? Vad har du för erfarenheter? Hur ska man klara av den där stora tomheten?