Ännu ovetande

Har du varit kär någon gång? Det tillstånd jag befinner mig i nu har stora likheter med förälskelse. Nervöst. Pirrigt. Underbart. Och samtidigt outhärdligt.

Intresse har uppstått
Än så länge har vi bara pratat lite grann. Hon har uttryckt sitt gillande, men bara som hastigast. Hon har låtit mig ana att intresse har uppstått. Men jag är inte helt säker. Hon har inte ställt sig upp och visat världen sin kärlek.

Det är min bok jag pratar om, min debut. Boken har funnit på marknaden i snart sex dagar. Vad kan man egentligen förvänta sig? Jag vet inte. Det är första gången jag är med om det här tillståndet. Hon, min läsare, har ännu inte gett mig bekräftelsen jag törstar efter.

Törstar efter bekräftelse
Idag träffade jag på en före detta elev som berättade att ”mamma tycker att din bok är jättebra”. En vän sa att hon inte kunde sluta läsa. Och en annan sa att hennes man hade lagt beslag på boken. Jag blir överlycklig över sådana ord. Men jag väntar på den där objektiva domen, den där recensenten som inte har en aning om vem jag är, hon som antingen ska höja mig eller såga benen av mig.

Hur viktigt är det med recensioner? Räcker det inte med att ryktet sprider sig från mun till mun? Men jag inbillar mig att det behövs många munnar för att sprida ryktet om en bra bok.

I helgen gjorde jag mina första boksigneringar i bokhandeln. Det var roligt att prata med så många människor. Jag upptäckte en sak som jag inte varit medveten om tidigare. Expediterna ägnade mycket tid åt att rekommendera böcker till kunderna.

Och gissa vad! Jag rekommenderade andra författares böcker till kunder. Det är väl något som händer med oss när vi befinner oss bland människor som delar vårt intresse. Så jag kanske ska släppa den där kärlekskranka längtan efter det där telefonsamtalet (eller recensionen) och ägna mig mer åt att prata böcker.