Utvalt

Digital sommarkurs i skrivande

Välkommen till digital skrivkurs i sommar

Drömmer du om att skriva en bok eller skriver du redan på ett manus?

I så fall är du välkommen till en skrivkurs på Zoom. Vi möts två kvällar i veckan under tre sommarveckor.

Vi kommer att jobba med olika delar av skrivandet med mycket fokus på karaktärer och gestaltning. Jag kommer att dela med mig av mina verktyg och vi kommer att göra flera skrivövningar som du kan använda i din bok. Under kursen kommer jag även att ge dig respons på några av skrivövningarna.

Vi träffas på Zoom måndagar och onsdagar kl 17.00 – 19.00 vecka 24, 25 och 26. Det blir följande datum: 14/6, 16/6, 21/6, 23/6, 28/6, 30/6.

Pris: 1500 kr

Detta ingår i priset:

Onlinekurs på totalt 12 timmar där vi arbetar tillsammans.

Respons av mig på några av skrivövningarna.

Max antal deltagare är 10.

Marie Hedegård är mitt namn. Jag har skrivit romanerna Så nära barfota och Dit vägen bär och har både en tredje och fjärde roman på väg. Jag är lärare i botten och har arbetat med barns skrivande i över tjugo år. Utöver det har jag läst Kreativt skrivande på Linnéuniversitetet i snart tre år.

Efter kursen finns även möjlighet att delta i skrivretreat på den spanska solkusten i oktober om du vill fortsätta att skriva i en gemenskap. Du kommer att kunna välja mellan två olika veckor; vecka 41 och vecka 44. Information kommer senare.

Anmälan:

Skicka ett mejl till marie@hedegard.se med ditt namn och telefonnummer. Märk mejlet med skrivkurs.Jag tar max 10 deltagare och först till kvarn gäller.

När du har fått mitt bekräftelsebrev ska du betala anmälningsavgiften 200 kr. inom en vecka.

Resterande belopp ska betalas senast 31 maj.

Välkommen!

önskar Marie Hedegård

Över en kaffe med Vera Näsström

Titel: Kulturperson

Namn: Vera Näsström

Ålder: exakt mitt i livet

Familj: man och fyra barn

Meritlista: Pjäserna Allt är som det ska, En dag i deras liv, Pratar du svenska förresten?, Haren på väggen.

Framför mig sitter en kvinna som jag skulle kunna ta för italienska. Hon gestikulerar intensivt och pratar och skrattar högt och självklart. Hela hon utstrålar energi och livslust.

Vad är din dröm? frågar jag och hon berättar om alla sina drömmar.

Jag är nog en drömmästare, säger hon och skrattar. Jag får hela tiden nya drömmar och ändrar dem allt eftersom. I grunden har det alltid handlat om att göra något meningsfullt. Men vad är meningsfullt? Det klurar jag fortfarande på.

Vera beskriver det som att det är något som kliar och skaver och då vill hon förmedla det.

Drömmen om teatern                 

Den första drömmen var att jobba med antikviteter på auktionshus så hon började på Kulturvetarlinjen vid Stockholms Universitet. Då var hon tjugo år med den orörda framtiden som väntade på henne, men drömmen gick snabbt i krasch när hon mötte den krassa verkligheten. Auktionshuset där hon fick jobb hade inte samma visioner som hon. Här handlade det mer om pengar och marknadsvärde än om konsten i sig.

Veras liv har varit krokigt. Vid den här tiden hade hon träffat en man som var journalist och bevakade teatrar. Genom honom fick de fribiljetter och kunde gå på teater flera kvällar i veckan. Men så fick han ett annat uppdrag. Du kan väl skriva, sa han och så fick hon ta över hans jobb. Hon hade ju sin kulturvetarutbildning i botten och ville åt teaterbiljetterna. Journalistik var ingen dröm utan mer av ett bananskal. Det var teatern som var drömmen.

Redaktören och mannen lärde henne att skriva journalistiskt vasst och uppdragen började rulla in. Vera lärde sig skriva genom att skriva och runt henne fanns flera mentorer.

Drömmen om att beröra

Efter några år tröttnade hon på att spotta ur sig texter. Hon la ner sin själ i en text som låg i pappersinsamlingen en vecka senare. Hon ville skriva något mer varaktigt och började en skrivkurs på distans på en folkhögskola.

Jag drömde inte om att bli författare, säger hon. Men jag drömde om att beröra och skriva något som stannar kvar. Och det var på Tärna folkhögskola som jag upptäckte dramatiken.

 På folkhögskolan lyssnade hon på en radiopjäs av Peter Barlach och det var då hon blev förälskad i dramatik. Efter Tärna blev det dramatiklinjen på Biskops-Arnö i två år. Under utbildningen skrev hon tre pjäser och efteråt har hon skrivit ytterligare två.

Hon har alltid skrivit utifrån något som kliar, något hon vill säga, något som stör och skaver. Något som måste ut.

Men en dag hade hon inget mer att säga. Under flera år hade hon inget att säga. Dessutom var skrivandet ensamt och ett väldigt kämpande och folk skrek inte högt efter pjäser. Vera befann sig i en smärtsam sorgeprocess medan hon tog farväl av drömmen om skrivandet. Hon slog på sig själv och tvivlade på sin förmåga. I den vevan föreslog hennes man att hon skulle ta en paus.

Drömmen om storstaden

Hon hade nämligen en annan dröm; drömmen om att bo i en internationell storstad. Hon packade väskan och åkte till Paris med yngsta sonen. Fem månader i Paris blev en lång paus från allting. Hon hade tänkt skriva men istället drev hon bara omkring. Sonen gick i svenska skolan och under tiden upplevde hon Paris till fots och på cykel. Hon gick på museer, jazzkonserter, barer och hade massor med drömtid, som hon kallar det.

Att bo i Paris är en av de vackraste drömmarna jag har uppfyllt, säger hon. När vi kom hem började ett år med Corona och det gjorde de där magiska månaderna i Paris ännu mer fantastiska.

När hon kom hem tog hon tag i en annan diffus dröm hon hade haft som ung; att jobba med barn och ungdomar. Hon vädrade sin nya dröm med folk, googlade och vips hade hon fått en praktikplats på ett stödboende för ungdomar.

Genom ett oväntat och ytligt möte med en filmproducent på en bar väcktes något igen. De pratade skrivande, bytte telefonnummer och det var som en ny dörr öppnats.

Skicka något, sa filmproducenten till mig och det var som att uppmaningen i sig väckte skrivarlusten i mig på nytt. Plötsligt fann jag mig tänka filmmanus och lusten att skriva kom tillbaka efter så många års tystnad.

Men att skriva för TV är en annan sak. Det är ett helt nytt hantverk, så Vera började leta och hittade en fördjupningskurs på Stockholms Konstnärliga Högskola som hon sökte till och nu går.

Jag tycker att drömmar är viktiga. Det är skrämmande när man inte har några drömmar. För mig är längtan efter något det som driver mig framåt, kalla det drömmar om du vill. Ibland jobbar man målmedvetet på en dröm och ibland bara slänger man ur sig något som ligger och gror i det undermedvetna.

Hinder mellan dig och dina drömmar

Mitt största hinder är min egen kritiska röst, säger Vera. Jag har inget viktigt att säga. Det är inte tillräckligt bra och vem ska tycka att det här är intressant? Ett projekt är roligt så länge den kritiska rösten håller sig borta.

Vera har prövat ett sätt att hålla den kritiska rösten borta genom att skriva på engelska istället för på svenska. Då blir det mer som en lek och hon kan finta bort den där kritikern inom sig. Det blir mer jobb med översättningen tillbaka till svenska men då har hon i alla fall en pjäs.

Ett annat hinder är förstås tiden. I perioder av flow är familj och barn ett hinder men ibland har hon hela dagen på sig utan att hon skriver en rad. Då är det den kritiska rösten som stör istället.

Vera menar att ett hinder är att bli äldre. När hon var tjugo hade hon en annan tro på sig själv. Med åren kommer insikten att saker inte är lika viktiga. Hon har blivit bekvämare och är inte lika ihärdig längre.

Hon är lustdriven. Energin finns där lusten finns. Samtidigt behöver hon dra in pengar för hon har inte kunnat försörja sig på skrivandet. Det är ännu ett hinder. 

Veras råd för att nå sina drömmar

  • Kör på! Det är inte alltid lätt och roligt men det är drömmarna som är den magiska kryddan i livet. Änglarna hjälper dig men du måste hoppa först.
  • Ge inte upp! De som kommer längst är inte de duktigaste utan de som orkar resa sig flest gånger. Så res dig upp och fortsätt!
  • Släpp inte din dröm om den betyder mycket för dig! I så fall sviker du dig själv och då kan du bli bitter. Men om en gammal dröm inte längre känns viktig kan du omvärdera den och släppa den med ärligt uppsåt. Det har jag gjort många gånger.
  • Drömmar är bra drivmedel. Det händer saker utefter vägen och det är okej.

Om jag inte hade tagit det där tåget.

Vera har inte så mycket ånger men hon har en stor fråga. ”Om jag inte hade tagit det där natttåget, hur hade livet blivit då?”

Hon hade en dröm om att bo i Italien och åkte dit efter skolan. Men så blev hon kär, satte sig på ett nattåg tillbaka upp till sin kärlek i Sverige och vände utan någon eftertanke ryggen åt drömmen om att bo i Rom. Istället bildade hon familj hemma i Sverige och nya drömmar blev viktigare. När hon berättar om Italien strålar hon och jag ser italienskan framför mig.

När vi börjar prata om Italien kommer längtan tillbaka även om hon inte tänker så mycket på det till vardags. En lågintensiv dröm kallar hon det. Kanske är det en dröm som väntar på att bli förverkligad längre fram, när alla barnen flyttat ut. Drömmen om att äntligen bo i ett soligt Italien.

Fast först ska hon vara manusförfattare för TV ett tag.

Semester från författarlivet

Min skrivplats de senaste veckorna

Jag har lämnat ifrån mig mitt manus

Igår kväll hade jag deadline på första redigeringen. Jag har läst och skrivit och ändrat och fyllt på och tagit bort. Igår kväll var jag lite osäker på om jag hade förbättrar manuset eller om jag istället hade förstört det. Jag hoppas förstås på det första men jag är inte helt säker.

Vid det här bordet har jag suttit och redigerat i drygt en vecka. Jag har varit isolerad och nästan inte träffat någon. Men jag har haft nära ut och kunnat öppna dörren emellanåt. Och som tur var så lockade inte vädret ut mig alltför mycket.

Semester – vila – skrivförbud

När jag skickade iväg manuset till min lektör halv tolv igår kväll var jag helt utmattad. Det var som om jag hade sprungit ett maratonlopp. Då tänkte jag att jag inte skulle skriva ett enda ord mer på en hel vecka. Jag skulle ha semester. Ändå sitter jag här och skriver. Men att blogga räknas väl ändå inte riktigt. Det är ju bara lite avkoppling.

På min författarsemester ska jag jobba på mitt vanliga jobb. Jag ska vakna till väckarklockan och umgås med elever hela dagarna. Jag kommer att vara trött på kvällarna nu också. Men på ett annat sätt än när jag skriver. Jag märker att jag måste vidareutveckla den frågan men det får bli en annan gång. Nu är hjärnan för trött för det.

Deadlines

Jag tillhör de som jobbar bäst mot deadlines. Då finns det ett datum att förhålla sig till och det är den dagen som gäller. Idag i skolan blev det så tydligt att deadlines även är bra där. Eleven som störde sina kamrater och som hade svårt att koncentrera sig på sitt arbete fick en deadline av mig. Vips slutade eleven att störa och började istället att jobba. Det här är ingen ny upptäckt men det är så himla lätt att glömma bort det när man fastnar i tjat. Jag hade tjatat många gånger innan jag kom ihåg det där med deadlines.

Det här kanske är något att ta med sig ut i vanliga livet. Jag kanske ska sätta en deadline för städning varje fredag klockan 18. Jag undrar när jag skulle börja städa då? Jag tillhör nämligen inte de som brukar vara flitig med städningen.

Av någon konstig anledning blir det alltid bråttom på slutet. Jag hinner inte riktigt allt jag har tänkt mig. Det är likadant när jag ska ha fest. Mina gäster får oftast börja i köket. Och maten är oftast bara halvfärdig när de kommer.

Manuset bara halvfärdigt

Med det vill jag ha sagt att manuset bara är halvfärdigt nu. Det är många redigeringsvändor kvar innan boken går i tryck. Men jag har ändå gjort det svåraste; att få ihop berättelsen. Nu är det bara gestaltningen, fördjupningen av karaktärerna och problemen, de små detaljerna och språket kvar att jobba med. Och antagligen en del annat som lektören hittar. Jag har även vänner som ställer upp som testläsare så det ska bli spännande att se om de säger samma sak som lektören.

Men nu är det semester från skrivandet som gäller och då ska jag läsa några bra böcker. Jag har en hel hög som väntar på att bli lästa.

Mitt nya råmanus är färdigt

Alla skrivplatser är bra

Jag har ett råmanus

Idag skrev jag sista meningen i mitt nya manus. Samtidigt grät jag, så det var svårt att hitta tangenterna. Jag grät för att jag blev berörd. Och för att jag är extra känslig för försoning och förlåtelse. Nu har jag spoilat lite men förhoppningsvis har ni glömt det här när boken kommer. För det dröjer lääänge för ett manus att bli bok. Och under resans gång kan mycket hända med texten.

Rätt slut

Slutet blev rätt. Igår var jag inte helt säker på slutet men nu är jag det. Nu vet jag att det inte finns något alternativ.

Författare har olika sätt att skriva. Några skriver synopsis och följer det strikt. Andra bara ger sig hän och låter historien berätta sig själv. Jag gör något mellanting. Jag har en idé, något jag vill skriva. Under många månader, ibland år, bär jag med mig idén och så en dag bestämmer jag mig för att börja skriva.

När jag började skriva den här boken hade jag ingen färdig idé, ingen färdig handling. Det fanns fullt av mörker men jag började skriva ändå. Jag längtade så mycket efter att se hur det skulle gå för mina karaktärer.

Under tiden jag skrev lärde jag känna dem och lärde mig förstå dem. Någonstans i mitten insåg jag ungefär vart vi var på väg. Då skrev jag ett synopsis men utan slut. För det går aldrig på förhand att bestämma över mina karaktärer.

Nu ska jag börja om

Ikväll firar jag med ett glas vin. Igår firade jag också med ett glas vin, fast då firade jag att jag var nästan färdig. Jag är mycket för det där med att fira. Imorgon kanske jag firar att jag har börjat redigera. Kanske. Eller så tar jag ledigt imorgon. Det kanske jag kan vara värd.

Att bestämma sig för att ta en ledig dag är en lyx. Annars är sällan en författare ledig. Antingen går man till sitt vanliga jobb, det där jobbet som inbringar en lön. Eller så skriver man eller arbetar med marknadsföring eller något annat som har med författarskapet att göra. Eller så har man en sån där dålig dag som man inte tycker att man har fått något gjort. Med de dagarna behövs nog också.

Att försöka glömma Corona för en stund

I dessa tider med karantän eller inte karantän och oro eller ännu mer oro, kan vi bara konstatera att världen befinner sig i ett krigstillstånd med en fiende som är osynlig. En fiende som när som helst kan slå till i ryggen. Vi har en sjukvård som går på knäna, respiratorer som inte räcker och brist på läkemedel, munskydd och annan skyddsutrustning. Sjukvårdspersonalen idag är verkligen våra stora hjältar.

Jag skulle också vilja vara hjälte. Istället skriver jag på min bok. Jag skriver om vardagshjältar, skuld, flykt, rädslor och förlåtelse. Och jag hoppas att ni som läser mina böcker blir lika berörda som jag.

Jag stänger in mig i min stuga, begränsar nyhetsflödet till två gånger per dag och stannar kvar i min bubbla. Ibland går jag ut och fäller ett träd eller rensar sly eller bara går runt och tittar på våren som gör sin entré.

För trots Coronatiderna så kommer våren faktiskt närmare för varje dag. Och jag tillhör dem som hoppas att våren och värmen ska lyckas mota bort Corona. Åtminstone över sommaren. Så vi får samla ihop oss, ladda om och rusta oss så vi kan bekämpa viruset med gemensam kraft.

Om du tycker att jag är för naiv så skyller jag på att jag är författare. Jag skriver om vardagsrealism och relationer men jag skriver mer feelgood än dystopier. Jag tror att vi kommer att klara det. Vi måste.

På väg hem från karantän

En öde flygplats

Lite bloggtid

Världen är upp och ner. Jag sitter på en öde flygplats där nästan alla flyg utom mitt är inställda. Bakom incheckningsdiskarna är det lika öde och det går inte att få tag i något kaffe. Som tur är hade vi med oss lite matsäck och det gick utan kaffe också. Vi har hittat några byggpallar att krypa upp på och nu har jag tagit fram min kära dator. Och kanske att jag kan få ihop en liten nulägesrapport.

Taxiresa med munskydd och plasthandskar

Vi åkte taxi till flygplatsen och taxichauffören var iförd både munskydd och plasthandskar hela vägen. Snacka om arbetskläder. Men man måste ju säga att folk tar faran på allvar. Vägarna var ganska öde runt Torrox men när vi närmade oss Malaga var det faktiskt en del bilar ute och åkte. Och för en stund sedan kom en stor turistbuss och släppte av ett gäng hemvändande turister på flygplatsen. Så helt ensamma är vi inte.

Poliser som skydd – eller hot

För en stund sedan kom två polisbilar och parkerade bakom oss. Den ena var en piketbil med pansarglas, som på en gangsterfilm. Men poliserna vinkade glatt åt oss och önskade oss en trevlig fikastund. Min reskamrat frågade mig om poliserna ger trygghet eller skapar rädsla. Den frågan är intressant. Jag är så svensk så jag alltid ser poliser som trygghet. Men jag inser att när man har levt sitt liv i Spanien eller något annat land med diktatur kanske man ser annorlunda på den frågan. I närheten av min stad finns flera städer som jämnades med marken under Franco-tiden och jag antar att det var poliser eller militäre som gjorde det.

Jag har suttit i mitt hus i Spanien och känt mig helt trygg med poliserna som patrullerat runt på gatorna. Men jag kan tänka mig att alla kanske inte känner samma trygghet som jag. På min gata finns många personer som levde under Franco-tiden. Jag kan tänka mig att den här karantänen får folk att minnas Francotiden. Det är nog lite samma känsla; att inte våga gå ut. Om en rädsla för att i så fall stöta på en polis. Medan vi svenskar enbart ser polisen som en trygghet.

Gemenskap

Jag har levt i min lilla by och knappt sett en människa på tio dagar. Jag och alla med mig har tagit karantänen på allvar. Och än så länge har vi inte haft något virusfall i vår stad. Vi har haft en grupp bestående av oss utlänningar och en sambandscentral som har hållit oss uppdaterade. Det är helt fantastiskt vad skönt det är att ingå i en gemenskap. Att känna att det finns vänner som kan hjälpa till och som jag i min tur kan hjälpa. Vi är verkligen sociala varelser.

Nu ska jag sätta mig i karantän i Sverige. Här är det nitton grader just nu och jag antar att det är betydligt kallare i Sverige. Men jag hoppas att vårsolen tittar fram.

Hur länge ska vi orka?

Hur länge orkar ett land sitta i karantän innan invånarna bryter ihop psykiskt? Hur länge räcker pengarna? Hur länge har man råd att köpa mat? Och hur länge dröjer det tills man inte är en bra förälder längre? I Sverige har vi ett socialt skyddsnät som gör att vi klarar oss bättre men i Spanien är det många som blir helt utan inkomst. I skolan läste vi om börskrisen på 30-talet men jag har ändå haft svårt att förstå vidden av depressionen. Hur kunde folk ta livet av sig? Nu har jag fått en aning om vad ett land i depression kan innebära. Spanien ska vara i karantän i fyra veckor totalt. Det är många dagar, många timmar, helt isolerad med din familj.

Sverige och Spanien – mina länder

I Sverige har vi försökt få folk att isolera sig mer men vi har inte stängt ner samhället. Vi hoppas att hålla nere spridningen genom att få folk att stanna hemma mer, s.k. frivillig karantän. Än så länge har vi lyckats hålla nere sifforna och jag hoppas verkligen att vi kan fortsätta med det. Och att vi slipper stänga grundskolorna. Men Spanien hade inget val, med över 6000 smittade när karantänen började.

De här tio dagarna har antalet smittade fortsatt att öka, lavinartat. Varje dag har jag studerat siffrorna och undrat varför det aldrig vänder. Bara igår var det över 6000 nya fall i Spanien. Varje dag intalar jag mig att idag är dagen när det vänder. Kan det vara idag som det vänder? Hoppas det.

I Sverige har vi mellan 150 och 200 nya fall per dag. Det är också alldeles för många men jag inbillar mig att svensk sjukvård kanske klarar av att ta hand om de sjuka.  Igår (23 mars) verkade 136 personer i Sverige befinna sig i ett allvarligt tillstånd och 36 personer har dött. Det är en enorm skillnad mot Spanien.

Jag är stolt över mina länder

Jag är stolt över att vara svensk. För några veckor sedan kom många hem efter sportlov utomlands och alldeles för många hade varit i Italien och åkt skidor. Ändå har vi, mycket på frivillig basis, lyckats hålla siffrorna nere.

Jag är också stolt över att vara nästan spansk. Det Spanien och flera andra länder gör är helt otroligt. De har till och med stängt stränderna.

Och varje kväll klockan åtta går de ut på terrassen och klappar i händerna. Vi har mötts över taken, hälsat, pratat, känt gemenskapen och hyllat alla som kämpar för att besegra ett elakt virus. Jag kommer att åka hem och sätta mig i en stuga på landet. Där kommer jag inte ha någon hälsa på över taken. Men jag kommer att fortsätta att klappa i händerna.

Tack alla ni som kämpar.

Efter fem dagars karantän

Spanska citroner

Klappa i händerna – gemenskap och tacksamhet

Jag kom just in från terrassen där vi alla stod och klappade händerna. Vi gör det för att hedra alla som jobbar med att bekämpa vår fiende, covid 19. Men jag tror att vi också gör det för att känna gemenskap. Vi är inte ensamma, även om vi sitter ensamma i våra hus hela dagarna.

Mitt i katastrofen sitter jag och skriver

Jag har turen att befinna mig i min egen miljö, även om jag är långt hemifrån. Jag känner mig trygg, har vänner runt mig och en terrass där jag kan vara ute i solen. Jag har dessutom en liten oas till trädgård där jag kan tanka energi. Om du någon gång ska hamna i karantän så rekommenderar jag dig att inte vara ensam, att ha mat hemma och helst ha en bra plats att vara på. Några har suttit instängda på hotellrum den här veckan. Andra har varit på en osäker resa för att ta sig hem. Jag har ägnat tiden åt att skriva på min nästa roman.

Så mitt i en i övrigt kaotisk värld ägnar jag mig åt mitt manus. Det har varit en produktiv dag idag och jag är nöjd med berättelsen som sipprar fram under mina tangenter.

När ska kurvan plana ut?

Det är dag fem på en hård karantänperiod. Varje dag följer jag spänt siffrorna som delges oss på nätet. Och varje dag väntar jag på att antal nya fall ska minska. Igår var det 2 626 nya fall i Spanien och idag är det cirka tretuden. Jag undrar hur det kan vara så när vi sitter instängda i våra hus? Men jag befinner mig i ett nätverk där vår lokala sambandscentral ger oss färska rapporter varje dag. Han pratar om en exponentiell kurva. Det kommer att dröja några dagar till innan kurvan börjar plana ut. Jag förstår inte riktigt men ändå förstår jag att det måste finnas en fördröjning. Sedan kan kurvan plana ut. Sedan vänder det.

Tack alla hjältar bland oss

Nu är det snart vårdagsjämningen. Det är då det vänder. Jag hoppas verkligen att det är då Spaniens kurva planar ut. Många länder i världen som kämpar mot vår osynlige fiende. Många människor i världen kommer att dö. Jag hörde idag om en sjuksköterska i Madrid som fick sätta livet till. I alla krig finns hjältar och i detta krig finns hjältarna runt ibland oss. Jag är så tacksam att det finns människor som är beredda att offra sina liv för att rädda oss andra.

Stanna hemma, säger sjukvårdspersonalen. Jag stannar hemma. Men på tisdag ska jag åka taxi till flygplatsen och sätta mig på flyget hem. I kristider tror jag att vi vill befinna oss där vi hör hemma. Några av oss svenskar i Spanien bor här på riktigt. Det gör inte jag så jag vill hem till mitt.

När konsumtionsbubblan spricker

Vi har levt i en konsumtionsbubbla där klimathotet har varit långt borta. Men på bara några veckor har vi drabbats av ett hot som inte alls är lika farligt men som är mer konkret. Ett litet osynligt virus kan slå till var som helst. Och folk dör i tusental. Det är så konkret så vi stannar snällt hemma.

Efteråt

Vi kan fråga oss hur världen kommer att se ut efteråt. Det finns alltid ett efteråt. Många länder kommer att hamna i ekonomisk kris. Kommer vi att kunna hjälpa varandra eller kommer klyftorna bara att bli ännu större? I kristider är det lätt att bara tänka på sitt eget, sin egen familj, sitt eget land. Det viktigaste verkar vara att skaffa toalettpapper till sig själv. Det skrämmer mig.

Men som jag skrev tidigare så finns det hjältar bland oss; hjältar som handlar åt grannen och ger bort sina toalettpappersrullar.

Jag är satt i karantän

Utsikt från min karantän

Instängd

Världen befinner sig i kris och jag är avskuren från mitt hemland, min familj, mina barn.

Instängd i mitt hus i Spanien får jag inte gå ut annat än för att handla mat eller medicin. Om jag har en flygbiljett hem får jag åka till flygplatsen men det är osäkert hur jag tar mig dit. Datumet på min biljett hem är den åttonde april. Frågan är om jag ska försöka ändra den men nästa vecka finns det inga flygbiljetter hem.

Kommer det att bli bättre sen? Eller ännu värre? Just nu avvaktar jag. Det är det enda jag kan göra just nu.

Jag gick rakt i fällan

Jag hade fått ledigt från jobbet för att sitta i Spanien och skriva i en månad. En hel månad. Samtidigt som dagen för avresan närmade sig kom också Coronaviruset närmare.  Antal smittade fall ökade även i Sverige och vi hade krismöte på jobbet. Skulle de svenska skolorna stänga?

Min dotter var den som först ställde frågan som jag just nu brottas med;

”Tänk om du inte kan komma hem, mamma.”

När jag tog beslutet att stanna hemma var det på grund av hennes ord. Men när jag några timmar senare ändå tog beslutet att åka var det av egoistiska skäl. Jag skulle skriva, jag längtade efter solen och jag har ett hus i en liten bergsby, dit jag inte trodde att viruset kunde hitta.

Jag var naiv, jag vet det. Jag tog mitt beslut för snabbt, jag vet det med. Men flyget skulle gå och det fanns inte mycket tid att bestämma sig på. Ombord på flyget satt enstaka soltörstande svenskar som antagligen, liksom jag, var rätt så osäkra på om det var ett så bra beslut de tagit.

Och när jag landade i min lilla by och fick kontakt med mina vänner blev det snabbt uppenbart att jag hade tagit ett felaktigt beslut.

Spanien är i kris.

Ett dygn efter att jag kom hit stängde Spanien sina gränser och satte oss alla i karantän. Det är ett drastiskt beslut för ett land att ta och det får förödande konsekvenser ekonomiskt.  I femton dagar stänger allt utom sjukvården och livsmedelsaffärer ner. Alla barer, restauranger, stränder och affärer stänger. Poliser kommer att vara ute och kontrollera så att vi håller oss hemma. I det här landet finns det många poliser. Även i min lilla by.

Jag tycker att Spanien har tagit ett bra beslut. Om folk stannar hemma kommer spridningen förhoppningsvis att minska. Vi umgås över balkongräcket, vinkar åt varandra och stämningen är lugn och behärskad. Flera av mina grannar tillhör riskgruppen och vi håller oss på behörigt avstånd när vi pratar. Men jag tror inte att de är glada att se mig här.

Det svåra är att vara avskuren från sin familj i kristider. Mina barn är unga och förhoppningsvis starka men mina föräldrar tillhör riskgruppen. Det här är något som drabbar hela världen och Sverige är inte förskonat. Det är svårt att vara långt hemifrån om familjen hamnar i kris.

Sitt still i båten, sa en vän till mig igår.

Frågan är vad som kommer att hända framöver. Kommer Spanien att lyckas stoppa viruset? Och vad gör Sverige? Jag känner mig osäker på om jag kommer att kunna ta mig hem till påsk. Eller ens till sommaren.

Flygplatsen är inte den bästa platsen att befinna sig på nu, sa min spanske vän. Så jag riskerar att bli kvar här länge.

Tills vidare gör jag just det min vän sa till mig att göra. Jag sitter still i båten och ägnar mig åt det jag kom hit för; att skriva.

Idag kom en regnskur. Det är bra för då sprids inte viruset lika bra. Tänk att vara i Spanien och bli glad för regn.

Att släppa en roman fri

Dit vägen bär foto Marés Lendwa

Dit vägen bär är två månader snart

Romanen Dit vägen bär har varit på resa i snart två månader nu. Och i förra veckan kom ljudboken och e-boken också.

Karaktären blir en familjemedlem

Jag har levt med Ellen nu i många år och hon har nästan blivit som en familjemedlem. Tillsammans med henne har jag fått vara med och se romanerna om henne ta form. Men nu har jag släppt iväg den andra boken om henne. Och nu är det upp till läsaren att skapa sin egen upplevelse av hennes resa.

Det är nästan lite som att släppa iväg sina barn ut i vuxenlivet. Ellen kommer alltid att klara sig men nu har jag inte längre någon kontroll över henne. Om sanningen ska fram så hade jag nog inte så mycket kontroll över henne innan heller. Men så som många föräldrar kan jag i alla fall inbilla sig att jag hade det. Jag kommer att sakna henne. Och jag kommer att undra hur det kommer att gå för henne. Men jag lovar inte att det blir en tredje bok om henne.

Recensioner – de underbara bevisen

Nu får jag hela tiden små bevis för att läsarna gillar Dit vägen bär. För varje recension som trillar in gör jag en jubeldans här hemma. För att dela med mig så tänker jag citera några här nedan. De kommer att finnas mer utförliga under under fliken ”mina böcker”.

Kan man annat än jubla?

“Som jag gillar Marie Hedegårds sätt att skriva!? Denna roman väjer inte från jobbiga tankar och beslut. Hur långt är man beredd att gå för att förverkliga sina drömmar? En fantastisk bok! Rekommenderas varmt!” mariasboktips

“Det här är en mysig bok. En bok om att hitta sig själv och se hur långt man är beredd att gå för att förverkliga sina drömmar. Men det är även en bok om att vilja vara mamma och att ha känslan av att glida bort från sina barn – vad gör man då?” Lollos bokhörna

“Författaren har beskrivit karaktärerna med så mycket värme och humor att det känns som att man sitter med i bussen.” boklysten

“den berör och manar till eftertanke. Jag skrattar, mår bra och vill inte att den ska ta slut.” bettanbokprataren

“Även den visade sig vara en riktigt bra bok om att sluta vara feg och att våga göra saker för sin egen skull. Båda böckerna rekommenderas varmt” sofiasbokhylla

En recension trillade in

men inte på min nya bok utan på den första.

Mitt i ruset efter releasefesten för Dit vägen bär trillar det in en helt fantastisk recension på Så nära barfota.

Det här är en underbar berättelse om en helt vanlig medelålders kvinna som bestämmer sig för att våga se efter om livet har något mer att erbjuda. Om du vill läsa hela recensionen kan du läsa här.

Jag blir helt överväldigad av Bokpratarens ord. Det är ju precis det här jag vill uppnå. Mina karaktärer är helt vanliga människor och därför kan många känna igen sig i dem.

Hoppas att ni där ute även gillar min nya bok, Dit vägen bär. Den finns att köpa på Adlibris och Bokus nästa vecka.

Dit vägen bär

Min nästa bok, Dit vägen bär är snart färdig. Det har varit många turer fram och tillbaka och manuset har gått från redaktören till mig och tillbaka igen. Men nu är det nära…

Dit vägen bär är formgiven av Linnea Blixt. Det var även hon som formgav min första bok, Så nära barfota, och visst syns det att böckerna hänger ihop? Jag älskar det här omslaget nästan ännu mer än det första.

Dit vägen bär handlar om Ellen, som äntligen vågar satsa på sig själv och sina drömmar. Men det är lätt att säga till andra att de ska satsa på sina drömmar. Att göra förändringar i sitt eget liv är svårare. Det är mycket som står i vägen, inte minst vi själva.

Dit vägen bär är en fristående fortsättning på min första bok. Det är en helt ny handling så du behöver inte ha läst den första innan. Men för den som gillar att verkligen lära känna huvudpersonerna så rekommenderar jag dig att läsa Så nära barfota först. Den finns fortfarande som pocket, ljudbok och e-bok.

Dit vägen bär kommer att släppas i månadsskiftet augusti/september. Hösten är inbokad med olika event där boken kommer att presenteras och jag kommer att följa den på sin turné. En ny spännande period för mig som författare börjar.

Dit vägen bär kan köpas redan nu. Du kan läsa mer om boken på Lindelöws förlag