Tag Archives: Skrivande

Mitt nya råmanus är färdigt

Alla skrivplatser är bra

Jag har ett råmanus

Idag skrev jag sista meningen i mitt nya manus. Samtidigt grät jag, så det var svårt att hitta tangenterna. Jag grät för att jag blev berörd. Och för att jag är extra känslig för försoning och förlåtelse. Nu har jag spoilat lite men förhoppningsvis har ni glömt det här när boken kommer. För det dröjer lääänge för ett manus att bli bok. Och under resans gång kan mycket hända med texten.

Rätt slut

Slutet blev rätt. Igår var jag inte helt säker på slutet men nu är jag det. Nu vet jag att det inte finns något alternativ.

Författare har olika sätt att skriva. Några skriver synopsis och följer det strikt. Andra bara ger sig hän och låter historien berätta sig själv. Jag gör något mellanting. Jag har en idé, något jag vill skriva. Under många månader, ibland år, bär jag med mig idén och så en dag bestämmer jag mig för att börja skriva.

När jag började skriva den här boken hade jag ingen färdig idé, ingen färdig handling. Det fanns fullt av mörker men jag började skriva ändå. Jag längtade så mycket efter att se hur det skulle gå för mina karaktärer.

Under tiden jag skrev lärde jag känna dem och lärde mig förstå dem. Någonstans i mitten insåg jag ungefär vart vi var på väg. Då skrev jag ett synopsis men utan slut. För det går aldrig på förhand att bestämma över mina karaktärer.

Nu ska jag börja om

Ikväll firar jag med ett glas vin. Igår firade jag också med ett glas vin, fast då firade jag att jag var nästan färdig. Jag är mycket för det där med att fira. Imorgon kanske jag firar att jag har börjat redigera. Kanske. Eller så tar jag ledigt imorgon. Det kanske jag kan vara värd.

Att bestämma sig för att ta en ledig dag är en lyx. Annars är sällan en författare ledig. Antingen går man till sitt vanliga jobb, det där jobbet som inbringar en lön. Eller så skriver man eller arbetar med marknadsföring eller något annat som har med författarskapet att göra. Eller så har man en sån där dålig dag som man inte tycker att man har fått något gjort. Med de dagarna behövs nog också.

Att försöka glömma Corona för en stund

I dessa tider med karantän eller inte karantän och oro eller ännu mer oro, kan vi bara konstatera att världen befinner sig i ett krigstillstånd med en fiende som är osynlig. En fiende som när som helst kan slå till i ryggen. Vi har en sjukvård som går på knäna, respiratorer som inte räcker och brist på läkemedel, munskydd och annan skyddsutrustning. Sjukvårdspersonalen idag är verkligen våra stora hjältar.

Jag skulle också vilja vara hjälte. Istället skriver jag på min bok. Jag skriver om vardagshjältar, skuld, flykt, rädslor och förlåtelse. Och jag hoppas att ni som läser mina böcker blir lika berörda som jag.

Jag stänger in mig i min stuga, begränsar nyhetsflödet till två gånger per dag och stannar kvar i min bubbla. Ibland går jag ut och fäller ett träd eller rensar sly eller bara går runt och tittar på våren som gör sin entré.

För trots Coronatiderna så kommer våren faktiskt närmare för varje dag. Och jag tillhör dem som hoppas att våren och värmen ska lyckas mota bort Corona. Åtminstone över sommaren. Så vi får samla ihop oss, ladda om och rusta oss så vi kan bekämpa viruset med gemensam kraft.

Om du tycker att jag är för naiv så skyller jag på att jag är författare. Jag skriver om vardagsrealism och relationer men jag skriver mer feelgood än dystopier. Jag tror att vi kommer att klara det. Vi måste.

Leona tärningen är kastad

Leona

Jag har läst Leona tärningen är kastad av Jenny Rogneby. Många förlag ville ge ut Jennys debutroman och jag var nyfiken på den. Nu förstår jag varför. Den är unik. Det är en deckare men den rymmer så mycket mer. Och för mig personligen har det gett en del lärdomar. Jag tillhör egentligen inte deckarläsarna.

Jenny Rogneby skrev att hon hade fått ett brev från en dansk lärare som använde boken för att lära ut bra exempel på ovanliga sätt att skifta mellan första och tredje person och att överraska läsaren med effektiva vändpunkter. Jag skulle definitivt använda boken till att lära ut det där med att använda oväntade vändpunkter. Men jag skulle nog också lära ut hur man väver ihop en historia, alltså det där med dramaturgi.

Parallella historier
Boken består av flera historier som går parallellt och sitter ihop med varandra. Varje historia har sin egen dramaturgi. Det är otroligt skickligt ihopsytt och hela tiden blir jag överraskad av nya vändningar. Samtidigt som vändningarna är oväntade är de också fullt logiska.

Att bli berörd
Läsaren får läsa utifrån flera personers perspektiv och det ger en extra dimension. Karaktärerna är komplexa och vi får följa både brottslingens och offrens tankar. Det är inte alltid självklart vem som är brottsling. Rogneby har lyckats skapa en närhet till sina karaktärer som gör att jag som läsare blir berörd. Jag blir även berörd av brottslingen.

Efter att ha läst boken om Leona läste jag en annan deckare. Det var en välkänd författare som skrivit den och jag hade länge varit sugen på att läsa den. Men hör och häpna så lyckades jag inte ens komma halvvägs. Den var så tråkig och den lyckades inte beröra mig det minsta.

Vad är det då som gör en bok bra? Vad är det som gör att jag blir uppslukad av Leona? Jag förstår att det är olika för olika människor. Många läser ju uppenbarligen den boken som jag inte lyckades komma igenom. Mina ingredienser till en bra bok är inte unika, men jag tänker sammanfatta dem här. Och jag tror att speciellt de två första är en absolut nödvändighet för att jag ska läsa boken.

Mina tre viktigaste ingredienser i en bra bok:

  • Jag måste bli berörd. Det blir jag genom att karaktärerna är så bra gestaltade att jag är med dem, oavsett vad de gör.
  • Historien måste vara intressant och innehålla oväntade vändpunkter som slår omkull mina förväntningar och föreställningar.
  • Slutet ska vara oväntat. Det får gärna finnas en cliffhanger men det måste vara ett ordentligt avslut.

Jenny Rogneby har lyckats med alla tre punkterna. Jag ser med spänning fram emot hennes nästa bok. Den andra författaren missade den första punkten. Hon hade säkert en bra historia, men jag orkade inte läsa den för att karaktärerna var så ointressanta.

Jag lyssnade på Jenny Rogneby på Författarkliniken i höstas och skrev ett inlägg här. Där blev det en liten diskussion om vad som är viktigast i en bra bok. Jag är benägen att ändra min inställning nu. Det räcker inte med en bra story. Du måste ha karaktärerna också.

Ur dessa tankegångar föds en annan fråga:
Kan man skapa en karaktär som intresserar och berör alla?
Antagligen inte. Och det kanske man inte behöver göra heller. Men Jenny Rogneby har använt sig av något som berör många; ett barn. Vem blir inte berörd av ett barn som mår dåligt? Men det är bara en del av historien. Det finns mycket mer att bli berörd av.

Envishet, tålamod och skrivande

skrivstund Lådna

Detta publicerades på http://www.annahellqvist.com i två delar helgen. Här kan ni läsa den i sin helhet.

Eftersom jag är envis fortsätter jag att skriva.

Jag tror att det är en grundförutsättning för att bli författare. Sen vet jag ju att det finns de som blir ”upptäckta” redan på första försöket men de tillhör nog ovanligheterna. Jag är ingen tävlingsmänniska, så det är inte där envisheten ligger. Det är bara det att jag har en dröm.

Mina tre första böcker ligger tillfälligt i byrålådan. Jag har levt med dem i så många år så de är en del av mig. Därför vägrar jag att bara se dem som en del i min skrivprocess.

När jag tog upp en av dem och läste igenom den för inte så länge sedan upptäckte jag bristerna. Jag måste faktiskt erkänna att jag är glad att den blev refuserad, även om jag inte kunde förstå det då. Idag hade jag inte varit stolt över den. Men det betyder inte att själva storyn är dålig. Det betyder bara att jag trodde att den var färdig långt innan den var det.

Så därför ligger den där i lådan i avvaktan på att jag ska sätta tänderna i den igen. Och faktiskt så längtar jag efter den dagen. För ni, mina kära karaktärer, har visst ett existensberättigande. Ha bara lite tålamod så ska jag visa världen att ni finns.

Var god vänta

Dessa hemska ord. Tålamod är ytterligare en egenskap som en författare måste ha.

När jag var trettio sa min chef att jag behövde träna upp mitt tålamod. Han sa att jag hade jättebra idéer men att omgivningen behövde mer tid för att ställa om sig. Fem år senare sa nästa chef samma sak. Men hon uttryckte det på ett lite annorlunda sätt. ”Du går fram som en ångvält och det klarar jag inte av”, sa hon.

När jag nu ser tillbaka på mina år som aspirerande författare ser jag att det är tålamodet jag har haft svårast med. Jag gillar egentligen att redigera, att se texten förfinas, men jag vill att den ska bli klar nu, helst idag. Och jag vill skicka in till förlag imorgon, senast om en månad.

Om jag vetat att det skulle ta sex år för min första bok att bli färdig vet jag inte om jag hade börjat. Nu är jag så glad att jag inte visste det.

När är manuset färdigt då?

Mina skrivande kompisar har skrattat åt mig. Ta det lugnt, har de sagt men jag har haft bråttom med att bli författare. Paradoxalt nog är det antagligen just det dåliga tålamodet som har försinkat min författarkarriär. Jag har skickat in mina tidigare manus till förlag alldeles för tidigt.

När man redan är utgiven, kanske man har råd att skicka in sitt manus till förlag för tidigt, i alla fall om man skickat det till sitt gamla förlag. Redaktören känner dig ju redan. Det är annorlunda med debuten. Då får ditt manus bara en chans och tyvärr handlar det bara om några minuter innan manuset har genomgått den där första utrensningen.

Jag tror på lektörer.

En lektör kan se på din text med en utifrånblick. Lektören har förhoppningsvis den där fingertoppskänslan, den där blicken för vad som är bra och vad som behöver jobbas vidare med. Mina tre första böcker har inte tagit vägen förbi en lektör. Jag vet inte om en lektör hade kunnat hjälpa mig att vässa dem tillräckligt. Men det jag vet är att jag har använt två lektörer till min debutbok och nu är den snart på väg till tryck.

När jag hade skrivit klart mitt råmanus tog jag kontakt med Ann Ljungberg.

Hon läste manuset och gav mig förslag på saker som jag borde jobba vidare med. Jag redigerade, och gjorde en del research, bland annat en resa till Ghana, och så fortsatte jag att redigera. När jag började anse manuset som färdigt tog jag kontakt med en annan lektör, Lena Sanfridsson, som gav mig ytterligare förslag på delar som jag borde jobba vidare med. Hon tyckte bland annat att jag borde utöka slutet för att få en bättre balans. Om jag hade varit utrustad med ännu mer tålamod hade det kanske varit en idé att anlita ytterligare en lektör, men där sa jag stopp.

Nu ville jag prova mina vingar.

Nu har jag skrivit ännu ett manus och naturligtvis har jag skickat även det till lektör. Jag kommer inte att hoppa över lektörssteget någon mer gång.

Nästa fredag

Kommer jag att skriva mer om hur jag arbetar och hur jag hittar inspiration.