Kunde inte sluta skriva


Skriver i natten
Endast författaren är varken

Följ min författarresa del 3

Jag skrev en bok om en pojke och en ängel. Och så skrev jag en andra bok och synopsis till en tredje. Trots att inget förlag nappade gav jag inte upp. Jag fortsatte att skriva för jag hade fått vittring på min gamla författardröm. Den hade legat väl dold men jag grävde fram den, spadtag för spadtag.

Att bejaka sina drömmar

I två år gick jag skrivkurs på Tärna folkhögskola och min lärare Nenne Grkovic fick mig att tro på mig själv. Självförtroendet växte och jag fick skrivande vänner. Att ha vänner som delar samma dröm som du är värdefullt när man vill bejaka sig själv.  Det är så många hinder att komma över, både skrivrelaterade men även relaterat till självförtroendet.

Jag fick vänner för livet och några av oss fortsatte att ses kontinuerligt under flera år. Vi träffades hemma hos varandra några helger om året och gav respons på våra texter. Under de åren lärde jag mig massor om att skriva, både genom responsen jag fick men kanske främst av att läsa andras texter. Det var nog under den tiden jag ”blev författare” även om jag inte hade gett ut någon bok.

Under de här åren åkte jag och en annan skrivande väninna iväg på flera kortare skrivresor. Marés Lendway och jag hyrde en stuga i Stockholms skärgård, där vi skrev, badade och läste varandras texter.

Min huvudkaraktär Ellen

Under en skrivövning på skolan föddes Ellen. Vi fick en skrivövning där vi skulle utgå från en egenskap och skapa en karaktär. Ellen kom att bli som en familjemedlem hemma hos oss och under flera år skrev jag på boken om henne.

Medan jag skrev insåg jag att Ellen behövde resa till Västafrika. Hon behövde komma långt hemifrån för att få syn på sig själv. Jag gjorde research och intervjuade människor som varit där men jag ville tränga djupare. Med tiden insåg jag att jag helt enkelt behövde resa dit.

Jag fick kontakt med en svensk familj i Täby som kommer från Ghana och mannens bror välkomnade mig till sin hem i Ghana. Min dotter följde med och så gav vi oss av på vår resa.

Researchresa till Ghana

Nästa vecka kommer jag att skriva mer om min researchresa till en liten by på landsbygden i Ghana.  Det här var mitt livs största resa. Jag och min dotter hamnade i en helt annan kultur och jag fick verkligen uppleva hur sårbara vi var. Inget av det vi idag tar som självklart fanns där. Inte ens en bil som kunde ta oss till sjukhuset när dottern blev sjuk eller en röntgenapparat som kunde konstatera vad det var för fel på henne. Men som sagt så kommer det mer i nästa inlägg.

Lek och dans i Ghana

När jag kom hem från Ghana var det bara att börja skriva om manuset igen. För vilken gång i ordningen har jag glömt. Sedan skickade jag runt det till förlag och fick ett antal refuseringbrev till svar. Manuset hamnade i en hårddisk någonstans på datorn men jag hade inte gett upp . Jag var bara lite tilltufsad. Hur svårt ska det vara?

Skrivkurs och lektör

Jag började en ny skrivkurs, denna gång på Linnéuniversitetet. Det skulle med åren bli fem års studier i Kreativt skrivande men det visste jag inte då. Under mitt första år kom en kvinna från förlagsvärlden och berättade om förlagsarbete. Under en kafferast berättade för henne om mitt manus och hon erbjöd sig att läsa det. Lena Sanfridsson läste och gav mig ett lektörsutlåtande. Det här manuset är värt att bli utgiven, var hennes slutsats. Hon gav mig idéer på hur jag skulle bearbeta det och så var jag igång igen.

När jag var färdig skickade jag runt det ännu en vända till förlag med ännu fler refuseringsbrev till följd. Ett av de första refuseringsbreven var från Albert Bonniers förlag och jag blev euforisk över de fina orden de strödde över mitt manus. Men det var ändå ett nej. Sedan fick jag ännu ett fint refuseringsbrev från ett annat stort förlag men det var också ett nej.

Förlagsavtal

Och så, hör och häpna, ville ett förlag ville ge ut min roman. Lindelöws förlag är ett litet men etablerat förlag och våren 2015 skrev vi kontrakt. Då hade jag säkert skrivit på manuset i sju år och lyckan var enorm. Champagneflaskan korkades upp och känslan var som att komma i mål efter ett lopp. Releasedatum för min första roman sattes till april 2016 och titeln blev Så nära barfota.

Nästa förlagsavtal

Just nu sitter jag i en liknande situation som då. Jag har skickat mitt nya manus till flera förlag och nu börjar det hända saker. Det händer flera saker samtidigt och jag är osäker på hur det hela ska sluta. Men att det blir en fjärde roman, det vet jag. Frågan är bara vilket förlag som ska ge ut den.

Nästa torsdag berättar jag mer om hur det var att debutera. Och så ska du får höra mer om resan till Ghana.

Här kan du läsa mer om min författarresa:

  1. Mina författardrömmar
  2. Prestationskrav
  3. Kunde inte sluta skriva
  4. Debuten som författare
  5. Min bokbebis
  6. Vad som krävs
  7. Jag kan flyga. Jag är inte rädd.
,

2 svar till “Kunde inte sluta skriva”

    • Ja, det har varit en härlig resa som har innehållit både ris och ros.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *