Category Archives: Livet

Jag heter inte Miriam

<a href="http://mariehedegard go to the website.se/wp-content/uploads/2015/10/flygplan.jpg”>flygplanJag grät över Miriam när flygplanet tog mark. Annars brukar jag alltid följa själva landningen från fönstret, närmandet av landningsbanan och sen själva ögonblicket när hjulen tar mark. Nu satt jag fast i min bok, Jag heter inte Miriam. Allt sedan Aprilhäxan har jag älskat Majgull Axelsson. Och nu kan jag bara ytterligare konstatera att hon tillhör mina absoluta favoriter.

#Jag heter inte Miriam är högaktuell. Och det var inte bara Miriam jag grät över där i flygplanet. Jag grät över att det finns sån ondska och så mycket hat i världen. Jag grät över våra egna inskränkta rädslor. När jag landade hade Miriam just överlevt två koncentrationsläger och hon kom till Sverige. Men om vi vetat att hon var rom hade hon inte varit välkommen. När mitt plan landade grät jag också över alla de som flyr från sina länder idag. Hur väl blir de välkomnade?

Den här boken har så många bottnar. En är själva koncentrationslägren med allt vad det innebär av förnedring, kamp för sitt liv, gemenskap och hat. En annan är hur illa man behandlade romer i Sverige, både efter kriget och fortfarande gör. En annan botten är skulden Miriam känner för att hon sviker sitt folk, sitt ursprung. Genom att ljuga om vem hon är överlever hon och kan skapa sig ett bra liv i Sverige. Sen är ju frågan hur bra hennes liv blir med skulden som tynger, mardrömmarna som plågar henne och hennes familjs fördomar gentemot romer.

Axelsson gestaltar tillvaron i Auschwitz och Ravensbrück med sådan skärpa. Hon väjer inte för det svåra, och hon lämnar ingen oberörd. Vissa sidor gör så ont att läsa. Det går nästan inte att ta in.

Hur har hon lyckats med gestaltningen? Research är en viktig del. Det märks på detaljerna att hon vet vad hon skriver om. Och det är på detaljerna det avgörs om jag köper det hon berättar. Och jag köper det med hull och hår.

Vad vill jag lära mig av Majgull Axelsson? Det är nog främst att inte vara rädd för att gestalta det svåra och att det svåra här inte bara är koncentrationslägren. I boken ryms många teman och frågeställningar. Och olika läsare tycker nog olika om vad som är huvudtemat. Jag tycker att fördomarna och behandlingen av romerna jämte hennes svek mot sitt ursprung är huvudtemat. Vad tycker ni?

Axelsson hoppar från nutid till olika episoder i det förflutna. Nutid består av en enda dag, Miriams födelsedag, och dåtid är olika händelser som inte berättas i kronologisk ordning. Det är ett snyggt grepp och det blir som en väv som hålls ihop av olika trådar från nutiden. För det är ju från tankar och samtal i nutid som dåtiden väcks till liv. Precis som livet är.

Det är väl inte mitt fel

sandberg-kristina-att-foda-ett-barnHar man inte rätt att tycka synd om sig själv va?
Jag växte upp på 60-och 70-talet. När jag var sexton sommarjobbade jag på långvården, på en avdelning med kvinnor och en med män. Många kvinnor var elaka. De var bittra på livet och tog ut sin bitterhet på det unga sjukvårdsbiträdet som försökte vara till lags.

Det är väl ändå inte mitt fel att det blev så här?
Efter somrarna på långvården har jag mött bitterheten i olika skepnader. Och jag har lovat mig själv att jag aldrig ska bli så. Men det är inte lätt. Ständigt lurar bitterheten bakom krönet.

Nu har jag läst #Kristina Sandbergs bok Att föda ett barn. Det är en skildring av de där kvinnorna jag mötte på långvården, fast när de var unga. Huvudpersonen, Maj, är tjugo år och vi får följa henne under ett år 1938 – 1939. Jag kan lätt se henne sitta och ropa irriterat på sjukvårdsbiträdet femtio år senare.

Maj blev med barn med fel man.
När jag läser Kristina Sandbergs bok blir jag så upprörd. Konstigt nog blir jag inte lika upprörd över Majs situation som hur hon agerar. Och jag märker att det är den där bitterheten som triggar igång mig. Maj gör sig till ett offer. Jag vet att det är en tidsskildring och att det var annorlunda på den tiden. Dessutom var hon ung. Men varför blev hon en sån bitterkäring? Jag kan inte låta bli att tycka att hon får skylla sig själv. Hon ägnade sitt liv till att projicera sin bitterhet på barnets far.

Kristina Sandberg har fått Augustpriset för uppföljaren så jag är nyfiken på den. Kommer Maj att förändras? Jag hoppas verkligen att hon någonstans kommer till ett slags uppvaknande. Bitterhet är klibbig och hindrar oss från att uppleva någon lycka. Jag unnar henne verkligen att få uppleva lyckan. Och jag skulle vilja sparka henne där bak.

Kristina Sandberg har verkligen lyckats som författare när läsaren blir så upprörd. Eller vad tycker du? Vill du älska huvudkaraktären? Jag vill verkligen ta del av alla fula tankar och förbjudna känslor. Men jag vill nog också se något slags uppvaknande, någon insikt. Men det kommer kanske. Det finns ju två till böcker om Maj.

Våga drömma

båt i oktoberBåten strävar framåt. Eller glider den fram i vattnet? Allt ligger i betraktarens ögon. Men det är nog så att vissa dagar glider den fram. Som idag. Solen lyser och förvandlar båten till något gnistrande vitt, vattnet är alldeles stilla och luften är så där oktoberfrisk och fylld av tilltro till livet. En sådan här dag är det lätt att våga tro på sina drömmar, på sig själv och sin förmåga. Sådana här dagar vill vi ha många av.

Vad gör vi av våra drömmar? Jag tillhör dem som försöker hålla liv i mina drömmar. Men det har alltid ett pris. Efteråt kan man alltid säga att det var värt det, men under tiden är det lätt att tvivla ibland.

Jag minns en dag för tjugosex år sedan. Jag skulle vara föräldraledig med mitt första barn. Under en promenad berättade jag för min väninna om mina planer. Jag skulle skriva en bok, nej flera. Äntligen skulle jag förverkliga mina drömmar. Det kommer att dröja tjugosju år från det samtalet tills jag kan hålla min bok i handen.

Något jag inte är så bra på är just tålamod. Jag vill att allt ska hända just nu. Så ibland har jag varit frustrerad. Jag har kämpat för att få till min skrivtid over at this website. Men det är klart att det var värt det.

Så här i efterhand är jag besviken på mig själv att jag inte skrev den där boken när jag var föräldraledig, eller någon annan gång under alla de där åren. Det är väl någon slags sorg jag måste bearbeta. Jag har fokuserat mycket på familj och barn under åren. Och det har gett mig en hel massa annan glädje. Men jag tror att det är viktigt att också försöka hålla liv i sina drömmar. Åtminstone försöka.

Författarskap

bokskördHär är min bokskörd från Bokmässan. Efteråt, när jag ser högen, upptäcker jag att det blev många barnböcker och så några böcker om författarskap. Man kan undra vad det beror på. Jag tror jag avstår från att analysera det just nu.

Jag träffade Lennart Guldbrandsson på bokmässan. Han var en av de lektörer jag lyssnade på under #Författarkliniken för en månad sedan. Han utmärkte sig och jag bestämde mig för att kontakta honom.

Definiera ditt författarskap

Lennart Guldbrandsson och jag satte oss ner för ett samtal. Jag trodde att det skulle handla om mitt färdiga barnboksmanus och mina framtida barnboksmanus. Men det blev inte så. Istället började vi prata om mitt författarskap. Vem är jag? Vem är jag som författare? Och vad är jag inte? Lennart Guldbrandsson menar att jag ska använda de frågorna för att komma bortom det uppenbara. Det är inte så lätta frågor? Eller egentligen kanske de är det. Men att ta nästa steg och se bortom det uppenbara är svårare. Först och främst frågar jag mig om jag är författare för vuxna eller för barn. Jag tror att jag kan vara båda delarna. Men frågan är om det är ett och samma författarskap eller om det är två olika.

Jag ska läsa Lennart Guldbrandssons bok Skriv som ett proffs och hoppas att jag får lite mer ledtrådar. Och under tiden ska jag låta honom läsa mitt ”färdiga” barnboksmanus.

Vem är du?

När ska man egentligen komma till insikt om vem man är? Livet handlar nog en del om att definiera sig själv. Vad vill jag göra just idag? Vad är viktigt för mig? Och vem vill jag vara? De frågorna har jag burit med mig sen bokmässan.

Skriva OCH sälja

För oss skrivande personer handlar det inte enbart om att skriva ett manus. Det handlar om att skapa ett författarskap. Förlaget som ska ge ut din bok vill se författaren. Så att skriva handlar minst lika mycket om att sälja. Jag som trodde att många författare var introverta. Hur rimmar det med säljandet? Eller är det bara jag som är full av fördomar?