En författares vardag – när den är som bäst


forfattareFör några timmar sedan promenerade jag utefter strandpromenaden vid havet och sen satte jag mig på ett kafé och skrev. Med havet framför mig och vågornas brus i öronen skrev jag ihärdigt i flera timmar. När jag promenerar ensam bearbetar jag och sen är det bara att sätta mig ner och skriva ner det som har fötts under promenaden. Visst låter det enkelt.

Alla skrivdagar ser inte ut så. En del dagar ältar jag fram och tillbaka. Jag tänker runt, runt och hamnar i olika återvändsgränder. Återvändsgränder är inte roliga. Det är då man tvivlar, funderar på att kasta in handduken, känner sig allmänt värdelös.

Men så får man sådana där dagar när det lossnar, när allt faller på plats. Idag kom jag vidare med min fortsättning på Så nära barfota. Jag hade suttit fast i en återvändsgränd i ganska många veckor och idag hittade jag vägen vidare. ”Till jul är den färdig”, sa jag i telefon till min man för en stund sedan. Igår sa jag att det kanske inte blir någon fortsättning.

Åkabortförattskriva-resa
Jag har rest bort för att skriva. Det har jag gjort andra gånger också men jag har aldrig varit helt ensam. Den här gången har jag fått fyra skrivdagar helt för mig själv. Det är över trettio grader varmt ute och all förflyttning kräver en stor ansträngning. Men jag promenerar på morgonen när det är svalt, sover siesta på eftermiddagen och skriver all annan tid. I natt hoppas jag på många timmar på terrassen. Nätter är magiska.

När jag är i skrivperioder märker jag hur jag öppnar sinnet. Jag tittar lite extra på den där mannen vid busshållplatsen, de där tjejerna som kommer från stranden. Och jag öppnar öronen. Vad pratar de om? Jag förstår oftast inte orden men kroppsspråk är universella. Jag märker också att jag drar mig tillbaka. Istället för att prata med folk gör jag mig osynlig. Jag blir en observatör.

Heltidsförfattande
När jag åker iväg såhär ensam kan jag gå in totalt i den här författarrollen. Hemma hoppar jag in och ur hela tiden. Två timmar framför datorn och sen någon som pratar med mig i bakgrunden. Därefter tillbaka till tangentbordet. Jag tror att jag behöver den här koncentrerade tiden ofta.

Nästa tisdag kliver jag av planet hemma i Sverige. Då ska jag gå in i rollen som deltidsförfattare, där författandet ska samsas med vardagen och det där andra jobbet. Men det ska bi spännande att se hur min text har utvecklats tills dess.


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *