Att skriva dikter

När jag gick skrivkurs på Tärna folkhögskola för drygt tio år sedan hade vi en delkurs som handlade om att skriva dikter.

Genom att gå skrivkursen tog jag mitt skrivande på allvar för första gången i livet. Den absolut största utmaningen var att visa upp det jag skrivit för någon annan. Dessutom skulle vi visa upp våra dikter. Jag hade skrivit dikter för mig själv och de skulle inte läsas av någon annan.

Men efter kursen publicerades två av mina dikter i antologin ”Utslaget ris”.

Här är en av dem, den som handlar om mig. Men jag tog mig faktiskt friheten att ändra lite på den just nu.

Jag har

Känt syrendoften i näsan,

Dansat, skrattat,

Drömt.

Sett eldklotet slukas av havet.

Kämpat uppför branta berg

Gråtit

Släppt

Handlöst fallit utför.

Hallonpaj,

blomsterkrans

rödvin

Jag ska

Fylla femtio

Handlöst falla

Igen och igen

Skriva, radera,

Visa världen det jag skrivit.

Mitt författarår 2016

img_2904Flyg, Ellen, flyg!

skrev Liv Gingnell på en tavla till mig på releasefesten och så här avslutade hon.

”Och sakta vänder livet åter,
Ellen dansar, skrattar, gråter,
finner färgerna bland tyger.

Nu har boken gått i tryck
och Ellen flyger.”

Så nära barfota, min debutbok om Ellen, publicerades i år. Det var stort, spännande, fantastiskt… Mitt år 2016 har handlat mycket om denna debutresa. Den känsla som fyller mig så här på året sista dag är en enorm tacksamhet.

Så många underbara människor har funnits runt mig under denna resan. Ni är så många som har bidragit till att boken över huvud taget blev en bok. Sen är ni många som har bidragit till att boken har nått ut till så många läsare. Och sist men inte minst är det ni underbara läsare som har fått mig att tro på mig själv och mitt skrivande.

Min man och trogne vapendragare Leif Hedegård är den som har den största delen i boken. Utan honom hade det inte funnits någon bok överhuvudtaget. Det är jag som har skrivit ner orden men allt det där andra är hans förtjänst. Han har peppat mig, trollat fram skrivtid, bråkat med mig, skrivit to-do-listor och bara funnits där bredvid mig. Det har tagit många år och han har stått bredvid mig hela tiden, även när jag har tvivlat. Det här senaste året har han varit extra insyltad i Ellens liv. Det är han som har sett till så att boken har synts i media. Tack Leif. Jag hade inte klarat det utan dig.

Sen har jag haft andra betydelsefulla personer vid min sida. Min dotter Johanna Johansson har varit med under hela resan. Hon har alltid trott på mig och hejat på mig. Hon har låtit mig får vara den där lite udda personen som pratat om mina karaktärer istället för sånt där normalt mamma-dotter-snack. Hon har lyssnat och läst och kommit med mycket kloka tankar. Och den där gången när jag behövde åka till Ghana på researchresa så packade hon väskan och följde med. Tack Johanna.

Billy Amedro hjälpte mig att få komma till Ghana. Hans bror Kodjo Amedro lät oss bo hemma hos hans familj i deras by i Voltaregionen i Ghana. Han upplät sitt hem åt oss i nästan två veckor. Han tog hand om oss och lät oss uppleva deras land, långt från turism och storstad. Stort tack för det Billy och Kodjo.

Sen finns det en grupp vänner som har funnits nära min text i många år. Jag har skrivit, de har läst och gett respons och så har jag skrivit om. Så där har vi hållit på i många år. Jag har läst deras texter också och på så sätt är vi nära sammankopplade med varandras texter. Tack Liv Gingnell, Anna Carrigan och Emma Missne. Det är ni som har lärt mig skrivandets hantverk.

Jag har även andra vänner som har bidragit på olika sätt. Tack Marés Lendway. Du är min andra vapendragare. Emellanåt har du varit ganska hård i dina omdömen men jag behövde det. Mia Westlund, Lisa Sandberg och Linda Hedlund, tack för alla våra skrivträffar. Det har varit en förutsättning. Och Margaretha Hellborg. Du har alltid stått där bredvid mig och tyckt att jag är fantastisk. Tack Maggan. Du är också helt fantastisk och jag ringer dig när jag behöver fylla på batterierna.

Bland er läsare och vänner finns det många fler jag vill tacka. Tack för alla fina och värmande ord ni har delat med er av. Tack för att ni har hjälpt mig att sprida boken så att den hittar nya läsare. Tack Lena Sanfridson för att du trodde på boken och fick mig att inte ge upp.

Sist men inte minst tack till min förläggare Tomas Lindelöw. Det har varit en rolig resa och det är tack vare att du trodde på manuset som jag har fått vara med om den.

Nu går vi in i ett nytt år. 2017 är blankt hittills, i alla fall för oss på den här sidan av jordklotet. Min son, Jakob Johansson, har nyss skålat in det nya året i Sydney. Mina barn är utspridda över jorden idag. De skapar sina egna liv. Det är smärtsamt men på samma gång en stor lycka. Tack för att ni finns. Ni är en evig inspirationskälla.

Ellen flyger vidare på nya äventyr och jag har även andra bokäventyr på gång. Än så länge vet jag inte om jag har någon ny bok till bokmässan 2017. Men alldeles oavsett så kommer jag att fortsätta skriva.

Tack för ett fantastiskt år.

Jag önskar er alla ett riktigt fint år 2017.

Min bok har blivit ett halvår gammal

fyller ett halvår

Grattis på halvårsdagen, Så nära barfota!

För drygt ett halvår sedan kom min bok, Så nära barfota, ut i bokhandeln. Det var en stor lycka för mig, min familj och mina vänner. Jag har turen att ha en stor supporterskara runt mig så vi var många som gladdes.

Boken hade ett fint omslag och jag visade stolt upp den för alla. Efter många års arbete kunde jag äntligen hålla boken i min hand.

Förälskelsefasen

Nu har det gått sex månader. Det har varit en härlig tid och samtidigt en berg-och dalbana i känslor. Först var det berusning. Jag skulle vilja likna det med förälskelsefasen. Kan det vara mig själv jag var förälskad i? Eller var det min bok? Eller min förläggare? Eller mina läsare? Jag vet inte riktigt men kanske var det någon slags mix av allt.

Därefter följde en väntan på bekräftelse. Den första recensionen väntade jag länge på, nästan två veckor. Det var långa veckor. Men den var värd att väntas på. I ärlighetens namn fanns det även negativa ord instuckna i den men de hade jag överseende med. Ingenting kunde få ner mig på jorden.

Därefter följde ännu mer väntan. Det jag väntade mest på var att boken skulle sälja slut. Jag väntade på löpsedlar. Jag väntade på telefonsamtalet från Babel.

Men det kom inget telefonsamtal från Babel. Inget från morgon-TV heller.

Men det kom andra brev, meddelanden, kommentarer. Och de kom från er, mina läsare.

Läsarbrev

Jag har fått så många fina recensioner från läsare runt om i Sverige och de kommer fortfarande. Ni ska veta att jag blir överlycklig över att hitta ett litet meddelande när jag loggar in på Facebook eller mina mejl. Tack så jättemycket ni som hör av er. Ni kan inte ana vad mycket det betyder för mig och mitt skrivande.

Min bok är ett halvår gammal. Och min berg-och dalbana ha planat ut. Det är sååå skönt. Jag vet att ni är många därute som gillar min bok och det är huvudsaken för mig. Samtidigt växer uppföljaren fram i datorn. Ellen ska ut på nya äventyr. Den här gången blir det inte Ghana. Men hon har packat sin väska.

Jag tänker avsluta med ett axplock av omdömen från läsare som jag har fått efter sommaren. Bara så att ni förstår.

Kan man bli annat än glad?

”Jag säger bara läs den, den fångade mig fullständigt.”

”känns som jag fått en spark där bak. Mycket bra författat ödmjukt och med kärlek till människans nyckfullhet.”

”får mig som läsare att reflektera över mitt eget liv.”

”Så fantastiskt bra bok! Är både lärare och skild. HÖG igenkänningsfaktor 😀
Det kommer väl en fortsättning?”

”En av de bästa böcker jag läst.”

”Tack för en insiktsfull och annorlunda relationsroman.”

”En bok som berör! Rekommenderas varmt.”

”Tyckte jättemycket om boken, läste ut den idag, hade svårt att lägga ifrån mig den så den var med vid matbordet och lite varstans 🙂 Blev så glad när jag hörde att det kommer en fortsättninig, ska bli intressant att följa Ellens fortsatta livsval.”

Jag har även fått en mycket fin recension i tidskriften ”Biblioteket i fokus”. Läs den här.

 

 

Författare på sin första bokmässa

bokma%cc%88ssan2

Lindelöws monter på Bokmässan

Normalt är jag en sån som inte gillar mycket folk. Jag orkar bara en timme på IKEA och undviker stora köpcentrum. Ändå klarar jag av att tillbringa fyra hela dagar bland hundratusen människor på bokmässan.

Det är klart att jag blev trött. Emellanåt var jag tvungen att fly ut i friska luften eller in i något hörn någonstans. Men det konstiga var att jag fick en massa energi. Jag var där från morgon till kväll och på kvällarna orkade jag även göra andra saker. Hur kan det vara så? När jag kommer hem från mitt vanliga jobb är jag ofta ganska trött.

Kreativ energi
Min egenhändiga analys är att det finns så mycket positiv energi på bokmässan. Alla böcker, alla entusiastiska människor, alla författare, och framför allt alla läsare. Tillsammans ger de så mycket kreativ energi att jag står ut med trängsel, köer, en otrolig ljudnivå och oframkomliga gångar. Under fyra dagar mötte jag bara leenden. Ingen var sur, ingen var arg, ingen skrek.

Mitt förlag, Lindelöws, hade en monter mitt i smeten. Ändå var det en liten oas. Besökarna kunde i lugn och ro bläddra i böckerna. Inga köer ringlade sig fram till mig vid signeringsbordet och jag kunde i lugn och ro prata med mina besökare och utbyta tankar. I montern träffade jag även andra spännande författare och de som jobbade i montern.

Det blev inte jättemånga böcker sålda men jag är glad över de som hittade sina läsare. Och jag är så glad över alla trevliga möten.

Kontraster
Det jag slås av är kontrasterna. Vid Fredrik Backmans signeringsbord var köerna oändliga. Han satt i timmar och kön verkade aldrig ta slut. Ingemar Stenmark framkallade också liknande köer. Vid andra montrar satt okända författare ensamma timme ut och timme in. Varför ska alla köpa samma böcker? Och varför gick jag också fram till Fredrik Backman och köpte hans nya bok trots att jag inte hade läst en enda recension om den?

Det vimlar av bra romaner. Men hur ska man hitta dem i detta vimmel av böcker? Då är det förstås enklare att köra med ”säkra kort” look what i found. Det är synd för det finns säkert massor av guldkorn bland de okända författarna.  Frågan är bara hur man ska hitta dem. Jag åkte hem från bokmässan med böcker av både kända och okända författare.

Kändiskåthet
Alla dessa kändisar som skriver böcker!  De blir bara fler och fler. Bara för att man är känd blir ens liv intressant och då slåss förlagen om boken. Så om du vill bli författare, bli en kändis innan du skriver din bok.

Min fanklubb
Jag är ingen kändis men jag har också en fanklubb. Jag har fullt av vänner och okända läsare som stöttar mig och inspirerar mig. Och utan er hade det inte blivit några fler böcker.

Men nu ska det bli en fortsättning på Så nära barfota. Och så ska det bli många fler böcker. Så jag hoppas att det här bara var mitt första, i en lång rad, besök på bokmässan som författare.

Continue reading… →

En författares vardag – när den är som bäst

forfattareFör några timmar sedan promenerade jag utefter strandpromenaden vid havet och sen satte jag mig på ett kafé och skrev. Med havet framför mig och vågornas brus i öronen skrev jag ihärdigt i flera timmar. När jag promenerar ensam bearbetar jag och sen är det bara att sätta mig ner och skriva ner det som har fötts under promenaden. Visst låter det enkelt.

Alla skrivdagar ser inte ut så. En del dagar ältar jag fram och tillbaka. Jag tänker runt, runt och hamnar i olika återvändsgränder. Återvändsgränder är inte roliga. Det är då man tvivlar, funderar på att kasta in handduken, känner sig allmänt värdelös.

Men så får man sådana där dagar när det lossnar, när allt faller på plats. Idag kom jag vidare med min fortsättning på Så nära barfota. Jag hade suttit fast i en återvändsgränd i ganska många veckor och idag hittade jag vägen vidare. ”Till jul är den färdig”, sa jag i telefon till min man för en stund sedan. Igår sa jag att det kanske inte blir någon fortsättning.

Åkabortförattskriva-resa
Jag har rest bort för att skriva. Det har jag gjort andra gånger också men jag har aldrig varit helt ensam. Den här gången har jag fått fyra skrivdagar helt för mig själv. Det är över trettio grader varmt ute och all förflyttning kräver en stor ansträngning. Men jag promenerar på morgonen när det är svalt, sover siesta på eftermiddagen och skriver all annan tid. I natt hoppas jag på många timmar på terrassen. Nätter är magiska.

När jag är i skrivperioder märker jag hur jag öppnar sinnet. Jag tittar lite extra på den där mannen vid busshållplatsen, de där tjejerna som kommer från stranden. Och jag öppnar öronen. Vad pratar de om? Jag förstår oftast inte orden men kroppsspråk är universella. Jag märker också att jag drar mig tillbaka. Istället för att prata med folk gör jag mig osynlig. Jag blir en observatör.

Heltidsförfattande
När jag åker iväg såhär ensam kan jag gå in totalt i den här författarrollen. Hemma hoppar jag in och ur hela tiden. Två timmar framför datorn och sen någon som pratar med mig i bakgrunden. Därefter tillbaka till tangentbordet. Jag tror att jag behöver den här koncentrerade tiden ofta.

Nästa tisdag kliver jag av planet hemma i Sverige. Då ska jag gå in i rollen som deltidsförfattare, där författandet ska samsas med vardagen och det där andra jobbet. Men det ska bi spännande att se hur min text har utvecklats tills dess.

Sommarläsning

bokhögMin bokhög
Här ser du min bokhög för sommaren. Det är en salig blandning, byggd på rekommendationer och egna val. Sommaren är verkligen en tid för att läsa. Jag har ingen hängmatta men jag älskar att krypa upp i något hörn och bara bli uppslukad. Idag är en regnig dag. Egentligen älskar jag solen men sådana här regndagar är också mysiga. Då kan jag krypa upp i soffan med kaffekoppen och en bok.

En bloggare skriver om min bok idag:
”man kan nästan känna det som om att man träffar en uppriktig väninna när man läser. Man kan spegla sig i Ellen och Lanas olika sätt att leva sina liv och man kan börja fundera på hur man själv vill leva, vad man värdesätter och vad som är viktigt. Ellen visar att det inte är för sent. Aldrig för sent.”( Joanna-ochdagarnagar.blogspot.se)

Jag gillar hennes sätt att sammanfatta boken. Om du vill läsa hela inlägget kan du göra det här

Att sätta rubrik
Det är häftigt att se hur andra sammanfattar boken. Jag börjar förstå varför det inte är journalisten själv som sätter rubriken på sin egen artikel. I förra veckan bad jag en vän att sammanfatta min bok i en mening. Jag upptäckte att vi hade helt olika sammanfattningar. Och en sak till. Jag tror faktiskt att hennes var bättre.

I förra veckan gjorde jag en annan sak också. Jag läste min bok för första gången. Det är klart att jag har läst den hundra miljoner gånger vid det här laget. Men aldrig tidigare inbunden med pärmar runt om. Det är tre månader sedan den kom ut men jag behövde vänta ett tag innan jag vågade. Det var en härlig känsla att läsa och jag kunde nästan läsa den som vilken bok som helst.

Läste du slutet först? frågade min väninna.
Nej, det behövde jag inte. Jag visste ju redan hur det skulle sluta så jag kunde ägna mig åt att njuta :-). Till saken hör att jag alltid läser slutet ganska tidigt. Inte på en gång förstås. Men när jag märker att jag hastar igenom boken för att jag undrar hur det ska gå, då tar jag reda på det. Och när jag vet att huvudpersonen kommer att överleva eller att de får varandra så kan jag fortsätta att läsa i min egen takt.

Jag njöt av att läsa min bok. Visst är det konstigt att man kan njuta av att läsa en bok som man kan handlingen i utan och innan. Men det är väl som att se en film flera gånger. Man kan lugnt luta sig bakåt och bara njuta.

Roadtrip/signeringstur i Skåne

signering hamrelius
Hamrelius bokhandel i Malmö

Jag har gjort min första signeringstur. Under våren har jag haft några signeringar i min lokala bokhandel men nu skulle jag alltså prova mina vingar någonstans där ingen känner mig. Jag var inbokad hos tre bokhandlare men jag passade på att besöka några fler på vägen.

Lotten föll på Skåne. Jag vet inte varför det blev just Skåne men det kanske var jag som längtade dit. För många år sedan var jag där en hel del men det är länge sen nu.

Vädret var sådär. På första stället regnade det. Men det blev en ganska trevlig stämning av regnet som vräkte ner därutanför. Det var inte strandväder och det var nog positivt för mig. Vem vill gå på stan när det är sommarhetta? Inte jag i alla fall.

Varför ska man signera böcker?
Jag tror att det är bra att vara ute och visa sig. För det första finns inte min bok hos alla bokhandlare. Av dessa tre var det bara en av dem som hade boken innan de fick kontakt med mig. Nu känner de i alla fall till min bok och kanske blir de nyfikna och vill läsa den.

För det andra får man prata med läsarna. Jag mötte flera och när man släpper säljsnacket kan spännande möten uppstå. En man i Båstad lovade att ringa mig om han gillade boken. Två dagar senare ringde han och bad mig skriva en till bok. Han hade sträckläst den. Gissa om jag blev glad.

För det tredje kan man få några böcker sålda. Men jag tror inte att man ska tänka att det är huvudsyftet. Min bok har fått fina recensioner och omdömen men den syns inte. Om du går till bokhandeln så ligger den inte där på bokbordet bland de andra nyutkomna. I alla fall inte hos alla bokhandlare. Men genom att vara ute och visa mig kan läsarna få syn på min bok ändå.

Riktiga pärlor bland bokhandlare
Det finns säkert många mysiga bokhandlare runt vårt vackra land och jag har verkligen fått upp ögonen för dem efter den här turen.

En bokhandel vi besökte var Eksjö bokhandel. Den blev utvald till Årets butik 2016. Det sväller i hjärtat när jag hör solskenshistorien om hur de vände hela bokhandeln från nedläggningshot. Och när jag kliver in genom dörren blir jag helt betagen. Ni kan inte ana känslan när jag började berätta om min bok och expediten sa att de redan hade den. Den låg på bordet bland nya romaner. Expediten hette Nina. Hon sa att det äger att jobba på bokhandel. Då säger jag att det äger att finnas på deras bord.

Sen har jag såklart besökt massor av andra mysiga bokhandlare. Vill ni veta vilka?

Jag signerade böcker i Bokhandeln i Ystad, Hamrelius bokhandel i Malmö och Bjäre bokhandel i Båstad. Sen besökte jag även bokhandeln i Mariestad, Eksjö, Vimmerby, Laholm, Ängelholm, Halmstad och Akademibokhandeln i Halmstad. Alla hade en sak gemensamt: De sålde många olika böcker. Alltså inte bara de där böckerna som syns överallt. Och de var verkligen en riktig oas att komma in i för en boktörstande resenär.

Stockholm och Mälardalen
Nu väntar hemtrakterna, Stockholmsområdet. Jag har inte varit runt så mycket här men nu är det dags. Häromdagen besökte jag Söderbokhandeln. Gissa om boken låg där på deras stora bord. JA.

 

Mitt första författarbesök

Jag var inbjuden till en bokcirkel igår och om jag ska vara ärlig så var jag lite nervös. Hur många skulle komma? Hur många hade läst boken innan? Skulle de gilla boken? Skulle jag kunna tillföra något? Skulle vi få en trevlig eftermiddag?

vaxthuset

foto: Marés Lendway

Svaret på frågorna känns som ett stort JA. Det var JÄTTEROLIGT. Många hade läst, alla verkade gilla boken och det kändes som att vi alla fick ett givande samtal om skrivande.

Vi har elva bok-och skrivintresserade kvinnor i varierande åldrar som träffades där i växthuset i Elgesta. Min trogna vän och läsare, Marés Lendway, hade tagit initiativet till att bjuda in mig till deras bokträff. Dessutom passade hon på att bjuda in några fler.

Jag hade förberett något slags framförande men jag behövde inte ens plocka fram min fusklapp. Samtalet flöt på och vi pratade om allt möjligt runt skrivande. Några av kvinnorna hade en egen skrivdröm och en av kvinnorna var faktiskt författare på riktigt. Katarina Torfason har gett ut flera böcker och är även med i Författarförbundet. Hon läste högt ur en novell hon skrivit och där har jag lite att lära mig om högläsning.

Sa jag något klokt då?
Hoppas det. Men en viktig sak jag försökte trycka på var hur viktigt det är att ta ansvar för sitt skrivande. Det är mycket jobb med att skriva en bok. Många timmars arbete. Och det finns inget annat sätt än att sätta sig ner och skriva. Åk till ett fik eller ett bibliotek en timme eller två om det finns folk där hemma. Det viktigaste är nog att se skrivandet som ett viktigt arbete, inte som ett fritidsintresse.

Nya författarbesök
Om två veckor ska jag på mitt andra författarbesök. Det ska bli så roligt.

Då är det på Lilla Åstugan utanför Nyköping. Det blir inte ett sällskap som den här gången utan en öppen inbjudan good weight loss supplements.

Om ni är en bok-eller skrivintresserad grupp så är ni välkomna att kontakta mig. Jag kommer gärna ut på fler författarbesök.

Tack för alla fina ord om min bok

FullSizeRender

Den här buketten fick jag igår på min födelsedag. Nu vill jag dela den med er.

Jag blir bortskämd med fina omdömen
Igår till frukost läste jag ett omdöme på Bokus.com av Anna Helén Nykvist.

Några timmar senare läste jag en recension på Västmanländskans bokblogg.

Ännu lite senare fick jag ett telefonsamtal där en kompis kompis hade lovordat boken ungefär så här: ”Den är verkligen bra. Jag trodde inte det best natural weight loss supplements. Men den är ju bra. På riktigt. Alltså riktigt bra.”

Ni kan inte ana vad glad jag blir över alla fina ord. Och ni kan inte ana vad det betyder för min bok. Varje gång har jag blivit lika glad. Ni är verkligen mina ambassadörer.

Sagt om Så nära barfota

Här har jag sammanställt lite av vad som har blivit sagt om min bok. Jag har klippt in essensen i omdömena (som jag ser det):

Bloggare:
”Det är en bok om en medelålders kvinna som måste åka långt hemifrån för att göra upp med sina rädslor och för att återta sig själv. Det är också en bok om vänskap och om att våga vara ärlig inför andra, men också inför sig själv.” (vastmanbok.blogspot.se)

”Bra beskrivning av en motsägelsefull och lite rädd medelålders kvinna som blommar ut, utan att gå till några överdrifter. Trovärdigt.” (Boktjuven.com)

”En av de saker som fascinerade mig ända från början var att den här boken handlade om en medelålders kvinna och det är inte ofta som medelålders kvinnor får vara huvudpersonen i en roman. Jag tycker väldigt mycket om Ellen och känner på ett sätt igen hennes känslor.” (Boklysten.blogspot.se)

”Underbart gripande, strålande vacker & fantastiskt stark!!!” (Jenniesboklista.com)

Tidningsrecensioner:
”Närmare Carin Mannheimer än Kerstin Thorvall skriver Hedegård en realistisk och robust, gedigen och psykologiskt trovärdig prosa. Ett uns kolonialblick och någon exotiserande kliché om afrikanska män förekommer, men stör knappast den lugna och överlag sakliga framställningen. Det har blivit en respektingivande och stilistiskt oklanderlig roman om en medelålders kvinna som alltför länge tänkt på familjens bästa och glömt bort sig själv.” (Jan Karlsson (Borås Tidning)

Bokus.se:
”Jättebra! Lättläst och fängslande, man kan känna igen sig i mycket och även få sig en tankeställare! Läser gärna en fortsättning eller nya böcker av Marie Hedegård!” (Anna Helén Nyqvist)

”Boken är välskriven, verklighetstrogen och fängslande, hade svårt att släppa den.” (Elisabet Wiechel)

”Med avstamp i radhusområdet och vardagslunken tar berättelsen oväntade vändningar och visar hur ett nytt perspektiv på tillvaron, nya bekantskaper och nya omgivningar kan hjälpa en att se sig själv i ett annat ljus. Hög igenkänningsfaktor! En berättelse som stannar kvar.” (Sandra Andersson)

”Den här boken är skickligt skriven man blir snabbt fängslad och vill inte sluta att läsa. Jag är imponerad över hennes sätt att illustrera intima känslor och karaktärer.” (Margaretha H)

”Man har ju läst ett antal böcker av den här genre.. Men den här boken var något annat.. Djupet var ett annat, inte så schablonmässigt. Huvudpersonens längtan efter en förändring men samtidigt i början helt handlingsförlamad.. Man lever bara en gång.. Man ska aldrig bli tagen för given.” (Tomolof)

”Skönt att kasta av sig kängorna och känna sanden mellan tårna. Att sakta men säkert hitta kompassen i livet. Gillar att läsa om kontrasterna mellan Sverige och Gahna och om visdomar och insikter.” (Marés Lendway)

Boktipset.se:
”Språket är lättläst och flytande. Författarinnan tar upp frågor som många förr eller senare i livet ställer sig. Är det så mitt resten av mitt liv kommer att se ut, vart tog passionen vägen, att våga bryta upp och inte stanna i slentrian.” (Maud Linder)

Personliga hälsningar:
”Handlingen grep mej på en gång och den är mycket lättläst. Du gör fina beskrivningar så man nästan ser miljöer och människor framför sej!” (skrivet av Gun)

”Här kommer en recension från en vanlig läsare. Med ett lättillgängligt språk beskrivs typiska känslorför 50+ are ändå lyckas du göra det intressant o jag sträckläste boken. Resan till Afrika var riktigt bra förvaltad. Andra hade lagt in en sexupplevelse där men den fick hon ju på oväntat håll. Personporträtten var träffsäkra o lagom detaljerade.” (skrivet av Paula)

”sträckläst din bok med mycket stor behållning. Mina Ulf Lundell-böcker brukar ligga ett halvår drygt på sängbordet innan de åker in i bokhyllan, men här kunde jag bara inte sluta läsa. Rekommenderar boken till alla, inte minst till män i min ålder.” (skrivet av Per)

”hade svårt att lägga ifrån mig boken speciellt efter att hon kommit till Ghana . Hennes reflektion över sitt liv slutar med att hon gör ett fantastiskt medvetet val.”(Skrivet av Agnetha)

”Ja, du har ett vackert språk Marie, så viktigt för att fånga intresset när man läser. Ibland vill man stanna upp och läsa om, och ändå fortsätta framåt…för man förflyttas ju till Ghana.” (skrivet av Marita)

”Har precis läst färdigt min bok ”Så nära barfota” av Marie Hedegård, en klasskamrat från skrivarlinken på Tärna folkhögskola 😊 Den är tankeställande, lättläst och underhållande ! Rekommenderar jag verkligen.” (Britt-Marie)

Det finns fler…
Jag har fått fler omdömen i kommentarer och sånt på Facebook men nu hittar jag dem inte. Om du har ett omdöme så skulle jag bli så glad om du kunde lägga det här i en kommentar.

Och så några ord från Johanna, dottern som följde med till Ghana: ”Jag och mamma besökte Ghana för fem år sedan i syfte att göra research, eftersom boken till viss del utspelar sig där. Vi gick upp mitt i natten för att ta oss till vattenhålet och bar hem hinkar med vatten på huvudet, vi dansade afrikans dans tills fötterna värkte, fick malaria, drack hembränt palmvin och vi satt på gudstjänster tills vi fick träsmak i rumpan, allt i syfte att uppleva det riktiga Afrika, den sidan turister ofta missar.”

Tack till alla.