Min författarresa del 9

Att sitta på en brygga och njuta av sommarnatten kostar inte så mycket. Inte heller att måla av solnedgången eller skriva en dikt om den. Man är bara här och nu och livet är fantastiskt. Man kanske tar ett foto för att kunna njuta av stunden även i november. Dikten eller tavlan kanske man slänger. Eller så sparar man den i en låda, för att kunna hitta långt senare. Det som spelade roll var stunden.

Jag är nog ganska duktig på att njuta av stunden och när jag började skriva gjorde jag det av lust. Jag försökte se det som en lek.

När drömmarna knackar på

När drömmarna knackar på kan man välja att strunta i dem. Det gjorde jag i tjugofem år. Genom att hålla dörren till drömmarna stängd kunde jag fortsätta med mitt liv. Och jag kunde till och med glömma bort dem. Om någon påminde mig kunde jag skratta och utbrista något i stil med: Så naiv jag var.

Men efter tjugofem års tystnad började jag skriva dagbok och där hamnade allt möjligt. Många tankar förstås, en del noveller och även dikter och målningar. Dagböckerna blev min ventil.

Samtidigt började jag hitta på sagor åt mina barn. Det blev en lek och vi hjälptes åt att fylla i sagorna. Jag vet att det var så Astrid Lindgren gjorde men så länge jag inte skrev ner något kunde det fortsätta att vara vår lek. Så här kunde det ha fortsatt. Jag fick utlopp för min kreativitet. Men så började min författardröm knacka hårdare.

När drömmarna inkräktar på ditt liv

Den dagen jag formade tanken på att skriva en riktig bok blev drömmen allvar. I början kunde jag stjäla till mig en stund om kvällarna men jag märkte att jag behövde träffa likasinnade. Jag behövde befinna mig i en skrivande gemenskap. Och jag behövde avsätta mer tid.

Det var då författardrömmen började påverka mitt liv. Medan jag gjorde saker med familjen var mina tankar någon annanstans. När barnen lekte försökte jag stjäla till mig egen tid och så blev jag irriterad när de störde mig.

I mitt förra inlägg skrev jag om disciplin. Jag tror att det är jätteviktigt att försöka vara här och nu. Jag behövde dela in mitt liv i olika delar. Där fanns mitt lärarjobb som krävde både fysisk och psykisk närvaro. Där fanns familjetid, tid för sina vänner, tid för vardagsbestyr, träning och så fanns det skrivtid. Skrivtid var detsamma som fritid och den hamnade förstås längst ner på prioriteringslistan.

Så vad blev priset för författardrömmen?

Jag jagade ständigt skrivtid. Kanske inte bara konkret skrivtid utan även tid att sortera tankar. Men för att skriva en bok krävs det många timmar framför datorn. Det skapar en stress förstås. En känsla av att aldrig hinna med sig själv. En känsla av misslyckande.

Alla aspirerande författare jag känner brottas med detta. Att skriva en bok kräver sin tid. För många år sedan lyssnade jag på Jenny Rogneby, när hon hade debuterat. Hon försökte inte klämma in skrivtid i ett redan fullt schema. Istället tog hon tjänstledigt ett år och flyttade utomlands. När hon kom hem hade hon ett råmanus.

Priset hon betalade var ett års tjänstledighet. Jag vet inte hur hon finansierade det men det kanske ändå var ett billigare sätt än att försöka klämma in skrivtiden i vardagen.

Jag kämpade för att hitta skrivtiden. Om ni frågar mina barn kanske de säger att de inte hade en närvarande mamma. Jag hade nog tankarna på annat håll ibland. Så priset för min författardröm kanske barnen fick betala.

Men man kan vända på frågan också. Vad är priset om man håller dörren till drömmarna stängd?

I min andra bok, Dit vägen bär, har jag skrivit om Ingrid, en kvinna åttio plus, som har drömt om Spanien i hela sitt liv. Hon väntade länge på att förverkliga sin dröm och till slut gjorde hon det. Med dunder och brak.

Att hitta till sina drömmar

Ellen i min första roman, Så nära barfota, hade tryckt undan sina drömmar så länge att hon inte längre visste vad hon ville. Det enda hon visste var att hon var tvungen att göra något annat än det hon gjorde. Hon började en sömnadskurs på en folkhögskola och det var där hon träffade Ingrid och två andra kvinnor. Tillsammans byggde de om en buss och for till Spanien. Alla fyra kvinnorna drevs av sina egna drömmar, men ingen av dem vågar erkänna dem. Genom att behålla sina drömmar för sig själv behöver man inte stå för dem. Genom att inte berätta att jag ville bli författare behövde jag inte erkänna mina misslyckanden.

Jag tar mycket av min inspiration från mitt eget liv men jag gör om det till oigenkännlighet.

Kjell Käpp Eriksson har skrivit musik till boken Dit vägen bär. Den handlar mycket om Ingrids längtan. Här kan ni lyssna på den:

Här kan du läsa mer om min författarresa:

1. Mina författardrömmar
2. Prestationskrav
3. Kunde inte sluta skriva
4. Debuten som författare
5. Min bokbebis
6. Vad som krävs
7. Jag kan flyga. Jag är inte rädd.
8. Förverkligar författardröm med disciplin

Alla inlägg finns samlade på min blogg här:

Nästa vecka blir det mer om inspiration till karaktärerna i mina böcker.