Författarkliniken 2015


Jenny Rognefelt

Att befinna mig på Författarkliniken i två hela dagar med tillhörande fest på lördagskvällen gav mig en riktig vitaminkick. Jag och tvåhundra andra skrivande människor fick lyssna på den ena föreläsaren efter den andra. De hade alla sina egna budskap och sina egna historier att berätta och jag sög glupskt i mig av allt det de delade med sig av. Det är klart att jag var trött efteråt. Jag var helt slut. Samtidigt var mina steg lätta, nästan dansande, när jag kom ut i augustisolen och bestämde mig för att strunta i tunnelbanan.

Ann Ljungberg har lyckats skapa en tradition, ett årligt event. Datum är redan satt till nästa års Författarklinik, den 22 – 23 oktober 2016, och jag vill inte missa det.

Vad var det som var så bra då?

Jag tror att det var mixen som gjorde det. Vi serverades en mängd olika författare, olika förläggare, olika coacher och olika lektörer.  Varje föreläsare hade allt från 3 minuter till en timme på sig att förmedla sitt budskap. Ämnena var spridda men allt handlade om att skriva. Det var ju därför vi var där. Vi kunde frossa i vår dröm.

I mötet mellan människor som delar samma dröm uppstår magi. När jag åkte från Författarkliniken hade jag en mängd intyck och nya vänner med mig hem. Jag ska sammanfatta några av mina intryck i flera inlägg. Här kommer det första:

Tio förlag slogs om hennes debutmanus

Jenny Rogneby skrev manuset som tio förlag slogs om att få ge ut. Gissa om jag ska läsa hennes bok Leona tärningen är kastad.

Jenny menade att en av hennes framgångsfaktorer var att hon bestämde sig.  När hon bestämde sig för att skriva boken sålde hon lägenheten, tog tjänstledigt ett år och åkte till Malta för att skriva. Hon hade varit där på semester tidigare och blivit förtjust i platsen. Man måste bestämma sig för att satsa och sen slutföra det, var ett av hennes råd till oss.

Tänk om…

Efter det där sabbatsåret hade hon ett råmanus. Jag kan inte låta bli att känna avund. Och beundran. Tänk den som kunde göra så… Jag vet att många kan göra det. Och jag vet att jag också skulle kunna göra det. Men det är inte så många som verkligen satsar så målinriktat.

Många är vi nog som drömmer om att bli publicerade. Det är klart att vi tror och hoppas att det ska hända en dag. Jag tror att en anledning att vi inte gör som Jenny är att det finns ett tvivel. Och det är det där lilla, lilla tvivlet som gör att vi nöjer oss med att gå och drömma om att en dag, en dag bli publicerade. Det är klart att vi inte bara drömmer. Vi skriver också. Men vi klämmer in det där skrivandet under de där stunderna mellan jobb och familj och nöje och träning och kärleksliv och sociala liv och annat smått och gott.

En unik idé

Jenny hade en unik idé och det var väl den som gjorde att förlagen blev så upphetsade. Har jag hört den förut? Det spelar inte så stor roll hur bra manuset är om inte idén är tillräckligt intressant. Förläggaren Eva Åkerlind berättade om hur hon skrev förlagskontrakt för ett manus som hon inte hade läst en enda rad på. Varför då? Jo för att hon fastnade för idén och var tvungen att få manuset innan någon annan hann sno det. Eva tipsade oss om att kidnappa en förläggare på Bokmässan och sälja in sin bokidé där.

Vad lärde jag mig av det där? Karaktärer, gestaltning och språk är sekundärt. Det är själva storyn som är det viktigaste. Lite grovt men ändå tänkvärt. För vem vill inte att förlagen slåss om ditt manus?

 


4 svar till “Författarkliniken 2015”

  1. Oj, det där sista känns grymt deppigt. Karaktärer, språk och gestaltning är sekundärt. Allt det som jag tycker är viktigt när jag läser, och allt det som jag tycker att jag själv är bra på. Superdeppigt, faktiskt. Men kan det verkligen vara sant? Är det inte lite beroende av genre till exempel? Jag kan själv bli så otroligt trött på storys. Särskilt inom min genre (fantasy) finns det ju ett oändligt antal coola idéer som folk har skrivit böcker på, och som inte är det minsta roliga att läsa, efter som karaktärerna, språket och gestaltningen brister. För min del kan jag helt ärligt tycka (om jag ska generalisera) att i ”finlitteratur” är det karaktärerna, språket och gestaltningen som är viktigast, men i ”fullitteraturen” är det storyn. Inte hundra procent sant, kanske, men ganska sant? Eller?

    • Det är klart att jag överdrev nog lite. Men här är min tolkning: Jag tror att du måste ha en historia att berätta. En riktigt bra historia, helst något ingen annan tidigare har berättat. Sen kommer själva finliret; gestaltning, karaktärer, miljöer, dramaturgi osv. Det där finliret kan vara hur bra som helst men om du inte har en bra story så räcker inte det. Sen är det ju så att det inte räcker med en bra story. Du måste ha resten också. Och tur är väl det.

      • Ja, jag hoppas att det är så att båda behövs. Det känns som om det finns en pågående diskussion överallt bland både författare och läsare, om vad som egentligen är viktigast. Och jag tänker att det i första hand är en smaksak, men om förlagen bestämmer sig för att det ena är mer rätt än det andra, så skulle det kännas väldigt obehagligt. Då skulle det liksom inte finnas en chans. Så jag hoppas att förlagen fortfarande satsar lite på både och. Och det är väl inte direkt så att jag inte har en story, alls, i mitt manus. Bara att den är sekundär. På alla sätt sekundär. Hm. Kommer ihåg en diskussion som jag började på bloggen Kära Syster, och ett blogginlägg jag började skriva om ett närliggande ämne, nämligen skillnaden mellan koncept och story. Och vad som var viktigast. Kanske måste titta på det igen…

        • Jag tror att om du vill hamna i samma läge som Jenny Rogneby, där flera förlag verkligen vill ha ditt manus, så måste nog berättelsen vara unik. Nu räcker det väl i och för sig med ett förlag. Men om det förlaget ger ut två debutanter per år så tror jag att de helst vill välja den mest unika storyn. Det är tyvärr vad jag tror. Rent krasst så vill de ju sälja. Så med en unik story OCH en suverän gestaltning OCH djupa intressanta karaktärer kanske förlaget satsar.
          Jag som just kommer från Bokmässan är alldeles förundrad över vad mycket böcker det finns. Helt otroligt mycket.

Lämna ett svar till Marie Hedegård Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *