Min författarresa del 4

I april 2016 debuterade jag med min debutroman Så nära barfota.

Jag var femtioåtta år och ni kanske kan föreställa er känslan. Jag har inte sprungit maraton men jag kan föreställa mig känslan. Att ha kommit i mål, trots alla hinder och tvivel utefter vägen.

Efter att ha tigit om min författardröm i tjugofem år hade jag ägnat tio år åt att dela med mig av min stora dröm så jag hade en stor hejarkör runt mig. Det blev förstås en stor releasefest där jag signerade böcker med min nya signeringspenna. Det var min man som hade gett mig pennan som en morgongåva. (Han hade fått tipset i bokhandeln.)

Efter releasefestens eufori blev det måndag och jag skulle tillbaka till jobbet. Det blev tisdag och onsdag och snart var det måndag igen.

Och så kom då äntligen den första recensionen i Borås tidning.

“Närmare Carin Mannheimer än Kerstin Thorvall skriver Hedegård en realistisk och robust, gedigen och psykologiskt trovärdig prosa.”

Det gick nästan inte att ta in och känslorna var överallt. Recensionen fortsätter i samma anda med ord som “en respektingivande och stilistiskt oklanderlig roman”.

När man är en sån som inte trott sig vara tillräckligt bra så skickas man som en raket rakt upp i himlen. Där och då trodde jag att karriären skulle vara spikrak. Det skrevs artiklar om mig i flera tidningar och en hel del recensioner från bokbloggare rasade in. Här har jag samlat några av dem om du är nyfiken.

Jag fick även en recension i GP. Den började så positivt men slutade i moll så jag raderade den ur minnet. Efteråt har jag förstått att det är stort att bli recenserad i en så stor tidning så jag kanske ska leta fram den. Men det där med recensioner är ett ämne för sig. Mer om det i ett senare inlägg.

Att tappa bort sina drömmar

Min huvudkaraktär, Ellen, hade fastnat i livet och tappat bort sina drömmar. Det där med att tappa bort sina drömmar visste jag vad det var, efter att ha tappat bort min förfatardröm i tjugofem år. Ellen åkte till Ghana för att hitta sig själv och jag bestämde mig för att jag också var tvungen att åka dit.

Researchresa till Ghana

Att skriva om en plats eller kultur är så mycket enklare när man har upplevat det “på riktigt”. Medan jag skrev märkte jag att intervjuerna jag gjorde inte gick tillräckligt djupt i mig. Så jag insåg att jag helt enkelt var tvungen att följa med Ellen på hennes resa. Ellen fick en inbjudan av sin väninna, Lana och jag fick en inbjudan av en nyfunnen vän att bo hemma hos hans familj i en liten isolerad by i Voltaregionen i Ghana. Jag tog med mig min dotter och for dit.

Det var de där detaljerna jag saknade. När man kommer till en främmande plats är det just detaljerna man ser. Nästa gång men kommer dit ser man dem inte på samma sätt längre. Så när jag klev ut från flygplanet såg jag mig omkring med mina författarögon. Jag använde alla sinnen och sedan var det bara att skriva in det i boken. Ungefär såhär (utdrag ur Så nära barfota):

När jag kliver ut från flygplanet är det som att gå rakt in i en mur. Jag förstod att det skulle vara varmt. Lana skrev ju det, men jag är ändå inte beredd på kraften som slår emot mig. Högst upp på flygplansrampen stannar jag och följer med blicken hur en kö av människor ringlar sig fram mot flygplatsbyggnaden. Bakom mig knuffar folk på, försöker komma förbi, men jag står kvar och blockerar deras väg. Hur ska jag klara av det här? Jag tar ett första steg och hettan slår mig nästan till marken. Men kön trycker på bakifrån och föser mig nerför rampen och in i flygplatsbyggnaden.

Allt i Ghana var annorlunda mot hemma och ordet kulturkrock passar bra i sammanhanget. Ellen åkte dit ensam och dessutom befann hon sig i en livskris. Jag åkte dit med min dotter och för mig handlade det om en spännande researchresa. Här kommer ett utdrag där Ellen ska följa med kvinnorna till floden för att tvätta.

   Adjoa virar ihop en liten duk till en rulle, som hon lägger på huvudet, innan hon lyfter upp baljan. Är det Lanas och Kodjos tvätt? Lämnar de en åttaåring att ta hand om tvätten medan de åker på utflykt till storstaden?

   Kvinnorna lyfter upp baljorna på huvudet och rör sig framåt medan de pratar och skrattar, oberörda av baljorna. Jag behöver inte bära något. Det enda jag behöver göra är att få med mig fötterna. Och det räcker som utmaning. Jag måste knipa ihop tårna för varje steg.

Det hände så mycket under de där dagarna i Ghana och jag fick verkligen känna på hur sårbart livet är. Allt från att bära vattenhinken på huvudet till att bli sjuk. Min dotter blev svårt sjuk och vi kunde nästan inte ta oss till sjukhuset. I byn fanns två bilar så bara att ta oss till sjukhuset var en utmaning. Allt som hände finns inte med i boken men det är känslan jag har jag försökt förmedla.

Och så några ord från Johanna, dottern som följde med till Ghana:

”Jag och mamma besökte Ghana i syfte att göra research, eftersom boken till viss del utspelar sig där. Vi gick upp mitt i natten för att ta oss till vattenhålet och bar hem hinkar med vatten på huvudet, vi dansade afrikans dans tills fötterna värkte, fick malaria, drack hembränt palmvin och vi satt på gudstjänster tills vi fick träsmak i rumpan, allt i syfte att uppleva det riktiga Afrika, den sidan turister ofta missar.”

Nästa torsdag fortsätter min författarresa. Vi ses då.

Här kan du läsa mer om min författarresa:

1. Mina författardrömmar
2. Prestationskrav
3. Kunde inte sluta skriva
4. Debuten som författare
5. Min bokbebis
6. Vad som krävs
7. Jag kan flyga. Jag är inte rädd.