Category Archives: Skrivande

Mitt nya råmanus är färdigt

Alla skrivplatser är bra

Jag har ett råmanus

Idag skrev jag sista meningen i mitt nya manus. Samtidigt grät jag, så det var svårt att hitta tangenterna. Jag grät för att jag blev berörd. Och för att jag är extra känslig för försoning och förlåtelse. Nu har jag spoilat lite men förhoppningsvis har ni glömt det här när boken kommer. För det dröjer lääänge för ett manus att bli bok. Och under resans gång kan mycket hända med texten.

Rätt slut

Slutet blev rätt. Igår var jag inte helt säker på slutet men nu är jag det. Nu vet jag att det inte finns något alternativ.

Författare har olika sätt att skriva. Några skriver synopsis och följer det strikt. Andra bara ger sig hän och låter historien berätta sig själv. Jag gör något mellanting. Jag har en idé, något jag vill skriva. Under många månader, ibland år, bär jag med mig idén och så en dag bestämmer jag mig för att börja skriva.

När jag började skriva den här boken hade jag ingen färdig idé, ingen färdig handling. Det fanns fullt av mörker men jag började skriva ändå. Jag längtade så mycket efter att se hur det skulle gå för mina karaktärer.

Under tiden jag skrev lärde jag känna dem och lärde mig förstå dem. Någonstans i mitten insåg jag ungefär vart vi var på väg. Då skrev jag ett synopsis men utan slut. För det går aldrig på förhand att bestämma över mina karaktärer.

Nu ska jag börja om

Ikväll firar jag med ett glas vin. Igår firade jag också med ett glas vin, fast då firade jag att jag var nästan färdig. Jag är mycket för det där med att fira. Imorgon kanske jag firar att jag har börjat redigera. Kanske. Eller så tar jag ledigt imorgon. Det kanske jag kan vara värd.

Att bestämma sig för att ta en ledig dag är en lyx. Annars är sällan en författare ledig. Antingen går man till sitt vanliga jobb, det där jobbet som inbringar en lön. Eller så skriver man eller arbetar med marknadsföring eller något annat som har med författarskapet att göra. Eller så har man en sån där dålig dag som man inte tycker att man har fått något gjort. Med de dagarna behövs nog också.

Att försöka glömma Corona för en stund

I dessa tider med karantän eller inte karantän och oro eller ännu mer oro, kan vi bara konstatera att världen befinner sig i ett krigstillstånd med en fiende som är osynlig. En fiende som när som helst kan slå till i ryggen. Vi har en sjukvård som går på knäna, respiratorer som inte räcker och brist på läkemedel, munskydd och annan skyddsutrustning. Sjukvårdspersonalen idag är verkligen våra stora hjältar.

Jag skulle också vilja vara hjälte. Istället skriver jag på min bok. Jag skriver om vardagshjältar, skuld, flykt, rädslor och förlåtelse. Och jag hoppas att ni som läser mina böcker blir lika berörda som jag.

Jag stänger in mig i min stuga, begränsar nyhetsflödet till två gånger per dag och stannar kvar i min bubbla. Ibland går jag ut och fäller ett träd eller rensar sly eller bara går runt och tittar på våren som gör sin entré.

För trots Coronatiderna så kommer våren faktiskt närmare för varje dag. Och jag tillhör dem som hoppas att våren och värmen ska lyckas mota bort Corona. Åtminstone över sommaren. Så vi får samla ihop oss, ladda om och rusta oss så vi kan bekämpa viruset med gemensam kraft.

Om du tycker att jag är för naiv så skyller jag på att jag är författare. Jag skriver om vardagsrealism och relationer men jag skriver mer feelgood än dystopier. Jag tror att vi kommer att klara det. Vi måste.

På väg hem från karantän

En öde flygplats

Lite bloggtid

Världen är upp och ner. Jag sitter på en öde flygplats där nästan alla flyg utom mitt är inställda. Bakom incheckningsdiskarna är det lika öde och det går inte att få tag i något kaffe. Som tur är hade vi med oss lite matsäck och det gick utan kaffe också. Vi har hittat några byggpallar att krypa upp på och nu har jag tagit fram min kära dator. Och kanske att jag kan få ihop en liten nulägesrapport.

Taxiresa med munskydd och plasthandskar

Vi åkte taxi till flygplatsen och taxichauffören var iförd både munskydd och plasthandskar hela vägen. Snacka om arbetskläder. Men man måste ju säga att folk tar faran på allvar. Vägarna var ganska öde runt Torrox men när vi närmade oss Malaga var det faktiskt en del bilar ute och åkte. Och för en stund sedan kom en stor turistbuss och släppte av ett gäng hemvändande turister på flygplatsen. Så helt ensamma är vi inte.

Poliser som skydd – eller hot

För en stund sedan kom två polisbilar och parkerade bakom oss. Den ena var en piketbil med pansarglas, som på en gangsterfilm. Men poliserna vinkade glatt åt oss och önskade oss en trevlig fikastund. Min reskamrat frågade mig om poliserna ger trygghet eller skapar rädsla. Den frågan är intressant. Jag är så svensk så jag alltid ser poliser som trygghet. Men jag inser att när man har levt sitt liv i Spanien eller något annat land med diktatur kanske man ser annorlunda på den frågan. I närheten av min stad finns flera städer som jämnades med marken under Franco-tiden och jag antar att det var poliser eller militäre som gjorde det.

Jag har suttit i mitt hus i Spanien och känt mig helt trygg med poliserna som patrullerat runt på gatorna. Men jag kan tänka mig att alla kanske inte känner samma trygghet som jag. På min gata finns många personer som levde under Franco-tiden. Jag kan tänka mig att den här karantänen får folk att minnas Francotiden. Det är nog lite samma känsla; att inte våga gå ut. Om en rädsla för att i så fall stöta på en polis. Medan vi svenskar enbart ser polisen som en trygghet.

Gemenskap

Jag har levt i min lilla by och knappt sett en människa på tio dagar. Jag och alla med mig har tagit karantänen på allvar. Och än så länge har vi inte haft något virusfall i vår stad. Vi har haft en grupp bestående av oss utlänningar och en sambandscentral som har hållit oss uppdaterade. Det är helt fantastiskt vad skönt det är att ingå i en gemenskap. Att känna att det finns vänner som kan hjälpa till och som jag i min tur kan hjälpa. Vi är verkligen sociala varelser.

Nu ska jag sätta mig i karantän i Sverige. Här är det nitton grader just nu och jag antar att det är betydligt kallare i Sverige. Men jag hoppas att vårsolen tittar fram.

Hur länge ska vi orka?

Hur länge orkar ett land sitta i karantän innan invånarna bryter ihop psykiskt? Hur länge räcker pengarna? Hur länge har man råd att köpa mat? Och hur länge dröjer det tills man inte är en bra förälder längre? I Sverige har vi ett socialt skyddsnät som gör att vi klarar oss bättre men i Spanien är det många som blir helt utan inkomst. I skolan läste vi om börskrisen på 30-talet men jag har ändå haft svårt att förstå vidden av depressionen. Hur kunde folk ta livet av sig? Nu har jag fått en aning om vad ett land i depression kan innebära. Spanien ska vara i karantän i fyra veckor totalt. Det är många dagar, många timmar, helt isolerad med din familj.

Sverige och Spanien – mina länder

I Sverige har vi försökt få folk att isolera sig mer men vi har inte stängt ner samhället. Vi hoppas att hålla nere spridningen genom att få folk att stanna hemma mer, s.k. frivillig karantän. Än så länge har vi lyckats hålla nere sifforna och jag hoppas verkligen att vi kan fortsätta med det. Och att vi slipper stänga grundskolorna. Men Spanien hade inget val, med över 6000 smittade när karantänen började.

De här tio dagarna har antalet smittade fortsatt att öka, lavinartat. Varje dag har jag studerat siffrorna och undrat varför det aldrig vänder. Bara igår var det över 6000 nya fall i Spanien. Varje dag intalar jag mig att idag är dagen när det vänder. Kan det vara idag som det vänder? Hoppas det.

I Sverige har vi mellan 150 och 200 nya fall per dag. Det är också alldeles för många men jag inbillar mig att svensk sjukvård kanske klarar av att ta hand om de sjuka.  Igår (23 mars) verkade 136 personer i Sverige befinna sig i ett allvarligt tillstånd och 36 personer har dött. Det är en enorm skillnad mot Spanien.

Jag är stolt över mina länder

Jag är stolt över att vara svensk. För några veckor sedan kom många hem efter sportlov utomlands och alldeles för många hade varit i Italien och åkt skidor. Ändå har vi, mycket på frivillig basis, lyckats hålla siffrorna nere.

Jag är också stolt över att vara nästan spansk. Det Spanien och flera andra länder gör är helt otroligt. De har till och med stängt stränderna.

Och varje kväll klockan åtta går de ut på terrassen och klappar i händerna. Vi har mötts över taken, hälsat, pratat, känt gemenskapen och hyllat alla som kämpar för att besegra ett elakt virus. Jag kommer att åka hem och sätta mig i en stuga på landet. Där kommer jag inte ha någon hälsa på över taken. Men jag kommer att fortsätta att klappa i händerna.

Tack alla ni som kämpar.

Efter fem dagars karantän

Spanska citroner

Klappa i händerna – gemenskap och tacksamhet

Jag kom just in från terrassen där vi alla stod och klappade händerna. Vi gör det för att hedra alla som jobbar med att bekämpa vår fiende, covid 19. Men jag tror att vi också gör det för att känna gemenskap. Vi är inte ensamma, även om vi sitter ensamma i våra hus hela dagarna.

Mitt i katastrofen sitter jag och skriver

Jag har turen att befinna mig i min egen miljö, även om jag är långt hemifrån. Jag känner mig trygg, har vänner runt mig och en terrass där jag kan vara ute i solen. Jag har dessutom en liten oas till trädgård där jag kan tanka energi. Om du någon gång ska hamna i karantän så rekommenderar jag dig att inte vara ensam, att ha mat hemma och helst ha en bra plats att vara på. Några har suttit instängda på hotellrum den här veckan. Andra har varit på en osäker resa för att ta sig hem. Jag har ägnat tiden åt att skriva på min nästa roman.

Så mitt i en i övrigt kaotisk värld ägnar jag mig åt mitt manus. Det har varit en produktiv dag idag och jag är nöjd med berättelsen som sipprar fram under mina tangenter.

När ska kurvan plana ut?

Det är dag fem på en hård karantänperiod. Varje dag följer jag spänt siffrorna som delges oss på nätet. Och varje dag väntar jag på att antal nya fall ska minska. Igår var det 2 626 nya fall i Spanien och idag är det cirka tretuden. Jag undrar hur det kan vara så när vi sitter instängda i våra hus? Men jag befinner mig i ett nätverk där vår lokala sambandscentral ger oss färska rapporter varje dag. Han pratar om en exponentiell kurva. Det kommer att dröja några dagar till innan kurvan börjar plana ut. Jag förstår inte riktigt men ändå förstår jag att det måste finnas en fördröjning. Sedan kan kurvan plana ut. Sedan vänder det.

Tack alla hjältar bland oss

Nu är det snart vårdagsjämningen. Det är då det vänder. Jag hoppas verkligen att det är då Spaniens kurva planar ut. Många länder i världen som kämpar mot vår osynlige fiende. Många människor i världen kommer att dö. Jag hörde idag om en sjuksköterska i Madrid som fick sätta livet till. I alla krig finns hjältar och i detta krig finns hjältarna runt ibland oss. Jag är så tacksam att det finns människor som är beredda att offra sina liv för att rädda oss andra.

Stanna hemma, säger sjukvårdspersonalen. Jag stannar hemma. Men på tisdag ska jag åka taxi till flygplatsen och sätta mig på flyget hem. I kristider tror jag att vi vill befinna oss där vi hör hemma. Några av oss svenskar i Spanien bor här på riktigt. Det gör inte jag så jag vill hem till mitt.

När konsumtionsbubblan spricker

Vi har levt i en konsumtionsbubbla där klimathotet har varit långt borta. Men på bara några veckor har vi drabbats av ett hot som inte alls är lika farligt men som är mer konkret. Ett litet osynligt virus kan slå till var som helst. Och folk dör i tusental. Det är så konkret så vi stannar snällt hemma.

Efteråt

Vi kan fråga oss hur världen kommer att se ut efteråt. Det finns alltid ett efteråt. Många länder kommer att hamna i ekonomisk kris. Kommer vi att kunna hjälpa varandra eller kommer klyftorna bara att bli ännu större? I kristider är det lätt att bara tänka på sitt eget, sin egen familj, sitt eget land. Det viktigaste verkar vara att skaffa toalettpapper till sig själv. Det skrämmer mig.

Men som jag skrev tidigare så finns det hjältar bland oss; hjältar som handlar åt grannen och ger bort sina toalettpappersrullar.

Att släppa en roman fri

Dit vägen bär foto Marés Lendwa

Dit vägen bär är två månader snart

Romanen Dit vägen bär har varit på resa i snart två månader nu. Och i förra veckan kom ljudboken och e-boken också.

Karaktären blir en familjemedlem

Jag har levt med Ellen nu i många år och hon har nästan blivit som en familjemedlem. Tillsammans med henne har jag fått vara med och se romanerna om henne ta form. Men nu har jag släppt iväg den andra boken om henne. Och nu är det upp till läsaren att skapa sin egen upplevelse av hennes resa.

Det är nästan lite som att släppa iväg sina barn ut i vuxenlivet. Ellen kommer alltid att klara sig men nu har jag inte längre någon kontroll över henne. Om sanningen ska fram så hade jag nog inte så mycket kontroll över henne innan heller. Men så som många föräldrar kan jag i alla fall inbilla sig att jag hade det. Jag kommer att sakna henne. Och jag kommer att undra hur det kommer att gå för henne. Men jag lovar inte att det blir en tredje bok om henne.

Recensioner – de underbara bevisen

Nu får jag hela tiden små bevis för att läsarna gillar Dit vägen bär. För varje recension som trillar in gör jag en jubeldans här hemma. För att dela med mig så tänker jag citera några här nedan. De kommer att finnas mer utförliga under under fliken ”mina böcker”.

Kan man annat än jubla?

“Som jag gillar Marie Hedegårds sätt att skriva!? Denna roman väjer inte från jobbiga tankar och beslut. Hur långt är man beredd att gå för att förverkliga sina drömmar? En fantastisk bok! Rekommenderas varmt!” mariasboktips

“Det här är en mysig bok. En bok om att hitta sig själv och se hur långt man är beredd att gå för att förverkliga sina drömmar. Men det är även en bok om att vilja vara mamma och att ha känslan av att glida bort från sina barn – vad gör man då?” Lollos bokhörna

“Författaren har beskrivit karaktärerna med så mycket värme och humor att det känns som att man sitter med i bussen.” boklysten

“den berör och manar till eftertanke. Jag skrattar, mår bra och vill inte att den ska ta slut.” bettanbokprataren

“Även den visade sig vara en riktigt bra bok om att sluta vara feg och att våga göra saker för sin egen skull. Båda böckerna rekommenderas varmt” sofiasbokhylla

Dit vägen bär

Min nästa bok, Dit vägen bär är snart färdig. Det har varit många turer fram och tillbaka och manuset har gått från redaktören till mig och tillbaka igen. Men nu är det nära…

Dit vägen bär är formgiven av Linnea Blixt. Det var även hon som formgav min första bok, Så nära barfota, och visst syns det att böckerna hänger ihop? Jag älskar det här omslaget nästan ännu mer än det första.

Dit vägen bär handlar om Ellen, som äntligen vågar satsa på sig själv och sina drömmar. Men det är lätt att säga till andra att de ska satsa på sina drömmar. Att göra förändringar i sitt eget liv är svårare. Det är mycket som står i vägen, inte minst vi själva.

Dit vägen bär är en fristående fortsättning på min första bok. Det är en helt ny handling så du behöver inte ha läst den första innan. Men för den som gillar att verkligen lära känna huvudpersonerna så rekommenderar jag dig att läsa Så nära barfota först. Den finns fortfarande som pocket, ljudbok och e-bok.

Dit vägen bär kommer att släppas i månadsskiftet augusti/september. Hösten är inbokad med olika event där boken kommer att presenteras och jag kommer att följa den på sin turné. En ny spännande period för mig som författare börjar.

Dit vägen bär kan köpas redan nu. Du kan läsa mer om boken på Lindelöws förlag

Kill your darlings

Dit vägen bär, sid 309 i manus

Min nästa bok ska snart skickas in för sättning. Därför håller jag på med ännu en redigering. Ibland får jag solklara förslag på ändringar från min redaktör men i några fall är det svårare.

Redaktören föreslår att jag ska ta bort en stor scen som jag gillar, en s.k. darling. Hans motivering är att den inte behövs. Jag vill gestalta hur en relation fördjupas men det har jag redan gjort tycker redaktören. Gissa om det här ger mig ågest. Å ena sidan förstår jag vad han menar men å andra sidan tycker jag så mycket om scenen. Innan kvällen är slut ska jag ha bestämt mig men jag har några timmar på mig.

Att skriva en bok är att skapa något. Jag tror att alla författare har rådgivare runt sig som levererar olika klokskaper. Det kan handla om allt från karaktärerna och miljöerna till språket och jag kan verkligen se att många av redaktörens förslag gör texten bättre och vassare.

Men hur gör konstnären? Har konstnären också sina lektörer och redaktörer runt sig? Eller är det så att när konstnären känner sig färdig med tavlan så är den just det?

På det viset blir ju en bok inte bara författarens verk.

I min nästa bok är många inblandade. Först skrev jag mitt råmanus och innan det ens var färdigt skickade jag det till Lennart Guldbrandsson för lektörsutlåtande. Jag tog till mig hans utlåtande och följde flera av hans råd i min redigering och därefter skickade jag det till Lena Sanfridsson, lektören som läst mitt förra manus och följt mig på vägen. Därefter blev det ny redigering och sedan lämnade jag det till ännu en lektör; Linda Hedlund och även några vänner som fick testläsa.

Så när förlaget fick manuset i sin hand hade det genomgått många redigeringsfaser och ändå är det inte slut på redigeringen. Nu är det min redaktör Tomas Lindelöw som är med och skapar. Ikväll kommer han att få min textfil. Jag undrar om jag kommer att stryka min darling.

Måste man ha så många läsare? Nej, kanske inte. Men i början av sin karriär kanske man behöver mer stöd och jag är så tacksam över allt stödet jag har haft utefter vägen. Utan er hade det inte blivit någon bok.

Dit vägen bär heter min nästa bok. Den kommer ut i augusti.

Boksignering

100-årsjubileum

I fredags fyllde Lidingö bokhandel 100 år och jag fick vara med och fira den dagen. Det blev en dag fylld av ballonger, bubbel i glasen och allmän feststämning. Och min pocketbok hade precis hunnit komma, två dagar innan.

När min inbundna bok kom ut för två och ett halvt år sedan var jag ute på en del boksigneringar. Jag var ny, ovan och nervös. I fredags var jag bara glad, men framför allt tacksam över alla trevliga möten och alla trogna läsare.

Helena Landberg, som har drivit bokhandeln fram tills nu, har peppat och stöttat mig. Jag träffade henne på bokmässan och när hon frågade om min nästa bok blir färdig till 16 november var mitt svar nej.

Det går inte så fort att få fram en bok. Men det visade sig att Lindelöws förlag kunde trolla fram en pocketbok med rekordfart. Och här är den nu, Så nära barfota i pocketformat.

Jag har inte hunnit få hem några exemplar själv, men jag köpte en i bokhandeln. Jag var bara tvungen att ha en egen bok med mig hem.

Vilka som kom och fick sin bok signerad.

Några trogna vänner tittade förbi. Alla hade redan läst min bok men några av dem köpte ändå en eller två pocketböcker. Det blev julklappar, julklappsbyten och istället-för-en-blomma-gåvor. Även min trogna dotter förärade sin mamma med ett besök. Hon hade gått tidigare från jobbet bara för min skull. Gissa om jag blev glad.

Utöver dem kom även en hel del okända fram.

Passar boken till en yngre kvinna? Eller kanske till en man? Eller varför inte till en av mina gamla elever som nu har blivit vuxen? En kvinna hade skrivit en bok och ville ha råd och en annan dikterade en hel dikt som jag skulle skriva i boken. Jag fick många trevliga pratstunder.

Det jag tar med mig till nästa gång:

– Jag vägrar vara den där påflugna säljaren som ska tvinga på kunderna mina böcker.

– Pocketböcker passar perfekt som gå-bort-presenter och i olika julklappsbytarlekar.

– Pocketböcker är enklare att sälja och därför lite roligare att signera. Den här åsikten har jag nu och kan förstås komma att ändras.

– Jag var placerad mitt i bokhandeln. Det är där man ska befinna sig, så att ingen kan undgå mig.

– Det blir så mycket trevligare när någon eller några vänner kommer förbi. Stämningen blir lättsam och otvungen.

Några ord till alla mina nära och kära:

Inte nog med att ni får stå ut med mina utläggningar om trovärdigheten i olika händelser och att ni måste provläsa mina manus. Nu har jag insett att ni även måste följa med när jag är ute på boksigneringar.

Och inte nog med det. Dessutom kanske jag stjäl någon av era egenskaper till en karaktär.

Det är tufft att vara vän till författare.

 

Mitt manus på väg

 

Punkt och slut. Spara. Skicka.

Skulle jag ha jobbat mer med texten?  Skulle jag ha gett det ytterligare några dagar? Mitt huvud dunkar men nu är det försent.

Deadline
Som tur är hade jag ett datum att förhålla mig till. Datumet har jag lyckats få uppskjutet tre gånger men någon gång måste man våga släppa också.

Så nu är manuset redan framme hos min lektör. Bara genom en knapptryckning. Hon ska läsa det och även några av mina vänner. Sedan blir det mer jobb. Jag vet det. När förlaget sedan får det blir det ännu mer jobb. Men just nu kan jag inte göra något mer än att njuta. Som när man har sprungit ett lopp.

På bordet bredvid mitt vinglas ligger fortsättningen på romanen Så nära barfota. Den består just nu av 108.463 ord fördelade på tvåhundrasjuttiotvå A4-sidor. Det är en magisk känsla. Euforisk. Men vad gör man nu då? Klockan är inte ens sex.

Min tid har varit begränsad under många månader. Allt jag har gjort har påverkat mitt datum. När vänner har frågat vad jag ska göra i helgen har mitt svar alltid varit detsamma: ”Skriva förstås.”

Helt plötsligt har jag hur mycket tid som helst. En hel kväll breder ut sig framför mig. Hur ska jag få den att gå? Helt ensam hemma. Inte ens någon att skåla med. Så jag skålar med er som läser det här. Jag hällde upp ett glas vin, gjorde iordning en mumsig tallrik med avokado och räkor och grönsaker. Men nu då? Maten är slut och vinet också snart.

Titel
Och så var det frågan om titel. Jag var så nöjd med min titel. Ända tills för en timme sedan. Då upptäckte jag en helt ny bok med en liknande titel. Vad gör man då? Just nu orkar jag bara utmattat tänka att det får lösa sig.

Till alla er som väntar på fortsättning på Ellens resa vill jag bara säga: ”Ha tålamod.” Den är på väg. Men som det är i den här branschen så tar det tid.

Att skriva dikter

När jag gick skrivkurs på Tärna folkhögskola för drygt tio år sedan hade vi en delkurs som handlade om att skriva dikter.

Genom att gå skrivkursen tog jag mitt skrivande på allvar för första gången i livet. Den absolut största utmaningen var att visa upp det jag skrivit för någon annan. Dessutom skulle vi visa upp våra dikter. Jag hade skrivit dikter för mig själv och de skulle inte läsas av någon annan.

Men efter kursen publicerades två av mina dikter i antologin “Utslaget ris”.

Här är en av dem, den som handlar om mig. Men jag tog mig faktiskt friheten att ändra lite på den just nu.

Jag har

Känt syrendoften i näsan,

Dansat, skrattat,

Drömt.

Sett eldklotet slukas av havet.

Kämpat uppför branta berg

Gråtit

Släppt

Handlöst fallit utför.

Hallonpaj,

blomsterkrans

rödvin

Jag ska

Fylla femtio

Handlöst falla

Igen och igen

Skriva, radera,

Visa världen det jag skrivit.

Författare på sin första bokmässa

bokma%cc%88ssan2
Lindelöws monter på Bokmässan

Normalt är jag en sån som inte gillar mycket folk. Jag orkar bara en timme på IKEA och undviker stora köpcentrum. Ändå klarar jag av att tillbringa fyra hela dagar bland hundratusen människor på bokmässan.

Det är klart att jag blev trött. Emellanåt var jag tvungen att fly ut i friska luften eller in i något hörn någonstans. Men det konstiga var att jag fick en massa energi. Jag var där från morgon till kväll och på kvällarna orkade jag även göra andra saker. Hur kan det vara så? När jag kommer hem från mitt vanliga jobb är jag ofta ganska trött.

Kreativ energi
Min egenhändiga analys är att det finns så mycket positiv energi på bokmässan. Alla böcker, alla entusiastiska människor, alla författare, och framför allt alla läsare. Tillsammans ger de så mycket kreativ energi att jag står ut med trängsel, köer, en otrolig ljudnivå och oframkomliga gångar. Under fyra dagar mötte jag bara leenden. Ingen var sur, ingen var arg, ingen skrek.

Mitt förlag, Lindelöws, hade en monter mitt i smeten. Ändå var det en liten oas. Besökarna kunde i lugn och ro bläddra i böckerna. Inga köer ringlade sig fram till mig vid signeringsbordet och jag kunde i lugn och ro prata med mina besökare och utbyta tankar. I montern träffade jag även andra spännande författare och de som jobbade i montern.

Det blev inte jättemånga böcker sålda men jag är glad över de som hittade sina läsare. Och jag är så glad över alla trevliga möten.

Kontraster
Det jag slås av är kontrasterna. Vid Fredrik Backmans signeringsbord var köerna oändliga. Han satt i timmar och kön verkade aldrig ta slut. Ingemar Stenmark framkallade också liknande köer. Vid andra montrar satt okända författare ensamma timme ut och timme in. Varför ska alla köpa samma böcker? Och varför gick jag också fram till Fredrik Backman och köpte hans nya bok trots att jag inte hade läst en enda recension om den?

Det vimlar av bra romaner. Men hur ska man hitta dem i detta vimmel av böcker? Då är det förstås enklare att köra med ”säkra kort” look what i found. Det är synd för det finns säkert massor av guldkorn bland de okända författarna.  Frågan är bara hur man ska hitta dem. Jag åkte hem från bokmässan med böcker av både kända och okända författare.

Kändiskåthet
Alla dessa kändisar som skriver böcker!  De blir bara fler och fler. Bara för att man är känd blir ens liv intressant och då slåss förlagen om boken. Så om du vill bli författare, bli en kändis innan du skriver din bok.

Min fanklubb
Jag är ingen kändis men jag har också en fanklubb. Jag har fullt av vänner och okända läsare som stöttar mig och inspirerar mig. Och utan er hade det inte blivit några fler böcker.

Men nu ska det bli en fortsättning på Så nära barfota. Och så ska det bli många fler böcker. Så jag hoppas att det här bara var mitt första, i en lång rad, besök på bokmässan som författare.

Continue reading… →