Utvalt

Skrivretreat i Torrox

9 – 16 okt 2021   eller   30 okt – 6 nov 2021

Torrox på spanska solkusten
Har du en bokidé eller en påbörjad roman och vill ge dig själv en skrivvecka?

I Torrox kommer du under en vecka att kunna skriva, dela skriverfarenheter och umgås med likasinnade. Vi blir en liten grupp med max fem deltagare.

Torrox:

Vi bor i ett townhouse i den andalusiska bergsbyn Torrox. Torrox ligger 5 mil öster om Malaga och 5 km från havet. Det är en morisk stad från 1200-talet med vita hus som klättrar uppför berget. Gränderna slingrar sig runt i byn och det finns flera restauranger och barer. Det går enkelt att ta bussen eller promenera till havet för den som vill sitta där och skriva (eller bada).

Inkvartering:

Du bor i enkelrum men det finns även möjlighet att komma två vänner och dela rum. Måltiderna lagar vi och äter i huset eller på en av byns restauranger. Det finns flera billiga restauranger i byn.

Vi börjar lördag kväll och avslutar efter frukost lördagen därpå.

Jag står för startskott och målgång samt skrivövningar under vägen. Utöver det skriver vi på våra projekt. Det finns även möjlighet att få personlig respons av mig under veckan.

Det finns gott om vandringsleder och salta bad för de som önskar, men fokus ligger på skrivandet.

Jag heter Marie Hedegård och har skrivit romanerna Så nära barfota och Dit vägen bär. Nu har jag både en tredje och fjärde roman på väg. Jag är lärare i botten och har arbetat med barns skrivande i över tjugo år. Utöver det har jag läst Kreativt skrivande på Linnéuniversitetet i tre år.

Pris: 2.500 kr

Priset inkluderar:

6 dagars skrivande

Du bor i enkelrum 7 nätter.

Om du reser med en vän så finns dubbelrum om ni vill dela rum. Säg till i så fall.

Tillkommer:

Flyg till Malaga och transfer. Buss kostar ca 8 euro. men vi kan samordna och dela på en taxi.

Måltider som vi kan samordna.

Gör så här för att anmäla dig:

1. Skicka ett mejl till marie@hedegard.se med ditt namn, adress, tel.nr., datum när du vill resa och om du reser med en vän som du vill dela rum med. Märk mejlet med skrivretreat.

2. Invänta min bekräftelse. Bekräftelsen kommer inom en vecka.

3. Först när du har fått min bekräftelse kan du boka flyg.

4. Betala anmälningsavgiften på 500 kr. Den är bindande men om det blir problem p.g.a. pandemin återbetalas den. Resterande belopp ska betalas senast 30 dagar innan retreaten.                   

Välkommen!

En härlig skrivplats

Över en kaffe – intervju med Monica Österdahl

Monica och jag träffades på Sigtuna Litteraturfestival för flera år sedan. Jag har följt henne genom åren och nu sitter jag över en kaffe och lyssnar när hon berättar om sina drömmar.

                      ”Jag är uppväxt i en arbetarfamilj och där fanns ingen plats för drömmar”, säger hon.

                      Hon drömde om att bli kläddesigner men var tvungen att skaffa ett jobb så hon släppte drömmarna, gick ekonomisk linje på gymnasiet och fick jobb på kontor. Det var inte vad hon drömde om men hon har faktiskt haft nytta av det i livet.

Efter några år på kontor ville hon vidare. Hon lockades av IT och storstan. Det är i Stockholm det händer och där kan jag nog tjäna pengar också, tänkte hon och lämnade föräldrahemmet på Gotland för att gå en adb-utbildning i Stockholm.

                      Där, i storstan, föddes drömmen om att se världen. Monica och en väninna planerade att resa jorden runt efter utbildningen men så blev väninnan sjuk.

                      ”Då bestämde jag att jag åker själv”, säger Monica. ”Så lite modig är jag nog.”

Hon minns när hon livrädd satt där på Arlanda och tre killar dök upp som skulle med samma flyg som hon. Tillsammans med dem upplevde hon Thailand innan hon vinkade av dem och fortsatte vidare.

                      ”Det var så himla lärorikt att se andra kulturer och även att se att jag klarade sig själv”, säger hon.

                      Hon glad att hon inte släppte sin dröm utan åkte trots att väninnan blev sjuk.

Drömmen om teatern och skrivandet

”När jag var liten var jag ganska blyg”, berättar hon. ”Men när jag spelade teater kunde jag vara någon annan än mig själv. Då vågade jag göra det jag egentligen inte vågade.”

Monica älskade att spela teater och den bidrog nog till att hon alltid har vågat gå sin egen väg. Hon drömde om att stå på scen eller att bli journalist. Eftersom hon var intresserad av samhällsfrågor och orättvisor ville hon skriva krönikor om orättvisor. Men när det viktigaste är att skaffa ett jobb skjuter man lätt undan drömmarna. Och så rullar åren på.

                      Efter jordenruntresan började hon jobba och snart hade hon man och barn. Några år senare kom skilsmässan och hon stod ensam med två små barn. Då började hon använda skrivandet som en väg till bearbetning. Hon satt uppe på nätterna och skrev och en dag tog hon kontakt med en bröllopstidning och började skriva artiklar åt dem. Nyss frånskild skrev hon om kärlekens konst och om att bevara kärleken i ett förhållande. Då började hon drömma om att skriva mer men livet var fullt med jobb, barn och vardag så det blev inget av med det.

Något som sätter fart på drömmarna

Monica berättar att hennes dotter blev mobbad i skolan och det satte igång något i henne. Hon kunde inte bara stå bredvid och titta på så hon började läsa böcker om självkänsla och hur kan man stärka sig själv och sina barn. Det satte igång tankar på hur man skulle kunna hjälpa fler barn som har det jobbigt.

”Jag vill göra världen lite bättre eller hjälpa till om jag kan”, säger hon.

Monica funderade på hur hon skulle kunna göra det och en natt vaknade hon av en dröm. I drömmen skrev hon en bok. Hon kunde inte somna om utan klev upp och satte sig och skrev. Klockan var tre eller fyra på natten och det blev början på hennes första bok, en ungdomsbok om mobbing. Efteråt sansade hon sig, hon visste ju ingenting om hur man skriver en bok. Hon behövde gå en skrivkurs. Först gick hon på vuxenskolan och sedan en distanskurs. En dag hittade hon en annons om skrivarkurs i Las Palmas med Ann Ljungberg. Där skrev hon klart boken hon började på den där natten. Den fick titeln Andas och räkna till tre och handlar om mobbing och självkänsla.

Monica fick blodad tand och fortsatte att åka på skrivarkurser. På det sättet blåste hon även liv i sin gamla dröm om att resa. Alla pengar hon kunde spara la hon på skrivarkurser och genom åren har hon fått många skrivarvänner som hon har hållit kontakten med.

Drömmen om att göra avtryck

Monica skickade runt sitt manus till förlag och blev refuserad så hon bestämde sig snabbt för att ge ut boken på ett hybridförlag istället. De första veckorna såldes trehundra böcker och Monica var både glad och förvånad. Det verkade finnas ett sug efter sådan litteratur. När den blev nominerad till Selmapriset 2015 fick den en riktig skjuts. Skolorna som köpte i den tyckte om den och det blev som ett kvitto på att hon hade nått fram och kunnat hjälpa något barn.

Nu har Monica även skrivit en fortsättning, Blunda och kyss mig, som handlar om psykisk ohälsa. Den kom ut några år försent på grund av att livet kom emellan, men den behövde tid att mogna fram. Under tiden skrev hon en barnbok för yngre barn, Sami räddar glädjen. Den har skolor använt i sitt arbete runt likabehandlingsplanen och det blir återigen ett kvitto för Monica. En skola har till och med gjort en musikal av den.

”Det känns bra i kroppen när man kan göra skillnad”, säger hon.

Nu skriver hon på sin första bok som riktar sig mot vuxna, en feelgoodroman om en kvinna som har tappat lite av sina drömmar och inte längre vet vem hon är. Hon blir av med jobbet och då måste hon hitta egna vägar och nya drömmar. Monica anser att drömmar är mycket viktigt att ha.

Det är inte författare Monica drömmer om att bli. Hon drömmer om att göra avtryck och  hoppas att någon som läser hennes böcker kan känna igen sig och finna stöd.

Nya drömmar

Monica vet inte var drömmarna kommer ifrån. Nu har hon gått en kurs i Vedic Art, en intuitiv konstform där man målar utifrån sitt inre, helt utan prestation. En väninna har lockat henne att gå kursen och efter den har hon börjat måla mycket. I skolan gillade hon att måla och rita men eftersom hennes syster var mycket bättre så släppte hon det.

”När jag gick den här kursen kom den där känslan tillbaka, att fly bort i färg och form och bara vara i nuet. Sen vad det blir på tavlan det spelar ingen roll”, säger Monica.

Hon har målat många kvinnoporträtt. Det är starka kvinnor som känner att de kan vara sig själva. Hon har också målat mycket hav och får. Det var hennes längtan till Gotland som fick henne att måla fåren. Det blev tavlor som hon även har ställt ut på Gotland.

”Det är kul om någon gillar det jag gör”, säger hon. ”Det handlar om att förmedla en känsla.”

Hon har jag en liten entreprenör i sig som tycker om att se reaktioner hos människor. På ett instagramkonto lägger hon ut sin konst och när vi ses planerar hon sin femte utställning, den här gången i gamla stan. Nu har hon en ny utställning, återigen på Gotland.

Drömmen om Gotland

När jag och Monica träffas har hon en dröm om att flytta hem till Gotland. Hon målar sin dröm med motiv av hav och gotländska får samtidigt som hon skriver om en kvinna som åker på semester till Gotland.

”Min dröm nu är att få flytta hem till Gotland och genom min kreativitet förverkligar jag mina drömmar”, förklarar hon för mig.

När hon manifesterar sin dröm genom konsten och det skrivna ordet kommer det närmare. Lite lättsamt säger hon att hon kanske kommer att flytta till Gotland en dag men att hon inte har bråttom. Men jag hinner inte ens publicera min intervju med henne innan jag upptäcker på instagram att hon redan har köpt sitt hus på Gotland.

Drömmen om Spanien

För några år sedan köpte hon ett hus i Spanien. Hon trodde att det var hennes dröm men upptäckte efter ett tag att det inte var det.

Man får inte vara rädd för att ändra sina drömmar, säger hon. Hon är inte rädd för att misslyckas utan ser det bara som ett steg på vägen. Ibland måste man byta riktning. När man inte riktigt vet så måste man ju prova sig fram.

”Vågar man inte kommer man ju aldrig att få veta”, säger hon så klokt.

När hon köpte i Spanien trodde hon att det var det hon ville men så hände saker. Hon fick fler barnbarn och blev även långtidssjuk. Nu vill hon finnas närmare familjen.

Monica har en stark förebild, mormors syster Astrid, som var missionär i Bolivia på trettiotalet. Hon cyklade bland annat genom djungeln och hjälpte indianerna. Monica har drömt om att följa i sin Astrids fotspår men nu har hon släppt det. Nu är hennes dröm istället att samla sina barn och barnbarn på Gotland. Hon vill vara nära naturen och ge sina barn och barnbarn det hon själv fick som barn.

Hon drömmer om att ha en lada där hon kan ha skrivarkurser och målarkurser och dela med sig av sitt Gotland.

Hinder:

”Visst tappar man tron på sig själv ibland”, säger Monica.

Det är lätt att ge upp när man får refuseringar men eftersom hon ville att boken skulle komma ut så bestämde hon sig för att ge ut den själv. Det kostade pengar men eftersom hon är entreprenör så hittade hon sätt att tjäna ihop de pengarna. Hon har till exempel stått på loppis och sålt mycket av sina gamla kläder.

Tiden är en bristvara. Det är svårt att hitta tiden men hon har aldrig känt att barnen har varit ett hinder. Barnen har istället varit hennes trygghet och styrka.

Monicas råd för att nå sina mål?

  • Gör det inte för stort från början. Ha inte för höga krav utan var nöjd med små babysteps. Det gör ingenting om det tar tid.
  • En del drömmar kan få vara just drömmar.
  • Manifestera din dröm genom att göra saker som leder dit, träffa människor som gör samma saker eller läs om dem. Dröm och fantisera om hur det blir och skapa bilder. Fundera över hur du ska nå dit.

När vi träffades letade Monica hus på Gotland men upptäckte att priserna hade gått upp mycket. Då tänkte hon att det kommer att ta längre tid än hon hade trott. Det kanske tar tre år men det gör ingenting, sa hon. Nu vet vi att det inte tog tre år. Det tog inte ens tre månader. Men då visste vi ingenting om huset som skulle dyka upp och bli hennes.

Själv har jag inte samma tillit. Monica kände sig helt trygg med att det löser sig till slut medan jag är full av farhågor; tänk om man inte får lån, tänk om priserna har gått upp ännu mer, tänk om … Men Monica berättar att hon försöker vända det negativa till något positivt.

”Om det tar tre år att hitta ett hus så hinner jag ju spara lite till innan dess”, säger hon och ler.

Jag försöker trycka mig lite närmare och hoppas att åtminstone lite av hennes optimism kan fröa av sig på mig.

Ångrar du något?

”Nej. Jag är glad att jag åkte på jordenruntresan. När jag kom hem ville jag förändra världen. Alla var så inskränkta, de gick till sina kontor och visste ingenting om hur världen såg ut.

Jag ångrar inte att jag köpte huset i Spanien heller. Jag förlorade en hel del pengar på det men det var min dröm och jag mådde jättebra när jag var där.”

Har drömmarna haft ett pris?

”Många män är rädd för mig. Jag är för självständig och för stark och det gör att det är svårt att ta in en annan människa i mitt liv. Jag behöver inte en man för jag får så mycket kärlek från barn och barnbarn.”

Men Monica tänker att sedan, när hon går i pension, kanske det dyker upp en man. En gotlänning kanske.

Ska man förverkliga alla sina drömmar?

Nej det behöver man inte. Man måste alltid ha en dröm annars lever man inte.

Den dan man inte har några drömmar är det kört. Då han man stängt av och tappat fantasin. Det är drömmarna som är drivkraften och som ger energi.

Du skulle ju bli kläddesigner. Vart har den drömmen tagit vägen?

”Jag har köpt en symaskin så jag kanske ska börja med ull, gotlandsull. Man vet aldrig. Det dyker kanske upp något.”

Faktaruta:

Namn: Monica Österdahl

Ålder: På väg mot pension

Familj: två barn och barnbarn

Meritlista: Ungdomsböckerna Andas och räkna till tre, Blunda och kyss mig

Barnboken Sami räddar glädjen

Konstverk www.konst.se/monicaosterdahl

Aktuell med trädgårdsvernissage i Slite 26 augusti.

Digital skrivkurs i augusti

Vill du skriva en bok eller skriver du redan på ett manus?

Skrivkursen kommer i repris i augusti. Det du får av mig är närhet och närvaro. Jag skyndar inte vidare utan vi jobbar oss noggrant framåt i våra texter.

Vi ses online två kvällar i veckan under två sommarveckor i augusti, med fokus på dramaturgi, karaktärer och gestaltning. Jag kommer att dela med mig av mina verktyg och vi kommer att göra flera skrivövningar som du sedan kan använda i din bok. Under kursen kommer jag även att ge dig respons på några av skrivövningarna.

Vi träffas på Teams tisdag och torsdag kl 18.00 – 20.30 vecka 31 och 32. Det blir följande datum: 3/8, 5/8, 10/8 och 12/8.

Pris: 1500 kr

Detta ingår i priset:

Onlinekurs på totalt 10 timmar där vi arbetar tillsammans.

Respons av mig på några av skrivövningarna.

Max antal deltagare är 10.

Marie Hedegård är mitt namn. Jag har skrivit romanerna Så nära barfota och Dit vägen bär och har både en tredje och fjärde roman på väg. Jag är lärare i botten och har arbetat med barns skrivande i över tjugo år. Utöver det har jag läst Kreativt skrivande på Linnéuniversitetet i tre år.

Efter kursen finns möjlighet att fortsätta att skriva tillsammans. Jag erbjuder en skrivhelg på Korså herrgård 27-29 augusti och skrivretreat på den spanska solkusten vecka 41 och 44. Läs mer här.

Anmälan:

Skicka ett mejl till marie@hedegard.se med ditt namn och telefonnummer. Märk mejlet med skrivkurs.Jag tar max 10 deltagare och först till kvarn gäller.

När du har fått mitt bekräftelsebrev ska du betala anmälningsavgiften 300 kr. inom en vecka.

Resterande belopp ska betalas senast 27 juli.

Sagt av deltagare på min tidigare skrivkurs:

”Klockren kurs! Så bra fokus på att komma igång och skriva en roman. Bra övningar och inspirerande diskussioner. Den gav mig ett riktigt lyft i mitt skrivande.” Inger

”Med Maries vägledning och tydliga verktyg utmanar man nya sidor hos sig själv – det är både spännande och roligt!” Annika

Välkommen!

Midsommarafton

Midsommarafton

Med vänner, sill med nubbe, dans och glada skratt.

Men också magi.

med en sol som aldrig går och lägger sig

och blomdoft som berusar och lockar.

Jag vill stanna tiden, svärma hela natten, omfamna livet

med blomsterkrans i håret och volangkjol som svänger om de bara benen.

Idag är datorlocket stängt.

För idag är den speciella dagen som jag har längtat efter alla kalla månader.

Jag hoppas att även du kan njuta idag.

Skrivhelg på Korså herrgård 27–29 aug.

Välkommen till en helg full av skrivande, inspiration och konkreta verktyg.

Har du ett skrivprojekt eller en idé till en bok? Då kan du:

  • skriva på din bok i vacker herrgårdsmiljö tillsammans med andra.
  • delta i skrivövningar och textsamtal.
  • ha egen skrivtid.
  • få enskilda samtal med mig runt ditt skrivande och din text.
  • umgås med personer som delar ditt intresse för skrivande.

Vi tillbringar den sista helgen i augusti i anrika Korså herrgård, två mil norr om Hofors (24 mil från Stockholm). För er som kommer med tåg kan vi ordna hämtning på Hofors station. Vi blir en grupp på cirka tio personer och hyr hela herrgården. Du bor i enkelrum eller delat rum.

Vi börjar fredag kl. 15 med kaffe.

På fredagseftermiddagen ägnar vi oss åt samtal runt vårt skrivande och textsamtal, varvat med kortare skrivövningar.

På lördagen fortsätter textsamtalen och efter lunch blir det egen skrivtid.

På kvällen finns även möjlighet att basta och ta ett kvällsdopp i badsjön.

Den egna skrivtiden fortsätter på söndagen och där finns tid för individuella samtal med mig runt din text och var du befinner dig i din skrivprocess.

Vi avslutar på söndagen efter kaffet kl 15.

Pris:               3.600 kr         (200 kr rabatt om ni delar rum)

I priset ingår:

  • Inkvartering i enkelrum två nätter på Korså herrgård
  • Frukost, lunch, middag och kaffe från fredag kl. 15 till söndag kl. 15.
  • Skrivövningar, textsamtal och individuella samtal runt din text
  • Eget skrivande i vackra herrgårdsrum, i parken eller på altanen
  • Bastubad

Jag är författare till böckerna Så nära barfota och Dit vägen bär. Om du vill veta mer om mig kan du läsa här: https://mariehedegard.se/jag/

Anmäl dig genom att skicka ett mejl till marie@hedegard.se. Märk mejlet med Korså herrgård.

När du har fått bekräftelsemejl från mig betalar du anmälningsavgiften på 500 kr inom en vecka. Den är bindande. Senast 1 augusti betalar du resterande belopp.

Först till kvarn gäller.

Om du vill börja med en grundkurs rekommenderar jag t.ex. min digitala sommarkurs i juni. Läs mer på denna länk:  https://mariehedegard.se/skrivkurs/digital-sommarkurs-i-skrivande/.

För de som vill fortsätta att skriva tillsammans finns även möjlighet att komma till spanska solkusten i oktober för en skrivretreat. Läs mer här: https://mariehedegard.se/skrivande/skrivretreat-i-torrox/

Välkommen önskar Marie Hedegård

Över en kaffe med Vera Näsström

Titel: Kulturperson

Namn: Vera Näsström

Ålder: exakt mitt i livet

Familj: man och fyra barn

Meritlista: Pjäserna Allt är som det ska, En dag i deras liv, Pratar du svenska förresten?, Haren på väggen.

Framför mig sitter en kvinna som jag skulle kunna ta för italienska. Hon gestikulerar intensivt och pratar och skrattar högt och självklart. Hela hon utstrålar energi och livslust.

Vad är din dröm? frågar jag och hon berättar om alla sina drömmar.

Jag är nog en drömmästare, säger hon och skrattar. Jag får hela tiden nya drömmar och ändrar dem allt eftersom. I grunden har det alltid handlat om att göra något meningsfullt. Men vad är meningsfullt? Det klurar jag fortfarande på.

Vera beskriver det som att det är något som kliar och skaver och då vill hon förmedla det.

Drömmen om teatern                 

Den första drömmen var att jobba med antikviteter på auktionshus så hon började på Kulturvetarlinjen vid Stockholms Universitet. Då var hon tjugo år med den orörda framtiden som väntade på henne, men drömmen gick snabbt i krasch när hon mötte den krassa verkligheten. Auktionshuset där hon fick jobb hade inte samma visioner som hon. Här handlade det mer om pengar och marknadsvärde än om konsten i sig.

Veras liv har varit krokigt. Vid den här tiden hade hon träffat en man som var journalist och bevakade teatrar. Genom honom fick de fribiljetter och kunde gå på teater flera kvällar i veckan. Men så fick han ett annat uppdrag. Du kan väl skriva, sa han och så fick hon ta över hans jobb. Hon hade ju sin kulturvetarutbildning i botten och ville åt teaterbiljetterna. Journalistik var ingen dröm utan mer av ett bananskal. Det var teatern som var drömmen.

Redaktören och mannen lärde henne att skriva journalistiskt vasst och uppdragen började rulla in. Vera lärde sig skriva genom att skriva och runt henne fanns flera mentorer.

Drömmen om att beröra

Efter några år tröttnade hon på att spotta ur sig texter. Hon la ner sin själ i en text som låg i pappersinsamlingen en vecka senare. Hon ville skriva något mer varaktigt och började en skrivkurs på distans på en folkhögskola.

Jag drömde inte om att bli författare, säger hon. Men jag drömde om att beröra och skriva något som stannar kvar. Och det var på Tärna folkhögskola som jag upptäckte dramatiken.

 På folkhögskolan lyssnade hon på en radiopjäs av Peter Barlach och det var då hon blev förälskad i dramatik. Efter Tärna blev det dramatiklinjen på Biskops-Arnö i två år. Under utbildningen skrev hon tre pjäser och efteråt har hon skrivit ytterligare två.

Hon har alltid skrivit utifrån något som kliar, något hon vill säga, något som stör och skaver. Något som måste ut.

Men en dag hade hon inget mer att säga. Under flera år hade hon inget att säga. Dessutom var skrivandet ensamt och ett väldigt kämpande och folk skrek inte högt efter pjäser. Vera befann sig i en smärtsam sorgeprocess medan hon tog farväl av drömmen om skrivandet. Hon slog på sig själv och tvivlade på sin förmåga. I den vevan föreslog hennes man att hon skulle ta en paus.

Drömmen om storstaden

Hon hade nämligen en annan dröm; drömmen om att bo i en internationell storstad. Hon packade väskan och åkte till Paris med yngsta sonen. Fem månader i Paris blev en lång paus från allting. Hon hade tänkt skriva men istället drev hon bara omkring. Sonen gick i svenska skolan och under tiden upplevde hon Paris till fots och på cykel. Hon gick på museer, jazzkonserter, barer och hade massor med drömtid, som hon kallar det.

Att bo i Paris är en av de vackraste drömmarna jag har uppfyllt, säger hon. När vi kom hem började ett år med Corona och det gjorde de där magiska månaderna i Paris ännu mer fantastiska.

När hon kom hem tog hon tag i en annan diffus dröm hon hade haft som ung; att jobba med barn och ungdomar. Hon vädrade sin nya dröm med folk, googlade och vips hade hon fått en praktikplats på ett stödboende för ungdomar.

Genom ett oväntat och ytligt möte med en filmproducent på en bar väcktes något igen. De pratade skrivande, bytte telefonnummer och det var som en ny dörr öppnats.

Skicka något, sa filmproducenten till mig och det var som att uppmaningen i sig väckte skrivarlusten i mig på nytt. Plötsligt fann jag mig tänka filmmanus och lusten att skriva kom tillbaka efter så många års tystnad.

Men att skriva för TV är en annan sak. Det är ett helt nytt hantverk, så Vera började leta och hittade en fördjupningskurs på Stockholms Konstnärliga Högskola som hon sökte till och nu går.

Jag tycker att drömmar är viktiga. Det är skrämmande när man inte har några drömmar. För mig är längtan efter något det som driver mig framåt, kalla det drömmar om du vill. Ibland jobbar man målmedvetet på en dröm och ibland bara slänger man ur sig något som ligger och gror i det undermedvetna.

Hinder mellan dig och dina drömmar

Mitt största hinder är min egen kritiska röst, säger Vera. Jag har inget viktigt att säga. Det är inte tillräckligt bra och vem ska tycka att det här är intressant? Ett projekt är roligt så länge den kritiska rösten håller sig borta.

Vera har prövat ett sätt att hålla den kritiska rösten borta genom att skriva på engelska istället för på svenska. Då blir det mer som en lek och hon kan finta bort den där kritikern inom sig. Det blir mer jobb med översättningen tillbaka till svenska men då har hon i alla fall en pjäs.

Ett annat hinder är förstås tiden. I perioder av flow är familj och barn ett hinder men ibland har hon hela dagen på sig utan att hon skriver en rad. Då är det den kritiska rösten som stör istället.

Vera menar att ett hinder är att bli äldre. När hon var tjugo hade hon en annan tro på sig själv. Med åren kommer insikten att saker inte är lika viktiga. Hon har blivit bekvämare och är inte lika ihärdig längre.

Hon är lustdriven. Energin finns där lusten finns. Samtidigt behöver hon dra in pengar för hon har inte kunnat försörja sig på skrivandet. Det är ännu ett hinder. 

Veras råd för att nå sina drömmar

  • Kör på! Det är inte alltid lätt och roligt men det är drömmarna som är den magiska kryddan i livet. Änglarna hjälper dig men du måste hoppa först.
  • Ge inte upp! De som kommer längst är inte de duktigaste utan de som orkar resa sig flest gånger. Så res dig upp och fortsätt!
  • Släpp inte din dröm om den betyder mycket för dig! I så fall sviker du dig själv och då kan du bli bitter. Men om en gammal dröm inte längre känns viktig kan du omvärdera den och släppa den med ärligt uppsåt. Det har jag gjort många gånger.
  • Drömmar är bra drivmedel. Det händer saker utefter vägen och det är okej.

Om jag inte hade tagit det där tåget.

Vera har inte så mycket ånger men hon har en stor fråga. ”Om jag inte hade tagit det där natttåget, hur hade livet blivit då?”

Hon hade en dröm om att bo i Italien och åkte dit efter skolan. Men så blev hon kär, satte sig på ett nattåg tillbaka upp till sin kärlek i Sverige och vände utan någon eftertanke ryggen åt drömmen om att bo i Rom. Istället bildade hon familj hemma i Sverige och nya drömmar blev viktigare. När hon berättar om Italien strålar hon och jag ser italienskan framför mig.

När vi börjar prata om Italien kommer längtan tillbaka även om hon inte tänker så mycket på det till vardags. En lågintensiv dröm kallar hon det. Kanske är det en dröm som väntar på att bli förverkligad längre fram, när alla barnen flyttat ut. Drömmen om att äntligen bo i ett soligt Italien.

Fast först ska hon vara manusförfattare för TV ett tag.

Semester från författarlivet

Min skrivplats de senaste veckorna

Jag har lämnat ifrån mig mitt manus

Igår kväll hade jag deadline på första redigeringen. Jag har läst och skrivit och ändrat och fyllt på och tagit bort. Igår kväll var jag lite osäker på om jag hade förbättrar manuset eller om jag istället hade förstört det. Jag hoppas förstås på det första men jag är inte helt säker.

Vid det här bordet har jag suttit och redigerat i drygt en vecka. Jag har varit isolerad och nästan inte träffat någon. Men jag har haft nära ut och kunnat öppna dörren emellanåt. Och som tur var så lockade inte vädret ut mig alltför mycket.

Semester – vila – skrivförbud

När jag skickade iväg manuset till min lektör halv tolv igår kväll var jag helt utmattad. Det var som om jag hade sprungit ett maratonlopp. Då tänkte jag att jag inte skulle skriva ett enda ord mer på en hel vecka. Jag skulle ha semester. Ändå sitter jag här och skriver. Men att blogga räknas väl ändå inte riktigt. Det är ju bara lite avkoppling.

På min författarsemester ska jag jobba på mitt vanliga jobb. Jag ska vakna till väckarklockan och umgås med elever hela dagarna. Jag kommer att vara trött på kvällarna nu också. Men på ett annat sätt än när jag skriver. Jag märker att jag måste vidareutveckla den frågan men det får bli en annan gång. Nu är hjärnan för trött för det.

Deadlines

Jag tillhör de som jobbar bäst mot deadlines. Då finns det ett datum att förhålla sig till och det är den dagen som gäller. Idag i skolan blev det så tydligt att deadlines även är bra där. Eleven som störde sina kamrater och som hade svårt att koncentrera sig på sitt arbete fick en deadline av mig. Vips slutade eleven att störa och började istället att jobba. Det här är ingen ny upptäckt men det är så himla lätt att glömma bort det när man fastnar i tjat. Jag hade tjatat många gånger innan jag kom ihåg det där med deadlines.

Det här kanske är något att ta med sig ut i vanliga livet. Jag kanske ska sätta en deadline för städning varje fredag klockan 18. Jag undrar när jag skulle börja städa då? Jag tillhör nämligen inte de som brukar vara flitig med städningen.

Av någon konstig anledning blir det alltid bråttom på slutet. Jag hinner inte riktigt allt jag har tänkt mig. Det är likadant när jag ska ha fest. Mina gäster får oftast börja i köket. Och maten är oftast bara halvfärdig när de kommer.

Manuset bara halvfärdigt

Med det vill jag ha sagt att manuset bara är halvfärdigt nu. Det är många redigeringsvändor kvar innan boken går i tryck. Men jag har ändå gjort det svåraste; att få ihop berättelsen. Nu är det bara gestaltningen, fördjupningen av karaktärerna och problemen, de små detaljerna och språket kvar att jobba med. Och antagligen en del annat som lektören hittar. Jag har även vänner som ställer upp som testläsare så det ska bli spännande att se om de säger samma sak som lektören.

Men nu är det semester från skrivandet som gäller och då ska jag läsa några bra böcker. Jag har en hel hög som väntar på att bli lästa.

Mitt nya råmanus är färdigt

Alla skrivplatser är bra

Jag har ett råmanus

Idag skrev jag sista meningen i mitt nya manus. Samtidigt grät jag, så det var svårt att hitta tangenterna. Jag grät för att jag blev berörd. Och för att jag är extra känslig för försoning och förlåtelse. Nu har jag spoilat lite men förhoppningsvis har ni glömt det här när boken kommer. För det dröjer lääänge för ett manus att bli bok. Och under resans gång kan mycket hända med texten.

Rätt slut

Slutet blev rätt. Igår var jag inte helt säker på slutet men nu är jag det. Nu vet jag att det inte finns något alternativ.

Författare har olika sätt att skriva. Några skriver synopsis och följer det strikt. Andra bara ger sig hän och låter historien berätta sig själv. Jag gör något mellanting. Jag har en idé, något jag vill skriva. Under många månader, ibland år, bär jag med mig idén och så en dag bestämmer jag mig för att börja skriva.

När jag började skriva den här boken hade jag ingen färdig idé, ingen färdig handling. Det fanns fullt av mörker men jag började skriva ändå. Jag längtade så mycket efter att se hur det skulle gå för mina karaktärer.

Under tiden jag skrev lärde jag känna dem och lärde mig förstå dem. Någonstans i mitten insåg jag ungefär vart vi var på väg. Då skrev jag ett synopsis men utan slut. För det går aldrig på förhand att bestämma över mina karaktärer.

Nu ska jag börja om

Ikväll firar jag med ett glas vin. Igår firade jag också med ett glas vin, fast då firade jag att jag var nästan färdig. Jag är mycket för det där med att fira. Imorgon kanske jag firar att jag har börjat redigera. Kanske. Eller så tar jag ledigt imorgon. Det kanske jag kan vara värd.

Att bestämma sig för att ta en ledig dag är en lyx. Annars är sällan en författare ledig. Antingen går man till sitt vanliga jobb, det där jobbet som inbringar en lön. Eller så skriver man eller arbetar med marknadsföring eller något annat som har med författarskapet att göra. Eller så har man en sån där dålig dag som man inte tycker att man har fått något gjort. Med de dagarna behövs nog också.

Att försöka glömma Corona för en stund

I dessa tider med karantän eller inte karantän och oro eller ännu mer oro, kan vi bara konstatera att världen befinner sig i ett krigstillstånd med en fiende som är osynlig. En fiende som när som helst kan slå till i ryggen. Vi har en sjukvård som går på knäna, respiratorer som inte räcker och brist på läkemedel, munskydd och annan skyddsutrustning. Sjukvårdspersonalen idag är verkligen våra stora hjältar.

Jag skulle också vilja vara hjälte. Istället skriver jag på min bok. Jag skriver om vardagshjältar, skuld, flykt, rädslor och förlåtelse. Och jag hoppas att ni som läser mina böcker blir lika berörda som jag.

Jag stänger in mig i min stuga, begränsar nyhetsflödet till två gånger per dag och stannar kvar i min bubbla. Ibland går jag ut och fäller ett träd eller rensar sly eller bara går runt och tittar på våren som gör sin entré.

För trots Coronatiderna så kommer våren faktiskt närmare för varje dag. Och jag tillhör dem som hoppas att våren och värmen ska lyckas mota bort Corona. Åtminstone över sommaren. Så vi får samla ihop oss, ladda om och rusta oss så vi kan bekämpa viruset med gemensam kraft.

Om du tycker att jag är för naiv så skyller jag på att jag är författare. Jag skriver om vardagsrealism och relationer men jag skriver mer feelgood än dystopier. Jag tror att vi kommer att klara det. Vi måste.

På väg hem från karantän

En öde flygplats

Lite bloggtid

Världen är upp och ner. Jag sitter på en öde flygplats där nästan alla flyg utom mitt är inställda. Bakom incheckningsdiskarna är det lika öde och det går inte att få tag i något kaffe. Som tur är hade vi med oss lite matsäck och det gick utan kaffe också. Vi har hittat några byggpallar att krypa upp på och nu har jag tagit fram min kära dator. Och kanske att jag kan få ihop en liten nulägesrapport.

Taxiresa med munskydd och plasthandskar

Vi åkte taxi till flygplatsen och taxichauffören var iförd både munskydd och plasthandskar hela vägen. Snacka om arbetskläder. Men man måste ju säga att folk tar faran på allvar. Vägarna var ganska öde runt Torrox men när vi närmade oss Malaga var det faktiskt en del bilar ute och åkte. Och för en stund sedan kom en stor turistbuss och släppte av ett gäng hemvändande turister på flygplatsen. Så helt ensamma är vi inte.

Poliser som skydd – eller hot

För en stund sedan kom två polisbilar och parkerade bakom oss. Den ena var en piketbil med pansarglas, som på en gangsterfilm. Men poliserna vinkade glatt åt oss och önskade oss en trevlig fikastund. Min reskamrat frågade mig om poliserna ger trygghet eller skapar rädsla. Den frågan är intressant. Jag är så svensk så jag alltid ser poliser som trygghet. Men jag inser att när man har levt sitt liv i Spanien eller något annat land med diktatur kanske man ser annorlunda på den frågan. I närheten av min stad finns flera städer som jämnades med marken under Franco-tiden och jag antar att det var poliser eller militäre som gjorde det.

Jag har suttit i mitt hus i Spanien och känt mig helt trygg med poliserna som patrullerat runt på gatorna. Men jag kan tänka mig att alla kanske inte känner samma trygghet som jag. På min gata finns många personer som levde under Franco-tiden. Jag kan tänka mig att den här karantänen får folk att minnas Francotiden. Det är nog lite samma känsla; att inte våga gå ut. Om en rädsla för att i så fall stöta på en polis. Medan vi svenskar enbart ser polisen som en trygghet.

Gemenskap

Jag har levt i min lilla by och knappt sett en människa på tio dagar. Jag och alla med mig har tagit karantänen på allvar. Och än så länge har vi inte haft något virusfall i vår stad. Vi har haft en grupp bestående av oss utlänningar och en sambandscentral som har hållit oss uppdaterade. Det är helt fantastiskt vad skönt det är att ingå i en gemenskap. Att känna att det finns vänner som kan hjälpa till och som jag i min tur kan hjälpa. Vi är verkligen sociala varelser.

Nu ska jag sätta mig i karantän i Sverige. Här är det nitton grader just nu och jag antar att det är betydligt kallare i Sverige. Men jag hoppas att vårsolen tittar fram.

Hur länge ska vi orka?

Hur länge orkar ett land sitta i karantän innan invånarna bryter ihop psykiskt? Hur länge räcker pengarna? Hur länge har man råd att köpa mat? Och hur länge dröjer det tills man inte är en bra förälder längre? I Sverige har vi ett socialt skyddsnät som gör att vi klarar oss bättre men i Spanien är det många som blir helt utan inkomst. I skolan läste vi om börskrisen på 30-talet men jag har ändå haft svårt att förstå vidden av depressionen. Hur kunde folk ta livet av sig? Nu har jag fått en aning om vad ett land i depression kan innebära. Spanien ska vara i karantän i fyra veckor totalt. Det är många dagar, många timmar, helt isolerad med din familj.

Sverige och Spanien – mina länder

I Sverige har vi försökt få folk att isolera sig mer men vi har inte stängt ner samhället. Vi hoppas att hålla nere spridningen genom att få folk att stanna hemma mer, s.k. frivillig karantän. Än så länge har vi lyckats hålla nere sifforna och jag hoppas verkligen att vi kan fortsätta med det. Och att vi slipper stänga grundskolorna. Men Spanien hade inget val, med över 6000 smittade när karantänen började.

De här tio dagarna har antalet smittade fortsatt att öka, lavinartat. Varje dag har jag studerat siffrorna och undrat varför det aldrig vänder. Bara igår var det över 6000 nya fall i Spanien. Varje dag intalar jag mig att idag är dagen när det vänder. Kan det vara idag som det vänder? Hoppas det.

I Sverige har vi mellan 150 och 200 nya fall per dag. Det är också alldeles för många men jag inbillar mig att svensk sjukvård kanske klarar av att ta hand om de sjuka.  Igår (23 mars) verkade 136 personer i Sverige befinna sig i ett allvarligt tillstånd och 36 personer har dött. Det är en enorm skillnad mot Spanien.

Jag är stolt över mina länder

Jag är stolt över att vara svensk. För några veckor sedan kom många hem efter sportlov utomlands och alldeles för många hade varit i Italien och åkt skidor. Ändå har vi, mycket på frivillig basis, lyckats hålla siffrorna nere.

Jag är också stolt över att vara nästan spansk. Det Spanien och flera andra länder gör är helt otroligt. De har till och med stängt stränderna.

Och varje kväll klockan åtta går de ut på terrassen och klappar i händerna. Vi har mötts över taken, hälsat, pratat, känt gemenskapen och hyllat alla som kämpar för att besegra ett elakt virus. Jag kommer att åka hem och sätta mig i en stuga på landet. Där kommer jag inte ha någon hälsa på över taken. Men jag kommer att fortsätta att klappa i händerna.

Tack alla ni som kämpar.

Efter fem dagars karantän

Spanska citroner

Klappa i händerna – gemenskap och tacksamhet

Jag kom just in från terrassen där vi alla stod och klappade händerna. Vi gör det för att hedra alla som jobbar med att bekämpa vår fiende, covid 19. Men jag tror att vi också gör det för att känna gemenskap. Vi är inte ensamma, även om vi sitter ensamma i våra hus hela dagarna.

Mitt i katastrofen sitter jag och skriver

Jag har turen att befinna mig i min egen miljö, även om jag är långt hemifrån. Jag känner mig trygg, har vänner runt mig och en terrass där jag kan vara ute i solen. Jag har dessutom en liten oas till trädgård där jag kan tanka energi. Om du någon gång ska hamna i karantän så rekommenderar jag dig att inte vara ensam, att ha mat hemma och helst ha en bra plats att vara på. Några har suttit instängda på hotellrum den här veckan. Andra har varit på en osäker resa för att ta sig hem. Jag har ägnat tiden åt att skriva på min nästa roman.

Så mitt i en i övrigt kaotisk värld ägnar jag mig åt mitt manus. Det har varit en produktiv dag idag och jag är nöjd med berättelsen som sipprar fram under mina tangenter.

När ska kurvan plana ut?

Det är dag fem på en hård karantänperiod. Varje dag följer jag spänt siffrorna som delges oss på nätet. Och varje dag väntar jag på att antal nya fall ska minska. Igår var det 2 626 nya fall i Spanien och idag är det cirka tretuden. Jag undrar hur det kan vara så när vi sitter instängda i våra hus? Men jag befinner mig i ett nätverk där vår lokala sambandscentral ger oss färska rapporter varje dag. Han pratar om en exponentiell kurva. Det kommer att dröja några dagar till innan kurvan börjar plana ut. Jag förstår inte riktigt men ändå förstår jag att det måste finnas en fördröjning. Sedan kan kurvan plana ut. Sedan vänder det.

Tack alla hjältar bland oss

Nu är det snart vårdagsjämningen. Det är då det vänder. Jag hoppas verkligen att det är då Spaniens kurva planar ut. Många länder i världen som kämpar mot vår osynlige fiende. Många människor i världen kommer att dö. Jag hörde idag om en sjuksköterska i Madrid som fick sätta livet till. I alla krig finns hjältar och i detta krig finns hjältarna runt ibland oss. Jag är så tacksam att det finns människor som är beredda att offra sina liv för att rädda oss andra.

Stanna hemma, säger sjukvårdspersonalen. Jag stannar hemma. Men på tisdag ska jag åka taxi till flygplatsen och sätta mig på flyget hem. I kristider tror jag att vi vill befinna oss där vi hör hemma. Några av oss svenskar i Spanien bor här på riktigt. Det gör inte jag så jag vill hem till mitt.

När konsumtionsbubblan spricker

Vi har levt i en konsumtionsbubbla där klimathotet har varit långt borta. Men på bara några veckor har vi drabbats av ett hot som inte alls är lika farligt men som är mer konkret. Ett litet osynligt virus kan slå till var som helst. Och folk dör i tusental. Det är så konkret så vi stannar snällt hemma.

Efteråt

Vi kan fråga oss hur världen kommer att se ut efteråt. Det finns alltid ett efteråt. Många länder kommer att hamna i ekonomisk kris. Kommer vi att kunna hjälpa varandra eller kommer klyftorna bara att bli ännu större? I kristider är det lätt att bara tänka på sitt eget, sin egen familj, sitt eget land. Det viktigaste verkar vara att skaffa toalettpapper till sig själv. Det skrämmer mig.

Men som jag skrev tidigare så finns det hjältar bland oss; hjältar som handlar åt grannen och ger bort sina toalettpappersrullar.