Category Archives: Så nära barfota

Hej igen efter ett alldeles för långt uppehåll

Jag har inte synts här på mycket länge men nu är jag tillbaka. Äntligen. Mitt uppehåll beror på en mängd olika saker men ni ska veta att jag har saknat just det här.

Livet har kommit emellan. När det händer saker i privatlivet räcker orken inte alltid till. Jag har skiljt mig, sålt lägenhet, letat lägenhet, fyllt sextio och haft en hel del annat smått och gott att ta hand om. Det är sånt som händer i de bästa familjer men när det drabbar en själv kan det ibland bli för mycket.

Jag har fortfarande ingenstans att bo om två månader men jag har i alla fall tak över huvudet just nu. Det räcker och jag har slutat att oroa mig. Jag har semester och jag skriver för fullt på min nästa roman.

Just nu befinner jag mig nästan i ett lyckorus. Jag har precis besegrat det där stora berget som består av sådana där känslor som kan inte, orkar inte, duger inte. Jag kan visst.

Nästa roman

Jag skriver för fullt. Mitt råmanus blev färdigt i juni. Nu håller jag på och plockar sönder manuset så nu är det ett enda stort kaos. Men den 14:e augusti ska jag ha satt ihop allt igen. Det är planen. Vissa dagar är det helt omöjligt medan andra dagar är hoppfullare. Så till er som är nyfiken på hur det ska gå för Ellen kan jag bara säga: Håll ut. Det finns en början och ett slut och en hel del sidor däremellan.

Bokens titel

Igår kom titeln på min nya roman till mig. Än så länge har jag inte vågat googla om det redan finns någon sådan titel. Och än så länge vågar jag inte skriva ner den här. Känslan påminner lite om när man har fått veta att man är gravid. Man bär runt på sin hemlighet och det ligger ett skimmer över en. Jag antar att det inte syns på utsidan men jag kan sammanfatta känslan i en mening; Jag är lycklig och jag vet något som ingen annan vet. Nu är det ju så att jag inte har kunnat hålla helt tyst. Men återigen påminner det om en graviditet. Hemligheten sipprar sakta ut och snart kanske jag vågar skriva ner den här också.

En recension

Igår fick jag ännu en fin recension av Så nära barfota.

”Rekommenderas som god hängmattsläsning”, skriver https://vivlaser.blogspot.se/2017/06/sa-nara-barfota.html?m=1

Det är så roligt att se att boken fortfarande lever och hittar nya läsare. Jag upptäckte också att flera av böckerna på biblioteken fortfarande lånas ut, ett och ett halvt år efter releasen.

Ljudbok

21 augusti släpps Så nära barfota som ljudbok. Katarina Lundgren-Hugg läser in den och det ska bli underbart att få lyssna på den. Jag har varit avundsjuk på vänner som lyssnar på den ena boken efter den andra medan de gör sådana där tråkiga saker som att städa och diska och sånt. Jag har inte blivit biten av ljudboksläsandet än. Men vem vet, Katarina Lundgren-Hugg kanske får mig på andra tankar.

 

Min bok har blivit ett halvår gammal

fyller ett halvår

Grattis på halvårsdagen, Så nära barfota!

För drygt ett halvår sedan kom min bok, Så nära barfota, ut i bokhandeln. Det var en stor lycka för mig, min familj och mina vänner. Jag har turen att ha en stor supporterskara runt mig så vi var många som gladdes.

Boken hade ett fint omslag och jag visade stolt upp den för alla. Efter många års arbete kunde jag äntligen hålla boken i min hand.

Förälskelsefasen

Nu har det gått sex månader. Det har varit en härlig tid och samtidigt en berg-och dalbana i känslor. Först var det berusning. Jag skulle vilja likna det med förälskelsefasen. Kan det vara mig själv jag var förälskad i? Eller var det min bok? Eller min förläggare? Eller mina läsare? Jag vet inte riktigt men kanske var det någon slags mix av allt.

Därefter följde en väntan på bekräftelse. Den första recensionen väntade jag länge på, nästan två veckor. Det var långa veckor. Men den var värd att väntas på. I ärlighetens namn fanns det även negativa ord instuckna i den men de hade jag överseende med. Ingenting kunde få ner mig på jorden.

Därefter följde ännu mer väntan. Det jag väntade mest på var att boken skulle sälja slut. Jag väntade på löpsedlar. Jag väntade på telefonsamtalet från Babel.

Men det kom inget telefonsamtal från Babel. Inget från morgon-TV heller.

Men det kom andra brev, meddelanden, kommentarer. Och de kom från er, mina läsare.

Läsarbrev

Jag har fått så många fina recensioner från läsare runt om i Sverige och de kommer fortfarande. Ni ska veta att jag blir överlycklig över att hitta ett litet meddelande när jag loggar in på Facebook eller mina mejl. Tack så jättemycket ni som hör av er. Ni kan inte ana vad mycket det betyder för mig och mitt skrivande.

Min bok är ett halvår gammal. Och min berg-och dalbana ha planat ut. Det är sååå skönt. Jag vet att ni är många därute som gillar min bok och det är huvudsaken för mig. Samtidigt växer uppföljaren fram i datorn. Ellen ska ut på nya äventyr. Den här gången blir det inte Ghana. Men hon har packat sin väska.

Jag tänker avsluta med ett axplock av omdömen från läsare som jag har fått efter sommaren. Bara så att ni förstår.

Kan man bli annat än glad?

”Jag säger bara läs den, den fångade mig fullständigt.”

”känns som jag fått en spark där bak. Mycket bra författat ödmjukt och med kärlek till människans nyckfullhet.”

”får mig som läsare att reflektera över mitt eget liv.”

”Så fantastiskt bra bok! Är både lärare och skild. HÖG igenkänningsfaktor 😀
Det kommer väl en fortsättning?”

”En av de bästa böcker jag läst.”

”Tack för en insiktsfull och annorlunda relationsroman.”

”En bok som berör! Rekommenderas varmt.”

”Tyckte jättemycket om boken, läste ut den idag, hade svårt att lägga ifrån mig den så den var med vid matbordet och lite varstans 🙂 Blev så glad när jag hörde att det kommer en fortsättninig, ska bli intressant att följa Ellens fortsatta livsval.”

Jag har även fått en mycket fin recension i tidskriften ”Biblioteket i fokus”. Läs den här.

 

 

Sommarläsning

bokhögMin bokhög
Här ser du min bokhög för sommaren. Det är en salig blandning, byggd på rekommendationer och egna val. Sommaren är verkligen en tid för att läsa. Jag har ingen hängmatta men jag älskar att krypa upp i något hörn och bara bli uppslukad. Idag är en regnig dag. Egentligen älskar jag solen men sådana här regndagar är också mysiga. Då kan jag krypa upp i soffan med kaffekoppen och en bok.

En bloggare skriver om min bok idag:
”man kan nästan känna det som om att man träffar en uppriktig väninna när man läser. Man kan spegla sig i Ellen och Lanas olika sätt att leva sina liv och man kan börja fundera på hur man själv vill leva, vad man värdesätter och vad som är viktigt. Ellen visar att det inte är för sent. Aldrig för sent.”( Joanna-ochdagarnagar.blogspot.se)

Jag gillar hennes sätt att sammanfatta boken. Om du vill läsa hela inlägget kan du göra det här

Att sätta rubrik
Det är häftigt att se hur andra sammanfattar boken. Jag börjar förstå varför det inte är journalisten själv som sätter rubriken på sin egen artikel. I förra veckan bad jag en vän att sammanfatta min bok i en mening. Jag upptäckte att vi hade helt olika sammanfattningar. Och en sak till. Jag tror faktiskt att hennes var bättre.

I förra veckan gjorde jag en annan sak också. Jag läste min bok för första gången. Det är klart att jag har läst den hundra miljoner gånger vid det här laget. Men aldrig tidigare inbunden med pärmar runt om. Det är tre månader sedan den kom ut men jag behövde vänta ett tag innan jag vågade. Det var en härlig känsla att läsa och jag kunde nästan läsa den som vilken bok som helst.

Läste du slutet först? frågade min väninna.
Nej, det behövde jag inte. Jag visste ju redan hur det skulle sluta så jag kunde ägna mig åt att njuta :-). Till saken hör att jag alltid läser slutet ganska tidigt. Inte på en gång förstås. Men när jag märker att jag hastar igenom boken för att jag undrar hur det ska gå, då tar jag reda på det. Och när jag vet att huvudpersonen kommer att överleva eller att de får varandra så kan jag fortsätta att läsa i min egen takt.

Jag njöt av att läsa min bok. Visst är det konstigt att man kan njuta av att läsa en bok som man kan handlingen i utan och innan. Men det är väl som att se en film flera gånger. Man kan lugnt luta sig bakåt och bara njuta.

Tack för alla fina ord om min bok

FullSizeRender

Den här buketten fick jag igår på min födelsedag. Nu vill jag dela den med er.

Jag blir bortskämd med fina omdömen
Igår till frukost läste jag ett omdöme på Bokus.com av Anna Helén Nykvist.

Några timmar senare läste jag en recension på Västmanländskans bokblogg.

Ännu lite senare fick jag ett telefonsamtal där en kompis kompis hade lovordat boken ungefär så här: ”Den är verkligen bra. Jag trodde inte det best natural weight loss supplements. Men den är ju bra. På riktigt. Alltså riktigt bra.”

Ni kan inte ana vad glad jag blir över alla fina ord. Och ni kan inte ana vad det betyder för min bok. Varje gång har jag blivit lika glad. Ni är verkligen mina ambassadörer.

Sagt om Så nära barfota

Här har jag sammanställt lite av vad som har blivit sagt om min bok. Jag har klippt in essensen i omdömena (som jag ser det):

Bloggare:
”Det är en bok om en medelålders kvinna som måste åka långt hemifrån för att göra upp med sina rädslor och för att återta sig själv. Det är också en bok om vänskap och om att våga vara ärlig inför andra, men också inför sig själv.” (vastmanbok.blogspot.se)

”Bra beskrivning av en motsägelsefull och lite rädd medelålders kvinna som blommar ut, utan att gå till några överdrifter. Trovärdigt.” (Boktjuven.com)

”En av de saker som fascinerade mig ända från början var att den här boken handlade om en medelålders kvinna och det är inte ofta som medelålders kvinnor får vara huvudpersonen i en roman. Jag tycker väldigt mycket om Ellen och känner på ett sätt igen hennes känslor.” (Boklysten.blogspot.se)

”Underbart gripande, strålande vacker & fantastiskt stark!!!” (Jenniesboklista.com)

Tidningsrecensioner:
”Närmare Carin Mannheimer än Kerstin Thorvall skriver Hedegård en realistisk och robust, gedigen och psykologiskt trovärdig prosa. Ett uns kolonialblick och någon exotiserande kliché om afrikanska män förekommer, men stör knappast den lugna och överlag sakliga framställningen. Det har blivit en respektingivande och stilistiskt oklanderlig roman om en medelålders kvinna som alltför länge tänkt på familjens bästa och glömt bort sig själv.” (Jan Karlsson (Borås Tidning)

Bokus.se:
”Jättebra! Lättläst och fängslande, man kan känna igen sig i mycket och även få sig en tankeställare! Läser gärna en fortsättning eller nya böcker av Marie Hedegård!” (Anna Helén Nyqvist)

”Boken är välskriven, verklighetstrogen och fängslande, hade svårt att släppa den.” (Elisabet Wiechel)

”Med avstamp i radhusområdet och vardagslunken tar berättelsen oväntade vändningar och visar hur ett nytt perspektiv på tillvaron, nya bekantskaper och nya omgivningar kan hjälpa en att se sig själv i ett annat ljus. Hög igenkänningsfaktor! En berättelse som stannar kvar.” (Sandra Andersson)

”Den här boken är skickligt skriven man blir snabbt fängslad och vill inte sluta att läsa. Jag är imponerad över hennes sätt att illustrera intima känslor och karaktärer.” (Margaretha H)

”Man har ju läst ett antal böcker av den här genre.. Men den här boken var något annat.. Djupet var ett annat, inte så schablonmässigt. Huvudpersonens längtan efter en förändring men samtidigt i början helt handlingsförlamad.. Man lever bara en gång.. Man ska aldrig bli tagen för given.” (Tomolof)

”Skönt att kasta av sig kängorna och känna sanden mellan tårna. Att sakta men säkert hitta kompassen i livet. Gillar att läsa om kontrasterna mellan Sverige och Gahna och om visdomar och insikter.” (Marés Lendway)

Boktipset.se:
”Språket är lättläst och flytande. Författarinnan tar upp frågor som många förr eller senare i livet ställer sig. Är det så mitt resten av mitt liv kommer att se ut, vart tog passionen vägen, att våga bryta upp och inte stanna i slentrian.” (Maud Linder)

Personliga hälsningar:
”Handlingen grep mej på en gång och den är mycket lättläst. Du gör fina beskrivningar så man nästan ser miljöer och människor framför sej!” (skrivet av Gun)

”Här kommer en recension från en vanlig läsare. Med ett lättillgängligt språk beskrivs typiska känslorför 50+ are ändå lyckas du göra det intressant o jag sträckläste boken. Resan till Afrika var riktigt bra förvaltad. Andra hade lagt in en sexupplevelse där men den fick hon ju på oväntat håll. Personporträtten var träffsäkra o lagom detaljerade.” (skrivet av Paula)

”sträckläst din bok med mycket stor behållning. Mina Ulf Lundell-böcker brukar ligga ett halvår drygt på sängbordet innan de åker in i bokhyllan, men här kunde jag bara inte sluta läsa. Rekommenderar boken till alla, inte minst till män i min ålder.” (skrivet av Per)

”hade svårt att lägga ifrån mig boken speciellt efter att hon kommit till Ghana . Hennes reflektion över sitt liv slutar med att hon gör ett fantastiskt medvetet val.”(Skrivet av Agnetha)

”Ja, du har ett vackert språk Marie, så viktigt för att fånga intresset när man läser. Ibland vill man stanna upp och läsa om, och ändå fortsätta framåt…för man förflyttas ju till Ghana.” (skrivet av Marita)

”Har precis läst färdigt min bok ”Så nära barfota” av Marie Hedegård, en klasskamrat från skrivarlinken på Tärna folkhögskola 😊 Den är tankeställande, lättläst och underhållande ! Rekommenderar jag verkligen.” (Britt-Marie)

Det finns fler…
Jag har fått fler omdömen i kommentarer och sånt på Facebook men nu hittar jag dem inte. Om du har ett omdöme så skulle jag bli så glad om du kunde lägga det här i en kommentar.

Och så några ord från Johanna, dottern som följde med till Ghana: ”Jag och mamma besökte Ghana för fem år sedan i syfte att göra research, eftersom boken till viss del utspelar sig där. Vi gick upp mitt i natten för att ta oss till vattenhålet och bar hem hinkar med vatten på huvudet, vi dansade afrikans dans tills fötterna värkte, fick malaria, drack hembränt palmvin och vi satt på gudstjänster tills vi fick träsmak i rumpan, allt i syfte att uppleva det riktiga Afrika, den sidan turister ofta missar.”

Tack till alla.

Vilka underbara vänner jag har

körsbärsträdAlla mina vänner är så engagerade i min bok och i mitt författarskap. Många av er har köpt boken. Många har läst den. Och jag har fått så mycket stärkande och peppande kommentarer. Det gör att jag lättar lite från marken ibland. Så om ni någon gång tycker att jag är lite för självgod eller egocentrerad, tag tag i mig så jag inte flyger bort.

Och om jag har glömt att säga det så säger jag det här:
Tack för att jag har er.

Min debutbok har funnits ute på marknaden i en månad. Den månaden har bestått av en berg-och dalbana. Först var det ett enda stort lyckorus. Sen var det en oändligt lång väntan på recensioner och/eller försäljningsrekord. När inget av detta inträffade infall sig depperioden med stort D. Jag väntade och väntade och väntade. Jag måste erkänna att den där jag-ger-upp-känslan infall sig, och den där vem-tror-du-att-du-är-känslan höll på att äta upp mig.

Sju dagars väntan
Så här i efterhand var det bara en väntan på exakt sju dagar på den där första recensionen. Så här i efterhand kan man ju skratta åt det. ”Men lilla gumman, vad hade du förväntat dig?”

Ska jag vara ärlig? Helt ärlig? Mitt svar är: Försäljningsrekord. Upplagan som tar slut på en gång och tidningar fulla med recensioner. Samtidigt vet jag ju att det bara är i sagor det är så.

Sen kom då den där första recensionen. Den där recensionen som förändrade allt. När jag hade läst den flög jag på moln. Ingen kunde få ner mig på jorden på flera dagar. Dessutom upptäckte jag att den fanns i flera tidningar. Lyckan var total.

Men varför köpte inte folk denna underbara bok? Trots strålande recensioner rusade inte försäljningsstatistiken i taket. Jag våndades. Och väntade på fler recensioner.

Nu har det gått en månad och jag har landat med båda fötterna på jorden igen. Det är fakiskt riktigt skönt.

Ett speciellt tack

Jag har fått flera fina recensioner av bloggare och många fina omdömen av läsare. Någon av dem är kanske just du som läser det här. Till dig vill jag rikta ett speciellt tack. I den djungel av nya böcker som finns på marknaden idag finns det risk att man drunknar. Risken är stor att man inte ens hamnar på bokbordet i bokhandeln.

Så jag vill bara säga att alla era fina ord är värda så mycket, inte bara för mig personligen utan också för min bok.

Här får du njuta av körsbärsträden i Kungsträdgården för en vecka sedan. De var fantastiska.

”The recension”

Uppvaktad med blommor
Uppvaktad med blommor

Efter nästan tre veckors väntan har den då kommit, den där efterlängtade bekräftelsen, den där allra första recensionen. Jag ska kopiera den och rama in den. Och sen ska jag läsa den varje gång jag råkar läsa någon annan slags recension.

En ”realistisk och robust, gedigen och psykologiskt trovärdig prosa” och ”en respektingivande och stilistiskt oklanderlig roman”. Jag snubblar på orden, fattar inte riktigt att det är min roman han beskriver, känner bubblet i halsen, jublet som vill ut.

Min kompis ringde idag och frågade om jag kände honom, den där Jan Karlsson i Blekinge. Det gör jag inte, men jag skulle vilja slänga mig om halsen på honom. Han har gett mig en gåva. Nu är jag inte längre orolig för recensenterna. Jag har fått den bekräftelse jag suktat efter.

Hur viktig är bekräftelse?
Det är en viktig fråga, speciellt i skolans värld. Måste jag ha bekräftelse för att fortsätta att skriva? Mitt svar är nej. Jag kommer alltid att skriva. Men jag tror att alla behöver bli sedda. Och att få bekräftelse är ett sätt att bli sedd.

Lärare är duktiga på att bekräfta. Bra. Jättebra. Fortsätt så. Men vad betyder de orden egentligen? Och hur hjälper det eleverna vidare?

Bedömning
Det finns ett fint ord: formativ bedömning. Det är det lärarna ska ägna sig åt. När jag läser min fina recension ser jag att det är det Jan Karlsson har gjort. Han har beskrivit vad han gillar med boken. Men han har också beskrivit vad som är mindre bra. Det är inte så mycket han har att klaga på och det är lätt att missa det. I alla fall om man har ett filter framför ögonen, som jag har just nu. Men det finns där i alla fall och det är jag faktiskt också tacksam för. Bedömning hjälper mig att utvecklas vidare.

Barnen som hela tiden får höra ”jättebra, fortsätt så”, vet inte hur de ska göra för att utvecklas vidare. Mina lärare bekräftade mig men de kunde inte sätta fingret på vad jag skulle göra för att fortsätta att utvecklas.

Back to work
Idag har jag tagit fram manuset på min nästa bok. Idag har jag bestämt att det är dags att gå vidare. Jag måste tillåta mig att stanna upp och njuta av bekräftelsen och lukta på blommorna. Men jag måste också fortsätta framåt. Nästa bok blir en barnbok och den är nästan färdig.

Om du vill läsa hela recensionen finns den här:
http://www.blt.se/kultur-noje/marie-hedegard-sa-nara-barfota/

Min afrikanska drömresa

Ghana fr Johanna

foto. Johanna Johansson

Den allra bästa sortens resor är för mig resor som stannar kvar länge och som lämnar kvar ett avtryck inuti, kanske till och med får mig att tänka nytt. Det handlar sällan om sevärdheter eller strandliv.

En by i Ghana
En resa som har satt ett djupt avtryck i mig är när jag blev inbjuden att bo och leva i en liten by på landsbygden i Ghana. Det var en stor utmaning att anpassa mig. Klimatet var annorlunda och de hade andra värderingar än vad jag bar runt på, till exempel synen på tid. Det är så lätt att tycka att ens egna värderingar är överlägsna och jag fick verkligen en lektion i att lyssna under min vistelse där.

Här hemma är det så naturligt att ha ett kök. Det är så självklart att ha en massa glas och tallrikar och skålar i köksskåpen look at more info. Lika självklart är det att barnen har aktiviteter på fritiden och att det är viktigt att passa tider.

I familjen jag besökte fanns det inget kök. Det fanns en kokgrop och en kokplatta utomhus och två kastruller. Var och en hade sin egen mugg och tallrikar användes inte. Det fanns inga kranar med rinnande vatten, inga vattentoaletter, inga duschar eller badkar. Men det var inget fattigt liv. Det var bara olikt mot mitt. Och det väckte mig på ett sätt jag inte var beredd på.

Att hitta det som är viktigt i livet
Nu har jag skrivit en bok om en kvinna som gör en liknande resa som jag. Hon bor i en liknande by och ägnar dagarna åt liknande sysslor som jag. Och genom att befinna sig en by på landsbygden i Ghana hittar hon tillbaka till det som är viktigt i hennes eget liv.

Min bok heter Så nära barfota och kommer ut 6:e april.

Jag tror att litteraturen kan hjälpa oss att förstå världen och oss själva. Det är därför jag har skrivit den här boken.

Kulturkollo är veckans utmaning att skriva om en drömresa. Jag kunde inte låta bli.

 

Mitt manus är på tryckeriet nu

vinprovning

Jag har läst och ändrat och läst om och ändrat igen. Om det inte varit så att min förläggare hade satt ett datum hade jag nog fortsatt i all oändlighet. Jag är inte pedant egentligen, men när det gäller min text verkar det inte finnas någon gräns för mitt petande.

Men nu har jag ändå satt punkt. Nu blev det de orden som blev. Vissa ordval har jag stött och blött mer än andra. Kan jag skriva så? Säger hon verkligen så? osv.

Release närmar sig
Nu är det snart release för min bok Så nära barfota. Onsdagen den 6:e april ska boken gå att köpa i bokhandeln och på nätet. Det är en fantastisk känsla, lite märklig. Å ena sidan är jag så fullproppad med förväntningar. Å andra sidan är jag medveten om vad som väntar. Säljandet alltså, exponeringen.

Att sälja sin bok
Jag vill inte bli en sån som prackar på mina vänner boken. Jag vill inte be att ni ska dela eller gilla på Facebook, även om jag förstås skulle bli överlycklig om ni gör det. Men egentligen vill jag att boken ska sälja sig själv. Jag vill att den ska vara så bra att alla som läser den rekommenderar den för alla de känner. Men nu kan jag inte påverka just det längre. Jag måste bara lita på att boken är så bra den kan bli.

Om boken inte säljer sig själv så har jag ingen riktig plan för hur jag ska göra.

Marknadsföring – Hjälp!
På den gamla goda tiden räckte det att man skrev en bra bok. Eller har jag fel? Hade Harry Potter blivit så stor om de inte vore för marknadsföringen? Kanske inte. Men på den tiden gjorde förlaget marknadsföringen. Eller har jag fel igen? Om man blir utgiven på Bonniers får man nog en ordentlig skjuts från förlaget i alla fall. Men det är nog så att man som författare måste engagera sig i försäljningen ändå.

Min debutbok är på tryckeriet nu. Någon håller på att göra om mina A4-sidor till en inbunden bok. Det är stort och jag vill gärna stanna kvar i den känslan. Men det är väl egentligen så att nu börjar jobbet. Eller i alla fall ett annat slags jobb än det jag har sysslat med tidigare.

Så nära barfota
Jag har förlaget i ryggen, jag vet det. Men nu är det ändå mycket upp till mig att sälja min bok, Så nära barfota. Min bok är värd att läsas. Det tycker både jag och förläggaren. Hur gör man då för att övertyga andra om det också?

När jag skulle hitta en bild till mitt inlägg hittade jag denna i kameran. Här sitter vi ett gäng främlingar runt ett bord och provar viner i Hunter Valley i Austraien. Då kom jag på hur jag skulle vilja sälja min bok: Precis så som på bilden; bland läsande människor som har valt att lyssna på mig.

Mitt år 2015

debutantporträtt liten

Debutantporträtt
Mitt år 2015 var ett bokår. Det här är en kopia på mitt debutantporträtt som publicerats i tidningen Svensk Bokhandel i december 2015.

Förlagskontrakt
Den största händelsen år 2015 var när jag fick mitt första förlagskontrakt. I mars skrev jag avtal med Lindelöws förlag om att ge ut min debutantbok, Så nära barfota. Därefter har jag jobbat med redigering, omslagsbild, baksidestext, debutantporträtt och diverse annat smått och gott. Det har varit ett härligt, positivt arbete och manuset börjar bli klart för att skicka till tryck. Nu återstår bara småsaker, men ack så viktiga. Just nu jobbar jag med formuleringar och ordval. Den sjätte april kommer boken ut. I mars kändes det oändligt långt dit. Nu kommer dagen närmare och närmare.

Barnböcker
Jag började år 2015 med att skriva klart ett barnboksmanus och skickade till lektör. Efter redigering skickade jag det till förlag och blev refuserad. Det tog många månader innan jag fick svaret att det var bra och spännande men att det inte nådde ända fram. Inför 2016 ska jag redigera det ännu en gång innan jag skickar in det till andra förlag. Jag ska se till så att det når ända fram. Nu är jag glad att jag inte har skickat till alla förlag samtidigt. Det här sättet tar tid, kanske flera år. Men det är mitt sätt.

Jag har också skrivit på två andra barnboksmanus. Inget av dem är färdigt men det är böcker som jag ska skriva klart. Den ena av dem skriver jag med en skrivarvän, Marés Lendway. Det är roligt att skriva tillsammans. Men det är svårt att få till tiden. Vi skulle antagligen behöva hitta ett bättre sätt att skriva. Jag försöker tala om för mina elever att samarbete är ett sätt att få den enkla additionen 1+1 att bli 3. Jag och Marés har inte kommit dit än. Men vi har roligt när vi skapar och det är ju huvudsaken.

Ny bok
Jag har också börjar skriva på uppföljaren till Så nära barfota. Jag började redan i somras, men hela sommaren och hösten har bestått av ett steg framåt och därefter ett steg bakåt. Sen har jag tagit ett nytt steg framåt för att senare backa bakåt igen. Det har berott på att jag inte vetat riktigt vart jag är på väg. Mina tankar har varit för vaga, för otydliga. De sista dagarna på året hittade jag riktningen och nu har jag en början. Så 2015 blev året då den andra boken om Ellen föddes.

Jag var med på Författarkliniken i augusti. Det var en spännande fullspäckad tillställning där jag mötte många skrivande människor, både på scenen och bland publiken. Jag har hittat vägen in till bloggvärlden och hittat flera bloggar som jag läser regelbundet. Det ger en hel massa inspiration. Debutantbloggen 2015 var helt suverän. När bloggarna var ute på sin turné passade jag på att träffa några av dem.

Bloggvärlden
Jag har också börjat blogga under eget namn. Tidigare hade jag en annan blogg, mariesboksida.se, men nu bestämde jag mig för att träda fram. Jag har även gästbloggat hos annahellqvist.com. Jag träffade Anna på Författarkliniken och när hon frågade om jag ville gästblogga kändes det nervöst. Nu har jag gjort det och det var inte så farligt. Och när man har gjort det en gång kan man nog göra det fler gånger.

Mer skrivtid
Sammanfattningsvis har det hänt en hel del under 2015. Det jag har haft svårast med är nog att få till skrivtid. Jag har inte alls fått in skrivtiden i vardagen. Tidigare har jag nöjt mig med att det har gått sakta. Jag är lärare och kan skriva på loven. Men nu har jag blivit ivrigare. Jag vill skriva mer. Jag vill få ut fler böcker. Så jag har en nöt att knäcka. Jag provade att vara med i NaNoWriMo 2015 men det var inget för mig. Det blev alldeles för opersonligt. Nu ska jag skriva i hundra dagar tillsammans med Anna Hellqvist och några till. Det ska bli kul. Vi är en liten grupp och jag hoppas att vi kan peppa varandra.

Inför år 2016
Det ska bli ett spännande författarår. Jag ska skriva och läsa och lansera min debutbok. Och så ska jag skriva här på min blogg.

Att skriva i grupp

 

tärna-folkhögskola.litenAtt gå skrivarkurs

För sex år sedan gick jag skrivkurs på Tärna folkhögskola. Det var där idén till min vuxenroman föddes. Och det var där jag träffade mina skrivarvänner. Jag minns våndan när de två åren var till enda. För mig gav skrivkursen framför allt en gemenskap, att få skriva i ett sammanhang. Vi lärde känna varandra, våra texter, vårt språk. Min kurs var på distans, men vi hade fysiska träffar, som var helt ovärderliga. Det var där vi knöt de där banden som jag hoppas kommer att vara livet ut.

Lyckan över att tillhöra en skrivargrupp

Efter kursen bildade några av oss en egen skrivgrupp och sedan dess har vi följts åt. Vi har fortsatt med samma upplägg som på skrivkursen; ett forum på nätet, fysiska träffar, inlämning av text och respons. Och jag måste uppriktigt fråga mig själv om det hade blivit någon bok över huvudtaget utan det stödet som min skrivgrupp har gett mig.

Även om skrivandet i sig är ett ensamt hantverk så är det en stor tillgång om man har skrivande vänner runt sig.  Mina skrivkompisar har påpekat tankevurpor, saker som inte fungerar, saker som inte är trovärdiga, bleka karaktärer, konstiga dialoger, upprepningar etc. Naturligtvis har de även uppmuntrat mig, talat om vad som är bra, sett min utveckling, hejat på. Deras ögon har fått mig att se min text utifrån. Ibland har jag fått kämpa och argumentera för min text men oftast har jag kommit tillbaka med en ny variant två månader senare. Jag har haft deadlines att förhålla mig till. Och jag har åkt hem från skrivarträffar fylld av inspiration och skrivlust efter att ha diskuterat texter under en hel helg. Jag har även fått vara en del i mina vänners skrivprojekt och det har gett mig minst lika mycket, om inte mer. En annans text kan jag förhålla mig till på ett annat sätt. Det är nog utifrånperspektivet som gör det. För min egen text är ju och kommer alltid att vara min bebis.

Imorgon lördag kommer jag att skriva om hur jag arbetar och hur jag får inspiration.