Category Archives: Skrivande

Mitt manus är på tryckeriet nu

vinprovning

Jag har läst och ändrat och läst om och ändrat igen. Om det inte varit så att min förläggare hade satt ett datum hade jag nog fortsatt i all oändlighet. Jag är inte pedant egentligen, men när det gäller min text verkar det inte finnas någon gräns för mitt petande.

Men nu har jag ändå satt punkt. Nu blev det de orden som blev. Vissa ordval har jag stött och blött mer än andra. Kan jag skriva så? Säger hon verkligen så? osv.

Release närmar sig
Nu är det snart release för min bok Så nära barfota. Onsdagen den 6:e april ska boken gå att köpa i bokhandeln och på nätet. Det är en fantastisk känsla, lite märklig. Å ena sidan är jag så fullproppad med förväntningar. Å andra sidan är jag medveten om vad som väntar. Säljandet alltså, exponeringen.

Att sälja sin bok
Jag vill inte bli en sån som prackar på mina vänner boken. Jag vill inte be att ni ska dela eller gilla på Facebook, även om jag förstås skulle bli överlycklig om ni gör det. Men egentligen vill jag att boken ska sälja sig själv. Jag vill att den ska vara så bra att alla som läser den rekommenderar den för alla de känner. Men nu kan jag inte påverka just det längre. Jag måste bara lita på att boken är så bra den kan bli.

Om boken inte säljer sig själv så har jag ingen riktig plan för hur jag ska göra.

Marknadsföring – Hjälp!
På den gamla goda tiden räckte det att man skrev en bra bok. Eller har jag fel? Hade Harry Potter blivit så stor om de inte vore för marknadsföringen? Kanske inte. Men på den tiden gjorde förlaget marknadsföringen. Eller har jag fel igen? Om man blir utgiven på Bonniers får man nog en ordentlig skjuts från förlaget i alla fall. Men det är nog så att man som författare måste engagera sig i försäljningen ändå.

Min debutbok är på tryckeriet nu. Någon håller på att göra om mina A4-sidor till en inbunden bok. Det är stort och jag vill gärna stanna kvar i den känslan. Men det är väl egentligen så att nu börjar jobbet. Eller i alla fall ett annat slags jobb än det jag har sysslat med tidigare.

Så nära barfota
Jag har förlaget i ryggen, jag vet det. Men nu är det ändå mycket upp till mig att sälja min bok, Så nära barfota. Min bok är värd att läsas. Det tycker både jag och förläggaren. Hur gör man då för att övertyga andra om det också?

När jag skulle hitta en bild till mitt inlägg hittade jag denna i kameran. Här sitter vi ett gäng främlingar runt ett bord och provar viner i Hunter Valley i Austraien. Då kom jag på hur jag skulle vilja sälja min bok: Precis så som på bilden; bland läsande människor som har valt att lyssna på mig.

Leona tärningen är kastad

Leona

Jag har läst Leona tärningen är kastad av Jenny Rogneby. Många förlag ville ge ut Jennys debutroman och jag var nyfiken på den. Nu förstår jag varför. Den är unik. Det är en deckare men den rymmer så mycket mer. Och för mig personligen har det gett en del lärdomar. Jag tillhör egentligen inte deckarläsarna.

Jenny Rogneby skrev att hon hade fått ett brev från en dansk lärare som använde boken för att lära ut bra exempel på ovanliga sätt att skifta mellan första och tredje person och att överraska läsaren med effektiva vändpunkter. Jag skulle definitivt använda boken till att lära ut det där med att använda oväntade vändpunkter. Men jag skulle nog också lära ut hur man väver ihop en historia, alltså det där med dramaturgi.

Parallella historier
Boken består av flera historier som går parallellt och sitter ihop med varandra. Varje historia har sin egen dramaturgi. Det är otroligt skickligt ihopsytt och hela tiden blir jag överraskad av nya vändningar. Samtidigt som vändningarna är oväntade är de också fullt logiska.

Att bli berörd
Läsaren får läsa utifrån flera personers perspektiv och det ger en extra dimension. Karaktärerna är komplexa och vi får följa både brottslingens och offrens tankar. Det är inte alltid självklart vem som är brottsling. Rogneby har lyckats skapa en närhet till sina karaktärer som gör att jag som läsare blir berörd. Jag blir även berörd av brottslingen.

Efter att ha läst boken om Leona läste jag en annan deckare. Det var en välkänd författare som skrivit den och jag hade länge varit sugen på att läsa den. Men hör och häpna så lyckades jag inte ens komma halvvägs. Den var så tråkig och den lyckades inte beröra mig det minsta.

Vad är det då som gör en bok bra? Vad är det som gör att jag blir uppslukad av Leona? Jag förstår att det är olika för olika människor. Många läser ju uppenbarligen den boken som jag inte lyckades komma igenom. Mina ingredienser till en bra bok är inte unika, men jag tänker sammanfatta dem här. Och jag tror att speciellt de två första är en absolut nödvändighet för att jag ska läsa boken.

Mina tre viktigaste ingredienser i en bra bok:

  • Jag måste bli berörd. Det blir jag genom att karaktärerna är så bra gestaltade att jag är med dem, oavsett vad de gör.
  • Historien måste vara intressant och innehålla oväntade vändpunkter som slår omkull mina förväntningar och föreställningar.
  • Slutet ska vara oväntat. Det får gärna finnas en cliffhanger men det måste vara ett ordentligt avslut.

Jenny Rogneby har lyckats med alla tre punkterna. Jag ser med spänning fram emot hennes nästa bok. Den andra författaren missade den första punkten. Hon hade säkert en bra historia, men jag orkade inte läsa den för att karaktärerna var så ointressanta.

Jag lyssnade på Jenny Rogneby på Författarkliniken i höstas och skrev ett inlägg här. Där blev det en liten diskussion om vad som är viktigast i en bra bok. Jag är benägen att ändra min inställning nu. Det räcker inte med en bra story. Du måste ha karaktärerna också.

Ur dessa tankegångar föds en annan fråga:
Kan man skapa en karaktär som intresserar och berör alla?
Antagligen inte. Och det kanske man inte behöver göra heller. Men Jenny Rogneby har använt sig av något som berör många; ett barn. Vem blir inte berörd av ett barn som mår dåligt? Men det är bara en del av historien. Det finns mycket mer att bli berörd av.

Mitt år 2015

debutantporträtt liten

Debutantporträtt
Mitt år 2015 var ett bokår. Det här är en kopia på mitt debutantporträtt som publicerats i tidningen Svensk Bokhandel i december 2015.

Förlagskontrakt
Den största händelsen år 2015 var när jag fick mitt första förlagskontrakt. I mars skrev jag avtal med Lindelöws förlag om att ge ut min debutantbok, Så nära barfota. Därefter har jag jobbat med redigering, omslagsbild, baksidestext, debutantporträtt och diverse annat smått och gott. Det har varit ett härligt, positivt arbete och manuset börjar bli klart för att skicka till tryck. Nu återstår bara småsaker, men ack så viktiga. Just nu jobbar jag med formuleringar och ordval. Den sjätte april kommer boken ut. I mars kändes det oändligt långt dit. Nu kommer dagen närmare och närmare.

Barnböcker
Jag började år 2015 med att skriva klart ett barnboksmanus och skickade till lektör. Efter redigering skickade jag det till förlag och blev refuserad. Det tog många månader innan jag fick svaret att det var bra och spännande men att det inte nådde ända fram. Inför 2016 ska jag redigera det ännu en gång innan jag skickar in det till andra förlag. Jag ska se till så att det når ända fram. Nu är jag glad att jag inte har skickat till alla förlag samtidigt. Det här sättet tar tid, kanske flera år. Men det är mitt sätt.

Jag har också skrivit på två andra barnboksmanus. Inget av dem är färdigt men det är böcker som jag ska skriva klart. Den ena av dem skriver jag med en skrivarvän, Marés Lendway. Det är roligt att skriva tillsammans. Men det är svårt att få till tiden. Vi skulle antagligen behöva hitta ett bättre sätt att skriva. Jag försöker tala om för mina elever att samarbete är ett sätt att få den enkla additionen 1+1 att bli 3. Jag och Marés har inte kommit dit än. Men vi har roligt när vi skapar och det är ju huvudsaken.

Ny bok
Jag har också börjar skriva på uppföljaren till Så nära barfota. Jag började redan i somras, men hela sommaren och hösten har bestått av ett steg framåt och därefter ett steg bakåt. Sen har jag tagit ett nytt steg framåt för att senare backa bakåt igen. Det har berott på att jag inte vetat riktigt vart jag är på väg. Mina tankar har varit för vaga, för otydliga. De sista dagarna på året hittade jag riktningen och nu har jag en början. Så 2015 blev året då den andra boken om Ellen föddes.

Jag var med på Författarkliniken i augusti. Det var en spännande fullspäckad tillställning där jag mötte många skrivande människor, både på scenen och bland publiken. Jag har hittat vägen in till bloggvärlden och hittat flera bloggar som jag läser regelbundet. Det ger en hel massa inspiration. Debutantbloggen 2015 var helt suverän. När bloggarna var ute på sin turné passade jag på att träffa några av dem.

Bloggvärlden
Jag har också börjat blogga under eget namn. Tidigare hade jag en annan blogg, mariesboksida.se, men nu bestämde jag mig för att träda fram. Jag har även gästbloggat hos annahellqvist.com. Jag träffade Anna på Författarkliniken och när hon frågade om jag ville gästblogga kändes det nervöst. Nu har jag gjort det och det var inte så farligt. Och när man har gjort det en gång kan man nog göra det fler gånger.

Mer skrivtid
Sammanfattningsvis har det hänt en hel del under 2015. Det jag har haft svårast med är nog att få till skrivtid. Jag har inte alls fått in skrivtiden i vardagen. Tidigare har jag nöjt mig med att det har gått sakta. Jag är lärare och kan skriva på loven. Men nu har jag blivit ivrigare. Jag vill skriva mer. Jag vill få ut fler böcker. Så jag har en nöt att knäcka. Jag provade att vara med i NaNoWriMo 2015 men det var inget för mig. Det blev alldeles för opersonligt. Nu ska jag skriva i hundra dagar tillsammans med Anna Hellqvist och några till. Det ska bli kul. Vi är en liten grupp och jag hoppas att vi kan peppa varandra.

Inför år 2016
Det ska bli ett spännande författarår. Jag ska skriva och läsa och lansera min debutbok. Och så ska jag skriva här på min blogg.

Att träna skrivande

träna skrivandeJag läste ett inlägg av Fredrik Frängsmyr på Debutantbloggen om att träna på att skriva. Det var något som hände med mig när jag läste det.

En ”gåva”
Vad är det som gör att vi tror att kreativt skapande bara finns där, att det handlar om en ”gåva” och att det bara handlar om att få ut det? Vi accepterar att fotbollsspelaren behöver träna. Vi accepterar att hen måste träna varje dag för att bli duktig, trots att hen redan har talang. Fredrik gav mig en inblick i fotbollsspelarnas träning men det var inte det som väckte upp mig.

Jag har skrivit sen jag var barn. Genom mina lärare fick jag veta att jag var bra och jag märkte ju att pennan nästan inte hann med berättelsen. Efteråt, när jag läste igenom det jag skrivit, kunde se att det var bra. Någonstans insåg jag att jag hade någon slags ”gåva”. Men under hela min skoltid fanns det ingen som hjälpte mig att bli bättre på att skriva. Det fanns ingen som ens berättade för mig att det gick att träna för att bli bättre. Mina lärare gillade mina berättelser men de kunde inte hjälpa mig att utvecklas vidare.

Och så blev jag vuxen och slutade skriva berättelser. Det är klart att jag aldrig har slutat skriva men nu blev det mest brev och dagböcker.

Öva, öva, öva
Inte ens idag, när jag verkligen satsar på mitt skrivande, tränar jag i ordets rätta bemärkelse. Jag skriver en hel del. Jag skriver på mina manus, gör blogginlägg och skriver en massa annat. Men jag tränar inte alls på skrivandets hantverk.

Ibland behöver man ruskas om. Och idag har Fredrik ruskat om mig. Jag ser bilden framför mig hur fotbollsspelarna dribblar bollen fram och tillbaka, igen och igen och igen. De verkar aldrig tröttna. Vad gör jag? Förlitar mig på min ”gåva”? Usch vad jag skäms. Men här ska bli bättring.

Öva i skolan
I läroplanen av idag står det att eleverna ska kunna ge varandra respons och kunna bearbeta sina texter redan i årskurs tre. Det finns inga elever jag har träffat som gillar det. Jag vet inte vad jag skulle ha tyckt om jag hade gått i trean nu. Det måste finnas andra sätt.

Det finns väl ingen fotbollstränare som analyserar nioåringens dribblande eller låter kompisarna analysera. Bra försök! Prova en gång till! är nog mer troligt att tränaren säger och sen visar han en gång till hur man gör. Varför gör vi inte så i skolan?

Nu ska jag lägga upp en träningsplan för julhelgen. Först ska jag gå Versmåttsskolan och sen ska jag träna på dramaturgi. Och så ska jag ju skriva på mitt manus förstås.

Utvärderingstider

amaryllis litenJag är bara människa
Kan jag skylla på det? Jag tror det. För vem är det egentligen jag ska stå till svars för?

Men jag tror att det alltid är bra att fundera på varför det inte blev som jag hade planerat. Varför har jag inte stigit upp klockan fem en enda morgon sedan den 1 december, som jag bestämde? Min plan var ju briljant. Och varför har jag inte skrivit en enda rad på mitt manus sedan den 1 december? Jag har gjort en hel massa andra saker förstås. Även skrivit. Men inte på mitt manus. Och några nätter hade jag så många tankar i huvudet att jag inte fick ihop mina sömntimmar. Men ändå. Jag ville verkligen få ihop de där raderna per dag, eller i alla fall den där timmen.

Jag är inte orolig, inte egentligen. För jag vet att jag kan skriva koncentrerat när jag har tiden. Men jag skulle vilja ändra mitt sätt att skriva. Jag skulle vilja öka på takten liksom. Producera mer. Inne i huvudet trängs bokidéerna men det tar sån tid att få in dem i datorn.

Planer är bra.
Jag tror att vi alla mår bra av planer. Men jag tror att utvärderingarna är viktigare. Det är ju där vi tvingas fundera på det där jobbiga ordet varför. Vad var bristerna i planen? För några brister måste det ju vara eftersom jag inte har skrivit. Eller är det brister hos mig som person? Och kan jag göra något åt det i så fall? Eller är det helt kört?

När man har svaren på några varför-frågor kan man göra några justeringar och sen ge sig på´et igen.

Mina svar på varför-frågorna har lett mig till nya insikter. Jag var inte i en skrivfas utan i en bearbetningsfas. Min vecka har varit bra för mitt manus på andra sätt. Jag har bedrivit en hel del tankearbete och nu har jag beslutat mig för att skriva om hela manuset. De femtio sidorna jag redan skrivit är inget onödigt arbete. De behövs – men på ett annat sätt. Så nu är det bara att backa tillbaka till sidan ett och börja om från början.

Men jag är glad. Faktiskt. För jag vill ju att det ska bli en bra bok. Och nu har jag en ny plan och en justerad synopsis. Och kanske, kanske att jag ska våga mig på den där ursprungliga planen att skriva en timme varje morgon. För efter utvärdering är det dags för nya friska planer.

Knoppar slår ut
I ett tidigare inlägg beskrev jag bokidén som en knopp. Först händer ingenting och sen ingenting och sen … Plötsligt finns den bara där. Där kanske svaret på en av mina varför-frågor finns. Något om den där osynliga processen som inte handlar om antal ord. Jag kanske inte är en sån som kan skriva om inte planen är klar. Då sker annat arbete, arbete i det fördolda, som inte ens jag är medveten om.

Att prokrastinera

advent liten

Vem av er brukar prokrastinera? Efter att ha läst ett inlägg av Fredrik Frängsmyr i Debutantbloggen vet jag nu vad detta obegripliga ord betyder. Jag är bara tvungen att dela med mig.

Prokrastinera betyder ett beteende att skjuta upp saker. Jag vill skriva mina böcker. Jag vill skriva mina blogginlägg. Men först ska jag bara städa lite, kanske diska eller plocka ur diskmaskinen. Och kanske behöver blommorna vatten också. Är det någon som känner igen sig?

Jag har skjutit upp mitt skrivande i en massa år. För när jag har gjort allt det där städandet och diskandet är ju klockan så mycket så det är ändå ingen idé att börja med något. Snart är det ju ändå dags att laga mat eller gå och handla eller något annat viktigt.

Att skriva varje dag
I lördags var jag och lyssnade på tre av Debutantbloggarna på Sture bibliotek i Stockholm. De är ute på en turné runt Sverige och i lördags var de nära mig. Jag fick höra mycket om deras skrivande och skrivprocesser men det var en sak som fastnade i mig. Alla tre skriver regelbundet. De skriver i princip varje dag. Thomas Årnfelt har alltid sin dator med sig och så fort han får en kvart över så fäller han upp locket. Jag häpnar. Och inser att här har jag något att arbeta med.

Vad gör då jag? Jag åker hemifrån alldeles för tidigt för att orka skriva före jobbet. Undrar när Fredrik Frängsmyr åker hemifrån. Han skriver en timme varje morgon på väg till jobbet. Jag prokrastinerar kanske bara.

Jag kommer hem från jobbet eller träningen vid femtiden. Då har jag ju många timmar på mig. Men när jag har ätit och surfat och lite sånt där prokrastinerande är det läggdags.

Att ändra beteenden
Men jag blev inspirerad av Debutantbloggarna. Riktigt inspirerad. Och jag vill verkligen ändra mitt beteende. Så kanske, bara kanske, sätter jag klockan på fem i morgon. Det känns som en perfekt stund att börja dagen med att skriva medan hela huset och världen därutanför sover. Imorgon är det första december. En perfekt dag att ändra sitt beteende.

Fortsättning och utvärdering följer.

Att skriva på vers

krakel spektakelDikter
Ibland läser jag dikter. Det är periodvis och det blir långa uppehåll mellan perioderna. Men det finns något speciellt med dikter. Det är inte bara det att de är korta och koncentrerade. De har en rytm, en klang. Och jag kan läsa dem många gånger utan att tröttna på dem. I själva verket blir de bara bättre och bättre för varje gång jag läser dem.

Form
När jag skriver blir det nästan enbart i romanform. Ibland skriver jag dikter, eller i alla fall något jag kallar dikter, men det är inte så många som har fått läsa dem. Jag blir så imponerad av de som skriver på rim. Lennart Hellsings texter är helt fantastiska. Hur kunde han få till så livfulla rim? Han leker och jonglerar med språket. Och han skapar rytm.

En av mina vänner är speciellt intresserad av form. Jag har gett respons på hennes texter utan att kunna det där med form, utan att känna den där rytmen man ska känna. Nu har hon skapat en julkalender. Det är inte vilken julkalender som helst utan det är en skola i versmått all natural weight loss supplements.

Så för den som vill lära sig mer om att skriva vers i bunden form vill jag rekommendera Den lilla versmåttsskolan.

Jag kommer att följa den slaviskt. Det är inte så att jag planerar att börja skriva på vers, men jag gillar när språket flyter. Jag har ingen aning om vad skolan kommer att innehålla. Men jag längtar tills på tisdag när jag får öppna den första luckan.

Från dröm till idé till bok

liten amaryllisOm vi börjar från början…

Först fanns det bara en längtan
En längtan efter att skriva något mer än dagböcker och brev och uppsatser i skolan. Mina lärare gav mig bekräftelse och när jag skrev ner mina berättelser njöt jag. Men att bli författare var en så ouppnåelig dröm att den inte ens existerade i mitt huvud.

De enda som fick läsa vad jag skrivit var mina lärare. Jag visste att det jag skrev var bra men ändå fick ingen läsa dem. Det var nog för privat, för utlämnande. Att skriva handlar ju mycket om att blotta känslor. Och det är farligt när man är liten och rädd.

Sen var jag osäker på om det var tillräckligt bra. Det är en fråga som jag har brottats med i många år. För hur vet man egentligen om det är tillräckligt bra? Jag hade någon slags illusion om att texten skulle vara färdig på en gång.

Att utmana rädslor
Så min författardröm var bara en dröm i många år, ända tills jag började en skrivkurs. Den viktigaste lärdomen på skrivkursen var nog att våga låta någon annan läsa min text och även att det inte var så farligt att ta emot respons av denne kamrat. Helt plötsligt skulle jag utmana mina rädslor. Helt plötsligt skulle jag stå för det jag hade skapat.

En bokidé föds
Under en övning på skrivkursen föddes min huvudperson. Vi skulle hitta en inte helt positiv egenskap hos oss själva och så skulle vi förstärka den. Jag blev förtjust i min karaktär och sen hade jag bokidén klar. Nyfikenheten på min karaktär lockade mig att skriva hennes historia. Vad var det som hade gjort henne så sur och elak? Och hur skulle det gå för henne? När jag började skriva visste jag inte hur det skulle gå. Genom livet har jag mött många människor som har hamnat i samma situation som min huvudperson.

Mina andra bokidéer har fötts på liknande sätt. De har fötts ur en karaktär.

Skriva, skriva, skriva och bearbeta
Sen är det ju bara att skriva. Efter tre år trodde jag att jag var färdig. Mina skrivarkompisar försökte få mig att inse att mitt manus behövde bearbetas mer, men jag var ivrig. Jag hade ju ett manus. Nu ville jag också ha en bok.

Refuserad
Jag blev refuserad. Några brev var ganska positiva men det var ändå ett nej. Jag blev besviken. Men jag blev inte knäckt. Istället la jag mitt manus långt ner i byrålådan och så började jag med en annan bok.

Det var nog ett bra år för mitt manus. Jag fick distans samtidigt som jag skrev något annat. Och en dag tog jag upp manuset och läste igenom det. Jag ville ta reda på om det fanns något att rädda. Det fanns det och nu följde ett års intensivt skrivande.

Nu har det gått åtta månader sedan jag fick mitt förlagskontrakt. Under den här tiden har jag fortsatt att bearbeta texten i samarbete med förläggaren. Det handlar om att stryka i texten, att skala av. Och så handlar det om små språkliga ändringar. Det är inte stora ändringar, men det gör underverk med texten. Den blir riktigt bra.

Som en knopp
Jag tänker mig bokidén som en amaryllislök. Från början finns det inga likheter alls med den blommande blomman. Inte ens när knoppen börjar växa kan man ana skönheten i blomman. Det tar lång tid. Ska den aldrig slå ut?

 

Att skriva är som att baka bullar

degJag liknar skrivandet med att baka. Det är för övrigt en perfekt sysselsättning under en skrivperiod. Att knåda degen ger lugn och skaparlust, i alla fall för mig.

Först kommer behovet av att baka ett speciellt bröd, alltså behovet av att skriva något. Jag får en bokidé. Så är det i alla fall för mig. Mitt sug efter ett gott bröd är ganska likt mitt sug efter att berätta något.

Jag blandar till degen och skapar min intrig, mina karaktärer, min miljö, min synopsis. Det ska vara rätt mängd, rätt ingredienser så det inte blir för sött eller för torrt.

Sen måste degen jäsa på samma sätt som mitt synopsis behöver landa.

Nu kommer själva skapandet. Jag knådar degen, formar bullarna, skriver kapitel efter kapitel. Boken rinner fram under mina fingrar. Ibland blir en bulle fel. Ibland måste jag skriva om ett helt kapitel. I värsta fall måste jag slänga hela bullen i soporna. Men till slut har jag hela plåten full med bullar.

Och så äntligen kan jag tvätta av mig allt mjölet och få vila. Det är dags för jäsning. Under den här jäsningen måste både texten och jag vila.

När tiden är mogen lyfter jag på jäsduken och tar fram min skapelse. Jag penslar, dekorerar och gräddar, formulerar och omformulerar mig många gånger för att få det så bra som det bara går.

När jag tar ut plåten ur ugnen undrar jag nervöst om de är degiga i mitten eller om de ska in en stund till. Är texten verkligen färdig? Det kanske går att göra den ännu lite bättre.

Till slut måste jag ändå bestämma mig för att manuset är klart och då bjuder jag in till bullfest hos förlagen.

En del av mina gäster tackar artigt nej till bullarna. Men kanske att någon tycker att de är helt fantastiska. Jag hoppas det.

Denna tes skrev jag om för något år sedan på mariesboksida.se. Nu känner jag att den är aktuell för mig igen. Det finns dock en stor skillnad. Tiden.Det tog sex år för min första bok att bli färdig.

Skrivande och bullbak kan nog liknas med fler sysslor, som att måla en tavla kanske. Det kanske till och med är liknande i alla kreativa processer.

Imorgon lördag skriver jag mer om skrivprocessen, kanske lite mer seriöst.

 

Att skriva i grupp

 

tärna-folkhögskola.litenAtt gå skrivarkurs

För sex år sedan gick jag skrivkurs på Tärna folkhögskola. Det var där idén till min vuxenroman föddes. Och det var där jag träffade mina skrivarvänner. Jag minns våndan när de två åren var till enda. För mig gav skrivkursen framför allt en gemenskap, att få skriva i ett sammanhang. Vi lärde känna varandra, våra texter, vårt språk. Min kurs var på distans, men vi hade fysiska träffar, som var helt ovärderliga. Det var där vi knöt de där banden som jag hoppas kommer att vara livet ut.

Lyckan över att tillhöra en skrivargrupp

Efter kursen bildade några av oss en egen skrivgrupp och sedan dess har vi följts åt. Vi har fortsatt med samma upplägg som på skrivkursen; ett forum på nätet, fysiska träffar, inlämning av text och respons. Och jag måste uppriktigt fråga mig själv om det hade blivit någon bok över huvudtaget utan det stödet som min skrivgrupp har gett mig.

Även om skrivandet i sig är ett ensamt hantverk så är det en stor tillgång om man har skrivande vänner runt sig.  Mina skrivkompisar har påpekat tankevurpor, saker som inte fungerar, saker som inte är trovärdiga, bleka karaktärer, konstiga dialoger, upprepningar etc. Naturligtvis har de även uppmuntrat mig, talat om vad som är bra, sett min utveckling, hejat på. Deras ögon har fått mig att se min text utifrån. Ibland har jag fått kämpa och argumentera för min text men oftast har jag kommit tillbaka med en ny variant två månader senare. Jag har haft deadlines att förhålla mig till. Och jag har åkt hem från skrivarträffar fylld av inspiration och skrivlust efter att ha diskuterat texter under en hel helg. Jag har även fått vara en del i mina vänners skrivprojekt och det har gett mig minst lika mycket, om inte mer. En annans text kan jag förhålla mig till på ett annat sätt. Det är nog utifrånperspektivet som gör det. För min egen text är ju och kommer alltid att vara min bebis.

Imorgon lördag kommer jag att skriva om hur jag arbetar och hur jag får inspiration.