Att gå skrivarkurs

För sex år sedan gick jag skrivkurs på Tärna folkhögskola. Det var där idén till min vuxenroman föddes. Och det var där jag träffade mina skrivarvänner. Jag minns våndan när de två åren var till enda. För mig gav skrivkursen framför allt en gemenskap, att få skriva i ett sammanhang. Vi lärde känna varandra, våra texter, vårt språk. Min kurs var på distans, men vi hade fysiska träffar, som var helt ovärderliga. Det var där vi knöt de där banden som jag hoppas kommer att vara livet ut.

Lyckan över att tillhöra en skrivargrupp

Efter kursen bildade några av oss en egen skrivgrupp och sedan dess har vi följts åt. Vi har fortsatt med samma upplägg som på skrivkursen; ett forum på nätet, fysiska träffar, inlämning av text och respons. Och jag måste uppriktigt fråga mig själv om det hade blivit någon bok över huvudtaget utan det stödet som min skrivgrupp har gett mig.

Även om skrivandet i sig är ett ensamt hantverk så är det en stor tillgång om man har skrivande vänner runt sig.  Mina skrivkompisar har påpekat tankevurpor, saker som inte fungerar, saker som inte är trovärdiga, bleka karaktärer, konstiga dialoger, upprepningar etc. Naturligtvis har de även uppmuntrat mig, talat om vad som är bra, sett min utveckling, hejat på. Deras ögon har fått mig att se min text utifrån. Ibland har jag fått kämpa och argumentera för min text men oftast har jag kommit tillbaka med en ny variant två månader senare. Jag har haft deadlines att förhålla mig till. Och jag har åkt hem från skrivarträffar fylld av inspiration och skrivlust efter att ha diskuterat texter under en hel helg. Jag har även fått vara en del i mina vänners skrivprojekt och det har gett mig minst lika mycket, om inte mer. En annans text kan jag förhålla mig till på ett annat sätt. Det är nog utifrånperspektivet som gör det. För min egen text är ju och kommer alltid att vara min bebis.

Imorgon lördag kommer jag att skriva om hur jag arbetar och hur jag får inspiration.