Min författarresa del 5

Som att få en bebis

Romanen Så nära barfota blev min bebis. I nio månader (jag menar år) hade jag burit på den och det var stort när jag fick hålla den i min min hand. Att debutera som författare är verkligen som att bli förälder för första gången.

Den där känslan jag hade när jag höll i min första bok var en blandning av overklighet och förundran. Och lycka förstås. Den känslan kom tillbaka med de nästkommande böckerna, men inte på samma sätt. Den första bebisen innebär så mycket nytt och i början kunde jag ingenting. Med nästa bebis fanns redan erfarenheter och även misstag jag inte ville göra om.

Den första sommaren gjorde vi en färd genom Sverige. Vi besökte bibliotek runt om i landet och lärde oss en hel del om hur det fungerar med inköp till biblioteken. Det blev som en studieresa och jag lärde mig mycket.

Här ska jag berätta lite om några av mina lärdomar.

1.      Behov av en hisspitch.

Om man ska berätta för någon om sin bok behöver man vara kortfattad och lyfta fram det som är bra med boken. Jag, som har levt med devisen att skryt luktar illa, fick svårt med den delen. Jag var tvungen att hitta en hisspitch, alltså en kort beskrivning av boken. Det blev faktiskt en bokbloggare som gav mig den. Så här är min hisspitch av Så nära barfota:

Så nära barfota handlar om Ellen, som behövde åka långt bort för att hitta sig själv. Där, i en by i Ghana, slängde hon sina fotriktiga sandaler och började leva.

En gång fick jag frågan om man måste åka långt bort för att hitta meningen med livet. Det tror jag inte man måste men samtidigt kan en resa hjälpa till att få syn på sitt eget liv. Ellen mötte en kultur som var mycket olik hennes egen och det var först då hon mötte sig själv och blev medveten om sina egna värderingar. Jag tror att om man går kvar i sina gamla hjulspår är det svårt att få den distans som behövs för att se sitt liv med nya ögon.

2.      Behov av att klippa banden till sin bebis.

Att skryta om sig själv är inget jag strävar efter att lära mig. Men jag kan ändå berätta vad andra tycker om min roman. För att göra det behövde jag klippa banden. Boken är inte en del av mig. Jag är bara författaren eller föräldern och nu ska romanen vandra ut på egen hand.

Och vad tycker då läsarna om Så nära barfota?

Betyget på Storytel är 4,0. Det måste väl ändå vara ett bra betyg. Här har jag samlat några recensioner.

3.      Jag behövde berätta för folk att boken finns.

Vem känner till Marie Hedegård? Inte många.

Jag trodde att det största jobbet var att skriva romanen men det visade sig att det största och kanske svåraste delen av jobbet heter marknadsföring. Jag hade en tro att det var förlagets uppgift att sälja in boken och så är det väl. Jag har mycket att tacka Lindelöws förlag för, inte minst det gedigna redaktörsarbetet och det vackra omslaget. Men det är en tuff uppgift att sprida en okänd författares böcker. Det är betydligt lättare att sälja en bok som en kändis skrivit, även om min kanske är mycket bättre.

Så jag behövde släppa min rädsla för att skryta och berätta vad jag har skrivit. Och var gör man det bättre än i en bokhandel?

Ibland händer det att det dyker upp människor som har läst mina böcker. Då vill jag bara jubla. En gång var jag på en husvisning och mäklaren började med att berätta att hon läst min bok. Då kände jag mig som en riktig författare.

4.      Jag behövde lära mig att möta både ris och ros

Jag har mest fått positiva recensioner och för varje recension jag fått har mitt självförtroende vuxit. Det har blivit en slags bekräftelse på att jag kan skriva. I många år har jag ju vetat att jag kan skriva men inte hur bra. När bettanbokprataren senare utsåg min nästa bok till en av årets favoriter, då visste jag att jag kunde skriva bra. I alla fall att någon tycker det. Här kan du läsa hennes ord om Så nära barfota.

Att få en recension i en av de stora tidningarna är inte självklart och jag blev så glad när Ingrid Bossedal på GP hade recenserat min bebis, Så nära barfota. Men när jag läst recensionen ville jag helst bara glömma den. I flera år har jag försökt glömma men den har ändå legat där och skavt.

Att försöka glömma är inget bra sätt att hantera nedgång. I alldeles för många år försökte jag glömma min författardröm men den försvann ändå inte. Och vad gör man då med kritik som inte går att glömma? Jo, man tar mod till sig och letar upp den. Man läser och svär och sörjer och sedan försöker man läsa ordentligt och försöka förstå. För kanske att det kan finnas någon lärdom att ta till sig.ta till sig den och se om det finns någon lärdom där.

Nu ska jag vara ännu modigare och ge er ett kort och ärligt utdrag ur recensionen. En dag kanske jag träffar henne. Då hoppas jag att jag kan tacka henne för att hon lärde mig något.

Jag gillar hur Hedegård gestaltar Ellens förvandling från svag och bitter till stark och framåtsiktande. Det känns även i språket, i synnerhet i dialogerna. Annars är språket Hedegårds stötesten. Texten tyngs av för många ord och slarviga formuleringar. Den passionerade parallellhistoria som får sin förklaring mot romanens slut är fylld av porrfilmsklichéer.

av Ingrid Bossedal, GP 2016

Puh! När man blundar finns spöket kvar men när man tittar noga blåser det bort. Nu har jag tittat och jag hoppas att det blåser all världens väg.

Livrädd

När jag nu läser recensionen i GP blir jag livrädd. I skrivande stund sitter jag och väntar på svar från förlag och nu blir jag påmind om att det finns en hel massa onödiga ord i manuset.

Att skriva böcker är verkligen som att gå en utbildning. För varje bok jag skriver blir jag en bättre författare men just nu undrar jag om min nya roman har för många ord och slarviga formuleringar. Men nu är det upp till förlaget. Jag kan jag inget mer göra än att vänta och se vad de säger.

Här kan du läsa mer om min författarresa:

1. Mina författardrömmar
2. Prestationskrav
3. Kunde inte sluta skriva
4. Debuten som författare
5. Min bokbebis
6. Vad som krävs
7. Jag kan flyga. Jag är inte rädd.

Vill du veta mer om vem jag är. Läs här