Min författarresa del 16

Hur ska vi hinna allt, undrar jag. Ta det lugnt, det är två dagar kvar, knackar en röst innanför pannan. Ändå kan inte låta bli att bli lite stressad. Det är nämligen jag som är läraren och det är så mycket jag vill hinna säga.

Det är skrivkurs igen, i mitt spanska hus i Torrox. I söndags kom tre deltagarna och på kvällen satt vi på terrassen och ”kände” lite på varandra. Den stora frågan var: Vad gör vi här och vad har vi för förväntningar på veckan?

Vill du bli läst?

Jag slängde ur mig frågan och några hade svårt att svara på den. Om man vill skriva betyder det inte alltid att man vill bli läst. En deltagare svarade nej men nästa morgon fick jag veta att jo för tusan, visst ville hon bli läst.

Frågan är för vems skull man skriver. För sin egen skull förstås, svarar många. Det gjorde i alla fall jag när jag började skriva. Men nu skriver jag både för min egen skull och för att någon ska läsa. Jag vill ofta säga något, ruska om läsaren eller bara utforska något. Skrivandet är mitt uttryckssätt men det finns väl flera, som att måla till exempel.

I början av sitt skrivande är det nog bra att känna att man skriver för sig själv. Det är ett sätt att släppa prestationskraven. Och skrivandet är ett utmärkt sätt att bearbeta saker i livet. Sen kan det ju ”råka” bli en bok som andra kan läsa. Men det behöver man ju inte bestämma på en gång.

Att skapa karaktärer

Både igår och idag har vi pratat om karaktärer. Deltagarna har gjort några gestaltningsövningar för att få oss att lära känna sina karaktärer. Det är spännande att höra de små scenerna som växer fram. Tiden är kort och det gör att kraven släpper. Ingen kan förväntas skriva något fulländat på kort tid men det är fantastiskt att se vad mycket de hinner uttrycka under en kvart.

Verkliga personer som blir karaktärer

Igår fick USA en ny president. Med mina hemmasnickrade psykologikunskaper skulle jag säga att han har narcissistiska drag så han är en tacksam karaktär att gestalta. Risken är bara att det blir en karikatyr, så jag avstår nog, även om tanken lockar.

Just nu skriver jag om verkliga personer som levde i Sverige för hundra år sedan och det fanns nog personer med narcissistiska drag även då. Ändå kan jag inte låta bli att undra om vårt individualistiska samhälle skapar det? En sak har jag upplevt på riktigt, och det är hur viktig hejarklackens roll är. Utan luften som den ger kan personen krympa ihop till ingenting. Det är verkligen något jag skulle vilja skriva om. Så kanske ändå att jag knycker något karaktärsdrag från världens mäktigaste president. Jag ska nog tipsa deltagarna på skrivkursen ikväll.

Vad gör deltagarna på skrivkursen?

Förutom att njuta av solen och de spanska tapasrestaurangerna arbetar de faktiskt. De har lektioner cirka fyra timmar om dagen och däremellan skriver de på sina verk. När vi träffas på kvällarna läser de högt och vi lyssnar och kastar oss in i olika slags samtal om texterna. I morse bjöd mannen i gruppen in oss i en pissoar och den lite förbjudna miljön gav oss kvinnor mycket att prata och fnittra om.

Jag är fascinerad över hur mycket och hur målande deltagarna skriver. De gör inte alltid som jag har planerat men de flödar av ord och det är som en lavin som sätts i rörelse. Bredvid står jag och förundras och det enda jag kan säga är Wow.

Wow, vad mycket som händer när man kryper in i en skrivbubbla. Och wow, att jag får vara en del av det.

Vi ses nästa vecka.

Här kan du läsa tidigare inlägg från min författarresa:

1. Mina författardrömmar
2. Prestationskrav
3. Kunde inte sluta skriva
4. Debuten som författare
5. Min bokbebis
6. Vad som krävs
7. Jag kan flyga. Jag är inte rädd.
8. Förverkligar författardröm med disciplin
9. Vad kostar drömmarna?
10. Att få och ge inspiration
11. Hur lång tid tar det att skriva en roman?
12. Tack för att ni finns!
13. En bokidé föds
14. Att hitta inspirationen
15. Att träffas för att skriva

Läs mer om mig här.