Min författarresa del 7

Idag handlar det om den tredje ingrediensen, MOD att våga. Jag vill inte vara en sån som styrs av mina rädslor. Jag vill vara en sån som vågar.

Vi har kommit till punkt tre på listan av ingredienser som har hjälpt mig på min författarresa:

1. En skrivplats.
2. En skrivargrupp
3. Mod
4. Disciplin.
5. Tid
6. Förstående vänner och familj.

Jag har nog alltid varit en fegis så jag håller mig gärna i de lätta backarna. När jag lärde mig cykla sprang pappa bakom och höll i cykeln. Chocken när jag upptäckte att han inte längre sprang efter mig sitter kvar än idag. Jag blev rädd. Livrädd. Men jag hade lärt mig cykla. Jag hade också lärt mig något ännu viktigare. Jag kunde något jag inte trodde att jag kunde.

Mod

Det dröjde många år innan jag vågade erkänna min författardröm. Men från den dagen jag vågade erkänna den förändrades mitt liv. Det var då jag började skriva. Det som fick mig att våga var vetskapen om att jag skrev för min egen skull. Helt kravlöst och bara av lust.

Det krävdes mycket mod för att erkänna min hemliga författardröm, till och med för mig själv. Jag hittade mycket att skylla på, så som brist på tid och att jag inte var tillräckligt bra. Sen behövdes det även en dos mod för att våga anmäla mig till en skrivkurs. Genom att gå en skrivkurs erkände jag ju för andra att jag trodde jag kunde skriva. Och jag tvingades låta andra läsa. För att visa mina alster krävdes mycket mod. För att säga till min familj att jag behövde skrivtid krävdes också mod. Och för att skicka in mitt manus till förlag. Jag kan göra listan lång. Men för mig var det där första steget det allra svåraste. Modet att erkänna min författardröm.

När jag anmälde mig till min första skrivkurs började jag få frågor om hur det gick med skrivandet. Alla stöttade mig; familjen, vänner och kolleger. Det var roligt förstås, men nu riskerade jag att bli den där som misslyckades. Den där som inte förstod sitt eget bästa. Jag fick några sådana kommentarer men inte många.

Men att misslyckas är väl okej det med. Då har man i alla fall försökt. Frågan är bara vad ordet misslyckas betyder. Att tiga och inte våga erkänna sin dröm är väl ändå ett större misslyckande än om ingen vill läsa det du skrivit.

Varför är vi så rädda att misslyckas?

Varför är det så viktigt att vara den där lyckade personen, den där som alla kan se upp till? Och vad är det för fel med att vara den där som satsade på sin dröm men bara nådde första grenen i trädet?

Jag hörde talas om ett par som alltid hade drömt om att starta en pub i England. När de gick i pension för ganska många år sedan sålde de allt de hade och startade sin engelska pub. Jag blev så inspirerad när jag hörde talas om det. Min fråga gick inte att hejda. Hur gick det? frågade jag.

Varför är det så viktigt det där med om de lyckades? Det viktiga är väl att de satsade på sin dröm. För vad är att lyckas? Paret gick i konkurs och flyttade hem till Sverige igen efter några år. Men de förverkligade sin dröm och fick några år i puben. Alla som tävlar i OS vinner inte medalj och det måste vara okej det med.

Björn Borg slog många bollar mot garageporten innan han lyckades. Jag tror att rädslan för att misslyckas ibland kan hindra oss från att våga. Jag var rädd för att inte vara tillräckligt bra.

När vi är ungefär ett år lär vi oss gå. Jag vet inte hur många gånger vi faller och hur många gånger vi gör oss illa innan vi äntligen kan gå. Men ändå slutar inte barnet att kämpa. Att lyckas är väl samma sak som att kämpa för något vi brinner för.

Jag har skrivit tre romaner och har mitt fjärde manus färdigt. De flesta har aldrig hört talas om mig eller mina böcker. Men mina läsare tycker om det jag skriver och varje bok hittar till fler läsare. Jag skriver för att jag älskar att skriva och naturligtvis vill jag även bli läst. Att skriva är ju ett sätt att göra sin röst hörd.

Att våga drömma

Min andra roman handlar om att våga drömma. Min huvudperson, Ellen från Så nära barfota, hade tappat bort sina drömmar. Det var nog det jag också höll på att göra innan jag vågade erkänna dem. Ellen hade trängt undan sina drömmar så långt bort att hon hade svårt att hitta dem. Min andra roman heter Dit vägen bär och här vågar Ellen närma sig sina drömmar och sig själv.

Nästa torsdag kommer jag att skriva lite mer om arbetet med den.

Vill du följa min författarresa?

Här kan du läsa de olika inläggen:

1. Mina författardrömmar
2. Prestationskrav
3. Kunde inte sluta skriva
4. Debuten som författare
5. Min bokbebis
6. Vad som krävs

Alla inlägg finns samlade på min blogg här.

Vill du veta mer om vem jag är. Läs här