Min författarresa del 21

Idag tänkte jag släppa in dig i min skrivbubbla.

Jag har en deadline, som stadigt närmar sig och nu har jag stängt in mig i mitt lilla hus för att redigera. Ute är det vinter och jag håller värmen genom att elda i kaminen. Ibland upptäcker jag att elden har brunnit ner men det gör inget. Det är ett tecken på att jag har varit där jag ska vara, nämligen i manuset.

Något hände, något som inte ska hända.

Något i kronologin stämde inte och jag började göra research istället för att redigera. Vad händer då? Jo, fyra dagars arbetstid försvinner. Det finns en sak som slukar tid och det är just research, för börjar man gräva någonstans upptäcker man bara mer och mer hål. Det går inte att sluta.

Den här gången hittade jag massor av spännande fakta runt arbetarna på ett sågverk i Norrbotten för hundra år sedan. Jag fick även mycket hjälp från de som vet mer så det stämmer inte riktigt att jag förlorade arbetstid. Det här kommer jag att ha användning av senare. Fast i nästa bok.

Ring en vän

Igår trodde jag att jag var jag på banan igen. Jag hade en bra plan, men redan på morgonen sprack den. Jag fick helt enkelt inte fick ihop romanen med verkligheten. I den stunden kröp något över ryggen. Tänk om jag inte skulle fixa det? Jag kanske helt enkelt skulle ge upp mina planer och ta jul.

I det läget ringer man en vän. Men vem skulle jag ringa? Vem skulle förstå problemet och kunna hjälpa mig?? Då kom jag på det.

Aino Trosell. Aino Trosell är en författarkollega från mitt första förlag och hon är specialist på arbetarromaner. Och när jag ringde henne sa hon precis det jag behövde höra.

Romanen är ett konstverk

Det är väl ingen dokumentär du skriver, var hennes spontana kommentar och det hade hon ju rätt i. Men den måste väl ändå stämma med verkligheten?

Vi samtalade länge om romanen som konstverk. Om skillnaden mellan verklighet och fiktion, författarens ansvar och frihet.

Det är en roman jag skriver. En roman baserad på verkligheten. Till slut enades vi om att kronologin i romanen ibland kan avvika från verkligheten.

När jag hade lagt på luren lossade klossen som hade hindrat mig och jag började skriva igen. Nu är jag på banan igen och kan fortsätta att redigera mitt konstverk.

Jag tänker på Pablo Picasso. Han skapar sitt konstverk utifrån verkligheten, precis som jag gör. Och vet du, det känns bra i magen. Det här blir bra. Det blir riktigt bra.

Vi ses nästa vecka!

Här kan du läsa tidigare inlägg från min författarresa:

1. Mina författardrömmar
2. Prestationskrav
3. Kunde inte sluta skriva
4. Debuten som författare
5. Min bokbebis
6. Vad som krävs
7. Jag kan flyga. Jag är inte rädd.
8. Förverkligar författardröm med disciplin
9. Vad kostar drömmarna?
10. Att få och ge inspiration
11. Hur lång tid tar det att skriva en roman?
12. Tack för att ni finns!
13. En bokidé föds
14. Att hitta inspirationen
15. Att träffas för att skriva
16. Efter fyra dagars skrivkurs
17. En dröm slår in
18. Att skicka in manus till förlag
19. Kill your darlings
20. Livet som författare

Läs mer om mig här.