Monica och jag träffades på Sigtuna Litteraturfestival för flera år sedan. Jag har följt henne genom åren och nu sitter jag över en kaffe och lyssnar när hon berättar om sina drömmar.

                      ”Jag är uppväxt i en arbetarfamilj och där fanns ingen plats för drömmar”, säger hon.

                      Hon drömde om att bli kläddesigner men var tvungen att skaffa ett jobb så hon släppte drömmarna, gick ekonomisk linje på gymnasiet och fick jobb på kontor. Det var inte vad hon drömde om men hon har faktiskt haft nytta av det i livet.

Efter några år på kontor ville hon vidare. Hon lockades av IT och storstan. Det är i Stockholm det händer och där kan jag nog tjäna pengar också, tänkte hon och lämnade föräldrahemmet på Gotland för att gå en adb-utbildning i Stockholm.

                      Där, i storstan, föddes drömmen om att se världen. Monica och en väninna planerade att resa jorden runt efter utbildningen men så blev väninnan sjuk.

                      ”Då bestämde jag att jag åker själv”, säger Monica. ”Så lite modig är jag nog.”

Hon minns när hon livrädd satt där på Arlanda och tre killar dök upp som skulle med samma flyg som hon. Tillsammans med dem upplevde hon Thailand innan hon vinkade av dem och fortsatte vidare.

                      ”Det var så himla lärorikt att se andra kulturer och även att se att jag klarade sig själv”, säger hon.

                      Hon glad att hon inte släppte sin dröm utan åkte trots att väninnan blev sjuk.

Drömmen om teatern och skrivandet

”När jag var liten var jag ganska blyg”, berättar hon. ”Men när jag spelade teater kunde jag vara någon annan än mig själv. Då vågade jag göra det jag egentligen inte vågade.”

Monica älskade att spela teater och den bidrog nog till att hon alltid har vågat gå sin egen väg. Hon drömde om att stå på scen eller att bli journalist. Eftersom hon var intresserad av samhällsfrågor och orättvisor ville hon skriva krönikor om orättvisor. Men när det viktigaste är att skaffa ett jobb skjuter man lätt undan drömmarna. Och så rullar åren på.

                      Efter jordenruntresan började hon jobba och snart hade hon man och barn. Några år senare kom skilsmässan och hon stod ensam med två små barn. Då började hon använda skrivandet som en väg till bearbetning. Hon satt uppe på nätterna och skrev och en dag tog hon kontakt med en bröllopstidning och började skriva artiklar åt dem. Nyss frånskild skrev hon om kärlekens konst och om att bevara kärleken i ett förhållande. Då började hon drömma om att skriva mer men livet var fullt med jobb, barn och vardag så det blev inget av med det.

Något som sätter fart på drömmarna

Monica berättar att hennes dotter blev mobbad i skolan och det satte igång något i henne. Hon kunde inte bara stå bredvid och titta på så hon började läsa böcker om självkänsla och hur kan man stärka sig själv och sina barn. Det satte igång tankar på hur man skulle kunna hjälpa fler barn som har det jobbigt.

”Jag vill göra världen lite bättre eller hjälpa till om jag kan”, säger hon.

Monica funderade på hur hon skulle kunna göra det och en natt vaknade hon av en dröm. I drömmen skrev hon en bok. Hon kunde inte somna om utan klev upp och satte sig och skrev. Klockan var tre eller fyra på natten och det blev början på hennes första bok, en ungdomsbok om mobbing. Efteråt sansade hon sig, hon visste ju ingenting om hur man skriver en bok. Hon behövde gå en skrivkurs. Först gick hon på vuxenskolan och sedan en distanskurs. En dag hittade hon en annons om skrivarkurs i Las Palmas med Ann Ljungberg. Där skrev hon klart boken hon började på den där natten. Den fick titeln Andas och räkna till tre och handlar om mobbing och självkänsla.

Monica fick blodad tand och fortsatte att åka på skrivarkurser. På det sättet blåste hon även liv i sin gamla dröm om att resa. Alla pengar hon kunde spara la hon på skrivarkurser och genom åren har hon fått många skrivarvänner som hon har hållit kontakten med.

Drömmen om att göra avtryck

Monica skickade runt sitt manus till förlag och blev refuserad så hon bestämde sig snabbt för att ge ut boken på ett hybridförlag istället. De första veckorna såldes trehundra böcker och Monica var både glad och förvånad. Det verkade finnas ett sug efter sådan litteratur. När den blev nominerad till Selmapriset 2015 fick den en riktig skjuts. Skolorna som köpte i den tyckte om den och det blev som ett kvitto på att hon hade nått fram och kunnat hjälpa något barn.

Nu har Monica även skrivit en fortsättning, Blunda och kyss mig, som handlar om psykisk ohälsa. Den kom ut några år försent på grund av att livet kom emellan, men den behövde tid att mogna fram. Under tiden skrev hon en barnbok för yngre barn, Sami räddar glädjen. Den har skolor använt i sitt arbete runt likabehandlingsplanen och det blir återigen ett kvitto för Monica. En skola har till och med gjort en musikal av den.

”Det känns bra i kroppen när man kan göra skillnad”, säger hon.

Nu skriver hon på sin första bok som riktar sig mot vuxna, en feelgoodroman om en kvinna som har tappat lite av sina drömmar och inte längre vet vem hon är. Hon blir av med jobbet och då måste hon hitta egna vägar och nya drömmar. Monica anser att drömmar är mycket viktigt att ha.

Det är inte författare Monica drömmer om att bli. Hon drömmer om att göra avtryck och  hoppas att någon som läser hennes böcker kan känna igen sig och finna stöd.

Nya drömmar

Monica vet inte var drömmarna kommer ifrån. Nu har hon gått en kurs i Vedic Art, en intuitiv konstform där man målar utifrån sitt inre, helt utan prestation. En väninna har lockat henne att gå kursen och efter den har hon börjat måla mycket. I skolan gillade hon att måla och rita men eftersom hennes syster var mycket bättre så släppte hon det.

”När jag gick den här kursen kom den där känslan tillbaka, att fly bort i färg och form och bara vara i nuet. Sen vad det blir på tavlan det spelar ingen roll”, säger Monica.

Hon har målat många kvinnoporträtt. Det är starka kvinnor som känner att de kan vara sig själva. Hon har också målat mycket hav och får. Det var hennes längtan till Gotland som fick henne att måla fåren. Det blev tavlor som hon även har ställt ut på Gotland.

”Det är kul om någon gillar det jag gör”, säger hon. ”Det handlar om att förmedla en känsla.”

Hon har jag en liten entreprenör i sig som tycker om att se reaktioner hos människor. På ett instagramkonto lägger hon ut sin konst och när vi ses planerar hon sin femte utställning, den här gången i gamla stan. Nu har hon en ny utställning, återigen på Gotland.

Drömmen om Gotland

När jag och Monica träffas har hon en dröm om att flytta hem till Gotland. Hon målar sin dröm med motiv av hav och gotländska får samtidigt som hon skriver om en kvinna som åker på semester till Gotland.

”Min dröm nu är att få flytta hem till Gotland och genom min kreativitet förverkligar jag mina drömmar”, förklarar hon för mig.

När hon manifesterar sin dröm genom konsten och det skrivna ordet kommer det närmare. Lite lättsamt säger hon att hon kanske kommer att flytta till Gotland en dag men att hon inte har bråttom. Men jag hinner inte ens publicera min intervju med henne innan jag upptäcker på instagram att hon redan har köpt sitt hus på Gotland.

Drömmen om Spanien

För några år sedan köpte hon ett hus i Spanien. Hon trodde att det var hennes dröm men upptäckte efter ett tag att det inte var det.

Man får inte vara rädd för att ändra sina drömmar, säger hon. Hon är inte rädd för att misslyckas utan ser det bara som ett steg på vägen. Ibland måste man byta riktning. När man inte riktigt vet så måste man ju prova sig fram.

”Vågar man inte kommer man ju aldrig att få veta”, säger hon så klokt.

När hon köpte i Spanien trodde hon att det var det hon ville men så hände saker. Hon fick fler barnbarn och blev även långtidssjuk. Nu vill hon finnas närmare familjen.

Monica har en stark förebild, mormors syster Astrid, som var missionär i Bolivia på trettiotalet. Hon cyklade bland annat genom djungeln och hjälpte indianerna. Monica har drömt om att följa i sin Astrids fotspår men nu har hon släppt det. Nu är hennes dröm istället att samla sina barn och barnbarn på Gotland. Hon vill vara nära naturen och ge sina barn och barnbarn det hon själv fick som barn.

Hon drömmer om att ha en lada där hon kan ha skrivarkurser och målarkurser och dela med sig av sitt Gotland.

Hinder:

”Visst tappar man tron på sig själv ibland”, säger Monica.

Det är lätt att ge upp när man får refuseringar men eftersom hon ville att boken skulle komma ut så bestämde hon sig för att ge ut den själv. Det kostade pengar men eftersom hon är entreprenör så hittade hon sätt att tjäna ihop de pengarna. Hon har till exempel stått på loppis och sålt mycket av sina gamla kläder.

Tiden är en bristvara. Det är svårt att hitta tiden men hon har aldrig känt att barnen har varit ett hinder. Barnen har istället varit hennes trygghet och styrka.

Monicas råd för att nå sina mål?

• Gör det inte för stort från början. Ha inte för höga krav utan var nöjd med små babysteps. Det gör ingenting om det tar tid.
• En del drömmar kan få vara just drömmar.
• Manifestera din dröm genom att göra saker som leder dit, träffa människor som gör samma saker eller läs om dem. Dröm och fantisera om hur det blir och skapa bilder. Fundera över hur du ska nå dit.

När vi träffades letade Monica hus på Gotland men upptäckte att priserna hade gått upp mycket. Då tänkte hon att det kommer att ta längre tid än hon hade trott. Det kanske tar tre år men det gör ingenting, sa hon. Nu vet vi att det inte tog tre år. Det tog inte ens tre månader. Men då visste vi ingenting om huset som skulle dyka upp och bli hennes.

Själv har jag inte samma tillit. Monica kände sig helt trygg med att det löser sig till slut medan jag är full av farhågor; tänk om man inte får lån, tänk om priserna har gått upp ännu mer, tänk om … Men Monica berättar att hon försöker vända det negativa till något positivt.

”Om det tar tre år att hitta ett hus så hinner jag ju spara lite till innan dess”, säger hon och ler.

Jag försöker trycka mig lite närmare och hoppas att åtminstone lite av hennes optimism kan fröa av sig på mig.

Ångrar du något?

”Nej. Jag är glad att jag åkte på jordenruntresan. När jag kom hem ville jag förändra världen. Alla var så inskränkta, de gick till sina kontor och visste ingenting om hur världen såg ut.

Jag ångrar inte att jag köpte huset i Spanien heller. Jag förlorade en hel del pengar på det men det var min dröm och jag mådde jättebra när jag var där.”

Har drömmarna haft ett pris?

”Många män är rädd för mig. Jag är för självständig och för stark och det gör att det är svårt att ta in en annan människa i mitt liv. Jag behöver inte en man för jag får så mycket kärlek från barn och barnbarn.”

Men Monica tänker att sedan, när hon går i pension, kanske det dyker upp en man. En gotlänning kanske.

Ska man förverkliga alla sina drömmar?

Nej det behöver man inte. Man måste alltid ha en dröm annars lever man inte.

Den dan man inte har några drömmar är det kört. Då han man stängt av och tappat fantasin. Det är drömmarna som är drivkraften och som ger energi.

Du skulle ju bli kläddesigner. Vart har den drömmen tagit vägen?

”Jag har köpt en symaskin så jag kanske ska börja med ull, gotlandsull. Man vet aldrig. Det dyker kanske upp något.”

Faktaruta:

Namn: Monica Österdahl

Ålder: På väg mot pension

Familj: två barn och barnbarn

Meritlista: Ungdomsböckerna Andas och räkna till tre, Blunda och kyss mig

Barnboken Sami räddar glädjen

Konstverk www.konst.se/monicaosterdahl

Aktuell med trädgårdsvernissage i Slite 26 augusti.