Category Archives: Livet

Semester från författarlivet

Min skrivplats de senaste veckorna

Jag har lämnat ifrån mig mitt manus

Igår kväll hade jag deadline på första redigeringen. Jag har läst och skrivit och ändrat och fyllt på och tagit bort. Igår kväll var jag lite osäker på om jag hade förbättrar manuset eller om jag istället hade förstört det. Jag hoppas förstås på det första men jag är inte helt säker.

Vid det här bordet har jag suttit och redigerat i drygt en vecka. Jag har varit isolerad och nästan inte träffat någon. Men jag har haft nära ut och kunnat öppna dörren emellanåt. Och som tur var så lockade inte vädret ut mig alltför mycket.

Semester – vila – skrivförbud

När jag skickade iväg manuset till min lektör halv tolv igår kväll var jag helt utmattad. Det var som om jag hade sprungit ett maratonlopp. Då tänkte jag att jag inte skulle skriva ett enda ord mer på en hel vecka. Jag skulle ha semester. Ändå sitter jag här och skriver. Men att blogga räknas väl ändå inte riktigt. Det är ju bara lite avkoppling.

På min författarsemester ska jag jobba på mitt vanliga jobb. Jag ska vakna till väckarklockan och umgås med elever hela dagarna. Jag kommer att vara trött på kvällarna nu också. Men på ett annat sätt än när jag skriver. Jag märker att jag måste vidareutveckla den frågan men det får bli en annan gång. Nu är hjärnan för trött för det.

Deadlines

Jag tillhör de som jobbar bäst mot deadlines. Då finns det ett datum att förhålla sig till och det är den dagen som gäller. Idag i skolan blev det så tydligt att deadlines även är bra där. Eleven som störde sina kamrater och som hade svårt att koncentrera sig på sitt arbete fick en deadline av mig. Vips slutade eleven att störa och började istället att jobba. Det här är ingen ny upptäckt men det är så himla lätt att glömma bort det när man fastnar i tjat. Jag hade tjatat många gånger innan jag kom ihåg det där med deadlines.

Det här kanske är något att ta med sig ut i vanliga livet. Jag kanske ska sätta en deadline för städning varje fredag klockan 18. Jag undrar när jag skulle börja städa då? Jag tillhör nämligen inte de som brukar vara flitig med städningen.

Av någon konstig anledning blir det alltid bråttom på slutet. Jag hinner inte riktigt allt jag har tänkt mig. Det är likadant när jag ska ha fest. Mina gäster får oftast börja i köket. Och maten är oftast bara halvfärdig när de kommer.

Manuset bara halvfärdigt

Med det vill jag ha sagt att manuset bara är halvfärdigt nu. Det är många redigeringsvändor kvar innan boken går i tryck. Men jag har ändå gjort det svåraste; att få ihop berättelsen. Nu är det bara gestaltningen, fördjupningen av karaktärerna och problemen, de små detaljerna och språket kvar att jobba med. Och antagligen en del annat som lektören hittar. Jag har även vänner som ställer upp som testläsare så det ska bli spännande att se om de säger samma sak som lektören.

Men nu är det semester från skrivandet som gäller och då ska jag läsa några bra böcker. Jag har en hel hög som väntar på att bli lästa.

Mitt nya råmanus är färdigt

Alla skrivplatser är bra

Jag har ett råmanus

Idag skrev jag sista meningen i mitt nya manus. Samtidigt grät jag, så det var svårt att hitta tangenterna. Jag grät för att jag blev berörd. Och för att jag är extra känslig för försoning och förlåtelse. Nu har jag spoilat lite men förhoppningsvis har ni glömt det här när boken kommer. För det dröjer lääänge för ett manus att bli bok. Och under resans gång kan mycket hända med texten.

Rätt slut

Slutet blev rätt. Igår var jag inte helt säker på slutet men nu är jag det. Nu vet jag att det inte finns något alternativ.

Författare har olika sätt att skriva. Några skriver synopsis och följer det strikt. Andra bara ger sig hän och låter historien berätta sig själv. Jag gör något mellanting. Jag har en idé, något jag vill skriva. Under många månader, ibland år, bär jag med mig idén och så en dag bestämmer jag mig för att börja skriva.

När jag började skriva den här boken hade jag ingen färdig idé, ingen färdig handling. Det fanns fullt av mörker men jag började skriva ändå. Jag längtade så mycket efter att se hur det skulle gå för mina karaktärer.

Under tiden jag skrev lärde jag känna dem och lärde mig förstå dem. Någonstans i mitten insåg jag ungefär vart vi var på väg. Då skrev jag ett synopsis men utan slut. För det går aldrig på förhand att bestämma över mina karaktärer.

Nu ska jag börja om

Ikväll firar jag med ett glas vin. Igår firade jag också med ett glas vin, fast då firade jag att jag var nästan färdig. Jag är mycket för det där med att fira. Imorgon kanske jag firar att jag har börjat redigera. Kanske. Eller så tar jag ledigt imorgon. Det kanske jag kan vara värd.

Att bestämma sig för att ta en ledig dag är en lyx. Annars är sällan en författare ledig. Antingen går man till sitt vanliga jobb, det där jobbet som inbringar en lön. Eller så skriver man eller arbetar med marknadsföring eller något annat som har med författarskapet att göra. Eller så har man en sån där dålig dag som man inte tycker att man har fått något gjort. Med de dagarna behövs nog också.

Att försöka glömma Corona för en stund

I dessa tider med karantän eller inte karantän och oro eller ännu mer oro, kan vi bara konstatera att världen befinner sig i ett krigstillstånd med en fiende som är osynlig. En fiende som när som helst kan slå till i ryggen. Vi har en sjukvård som går på knäna, respiratorer som inte räcker och brist på läkemedel, munskydd och annan skyddsutrustning. Sjukvårdspersonalen idag är verkligen våra stora hjältar.

Jag skulle också vilja vara hjälte. Istället skriver jag på min bok. Jag skriver om vardagshjältar, skuld, flykt, rädslor och förlåtelse. Och jag hoppas att ni som läser mina böcker blir lika berörda som jag.

Jag stänger in mig i min stuga, begränsar nyhetsflödet till två gånger per dag och stannar kvar i min bubbla. Ibland går jag ut och fäller ett träd eller rensar sly eller bara går runt och tittar på våren som gör sin entré.

För trots Coronatiderna så kommer våren faktiskt närmare för varje dag. Och jag tillhör dem som hoppas att våren och värmen ska lyckas mota bort Corona. Åtminstone över sommaren. Så vi får samla ihop oss, ladda om och rusta oss så vi kan bekämpa viruset med gemensam kraft.

Om du tycker att jag är för naiv så skyller jag på att jag är författare. Jag skriver om vardagsrealism och relationer men jag skriver mer feelgood än dystopier. Jag tror att vi kommer att klara det. Vi måste.

På väg hem från karantän

En öde flygplats

Lite bloggtid

Världen är upp och ner. Jag sitter på en öde flygplats där nästan alla flyg utom mitt är inställda. Bakom incheckningsdiskarna är det lika öde och det går inte att få tag i något kaffe. Som tur är hade vi med oss lite matsäck och det gick utan kaffe också. Vi har hittat några byggpallar att krypa upp på och nu har jag tagit fram min kära dator. Och kanske att jag kan få ihop en liten nulägesrapport.

Taxiresa med munskydd och plasthandskar

Vi åkte taxi till flygplatsen och taxichauffören var iförd både munskydd och plasthandskar hela vägen. Snacka om arbetskläder. Men man måste ju säga att folk tar faran på allvar. Vägarna var ganska öde runt Torrox men när vi närmade oss Malaga var det faktiskt en del bilar ute och åkte. Och för en stund sedan kom en stor turistbuss och släppte av ett gäng hemvändande turister på flygplatsen. Så helt ensamma är vi inte.

Poliser som skydd – eller hot

För en stund sedan kom två polisbilar och parkerade bakom oss. Den ena var en piketbil med pansarglas, som på en gangsterfilm. Men poliserna vinkade glatt åt oss och önskade oss en trevlig fikastund. Min reskamrat frågade mig om poliserna ger trygghet eller skapar rädsla. Den frågan är intressant. Jag är så svensk så jag alltid ser poliser som trygghet. Men jag inser att när man har levt sitt liv i Spanien eller något annat land med diktatur kanske man ser annorlunda på den frågan. I närheten av min stad finns flera städer som jämnades med marken under Franco-tiden och jag antar att det var poliser eller militäre som gjorde det.

Jag har suttit i mitt hus i Spanien och känt mig helt trygg med poliserna som patrullerat runt på gatorna. Men jag kan tänka mig att alla kanske inte känner samma trygghet som jag. På min gata finns många personer som levde under Franco-tiden. Jag kan tänka mig att den här karantänen får folk att minnas Francotiden. Det är nog lite samma känsla; att inte våga gå ut. Om en rädsla för att i så fall stöta på en polis. Medan vi svenskar enbart ser polisen som en trygghet.

Gemenskap

Jag har levt i min lilla by och knappt sett en människa på tio dagar. Jag och alla med mig har tagit karantänen på allvar. Och än så länge har vi inte haft något virusfall i vår stad. Vi har haft en grupp bestående av oss utlänningar och en sambandscentral som har hållit oss uppdaterade. Det är helt fantastiskt vad skönt det är att ingå i en gemenskap. Att känna att det finns vänner som kan hjälpa till och som jag i min tur kan hjälpa. Vi är verkligen sociala varelser.

Nu ska jag sätta mig i karantän i Sverige. Här är det nitton grader just nu och jag antar att det är betydligt kallare i Sverige. Men jag hoppas att vårsolen tittar fram.

Hur länge ska vi orka?

Hur länge orkar ett land sitta i karantän innan invånarna bryter ihop psykiskt? Hur länge räcker pengarna? Hur länge har man råd att köpa mat? Och hur länge dröjer det tills man inte är en bra förälder längre? I Sverige har vi ett socialt skyddsnät som gör att vi klarar oss bättre men i Spanien är det många som blir helt utan inkomst. I skolan läste vi om börskrisen på 30-talet men jag har ändå haft svårt att förstå vidden av depressionen. Hur kunde folk ta livet av sig? Nu har jag fått en aning om vad ett land i depression kan innebära. Spanien ska vara i karantän i fyra veckor totalt. Det är många dagar, många timmar, helt isolerad med din familj.

Sverige och Spanien – mina länder

I Sverige har vi försökt få folk att isolera sig mer men vi har inte stängt ner samhället. Vi hoppas att hålla nere spridningen genom att få folk att stanna hemma mer, s.k. frivillig karantän. Än så länge har vi lyckats hålla nere sifforna och jag hoppas verkligen att vi kan fortsätta med det. Och att vi slipper stänga grundskolorna. Men Spanien hade inget val, med över 6000 smittade när karantänen började.

De här tio dagarna har antalet smittade fortsatt att öka, lavinartat. Varje dag har jag studerat siffrorna och undrat varför det aldrig vänder. Bara igår var det över 6000 nya fall i Spanien. Varje dag intalar jag mig att idag är dagen när det vänder. Kan det vara idag som det vänder? Hoppas det.

I Sverige har vi mellan 150 och 200 nya fall per dag. Det är också alldeles för många men jag inbillar mig att svensk sjukvård kanske klarar av att ta hand om de sjuka.  Igår (23 mars) verkade 136 personer i Sverige befinna sig i ett allvarligt tillstånd och 36 personer har dött. Det är en enorm skillnad mot Spanien.

Jag är stolt över mina länder

Jag är stolt över att vara svensk. För några veckor sedan kom många hem efter sportlov utomlands och alldeles för många hade varit i Italien och åkt skidor. Ändå har vi, mycket på frivillig basis, lyckats hålla siffrorna nere.

Jag är också stolt över att vara nästan spansk. Det Spanien och flera andra länder gör är helt otroligt. De har till och med stängt stränderna.

Och varje kväll klockan åtta går de ut på terrassen och klappar i händerna. Vi har mötts över taken, hälsat, pratat, känt gemenskapen och hyllat alla som kämpar för att besegra ett elakt virus. Jag kommer att åka hem och sätta mig i en stuga på landet. Där kommer jag inte ha någon hälsa på över taken. Men jag kommer att fortsätta att klappa i händerna.

Tack alla ni som kämpar.

Efter fem dagars karantän

Spanska citroner

Klappa i händerna – gemenskap och tacksamhet

Jag kom just in från terrassen där vi alla stod och klappade händerna. Vi gör det för att hedra alla som jobbar med att bekämpa vår fiende, covid 19. Men jag tror att vi också gör det för att känna gemenskap. Vi är inte ensamma, även om vi sitter ensamma i våra hus hela dagarna.

Mitt i katastrofen sitter jag och skriver

Jag har turen att befinna mig i min egen miljö, även om jag är långt hemifrån. Jag känner mig trygg, har vänner runt mig och en terrass där jag kan vara ute i solen. Jag har dessutom en liten oas till trädgård där jag kan tanka energi. Om du någon gång ska hamna i karantän så rekommenderar jag dig att inte vara ensam, att ha mat hemma och helst ha en bra plats att vara på. Några har suttit instängda på hotellrum den här veckan. Andra har varit på en osäker resa för att ta sig hem. Jag har ägnat tiden åt att skriva på min nästa roman.

Så mitt i en i övrigt kaotisk värld ägnar jag mig åt mitt manus. Det har varit en produktiv dag idag och jag är nöjd med berättelsen som sipprar fram under mina tangenter.

När ska kurvan plana ut?

Det är dag fem på en hård karantänperiod. Varje dag följer jag spänt siffrorna som delges oss på nätet. Och varje dag väntar jag på att antal nya fall ska minska. Igår var det 2 626 nya fall i Spanien och idag är det cirka tretuden. Jag undrar hur det kan vara så när vi sitter instängda i våra hus? Men jag befinner mig i ett nätverk där vår lokala sambandscentral ger oss färska rapporter varje dag. Han pratar om en exponentiell kurva. Det kommer att dröja några dagar till innan kurvan börjar plana ut. Jag förstår inte riktigt men ändå förstår jag att det måste finnas en fördröjning. Sedan kan kurvan plana ut. Sedan vänder det.

Tack alla hjältar bland oss

Nu är det snart vårdagsjämningen. Det är då det vänder. Jag hoppas verkligen att det är då Spaniens kurva planar ut. Många länder i världen som kämpar mot vår osynlige fiende. Många människor i världen kommer att dö. Jag hörde idag om en sjuksköterska i Madrid som fick sätta livet till. I alla krig finns hjältar och i detta krig finns hjältarna runt ibland oss. Jag är så tacksam att det finns människor som är beredda att offra sina liv för att rädda oss andra.

Stanna hemma, säger sjukvårdspersonalen. Jag stannar hemma. Men på tisdag ska jag åka taxi till flygplatsen och sätta mig på flyget hem. I kristider tror jag att vi vill befinna oss där vi hör hemma. Några av oss svenskar i Spanien bor här på riktigt. Det gör inte jag så jag vill hem till mitt.

När konsumtionsbubblan spricker

Vi har levt i en konsumtionsbubbla där klimathotet har varit långt borta. Men på bara några veckor har vi drabbats av ett hot som inte alls är lika farligt men som är mer konkret. Ett litet osynligt virus kan slå till var som helst. Och folk dör i tusental. Det är så konkret så vi stannar snällt hemma.

Efteråt

Vi kan fråga oss hur världen kommer att se ut efteråt. Det finns alltid ett efteråt. Många länder kommer att hamna i ekonomisk kris. Kommer vi att kunna hjälpa varandra eller kommer klyftorna bara att bli ännu större? I kristider är det lätt att bara tänka på sitt eget, sin egen familj, sitt eget land. Det viktigaste verkar vara att skaffa toalettpapper till sig själv. Det skrämmer mig.

Men som jag skrev tidigare så finns det hjältar bland oss; hjältar som handlar åt grannen och ger bort sina toalettpappersrullar.

Jag är satt i karantän

Utsikt från min karantän

Instängd

Världen befinner sig i kris och jag är avskuren från mitt hemland, min familj, mina barn.

Instängd i mitt hus i Spanien får jag inte gå ut annat än för att handla mat eller medicin. Om jag har en flygbiljett hem får jag åka till flygplatsen men det är osäkert hur jag tar mig dit. Datumet på min biljett hem är den åttonde april. Frågan är om jag ska försöka ändra den men nästa vecka finns det inga flygbiljetter hem.

Kommer det att bli bättre sen? Eller ännu värre? Just nu avvaktar jag. Det är det enda jag kan göra just nu.

Jag gick rakt i fällan

Jag hade fått ledigt från jobbet för att sitta i Spanien och skriva i en månad. En hel månad. Samtidigt som dagen för avresan närmade sig kom också Coronaviruset närmare.  Antal smittade fall ökade även i Sverige och vi hade krismöte på jobbet. Skulle de svenska skolorna stänga?

Min dotter var den som först ställde frågan som jag just nu brottas med;

”Tänk om du inte kan komma hem, mamma.”

När jag tog beslutet att stanna hemma var det på grund av hennes ord. Men när jag några timmar senare ändå tog beslutet att åka var det av egoistiska skäl. Jag skulle skriva, jag längtade efter solen och jag har ett hus i en liten bergsby, dit jag inte trodde att viruset kunde hitta.

Jag var naiv, jag vet det. Jag tog mitt beslut för snabbt, jag vet det med. Men flyget skulle gå och det fanns inte mycket tid att bestämma sig på. Ombord på flyget satt enstaka soltörstande svenskar som antagligen, liksom jag, var rätt så osäkra på om det var ett så bra beslut de tagit.

Och när jag landade i min lilla by och fick kontakt med mina vänner blev det snabbt uppenbart att jag hade tagit ett felaktigt beslut.

Spanien är i kris.

Ett dygn efter att jag kom hit stängde Spanien sina gränser och satte oss alla i karantän. Det är ett drastiskt beslut för ett land att ta och det får förödande konsekvenser ekonomiskt.  I femton dagar stänger allt utom sjukvården och livsmedelsaffärer ner. Alla barer, restauranger, stränder och affärer stänger. Poliser kommer att vara ute och kontrollera så att vi håller oss hemma. I det här landet finns det många poliser. Även i min lilla by.

Jag tycker att Spanien har tagit ett bra beslut. Om folk stannar hemma kommer spridningen förhoppningsvis att minska. Vi umgås över balkongräcket, vinkar åt varandra och stämningen är lugn och behärskad. Flera av mina grannar tillhör riskgruppen och vi håller oss på behörigt avstånd när vi pratar. Men jag tror inte att de är glada att se mig här.

Det svåra är att vara avskuren från sin familj i kristider. Mina barn är unga och förhoppningsvis starka men mina föräldrar tillhör riskgruppen. Det här är något som drabbar hela världen och Sverige är inte förskonat. Det är svårt att vara långt hemifrån om familjen hamnar i kris.

Sitt still i båten, sa en vän till mig igår.

Frågan är vad som kommer att hända framöver. Kommer Spanien att lyckas stoppa viruset? Och vad gör Sverige? Jag känner mig osäker på om jag kommer att kunna ta mig hem till påsk. Eller ens till sommaren.

Flygplatsen är inte den bästa platsen att befinna sig på nu, sa min spanske vän. Så jag riskerar att bli kvar här länge.

Tills vidare gör jag just det min vän sa till mig att göra. Jag sitter still i båten och ägnar mig åt det jag kom hit för; att skriva.

Idag kom en regnskur. Det är bra för då sprids inte viruset lika bra. Tänk att vara i Spanien och bli glad för regn.

Dit vägen bär

Min nästa bok, Dit vägen bär är snart färdig. Det har varit många turer fram och tillbaka och manuset har gått från redaktören till mig och tillbaka igen. Men nu är det nära…

Dit vägen bär är formgiven av Linnea Blixt. Det var även hon som formgav min första bok, Så nära barfota, och visst syns det att böckerna hänger ihop? Jag älskar det här omslaget nästan ännu mer än det första.

Dit vägen bär handlar om Ellen, som äntligen vågar satsa på sig själv och sina drömmar. Men det är lätt att säga till andra att de ska satsa på sina drömmar. Att göra förändringar i sitt eget liv är svårare. Det är mycket som står i vägen, inte minst vi själva.

Dit vägen bär är en fristående fortsättning på min första bok. Det är en helt ny handling så du behöver inte ha läst den första innan. Men för den som gillar att verkligen lära känna huvudpersonerna så rekommenderar jag dig att läsa Så nära barfota först. Den finns fortfarande som pocket, ljudbok och e-bok.

Dit vägen bär kommer att släppas i månadsskiftet augusti/september. Hösten är inbokad med olika event där boken kommer att presenteras och jag kommer att följa den på sin turné. En ny spännande period för mig som författare börjar.

Dit vägen bär kan köpas redan nu. Du kan läsa mer om boken på Lindelöws förlag

Hej igen efter ett alldeles för långt uppehåll

Jag har inte synts här på mycket länge men nu är jag tillbaka. Äntligen. Mitt uppehåll beror på en mängd olika saker men ni ska veta att jag har saknat just det här.

Livet har kommit emellan. När det händer saker i privatlivet räcker orken inte alltid till. Jag har skiljt mig, sålt lägenhet, letat lägenhet, fyllt sextio och haft en hel del annat smått och gott att ta hand om. Det är sånt som händer i de bästa familjer men när det drabbar en själv kan det ibland bli för mycket.

Jag har fortfarande ingenstans att bo om två månader men jag har i alla fall tak över huvudet just nu. Det räcker och jag har slutat att oroa mig. Jag har semester och jag skriver för fullt på min nästa roman.

Just nu befinner jag mig nästan i ett lyckorus. Jag har precis besegrat det där stora berget som består av sådana där känslor som kan inte, orkar inte, duger inte. Jag kan visst.

Nästa roman

Jag skriver för fullt. Mitt råmanus blev färdigt i juni. Nu håller jag på och plockar sönder manuset så nu är det ett enda stort kaos. Men den 14:e augusti ska jag ha satt ihop allt igen. Det är planen. Vissa dagar är det helt omöjligt medan andra dagar är hoppfullare. Så till er som är nyfiken på hur det ska gå för Ellen kan jag bara säga: Håll ut. Det finns en början och ett slut och en hel del sidor däremellan.

Bokens titel

Igår kom titeln på min nya roman till mig. Än så länge har jag inte vågat googla om det redan finns någon sådan titel. Och än så länge vågar jag inte skriva ner den här. Känslan påminner lite om när man har fått veta att man är gravid. Man bär runt på sin hemlighet och det ligger ett skimmer över en. Jag antar att det inte syns på utsidan men jag kan sammanfatta känslan i en mening; Jag är lycklig och jag vet något som ingen annan vet. Nu är det ju så att jag inte har kunnat hålla helt tyst. Men återigen påminner det om en graviditet. Hemligheten sipprar sakta ut och snart kanske jag vågar skriva ner den här också.

En recension

Igår fick jag ännu en fin recension av Så nära barfota.

”Rekommenderas som god hängmattsläsning”, skriver https://vivlaser.blogspot.se/2017/06/sa-nara-barfota.html?m=1

Det är så roligt att se att boken fortfarande lever och hittar nya läsare. Jag upptäckte också att flera av böckerna på biblioteken fortfarande lånas ut, ett och ett halvt år efter releasen.

Ljudbok

21 augusti släpps Så nära barfota som ljudbok. Katarina Lundgren-Hugg läser in den och det ska bli underbart att få lyssna på den. Jag har varit avundsjuk på vänner som lyssnar på den ena boken efter den andra medan de gör sådana där tråkiga saker som att städa och diska och sånt. Jag har inte blivit biten av ljudboksläsandet än. Men vem vet, Katarina Lundgren-Hugg kanske får mig på andra tankar.

 

Mitt författarår 2016

img_2904Flyg, Ellen, flyg!

skrev Liv Gingnell på en tavla till mig på releasefesten och så här avslutade hon.

”Och sakta vänder livet åter,
Ellen dansar, skrattar, gråter,
finner färgerna bland tyger.

Nu har boken gått i tryck
och Ellen flyger.”

Så nära barfota, min debutbok om Ellen, publicerades i år. Det var stort, spännande, fantastiskt… Mitt år 2016 har handlat mycket om denna debutresa. Den känsla som fyller mig så här på året sista dag är en enorm tacksamhet.

Så många underbara människor har funnits runt mig under denna resan. Ni är så många som har bidragit till att boken över huvud taget blev en bok. Sen är ni många som har bidragit till att boken har nått ut till så många läsare. Och sist men inte minst är det ni underbara läsare som har fått mig att tro på mig själv och mitt skrivande.

Min man och trogne vapendragare Leif Hedegård är den som har den största delen i boken. Utan honom hade det inte funnits någon bok överhuvudtaget. Det är jag som har skrivit ner orden men allt det där andra är hans förtjänst. Han har peppat mig, trollat fram skrivtid, bråkat med mig, skrivit to-do-listor och bara funnits där bredvid mig. Det har tagit många år och han har stått bredvid mig hela tiden, även när jag har tvivlat. Det här senaste året har han varit extra insyltad i Ellens liv. Det är han som har sett till så att boken har synts i media. Tack Leif. Jag hade inte klarat det utan dig.

Sen har jag haft andra betydelsefulla personer vid min sida. Min dotter Johanna Johansson har varit med under hela resan. Hon har alltid trott på mig och hejat på mig. Hon har låtit mig får vara den där lite udda personen som pratat om mina karaktärer istället för sånt där normalt mamma-dotter-snack. Hon har lyssnat och läst och kommit med mycket kloka tankar. Och den där gången när jag behövde åka till Ghana på researchresa så packade hon väskan och följde med. Tack Johanna.

Billy Amedro hjälpte mig att få komma till Ghana. Hans bror Kodjo Amedro lät oss bo hemma hos hans familj i deras by i Voltaregionen i Ghana. Han upplät sitt hem åt oss i nästan två veckor. Han tog hand om oss och lät oss uppleva deras land, långt från turism och storstad. Stort tack för det Billy och Kodjo.

Sen finns det en grupp vänner som har funnits nära min text i många år. Jag har skrivit, de har läst och gett respons och så har jag skrivit om. Så där har vi hållit på i många år. Jag har läst deras texter också och på så sätt är vi nära sammankopplade med varandras texter. Tack Liv Gingnell, Anna Carrigan och Emma Missne. Det är ni som har lärt mig skrivandets hantverk.

Jag har även andra vänner som har bidragit på olika sätt. Tack Marés Lendway. Du är min andra vapendragare. Emellanåt har du varit ganska hård i dina omdömen men jag behövde det. Mia Westlund, Lisa Sandberg och Linda Hedlund, tack för alla våra skrivträffar. Det har varit en förutsättning. Och Margaretha Hellborg. Du har alltid stått där bredvid mig och tyckt att jag är fantastisk. Tack Maggan. Du är också helt fantastisk och jag ringer dig när jag behöver fylla på batterierna.

Bland er läsare och vänner finns det många fler jag vill tacka. Tack för alla fina och värmande ord ni har delat med er av. Tack för att ni har hjälpt mig att sprida boken så att den hittar nya läsare. Tack Lena Sanfridson för att du trodde på boken och fick mig att inte ge upp.

Sist men inte minst tack till min förläggare Tomas Lindelöw. Det har varit en rolig resa och det är tack vare att du trodde på manuset som jag har fått vara med om den.

Nu går vi in i ett nytt år. 2017 är blankt hittills, i alla fall för oss på den här sidan av jordklotet. Min son, Jakob Johansson, har nyss skålat in det nya året i Sydney. Mina barn är utspridda över jorden idag. De skapar sina egna liv. Det är smärtsamt men på samma gång en stor lycka. Tack för att ni finns. Ni är en evig inspirationskälla.

Ellen flyger vidare på nya äventyr och jag har även andra bokäventyr på gång. Än så länge vet jag inte om jag har någon ny bok till bokmässan 2017. Men alldeles oavsett så kommer jag att fortsätta skriva.

Tack för ett fantastiskt år.

Jag önskar er alla ett riktigt fint år 2017.

När barnen flyttar hemifrån

FullSizeRender (8)Idag pratade jag med en ung kvinna med tre barn, varav den äldste var tio år.

Hur ser mitt liv ut om tio år? frågade hon sig. ”Var bor du då?, frågade hon sin äldste son.
Småbarnsåren är så intensiva. Hela livet kretsar runt barnen.

Spädbarnstiden är helt underbar. Du kommer hem med din lilla guldklimp och de enda molnen på himlen handlar om när bebisen ska äta eller sova. Den tiden går ganska fort förbi men nästa period är längre. Våra barn är barn väldigt länge. Man ska lämna och hämta på dagis och sen på fritids. Man ska handla mat, laga mat, tvätta, städa, förhöra läxor, skjutsa på aktiviteter, hålla kalas, åka på barnanpassade semesterresor, stå och vänta vid lekparker, äta på Mac Donalds osv.

Sen kommer tonårstiden, som ibland blir ännu mer intensiv, med fritidsgård i vardagsrummet och vakande nätter.

Men barnaåren har ett gemensamt: Det är liv i huset.

Sen kommer den stora tomheten.
Den dagen barnen flyttar hemifrån inträder en ny period i ditt liv. Det är då du ska göra allt det där som du har drömt om.

Det är klart att det är skönt. Det är helt fantastiskt skönt att slippa allt det där tjatet, all den där tvätten, all den där mjölken man skulle släpa hem.

Men… Det finns en sorg också. För det blir verkligen tomt där hemma.

Vem är han, mannen där mittemot vid matbordet. Känner jag honom? Vad har vi gemensamt egentligen?

Och barnen. Behöver de mig inte längre? Varför ringer de inte?

Hur förbereder du dig för den där stora tomheten?
Jag förberedde mig inte. Men den där kvinnan jag mötte idag hade redan börjat förbereda sig.

Vi har dem bara till låns, säger vi hurtigt.
Det sa jag också. Men det är en sak vad vi säger, en annan vad vi gör. Jag band mina barn till mig hårt. Och det är smärtsamt att lossa på banden. Nu förstår jag hur min mamma kände, och kanske fortfarande känner.

Det finns inga facit, inga handböcker. Men det finns livsvisdom. Jag ska ge mig ut på jakt efter visdom.

Dela gärna med dig? Vad har du för erfarenheter? Hur ska man klara av den där stora tomheten?

Vilka underbara vänner jag har

körsbärsträdAlla mina vänner är så engagerade i min bok och i mitt författarskap. Många av er har köpt boken. Många har läst den. Och jag har fått så mycket stärkande och peppande kommentarer. Det gör att jag lättar lite från marken ibland. Så om ni någon gång tycker att jag är lite för självgod eller egocentrerad, tag tag i mig så jag inte flyger bort.

Och om jag har glömt att säga det så säger jag det här:
Tack för att jag har er.

Min debutbok har funnits ute på marknaden i en månad. Den månaden har bestått av en berg-och dalbana. Först var det ett enda stort lyckorus. Sen var det en oändligt lång väntan på recensioner och/eller försäljningsrekord. När inget av detta inträffade infall sig depperioden med stort D. Jag väntade och väntade och väntade. Jag måste erkänna att den där jag-ger-upp-känslan infall sig, och den där vem-tror-du-att-du-är-känslan höll på att äta upp mig.

Sju dagars väntan
Så här i efterhand var det bara en väntan på exakt sju dagar på den där första recensionen. Så här i efterhand kan man ju skratta åt det. ”Men lilla gumman, vad hade du förväntat dig?”

Ska jag vara ärlig? Helt ärlig? Mitt svar är: Försäljningsrekord. Upplagan som tar slut på en gång och tidningar fulla med recensioner. Samtidigt vet jag ju att det bara är i sagor det är så.

Sen kom då den där första recensionen. Den där recensionen som förändrade allt. När jag hade läst den flög jag på moln. Ingen kunde få ner mig på jorden på flera dagar. Dessutom upptäckte jag att den fanns i flera tidningar. Lyckan var total.

Men varför köpte inte folk denna underbara bok? Trots strålande recensioner rusade inte försäljningsstatistiken i taket. Jag våndades. Och väntade på fler recensioner.

Nu har det gått en månad och jag har landat med båda fötterna på jorden igen. Det är fakiskt riktigt skönt.

Ett speciellt tack

Jag har fått flera fina recensioner av bloggare och många fina omdömen av läsare. Någon av dem är kanske just du som läser det här. Till dig vill jag rikta ett speciellt tack. I den djungel av nya böcker som finns på marknaden idag finns det risk att man drunknar. Risken är stor att man inte ens hamnar på bokbordet i bokhandeln.

Så jag vill bara säga att alla era fina ord är värda så mycket, inte bara för mig personligen utan också för min bok.

Här får du njuta av körsbärsträden i Kungsträdgården för en vecka sedan. De var fantastiska.