Del 18 av min författarresa

Det bästa sättet att få ett förlag att ge ut sin bok är nog att vara en så kallad kändis. Man behöver alltså inte ens ha skrivit ett bokmanus. Man behöver inte ens ha påbörjat skrivandet. Om man är tillräckligt känd räcker det med att skriva ett mejl till det förlag man önskar bli utgiven på.

Men vi andra då? Vi som drömmer om det stora genombrottet?

Till er vill jag säga: Håll i! Ge inte upp! Man behöver inte vara känd för att få ett bokkontrakt. Men det krävs en hel del energi, tålamod och jävlar anamma.

Refuseringsbrev

Jag har skrivit sju manus och skickat dem alla till förlag så jag har fått en hel del refuseringsbrev genom åren. I början var det mest standardsvar där de tackade så mycket för att jag hade skickat in mitt manus till dem. De hade oftast inte ens läst det.

Men jag gav inte upp utan fortsatte att skriva och skicka in mina manus.

När jag nu letar bland mina gamla mejl hittar jag ett från Piratförlaget. Så här skriver de: Författaren har en fin känsla för stämningar och det märks att hon vet vad hon skriver om.”Sedan skriver de att jag behöver lära mig mer om dramaturgi och att jag är välkommen tillbaka. Jag blev förstås glad över mejlet, även om det var ett nej tack.

Hur hanterar man alla dessa refuseringsbrev?

Det är klart att jag har blivit besviken över de refuseringar jag fått. En refusering är alltid ett nej, oavsett hur positivt det är skrivet. Men när man har turen att få ett omdöme så vet man i alla fall att man har slunkit igenom det första nålsögat. Då vet jag att de antagligen vill läsa mitt nästa manus också.

Mitt första manus, en bok för barn 9-12 år, blev mitt träningsmanus. Jag skrev, redigerade, skickade till förlag och blev refuserad. Sedan skrev jag om det och skickade in igen. Men jag fick ändå bara nej tack som svar. Mitt första manus ligger där det ligger, någonstans i ett moln. Jag tycker fortfarande att det är värt att ges ut men än så länge är tiden inte mogen.

Att inte ge upp

Jag gav inte upp utan fortsatte att skriva. Mitt första och bästa råd till en aspirerande författare är att inte ge upp. Men det kanske är dags att skriva något nytt.

Så jag började skriva en roman för vuxna istället. Det tog säkert fyra/fem år att få ihop manuset för jag jobbade som vanligt och hade en familj därhemma. Men en dag hade jag ett redigerat manus att skicka till förlag. Några förlag läste det och gav mig respons men de flesta skickade bara standardsvar.

Då var jag nära att ge upp. Men jag la manuset i byrålådan (läs hårddisken) och började skriva ett nytt barnboksmanus istället. Så nu har jag tre barnboksmanus i lådan, som alla blivit refuserade.

Att få en knuff

Det var då jag träffade kvinnan som skulle bli min lektör, Lena Sanfridsson. På en skrivkurs på Linnéuniversitetet berättade hon om förlagsarbetet och på en kafferast frågade jag om hon ville läsa mitt manus. När hon hade läst manuset blev hennes kommentar: “Den här är värd att bli utgiven.”

Det blev knuffen jag behövde. Mitt manus skulle inte behöva ligga och samla damm i byrålådan längre. Lena Sanfridsson öppnade mina ögon för hur jag kunde vässa det så det var bara att sätta igång.

Mitt första bokkontrakt

Ett år senare fick jag mejlet från förlaget som ändrade min karriär. “Vi vill gärna ge ut din bok”, skrev Lindelöws förlag. Det är ett litet förlag med en bra utgivning och jag var överlycklig. 2016 debuterade jag med Så nära barfota och jag är så tacksam över det arbetet som förlaget gjorde.

Lindelöws förlag gav även ut del två i serien om Ellen, Dit vägen bär. Båda romanerna fick ett fint mottagande med fina recensioner och så dök Word Audio Publishing upp och gav ut båda som ljudbok.

Och naturligtvis fortsatte jag att skriva. Jag hade fått blodad tand och på ett år var manuset till min tredje roman, En moders val, färdigt. Jag hade fått upp tempot och min lektör, peppade mig. Och så blev det dags att leta förlag igen.

På jakt efter ett större förlag

Nu ville jag hitta ett större förlag. Jag ville hitta förlaget som hade muskler att sälja in mina böcker i den fysiska bokhandeln. På grund av alla fina recensioner visste jag att mina böcker förtjänade att nå ut till en bredare publik.

Så det var bara till att mejla förlagen igen. Jag mejlade alla förlag jag trodde på och fick flera refuseringsbrev. Ett av förlagen var Romanus & Selling. De tyckte om manuset men de hade invändningar som gjorde att det inte blev något kontrakt.

Men så frågade jag mitt ljudboksförlag om de ville ge ut boken och det ville de. Men bara som ljud och e-bok. 2022 gav Word Audio Publishing ut min tredje bok, En moders val, och jag tryckte upp fysiska böcker.

Jakten på förlag fortsatte

Min tredje roman, En moders val, är min hittills bästa roman men den har fått minst uppmärksamhet och inte sålt så bra. Men jag fortsätte att skriva och nu är mitt fjärde bokmanus färdigt.

Den här gången var jag modigare och vågade tacka nej till förlag, trots att jag inte hade något bokkontrakt. Jag fick ett refuseringbrev från Romanus & Selling men de önskade mig samtidigt välkommen tillbaka så jag grep efter halmstrået och kastade mig över manuset ännu en gång.

Efter tio år och ett oräkneligt antal refuseringsbrev har jag nu fått mitt efterlängtade bokkontrakt. Mitt nya förlag är litet och personligt OCH de har muskler. Allt är fortfarande overklig. Det är mycket jobb kvar med manuset men nu har jag firat för fullt. På bilden skålar jag i cava och läser några rader ur mitt manus. Min läsarskara är jävig men omdömet är fem stjärnor (minst).

Vi ses nästa vecka.

Här kan du läsa tidigare inlägg från min författarresa:

1. Mina författardrömmar
2. Prestationskrav
3. Kunde inte sluta skriva
4. Debuten som författare
5. Min bokbebis
6. Vad som krävs
7. Jag kan flyga. Jag är inte rädd.
8. Förverkligar författardröm med disciplin
9. Vad kostar drömmarna?
10. Att få och ge inspiration
11. Hur lång tid tar det att skriva en roman?
12. Tack för att ni finns!
13. En bokidé föds
14. Att hitta inspirationen
15. Att träffas för att skriva
16. Efter fyra dagars skrivkurs
17. En dröm slår in

Läs mer om mig här.