Att släppa en roman fri

Dit vägen bär är två månader snart

Romanen Dit vägen bär har varit på resa i snart två månader nu. Och i förra veckan kom ljudboken och e-boken också.

Karaktären blir en familjemedlem

Jag har levt med Ellen nu i många år och hon har nästan blivit som en familjemedlem. Tillsammans med henne har jag fått vara med och se romanerna om henne ta form. Men nu har jag släppt iväg den andra boken om henne. Och nu är det upp till läsaren att skapa sin egen upplevelse av hennes resa.

Det är nästan lite som att släppa iväg sina barn ut i vuxenlivet. Ellen kommer alltid att klara sig men nu har jag inte längre någon kontroll över henne. Om sanningen ska fram så hade jag nog inte så mycket kontroll över henne innan heller. Men så som många föräldrar kan jag i alla fall inbilla sig att jag hade det. Jag kommer att sakna henne. Och jag kommer att undra hur det kommer att gå för henne. Men jag lovar inte att det blir en tredje bok om henne.

Recensioner – de underbara bevisen

Nu får jag hela tiden små bevis för att läsarna gillar Dit vägen bär. För varje recension som trillar in gör jag en jubeldans här hemma. För att dela med mig så tänker jag citera några här nedan. De kommer att finnas mer utförliga under under fliken ”mina böcker”.

Kan man annat än jubla?

”Som jag gillar Marie Hedegårds sätt att skriva!? Denna roman väjer inte från jobbiga tankar och beslut. Hur långt är man beredd att gå för att förverkliga sina drömmar? En fantastisk bok! Rekommenderas varmt!” mariasboktips

”Det här är en mysig bok. En bok om att hitta sig själv och se hur långt man är beredd att gå för att förverkliga sina drömmar. Men det är även en bok om att vilja vara mamma och att ha känslan av att glida bort från sina barn – vad gör man då?” Lollos bokhörna

”Författaren har beskrivit karaktärerna med så mycket värme och humor att det känns som att man sitter med i bussen.” boklysten

”den berör och manar till eftertanke. Jag skrattar, mår bra och vill inte att den ska ta slut.” bettanbokprataren

”Även den visade sig vara en riktigt bra bok om att sluta vara feg och att våga göra saker för sin egen skull. Båda böckerna rekommenderas varmt” sofiasbokhylla

En recension trillade in

men inte på min nya bok utan på den första.

Mitt i ruset efter releasefesten för Dit vägen bär trillar det in en helt fantastisk recension på Så nära barfota.

Det här är en underbar berättelse om en helt vanlig medelålders kvinna som bestämmer sig för att våga se efter om livet har något mer att erbjuda. Om du vill läsa hela recensionen kan du läsa här.

Jag blir helt överväldigad av Bokpratarens ord. Det är ju precis det här jag vill uppnå. Mina karaktärer är helt vanliga människor och därför kan många känna igen sig i dem.

Hoppas att ni där ute även gillar min nya bok, Dit vägen bär. Den finns att köpa på Adlibris och Bokus nästa vecka.

Dit vägen bär

Min nästa bok, Dit vägen bär är snart färdig. Det har varit många turer fram och tillbaka och manuset har gått från redaktören till mig och tillbaka igen. Men nu är det nära…

Dit vägen bär är formgiven av Linnea Blixt. Det var även hon som formgav min första bok, Så nära barfota, och visst syns det att böckerna hänger ihop? Jag älskar det här omslaget nästan ännu mer än det första.

Dit vägen bär handlar om Ellen, som äntligen vågar satsa på sig själv och sina drömmar. Men det är lätt att säga till andra att de ska satsa på sina drömmar. Att göra förändringar i sitt eget liv är svårare. Det är mycket som står i vägen, inte minst vi själva.

Dit vägen bär är en fristående fortsättning på min första bok. Det är en helt ny handling så du behöver inte ha läst den första innan. Men för den som gillar att verkligen lära känna huvudpersonerna så rekommenderar jag dig att läsa Så nära barfota först. Den finns fortfarande som pocket, ljudbok och e-bok.

Dit vägen bär kommer att släppas i månadsskiftet augusti/september. Hösten är inbokad med olika event där boken kommer att presenteras och jag kommer att följa den på sin turné. En ny spännande period för mig som författare börjar.

Dit vägen bär kan köpas redan nu. Du kan läsa mer om boken på Lindelöws förlag

Kill your darlings

Min nästa bok ska snart skickas in för sättning. Därför håller jag på med ännu en redigering. Ibland får jag solklara förslag på ändringar från min redaktör men i några fall är det svårare.

Redaktören föreslår att jag ska ta bort en stor scen som jag gillar, en s.k. darling. Hans motivering är att den inte behövs. Jag vill gestalta hur en relation fördjupas men det har jag redan gjort tycker redaktören. Gissa om det här ger mig ågest. Å ena sidan förstår jag vad han menar men å andra sidan tycker jag så mycket om scenen. Innan kvällen är slut ska jag ha bestämt mig men jag har några timmar på mig.

Att skriva en bok är att skapa något. Jag tror att alla författare har rådgivare runt sig som levererar olika klokskaper. Det kan handla om allt från karaktärerna och miljöerna till språket och jag kan verkligen se att många av redaktörens förslag gör texten bättre och vassare.

Men hur gör konstnären? Har konstnären också sina lektörer och redaktörer runt sig? Eller är det så att när konstnären känner sig färdig med tavlan så är den just det?

På det viset blir ju en bok inte bara författarens verk.

I min nästa bok är många inblandade. Först skrev jag mitt råmanus och innan det ens var färdigt skickade jag det till Lennart Guldbrandsson för lektörsutlåtande. Jag tog till mig hans utlåtande och följde flera av hans råd i min redigering och därefter skickade jag det till Lena Sanfridsson, lektören som läst mitt förra manus och följt mig på vägen. Därefter blev det ny redigering och sedan lämnade jag det till ännu en lektör; Linda Hedlund och även några vänner som fick testläsa.

Så när förlaget fick manuset i sin hand hade det genomgått många redigeringsfaser och ändå är det inte slut på redigeringen. Nu är det min redaktör Tomas Lindelöw som är med och skapar. Ikväll kommer han att få min textfil. Jag undrar om jag kommer att stryka min darling.

Måste man ha så många läsare? Nej, kanske inte. Men i början av sin karriär kanske man behöver mer stöd och jag är så tacksam över allt stödet jag har haft utefter vägen. Utan er hade det inte blivit någon bok.

Dit vägen bär heter min nästa bok. Den kommer ut i augusti.

Boksignering

100-årsjubileum

I fredags fyllde Lidingö bokhandel 100 år och jag fick vara med och fira den dagen. Det blev en dag fylld av ballonger, bubbel i glasen och allmän feststämning. Och min pocketbok hade precis hunnit komma, två dagar innan.

När min inbundna bok kom ut för två och ett halvt år sedan var jag ute på en del boksigneringar. Jag var ny, ovan och nervös. I fredags var jag bara glad, men framför allt tacksam över alla trevliga möten och alla trogna läsare.

Helena Landberg, som har drivit bokhandeln fram tills nu, har peppat och stöttat mig. Jag träffade henne på bokmässan och när hon frågade om min nästa bok blir färdig till 16 november var mitt svar nej.

Det går inte så fort att få fram en bok. Men det visade sig att Lindelöws förlag kunde trolla fram en pocketbok med rekordfart. Och här är den nu, Så nära barfota i pocketformat.

Jag har inte hunnit få hem några exemplar själv, men jag köpte en i bokhandeln. Jag var bara tvungen att ha en egen bok med mig hem.

Vilka som kom och fick sin bok signerad.

Några trogna vänner tittade förbi. Alla hade redan läst min bok men några av dem köpte ändå en eller två pocketböcker. Det blev julklappar, julklappsbyten och istället-för-en-blomma-gåvor. Även min trogna dotter förärade sin mamma med ett besök. Hon hade gått tidigare från jobbet bara för min skull. Gissa om jag blev glad.

Utöver dem kom även en hel del okända fram.

Passar boken till en yngre kvinna? Eller kanske till en man? Eller varför inte till en av mina gamla elever som nu har blivit vuxen? En kvinna hade skrivit en bok och ville ha råd och en annan dikterade en hel dikt som jag skulle skriva i boken. Jag fick många trevliga pratstunder.

Det jag tar med mig till nästa gång:

– Jag vägrar vara den där påflugna säljaren som ska tvinga på kunderna mina böcker.

– Pocketböcker passar perfekt som gå-bort-presenter och i olika julklappsbytarlekar.

– Pocketböcker är enklare att sälja och därför lite roligare att signera. Den här åsikten har jag nu och kan förstås komma att ändras.

– Jag var placerad mitt i bokhandeln. Det är där man ska befinna sig, så att ingen kan undgå mig.

– Det blir så mycket trevligare när någon eller några vänner kommer förbi. Stämningen blir lättsam och otvungen.

Några ord till alla mina nära och kära:

Inte nog med att ni får stå ut med mina utläggningar om trovärdigheten i olika händelser och att ni måste provläsa mina manus. Nu har jag insett att ni även måste följa med när jag är ute på boksigneringar.

Och inte nog med det. Dessutom kanske jag stjäl någon av era egenskaper till en karaktär.

Det är tufft att vara vän till författare.

Hur är en bra bok?

Jag har just läst en bra bok.

Känslan när man hittar en bok som talar direkt till dig är obeskrivbar. Den här boken har jag, på riktigt, njutit av varenda sida. Och nu är den slut… nästan i alla fall. Jag sparar den sista sidan till ikväll. Då drar jag ut på det lite, behöver inte sörja över att boken är slut riktigt än. Jag kanske till och med läser om den på en gång. Då får jag befinna mig i den ännu ett tag.

Vad gör att en bok är bra?

Jag frågade mina elever i skolan och de allra flesta svarar att en bra bok ska vara spännande. Några säger att den ska vara rolig också. Och den ska ha många sidor.

Det där med många sidor förstår jag vad de menar. Just nu är det precis så jag känner. Jag undrar lite desperat om det inte kommer en fortsättning snart, fast jag egentligen inte vill ha en fortsättning. Den här berättelsen är slut precis där den ska vara slut. Men jag kommer i alla fall definitivt att leta efter fler böcker av Maria Ernestam.

Jag och mina elever har inte samma syn på vad som gör en bok bra. Jag söker nämligen inte spänning. Det är klart att jag kan läsa en spännande bok och njuta av det också. Men jag vill att boken ska tala till mig. Jag vill känna igen mig i huvudpersonen och nästan vara hen för ett tag. Och jag gillar det lågmälda, det där som är livet på riktigt.

Om boken dessutom har fått mig att omvärdera saker i mitt eget liv, då kan läsningen inte bli bättre.

Den här boken är som ett paket med värme, humor och vanliga, mänskliga känslor. Och så finns det en rolig historia som skulle kunna hända oss alla. Inte alla skulle våga släppa taget och våga göra det huvudpersonen vågar, men genom att läsa boken får vi ändå vara med och smaka på modet. Och jag känner mig definitivt starkare och modigare nu.

Jag har just skrivit klart min uppföljare till ”Så nära barfota”. Efter att ha läst Maria Ernestams bok om brutna ben är jag nästan på väg att kasta mig över mitt manus igen. Men jag ska försöka låta bli. Min bok är en annan bok. Och det finns plats för båda i bokhandeln. Det är jag helt säker på.

Mitt manus på väg

Punkt och slut. Spara. Skicka.

Skulle jag ha jobbat mer med texten? Skulle jag ha gett det ytterligare några dagar? Mitt huvud dunkar men nu är det försent.

Deadline
Som tur är hade jag ett datum att förhålla mig till. Datumet har jag lyckats få uppskjutet tre gånger men någon gång måste man våga släppa också.

Så nu är manuset redan framme hos min lektör. Bara genom en knapptryckning. Hon ska läsa det och även några av mina vänner. Sedan blir det mer jobb. Jag vet det. När förlaget sedan får det blir det ännu mer jobb. Men just nu kan jag inte göra något mer än att njuta. Som när man har sprungit ett lopp.

På bordet bredvid mitt vinglas ligger fortsättningen på romanen Så nära barfota. Den består just nu av 108.463 ord fördelade på tvåhundrasjuttiotvå A4-sidor. Det är en magisk känsla. Euforisk. Men vad gör man nu då? Klockan är inte ens sex.

Min tid har varit begränsad under många månader. Allt jag har gjort har påverkat mitt datum. När vänner har frågat vad jag ska göra i helgen har mitt svar alltid varit detsamma: ”Skriva förstås.”

Helt plötsligt har jag hur mycket tid som helst. En hel kväll breder ut sig framför mig. Hur ska jag få den att gå? Helt ensam hemma. Inte ens någon att skåla med. Så jag skålar med er som läser det här. Jag hällde upp ett glas vin, gjorde iordning en mumsig tallrik med avokado och räkor och grönsaker. Men nu då? Maten är slut och vinet också snart.

Titel
Och så var det frågan om titel. Jag var så nöjd med min titel. Ända tills för en timme sedan. Då upptäckte jag en helt ny bok med en liknande titel. Vad gör man då? Just nu orkar jag bara utmattat tänka att det får lösa sig.

Till alla er som väntar på fortsättning på Ellens resa vill jag bara säga: ”Ha tålamod.” Den är på väg. Men som det är i den här branschen så tar det tid.

Hej igen efter ett alldeles för långt uppehåll

Jag har inte synts här på mycket länge men nu är jag tillbaka. Äntligen. Mitt uppehåll beror på en mängd olika saker men ni ska veta att jag har saknat just det här.

Livet har kommit emellan. När det händer saker i privatlivet räcker orken inte alltid till. Jag har skiljt mig, sålt lägenhet, letat lägenhet, fyllt sextio och haft en hel del annat smått och gott att ta hand om. Det är sånt som händer i de bästa familjer men när det drabbar en själv kan det ibland bli för mycket.

Jag har fortfarande ingenstans att bo om två månader men jag har i alla fall tak över huvudet just nu. Det räcker och jag har slutat att oroa mig. Jag har semester och jag skriver för fullt på min nästa roman.

Just nu befinner jag mig nästan i ett lyckorus. Jag har precis besegrat det där stora berget som består av sådana där känslor som kan inte, orkar inte, duger inte. Jag kan visst.

Nästa roman

Jag skriver för fullt. Mitt råmanus blev färdigt i juni. Nu håller jag på och plockar sönder manuset så nu är det ett enda stort kaos. Men den 14:e augusti ska jag ha satt ihop allt igen. Det är planen. Vissa dagar är det helt omöjligt medan andra dagar är hoppfullare. Så till er som är nyfiken på hur det ska gå för Ellen kan jag bara säga: Håll ut. Det finns en början och ett slut och en hel del sidor däremellan.

Bokens titel

Igår kom titeln på min nya roman till mig. Än så länge har jag inte vågat googla om det redan finns någon sådan titel. Och än så länge vågar jag inte skriva ner den här. Känslan påminner lite om när man har fått veta att man är gravid. Man bär runt på sin hemlighet och det ligger ett skimmer över en. Jag antar att det inte syns på utsidan men jag kan sammanfatta känslan i en mening; Jag är lycklig och jag vet något som ingen annan vet. Nu är det ju så att jag inte har kunnat hålla helt tyst. Men återigen påminner det om en graviditet. Hemligheten sipprar sakta ut och snart kanske jag vågar skriva ner den här också.

En recension

Igår fick jag ännu en fin recension av Så nära barfota.

”Rekommenderas som god hängmattsläsning”, skriver https://vivlaser.blogspot.se/2017/06/sa-nara-barfota.html?m=1

Det är så roligt att se att boken fortfarande lever och hittar nya läsare. Jag upptäckte också att flera av böckerna på biblioteken fortfarande lånas ut, ett och ett halvt år efter releasen.

Ljudbok

21 augusti släpps Så nära barfota som ljudbok. Katarina Lundgren-Hugg läser in den och det ska bli underbart att få lyssna på den. Jag har varit avundsjuk på vänner som lyssnar på den ena boken efter den andra medan de gör sådana där tråkiga saker som att städa och diska och sånt. Jag har inte blivit biten av ljudboksläsandet än. Men vem vet, Katarina Lundgren-Hugg kanske får mig på andra tankar.

Att skriva dikter

När jag gick skrivkurs på Tärna folkhögskola för drygt tio år sedan hade vi en delkurs som handlade om att skriva dikter.

Genom att gå skrivkursen tog jag mitt skrivande på allvar för första gången i livet. Den absolut största utmaningen var att visa upp det jag skrivit för någon annan. Dessutom skulle vi visa upp våra dikter. Jag hade skrivit dikter för mig själv och de skulle inte läsas av någon annan.

Men efter kursen publicerades två av mina dikter i antologin ”Utslaget ris”.

Här är en av dem, den som handlar om mig. Men jag tog mig faktiskt friheten att ändra lite på den just nu.

Jag har

Känt syrendoften i näsan,

Dansat, skrattat,

Drömt.

Sett eldklotet slukas av havet.

Kämpat uppför branta berg

Gråtit

Släppt

Handlöst fallit utför.

Hallonpaj,

blomsterkrans

rödvin

Jag ska

Fylla femtio

Handlöst falla

Igen och igen

Skriva, radera,

Visa världen det jag skrivit.

Mitt författarår 2016

Flyg, Ellen, flyg!

skrev Liv Gingnell på en tavla till mig på releasefesten och så här avslutade hon.

”Och sakta vänder livet åter,
Ellen dansar, skrattar, gråter,
finner färgerna bland tyger.

Nu har boken gått i tryck
och Ellen flyger.”

Så nära barfota, min debutbok om Ellen, publicerades i år. Det var stort, spännande, fantastiskt… Mitt år 2016 har handlat mycket om denna debutresa. Den känsla som fyller mig så här på året sista dag är en enorm tacksamhet.

Så många underbara människor har funnits runt mig under denna resan. Ni är så många som har bidragit till att boken över huvud taget blev en bok. Sen är ni många som har bidragit till att boken har nått ut till så många läsare. Och sist men inte minst är det ni underbara läsare som har fått mig att tro på mig själv och mitt skrivande.

Min man och trogne vapendragare Leif Hedegård är den som har den största delen i boken. Utan honom hade det inte funnits någon bok överhuvudtaget. Det är jag som har skrivit ner orden men allt det där andra är hans förtjänst. Han har peppat mig, trollat fram skrivtid, bråkat med mig, skrivit to-do-listor och bara funnits där bredvid mig. Det har tagit många år och han har stått bredvid mig hela tiden, även när jag har tvivlat. Det här senaste året har han varit extra insyltad i Ellens liv. Det är han som har sett till så att boken har synts i media. Tack Leif. Jag hade inte klarat det utan dig.

Sen har jag haft andra betydelsefulla personer vid min sida. Min dotter Johanna Johansson har varit med under hela resan. Hon har alltid trott på mig och hejat på mig. Hon har låtit mig får vara den där lite udda personen som pratat om mina karaktärer istället för sånt där normalt mamma-dotter-snack. Hon har lyssnat och läst och kommit med mycket kloka tankar. Och den där gången när jag behövde åka till Ghana på researchresa så packade hon väskan och följde med. Tack Johanna.

Billy Amedro hjälpte mig att få komma till Ghana. Hans bror Kodjo Amedro lät oss bo hemma hos hans familj i deras by i Voltaregionen i Ghana. Han upplät sitt hem åt oss i nästan två veckor. Han tog hand om oss och lät oss uppleva deras land, långt från turism och storstad. Stort tack för det Billy och Kodjo.

Sen finns det en grupp vänner som har funnits nära min text i många år. Jag har skrivit, de har läst och gett respons och så har jag skrivit om. Så där har vi hållit på i många år. Jag har läst deras texter också och på så sätt är vi nära sammankopplade med varandras texter. Tack Liv Gingnell, Anna Carrigan och Emma Missne. Det är ni som har lärt mig skrivandets hantverk.

Jag har även andra vänner som har bidragit på olika sätt. Tack Marés Lendway. Du är min andra vapendragare. Emellanåt har du varit ganska hård i dina omdömen men jag behövde det. Mia Westlund, Lisa Sandberg och Linda Hedlund, tack för alla våra skrivträffar. Det har varit en förutsättning. Och Margaretha Hellborg. Du har alltid stått där bredvid mig och tyckt att jag är fantastisk. Tack Maggan. Du är också helt fantastisk och jag ringer dig när jag behöver fylla på batterierna.

Bland er läsare och vänner finns det många fler jag vill tacka. Tack för alla fina och värmande ord ni har delat med er av. Tack för att ni har hjälpt mig att sprida boken så att den hittar nya läsare. Tack Lena Sanfridson för att du trodde på boken och fick mig att inte ge upp.

Sist men inte minst tack till min förläggare Tomas Lindelöw. Det har varit en rolig resa och det är tack vare att du trodde på manuset som jag har fått vara med om den.

Nu går vi in i ett nytt år. 2017 är blankt hittills, i alla fall för oss på den här sidan av jordklotet. Min son, Jakob Johansson, har nyss skålat in det nya året i Sydney. Mina barn är utspridda över jorden idag. De skapar sina egna liv. Det är smärtsamt men på samma gång en stor lycka. Tack för att ni finns. Ni är en evig inspirationskälla.

Ellen flyger vidare på nya äventyr och jag har även andra bokäventyr på gång. Än så länge vet jag inte om jag har någon ny bok till bokmässan 2017. Men alldeles oavsett så kommer jag att fortsätta skriva.

Tack för ett fantastiskt år.

Jag önskar er alla ett riktigt fint år 2017.