Jag har ett råmanus
Idag skrev jag sista meningen i mitt nya manus. Samtidigt grät jag, så det var svårt att hitta tangenterna. Jag grät för att jag blev berörd. Och för att jag är extra känslig för försoning och förlåtelse. Nu har jag spoilat lite men förhoppningsvis har ni glömt det här när boken kommer. För det dröjer lääänge för ett manus att bli bok. Och under resans gång kan mycket hända med texten.
Rätt slut
Slutet blev rätt. Igår var jag inte helt säker på slutet men nu är jag det. Nu vet jag att det inte finns något alternativ.
Författare har olika sätt att skriva. Några skriver synopsis och följer det strikt. Andra bara ger sig hän och låter historien berätta sig själv. Jag gör något mellanting. Jag har en idé, något jag vill skriva. Under många månader, ibland år, bär jag med mig idén och så en dag bestämmer jag mig för att börja skriva.
När jag började skriva den här boken hade jag ingen färdig idé, ingen färdig handling. Det fanns fullt av mörker men jag började skriva ändå. Jag längtade så mycket efter att se hur det skulle gå för mina karaktärer.
Under tiden jag skrev lärde jag känna dem och lärde mig förstå dem. Någonstans i mitten insåg jag ungefär vart vi var på väg. Då skrev jag ett synopsis men utan slut. För det går aldrig på förhand att bestämma över mina karaktärer.
Nu ska jag börja om
Ikväll firar jag med ett glas vin. Igår firade jag också med ett glas vin, fast då firade jag att jag var nästan färdig. Jag är mycket för det där med att fira. Imorgon kanske jag firar att jag har börjat redigera. Kanske. Eller så tar jag ledigt imorgon. Det kanske jag kan vara värd.
Att bestämma sig för att ta en ledig dag är en lyx. Annars är sällan en författare ledig. Antingen går man till sitt vanliga jobb, det där jobbet som inbringar en lön. Eller så skriver man eller arbetar med marknadsföring eller något annat som har med författarskapet att göra. Eller så har man en sån där dålig dag som man inte tycker att man har fått något gjort. Med de dagarna behövs nog också.
Att försöka glömma Corona för en stund
I dessa tider med karantän eller inte karantän och oro eller ännu mer oro, kan vi bara konstatera att världen befinner sig i ett krigstillstånd med en fiende som är osynlig. En fiende som när som helst kan slå till i ryggen. Vi har en sjukvård som går på knäna, respiratorer som inte räcker och brist på läkemedel, munskydd och annan skyddsutrustning. Sjukvårdspersonalen idag är verkligen våra stora hjältar.
Jag skulle också vilja vara hjälte. Istället skriver jag på min bok. Jag skriver om vardagshjältar, skuld, flykt, rädslor och förlåtelse. Och jag hoppas att ni som läser mina böcker blir lika berörda som jag.
Jag stänger in mig i min stuga, begränsar nyhetsflödet till två gånger per dag och stannar kvar i min bubbla. Ibland går jag ut och fäller ett träd eller rensar sly eller bara går runt och tittar på våren som gör sin entré.
För trots Coronatiderna så kommer våren faktiskt närmare för varje dag. Och jag tillhör dem som hoppas att våren och värmen ska lyckas mota bort Corona. Åtminstone över sommaren. Så vi får samla ihop oss, ladda om och rusta oss så vi kan bekämpa viruset med gemensam kraft.
Om du tycker att jag är för naiv så skyller jag på att jag är författare. Jag skriver om vardagsrealism och relationer men jag skriver mer feelgood än dystopier. Jag tror att vi kommer att klara det. Vi måste.