En författares vardag – när den är som bäst

forfattareFör några timmar sedan promenerade jag utefter strandpromenaden vid havet och sen satte jag mig på ett kafé och skrev. Med havet framför mig och vågornas brus i öronen skrev jag ihärdigt i flera timmar. När jag promenerar ensam bearbetar jag och sen är det bara att sätta mig ner och skriva ner det som har fötts under promenaden. Visst låter det enkelt.

Alla skrivdagar ser inte ut så. En del dagar ältar jag fram och tillbaka. Jag tänker runt, runt och hamnar i olika återvändsgränder. Återvändsgränder är inte roliga. Det är då man tvivlar, funderar på att kasta in handduken, känner sig allmänt värdelös.

Men så får man sådana där dagar när det lossnar, när allt faller på plats. Idag kom jag vidare med min fortsättning på Så nära barfota. Jag hade suttit fast i en återvändsgränd i ganska många veckor och idag hittade jag vägen vidare. ”Till jul är den färdig”, sa jag i telefon till min man för en stund sedan. Igår sa jag att det kanske inte blir någon fortsättning.

Åkabortförattskriva-resa
Jag har rest bort för att skriva. Det har jag gjort andra gånger också men jag har aldrig varit helt ensam. Den här gången har jag fått fyra skrivdagar helt för mig själv. Det är över trettio grader varmt ute och all förflyttning kräver en stor ansträngning. Men jag promenerar på morgonen när det är svalt, sover siesta på eftermiddagen och skriver all annan tid. I natt hoppas jag på många timmar på terrassen. Nätter är magiska.

När jag är i skrivperioder märker jag hur jag öppnar sinnet. Jag tittar lite extra på den där mannen vid busshållplatsen, de där tjejerna som kommer från stranden. Och jag öppnar öronen. Vad pratar de om? Jag förstår oftast inte orden men kroppsspråk är universella. Jag märker också att jag drar mig tillbaka. Istället för att prata med folk gör jag mig osynlig. Jag blir en observatör.

Heltidsförfattande
När jag åker iväg såhär ensam kan jag gå in totalt i den här författarrollen. Hemma hoppar jag in och ur hela tiden. Två timmar framför datorn och sen någon som pratar med mig i bakgrunden. Därefter tillbaka till tangentbordet. Jag tror att jag behöver den här koncentrerade tiden ofta.

Nästa tisdag kliver jag av planet hemma i Sverige. Då ska jag gå in i rollen som deltidsförfattare, där författandet ska samsas med vardagen och det där andra jobbet. Men det ska bi spännande att se hur min text har utvecklats tills dess.

Sommarläsning

bokhögMin bokhög
Här ser du min bokhög för sommaren. Det är en salig blandning, byggd på rekommendationer och egna val. Sommaren är verkligen en tid för att läsa. Jag har ingen hängmatta men jag älskar att krypa upp i något hörn och bara bli uppslukad. Idag är en regnig dag. Egentligen älskar jag solen men sådana här regndagar är också mysiga. Då kan jag krypa upp i soffan med kaffekoppen och en bok.

En bloggare skriver om min bok idag:
”man kan nästan känna det som om att man träffar en uppriktig väninna när man läser. Man kan spegla sig i Ellen och Lanas olika sätt att leva sina liv och man kan börja fundera på hur man själv vill leva, vad man värdesätter och vad som är viktigt. Ellen visar att det inte är för sent. Aldrig för sent.”( Joanna-ochdagarnagar.blogspot.se)

Jag gillar hennes sätt att sammanfatta boken. Om du vill läsa hela inlägget kan du göra det här

Att sätta rubrik
Det är häftigt att se hur andra sammanfattar boken. Jag börjar förstå varför det inte är journalisten själv som sätter rubriken på sin egen artikel. I förra veckan bad jag en vän att sammanfatta min bok i en mening. Jag upptäckte att vi hade helt olika sammanfattningar. Och en sak till. Jag tror faktiskt att hennes var bättre.

I förra veckan gjorde jag en annan sak också. Jag läste min bok för första gången. Det är klart att jag har läst den hundra miljoner gånger vid det här laget. Men aldrig tidigare inbunden med pärmar runt om. Det är tre månader sedan den kom ut men jag behövde vänta ett tag innan jag vågade. Det var en härlig känsla att läsa och jag kunde nästan läsa den som vilken bok som helst.

Läste du slutet först? frågade min väninna.
Nej, det behövde jag inte. Jag visste ju redan hur det skulle sluta så jag kunde ägna mig åt att njuta :-). Till saken hör att jag alltid läser slutet ganska tidigt. Inte på en gång förstås. Men när jag märker att jag hastar igenom boken för att jag undrar hur det ska gå, då tar jag reda på det. Och när jag vet att huvudpersonen kommer att överleva eller att de får varandra så kan jag fortsätta att läsa i min egen takt.

Jag njöt av att läsa min bok. Visst är det konstigt att man kan njuta av att läsa en bok som man kan handlingen i utan och innan. Men det är väl som att se en film flera gånger. Man kan lugnt luta sig bakåt och bara njuta.

Roadtrip/signeringstur i Skåne

signering hamrelius
Hamrelius bokhandel i Malmö

Jag har gjort min första signeringstur. Under våren har jag haft några signeringar i min lokala bokhandel men nu skulle jag alltså prova mina vingar någonstans där ingen känner mig. Jag var inbokad hos tre bokhandlare men jag passade på att besöka några fler på vägen.

Lotten föll på Skåne. Jag vet inte varför det blev just Skåne men det kanske var jag som längtade dit. För många år sedan var jag där en hel del men det är länge sen nu.

Vädret var sådär. På första stället regnade det. Men det blev en ganska trevlig stämning av regnet som vräkte ner därutanför. Det var inte strandväder och det var nog positivt för mig. Vem vill gå på stan när det är sommarhetta? Inte jag i alla fall.

Varför ska man signera böcker?
Jag tror att det är bra att vara ute och visa sig. För det första finns inte min bok hos alla bokhandlare. Av dessa tre var det bara en av dem som hade boken innan de fick kontakt med mig. Nu känner de i alla fall till min bok och kanske blir de nyfikna och vill läsa den.

För det andra får man prata med läsarna. Jag mötte flera och när man släpper säljsnacket kan spännande möten uppstå. En man i Båstad lovade att ringa mig om han gillade boken. Två dagar senare ringde han och bad mig skriva en till bok. Han hade sträckläst den. Gissa om jag blev glad.

För det tredje kan man få några böcker sålda. Men jag tror inte att man ska tänka att det är huvudsyftet. Min bok har fått fina recensioner och omdömen men den syns inte. Om du går till bokhandeln så ligger den inte där på bokbordet bland de andra nyutkomna. I alla fall inte hos alla bokhandlare. Men genom att vara ute och visa mig kan läsarna få syn på min bok ändå.

Riktiga pärlor bland bokhandlare
Det finns säkert många mysiga bokhandlare runt vårt vackra land och jag har verkligen fått upp ögonen för dem efter den här turen.

En bokhandel vi besökte var Eksjö bokhandel. Den blev utvald till Årets butik 2016. Det sväller i hjärtat när jag hör solskenshistorien om hur de vände hela bokhandeln från nedläggningshot. Och när jag kliver in genom dörren blir jag helt betagen. Ni kan inte ana känslan när jag började berätta om min bok och expediten sa att de redan hade den. Den låg på bordet bland nya romaner. Expediten hette Nina. Hon sa att det äger att jobba på bokhandel. Då säger jag att det äger att finnas på deras bord.

Sen har jag såklart besökt massor av andra mysiga bokhandlare. Vill ni veta vilka?

Jag signerade böcker i Bokhandeln i Ystad, Hamrelius bokhandel i Malmö och Bjäre bokhandel i Båstad. Sen besökte jag även bokhandeln i Mariestad, Eksjö, Vimmerby, Laholm, Ängelholm, Halmstad och Akademibokhandeln i Halmstad. Alla hade en sak gemensamt: De sålde många olika böcker. Alltså inte bara de där böckerna som syns överallt. Och de var verkligen en riktig oas att komma in i för en boktörstande resenär.

Stockholm och Mälardalen
Nu väntar hemtrakterna, Stockholmsområdet. Jag har inte varit runt så mycket här men nu är det dags. Häromdagen besökte jag Söderbokhandeln. Gissa om boken låg där på deras stora bord. JA.

 

Mitt första författarbesök

Jag var inbjuden till en bokcirkel igår och om jag ska vara ärlig så var jag lite nervös. Hur många skulle komma? Hur många hade läst boken innan? Skulle de gilla boken? Skulle jag kunna tillföra något? Skulle vi få en trevlig eftermiddag?

vaxthuset
foto: Marés Lendway

Svaret på frågorna känns som ett stort JA. Det var JÄTTEROLIGT. Många hade läst, alla verkade gilla boken och det kändes som att vi alla fick ett givande samtal om skrivande.

Vi har elva bok-och skrivintresserade kvinnor i varierande åldrar som träffades där i växthuset i Elgesta. Min trogna vän och läsare, Marés Lendway, hade tagit initiativet till att bjuda in mig till deras bokträff. Dessutom passade hon på att bjuda in några fler.

Jag hade förberett något slags framförande men jag behövde inte ens plocka fram min fusklapp. Samtalet flöt på och vi pratade om allt möjligt runt skrivande. Några av kvinnorna hade en egen skrivdröm och en av kvinnorna var faktiskt författare på riktigt. Katarina Torfason har gett ut flera böcker och är även med i Författarförbundet. Hon läste högt ur en novell hon skrivit och där har jag lite att lära mig om högläsning.

Sa jag något klokt då?
Hoppas det. Men en viktig sak jag försökte trycka på var hur viktigt det är att ta ansvar för sitt skrivande. Det är mycket jobb med att skriva en bok. Många timmars arbete. Och det finns inget annat sätt än att sätta sig ner och skriva. Åk till ett fik eller ett bibliotek en timme eller två om det finns folk där hemma. Det viktigaste är nog att se skrivandet som ett viktigt arbete, inte som ett fritidsintresse.

Nya författarbesök
Om två veckor ska jag på mitt andra författarbesök. Det ska bli så roligt.

Då är det på Lilla Åstugan utanför Nyköping. Det blir inte ett sällskap som den här gången utan en öppen inbjudan.

Om ni är en bok-eller skrivintresserad grupp så är ni välkomna att kontakta mig. Jag kommer gärna ut på fler författarbesök.

Tack för alla fina ord om min bok

FullSizeRender
Den här buketten fick jag igår på min födelsedag. Nu vill jag dela den med er.

Jag blir bortskämd med fina omdömen
Igår till frukost läste jag ett omdöme på Bokus.com av Anna Helén Nykvist.

Några timmar senare läste jag en recension på Västmanländskans bokblogg.

Ännu lite senare fick jag ett telefonsamtal där en kompis kompis hade lovordat boken ungefär så här: ”Den är verkligen bra. Jag trodde inte det. Men den är ju bra. På riktigt. Alltså riktigt bra.”

Ni kan inte ana vad glad jag blir över alla fina ord. Och ni kan inte ana vad det betyder för min bok. Varje gång har jag blivit lika glad. Ni är verkligen mina ambassadörer.

Sagt om Så nära barfota

Här har jag sammanställt lite av vad som har blivit sagt om min bok. Jag har klippt in essensen i omdömena (som jag ser det):

Bloggare:
”Det är en bok om en medelålders kvinna som måste åka långt hemifrån för att göra upp med sina rädslor och för att återta sig själv. Det är också en bok om vänskap och om att våga vara ärlig inför andra, men också inför sig själv.” (vastmanbok.blogspot.se)

”Bra beskrivning av en motsägelsefull och lite rädd medelålders kvinna som blommar ut, utan att gå till några överdrifter. Trovärdigt.” (Boktjuven.com)

”En av de saker som fascinerade mig ända från början var att den här boken handlade om en medelålders kvinna och det är inte ofta som medelålders kvinnor får vara huvudpersonen i en roman. Jag tycker väldigt mycket om Ellen och känner på ett sätt igen hennes känslor.” (Boklysten.blogspot.se)

”Underbart gripande, strålande vacker & fantastiskt stark!!!” (Jenniesboklista.com)

Tidningsrecensioner:
”Närmare Carin Mannheimer än Kerstin Thorvall skriver Hedegård en realistisk och robust, gedigen och psykologiskt trovärdig prosa. Ett uns kolonialblick och någon exotiserande kliché om afrikanska män förekommer, men stör knappast den lugna och överlag sakliga framställningen. Det har blivit en respektingivande och stilistiskt oklanderlig roman om en medelålders kvinna som alltför länge tänkt på familjens bästa och glömt bort sig själv.” (Jan Karlsson (Borås Tidning)

Bokus.se:
”Jättebra! Lättläst och fängslande, man kan känna igen sig i mycket och även få sig en tankeställare! Läser gärna en fortsättning eller nya böcker av Marie Hedegård!” (Anna Helén Nyqvist)

”Boken är välskriven, verklighetstrogen och fängslande, hade svårt att släppa den.” (Elisabet Wiechel)

”Med avstamp i radhusområdet och vardagslunken tar berättelsen oväntade vändningar och visar hur ett nytt perspektiv på tillvaron, nya bekantskaper och nya omgivningar kan hjälpa en att se sig själv i ett annat ljus. Hög igenkänningsfaktor! En berättelse som stannar kvar.” (Sandra Andersson)

”Den här boken är skickligt skriven man blir snabbt fängslad och vill inte sluta att läsa. Jag är imponerad över hennes sätt att illustrera intima känslor och karaktärer.” (Margaretha H)

”Man har ju läst ett antal böcker av den här genre.. Men den här boken var något annat.. Djupet var ett annat, inte så schablonmässigt. Huvudpersonens längtan efter en förändring men samtidigt i början helt handlingsförlamad.. Man lever bara en gång.. Man ska aldrig bli tagen för given.” (Tomolof)

”Skönt att kasta av sig kängorna och känna sanden mellan tårna. Att sakta men säkert hitta kompassen i livet. Gillar att läsa om kontrasterna mellan Sverige och Gahna och om visdomar och insikter.” (Marés Lendway)

Boktipset.se:
”Språket är lättläst och flytande. Författarinnan tar upp frågor som många förr eller senare i livet ställer sig. Är det så mitt resten av mitt liv kommer att se ut, vart tog passionen vägen, att våga bryta upp och inte stanna i slentrian.” (Maud Linder)

Personliga hälsningar:
”Handlingen grep mej på en gång och den är mycket lättläst. Du gör fina beskrivningar så man nästan ser miljöer och människor framför sej!” (skrivet av Gun)

”Här kommer en recension från en vanlig läsare. Med ett lättillgängligt språk beskrivs typiska känslorför 50+ are ändå lyckas du göra det intressant o jag sträckläste boken. Resan till Afrika var riktigt bra förvaltad. Andra hade lagt in en sexupplevelse där men den fick hon ju på oväntat håll. Personporträtten var träffsäkra o lagom detaljerade.” (skrivet av Paula)

”sträckläst din bok med mycket stor behållning. Mina Ulf Lundell-böcker brukar ligga ett halvår drygt på sängbordet innan de åker in i bokhyllan, men här kunde jag bara inte sluta läsa. Rekommenderar boken till alla, inte minst till män i min ålder.” (skrivet av Per)

”hade svårt att lägga ifrån mig boken speciellt efter att hon kommit till Ghana . Hennes reflektion över sitt liv slutar med att hon gör ett fantastiskt medvetet val.”(Skrivet av Agnetha)

”Ja, du har ett vackert språk Marie, så viktigt för att fånga intresset när man läser. Ibland vill man stanna upp och läsa om, och ändå fortsätta framåt…för man förflyttas ju till Ghana.” (skrivet av Marita)

”Har precis läst färdigt min bok ”Så nära barfota” av Marie Hedegård, en klasskamrat från skrivarlinken på Tärna folkhögskola 😊 Den är tankeställande, lättläst och underhållande ! Rekommenderar jag verkligen.” (Britt-Marie)

Det finns fler…
Jag har fått fler omdömen i kommentarer och sånt på Facebook men nu hittar jag dem inte. Om du har ett omdöme så skulle jag bli så glad om du kunde lägga det här i en kommentar.

Och så några ord från Johanna, dottern som följde med till Ghana: ”Jag och mamma besökte Ghana för fem år sedan i syfte att göra research, eftersom boken till viss del utspelar sig där. Vi gick upp mitt i natten för att ta oss till vattenhålet och bar hem hinkar med vatten på huvudet, vi dansade afrikans dans tills fötterna värkte, fick malaria, drack hembränt palmvin och vi satt på gudstjänster tills vi fick träsmak i rumpan, allt i syfte att uppleva det riktiga Afrika, den sidan turister ofta missar.”

Tack till alla.

När barnen flyttar hemifrån

FullSizeRender (8)Idag pratade jag med en ung kvinna med tre barn, varav den äldste var tio år.

Hur ser mitt liv ut om tio år? frågade hon sig. ”Var bor du då?, frågade hon sin äldste son.
Småbarnsåren är så intensiva. Hela livet kretsar runt barnen.

Spädbarnstiden är helt underbar. Du kommer hem med din lilla guldklimp och de enda molnen på himlen handlar om när bebisen ska äta eller sova. Den tiden går ganska fort förbi men nästa period är längre. Våra barn är barn väldigt länge. Man ska lämna och hämta på dagis och sen på fritids. Man ska handla mat, laga mat, tvätta, städa, förhöra läxor, skjutsa på aktiviteter, hålla kalas, åka på barnanpassade semesterresor, stå och vänta vid lekparker, äta på Mac Donalds osv.

Sen kommer tonårstiden, som ibland blir ännu mer intensiv, med fritidsgård i vardagsrummet och vakande nätter.

Men barnaåren har ett gemensamt: Det är liv i huset.

Sen kommer den stora tomheten.
Den dagen barnen flyttar hemifrån inträder en ny period i ditt liv. Det är då du ska göra allt det där som du har drömt om.

Det är klart att det är skönt. Det är helt fantastiskt skönt att slippa allt det där tjatet, all den där tvätten, all den där mjölken man skulle släpa hem.

Men… Det finns en sorg också. För det blir verkligen tomt där hemma.

Vem är han, mannen där mittemot vid matbordet. Känner jag honom? Vad har vi gemensamt egentligen?

Och barnen. Behöver de mig inte längre? Varför ringer de inte?

Hur förbereder du dig för den där stora tomheten?
Jag förberedde mig inte. Men den där kvinnan jag mötte idag hade redan börjat förbereda sig.

Vi har dem bara till låns, säger vi hurtigt.
Det sa jag också. Men det är en sak vad vi säger, en annan vad vi gör. Jag band mina barn till mig hårt. Och det är smärtsamt att lossa på banden. Nu förstår jag hur min mamma kände, och kanske fortfarande känner.

Det finns inga facit, inga handböcker. Men det finns livsvisdom. Jag ska ge mig ut på jakt efter visdom.

Dela gärna med dig? Vad har du för erfarenheter? Hur ska man klara av den där stora tomheten?

Vilka underbara vänner jag har

körsbärsträdAlla mina vänner är så engagerade i min bok och i mitt författarskap. Många av er har köpt boken. Många har läst den. Och jag har fått så mycket stärkande och peppande kommentarer. Det gör att jag lättar lite från marken ibland. Så om ni någon gång tycker att jag är lite för självgod eller egocentrerad, tag tag i mig så jag inte flyger bort.

Och om jag har glömt att säga det så säger jag det här:
Tack för att jag har er.

Min debutbok har funnits ute på marknaden i en månad. Den månaden har bestått av en berg-och dalbana. Först var det ett enda stort lyckorus. Sen var det en oändligt lång väntan på recensioner och/eller försäljningsrekord. När inget av detta inträffade infall sig depperioden med stort D. Jag väntade och väntade och väntade. Jag måste erkänna att den där jag-ger-upp-känslan infall sig, och den där vem-tror-du-att-du-är-känslan höll på att äta upp mig.

Sju dagars väntan
Så här i efterhand var det bara en väntan på exakt sju dagar på den där första recensionen. Så här i efterhand kan man ju skratta åt det. ”Men lilla gumman, vad hade du förväntat dig?”

Ska jag vara ärlig? Helt ärlig? Mitt svar är: Försäljningsrekord. Upplagan som tar slut på en gång och tidningar fulla med recensioner. Samtidigt vet jag ju att det bara är i sagor det är så.

Sen kom då den där första recensionen. Den där recensionen som förändrade allt. När jag hade läst den flög jag på moln. Ingen kunde få ner mig på jorden på flera dagar. Dessutom upptäckte jag att den fanns i flera tidningar. Lyckan var total.

Men varför köpte inte folk denna underbara bok? Trots strålande recensioner rusade inte försäljningsstatistiken i taket. Jag våndades. Och väntade på fler recensioner.

Nu har det gått en månad och jag har landat med båda fötterna på jorden igen. Det är fakiskt riktigt skönt.

Ett speciellt tack

Jag har fått flera fina recensioner av bloggare och många fina omdömen av läsare. Någon av dem är kanske just du som läser det här. Till dig vill jag rikta ett speciellt tack. I den djungel av nya böcker som finns på marknaden idag finns det risk att man drunknar. Risken är stor att man inte ens hamnar på bokbordet i bokhandeln.

Så jag vill bara säga att alla era fina ord är värda så mycket, inte bara för mig personligen utan också för min bok.

Här får du njuta av körsbärsträden i Kungsträdgården för en vecka sedan. De var fantastiska.

På besök i Astrid Lindgrens Nangijala

FullSizeRender (6)

Jag var på träff i Astrid Lindgrens Näs i helgen. Vädret kunde ha varit betydligt bättre men ändå hann jag uppleva magisk natur.

Om du lämnar Näs och korsar Prästgårdsgatan kommer du till en liten park. Just den här helgen blommade vitsipporna. Hela marken var täckt av en matta av vitsippor. Och spritt bland vitsipporna stod ståtliga björkar med vita stammar och ännu kala grenar.

 

Besök i Nangijala
Jag visste med ens att jag hade kommit till Nangijala. Här måste Astrid ha plockat vitsippor många gånger. Och det som är så magiskt med sådana platser är att du börjar prata med främlingar. Jag satte mig på en bänk när en ensam man kom förbi. Jag kan inte förklara vad det var som hände men det gick ju bara inte att låta bli att prata med varandra. Han kände också att han hamnat i Nangijala.

När jag var i Blue Mountains i Australien för två månader sedan hände samma sak. Naturen var så storslagen att jag var tvungen att dela det med någon. Då pratade jag också med främlingar.

Skrivträff = möten
På skrivträffen mötte jag gamla skrivarvänner, nya skrivarvänner, författare och förläggare. Det var magi det också. Det är alltid magi att träffa människor som delar ens intresse. Vi pratade om varandras texter. Vi lyssnade på Johanna Thydell. Och på lördagskvällen var det öppen scen och jag läste ur min kommande bok. Jag blev sjukt imponerad av alla som vågade inta scenen. Alla var författare.

Hitta kreativiteten?
Att befinna mig i skrivande miljöer och bland skrivande människor ger mig kreativitet och inspiration. Det är roligt att höra om alla som lyckas förverkliga sina skrivardrömmar.

Sen hittar jag kreativiteten i naturen också. När jag bygger historier promenerar jag gärna i flera timmar. Jag, solen, vinden, träden och gärna havet befruktar varandra. Och så föds berättelserna.

Så jag hade nog kunnat sitta där på bänken i vitsippsskogen i all oändlighet. Om det inte vore för vädret. Sverige och april betyder inte alltid sol och värme. Just den här helgen betydde det kyla med inslag av snö.

Men det kommer en vår. Snart. Och solen har inte bara en läkande effekt på mig. Den kommer med stora lass inspiration.

”The recension”

Uppvaktad med blommor
Uppvaktad med blommor

Efter nästan tre veckors väntan har den då kommit, den där efterlängtade bekräftelsen, den där allra första recensionen. Jag ska kopiera den och rama in den. Och sen ska jag läsa den varje gång jag råkar läsa någon annan slags recension.

En ”realistisk och robust, gedigen och psykologiskt trovärdig prosa” och ”en respektingivande och stilistiskt oklanderlig roman”. Jag snubblar på orden, fattar inte riktigt att det är min roman han beskriver, känner bubblet i halsen, jublet som vill ut.

Min kompis ringde idag och frågade om jag kände honom, den där Jan Karlsson i Blekinge. Det gör jag inte, men jag skulle vilja slänga mig om halsen på honom. Han har gett mig en gåva. Nu är jag inte längre orolig för recensenterna. Jag har fått den bekräftelse jag suktat efter.

Hur viktig är bekräftelse?
Det är en viktig fråga, speciellt i skolans värld. Måste jag ha bekräftelse för att fortsätta att skriva? Mitt svar är nej. Jag kommer alltid att skriva. Men jag tror att alla behöver bli sedda. Och att få bekräftelse är ett sätt att bli sedd.

Lärare är duktiga på att bekräfta. Bra. Jättebra. Fortsätt så. Men vad betyder de orden egentligen? Och hur hjälper det eleverna vidare?

Bedömning
Det finns ett fint ord: formativ bedömning. Det är det lärarna ska ägna sig åt. När jag läser min fina recension ser jag att det är det Jan Karlsson har gjort. Han har beskrivit vad han gillar med boken. Men han har också beskrivit vad som är mindre bra. Det är inte så mycket han har att klaga på och det är lätt att missa det. I alla fall om man har ett filter framför ögonen, som jag har just nu. Men det finns där i alla fall och det är jag faktiskt också tacksam för. Bedömning hjälper mig att utvecklas vidare.

Barnen som hela tiden får höra ”jättebra, fortsätt så”, vet inte hur de ska göra för att utvecklas vidare. Mina lärare bekräftade mig men de kunde inte sätta fingret på vad jag skulle göra för att fortsätta att utvecklas.

Back to work
Idag har jag tagit fram manuset på min nästa bok. Idag har jag bestämt att det är dags att gå vidare. Jag måste tillåta mig att stanna upp och njuta av bekräftelsen och lukta på blommorna. Men jag måste också fortsätta framåt. Nästa bok blir en barnbok och den är nästan färdig.

Om du vill läsa hela recensionen finns den här:
http://www.blt.se/kultur-noje/marie-hedegard-sa-nara-barfota/

Ännu ovetande

vår i stockholm
Vår + förälskelse = sant

Har du varit kär någon gång? Det tillstånd jag befinner mig i nu har stora likheter med förälskelse. Nervöst. Pirrigt. Underbart. Och samtidigt outhärdligt.

Intresse har uppstått
Än så länge har vi bara pratat lite grann. Hon har uttryckt sitt gillande, men bara som hastigast. Hon har låtit mig ana att intresse har uppstått. Men jag är inte helt säker. Hon har inte ställt sig upp och visat världen sin kärlek.

Det är min bok jag pratar om, min debut. Boken har funnit på marknaden i snart sex dagar. Vad kan man egentligen förvänta sig? Jag vet inte. Det är första gången jag är med om det här tillståndet. Hon, min läsare, har ännu inte gett mig bekräftelsen jag törstar efter.

Törstar efter bekräftelse
Idag träffade jag på en före detta elev som berättade att ”mamma tycker att din bok är jättebra”. En vän sa att hon inte kunde sluta läsa. Och en annan sa att hennes man hade lagt beslag på boken. Jag blir överlycklig över sådana ord. Men jag väntar på den där objektiva domen, den där recensenten som inte har en aning om vem jag är, hon som antingen ska höja mig eller såga benen av mig.

Hur viktigt är det med recensioner? Räcker det inte med att ryktet sprider sig från mun till mun? Men jag inbillar mig att det behövs många munnar för att sprida ryktet om en bra bok.

I helgen gjorde jag mina första boksigneringar i bokhandeln. Det var roligt att prata med så många människor. Jag upptäckte en sak som jag inte varit medveten om tidigare. Expediterna ägnade mycket tid åt att rekommendera böcker till kunderna.

Och gissa vad! Jag rekommenderade andra författares böcker till kunder. Det är väl något som händer med oss när vi befinner oss bland människor som delar vårt intresse. Så jag kanske ska släppa den där kärlekskranka längtan efter det där telefonsamtalet (eller recensionen) och ägna mig mer åt att prata böcker.