Min författarresa del 13
En bokidé om en historisk kvinna
Mina första fyra romaner har sitt ursprung i mina egna tankar men nu har jag för första gången fått en bokidé från en förläggare. Förläggaren undrade om det inte kunde bli fler historiska romaner, som en serie. Först skakade jag på huvudet men när jag senare lämnade hennes kontor hade ett frö såtts.
Nu har det gått en månad sedan besöket hos förlaget. Än har jag inte börjat skriva något konkret men jag går runt och processar, ringer telefonsamtal, söker i Riksarkivet och gör små anteckningar.
Och nu har jag embryon till fyra romaner i huvudet.
Från bokidé till att börja skriva
Medan jag funderar över min bokidé lär jag känna min huvudkaraktär och då framträder både tema och handling. Jag får veta vad som händer i hennes liv och utifrån det går mina tankar vidare.
I vanliga fall består oftast min bokidé av något jag vill säga eller en fråga jag brottas med. Det brukar vara något som börjar som ett gnagande i bakhuvudet. Det kan dröja allt ifrån någon månad till några år innan jag tar fram tanken och börjar bearbeta den.
Nu gör jag lite tvärt om. Jag börjar i karaktären och medan jag går runt och lär känna henne träder handlingen fram.
I datorn har jag ett dokument där jag stoppar in allt från fakta till lösa tankar och frågor som kommer upp. Just nu består dokumentet mest av frågor men sakta men säkert framträder en historia, eller egentligen flera.
En gång lyssnade jag på Beate Grimserud. Hon sa att hon behövde ha första och sista mening klar innan hon började skriva. Jag är inte lika tydlig med den sista meningen men det ligger något i hennes ord. När man har början och slutet klart för sig är det bara att tuta och köra.
Många omvägar
När jag börjar skriva har jag sällan slutet helt klart för mig. Det gör att mitt skrivande blir lite mer tungarbetat än det skulle kunna vara. Den som inte vet vart den ska tvingas ta en del omvägar och det är så jag gör. Men, som Karin Boye skrev så är det inte målet som är mödan värt. Även om det är helt fantastiskt att hålla sin bok i handen är det själva skrivandet som är det roligaste. Att skriva en roman är som att göra en resa och ibland är det de där små avstickarna som gör resan till något extra.
Slutet på romanen
Jag har nästan aldrig slutet helt klart för mig men jag vet ungefär var resan ska sluta. Jag visste att min första roman, Så nära barfota, skulle sluta i ett exotiskt land, där bojorna kunde släppa.
Nu befinner jag mig i den första fasen av skrivandet, i själva bokidén, och nu finns inga tankar på ett slut på romanen. Jag befinner jag mig i själva uppstarten, där allt är möjligt.
När bokidén bygger på verklighet
Det är mycket svårare att skriva om verkliga personer än att skriva fiktion. Men det finns en lockelse i att det är ”på riktigt” och jag väljer ofta lite svårare vägar. Jag gillar utmaningen.
Nu har jag skrivit den första romanen om en veklig kvinna som levde i början av 1900-talet. Det var en utmaning men framför allt var det roligt att få grotta ner mig i hennes historia. Än så länge har jag inte titeln klart och det tar ett år tills ni får läsa den.
Nu ska jag skriva fler romaner om en grupp kvinnor från samma tid och samma by.
Det här inlägget kommer några dagar försent på grund av en välförtjänt semester med min mamma. Men nu är jag tillbaka i vardagen igen. Vi ses nästa vecka.
Här kan du läsa tidigare inlägg från min författarresa: