Punkt och slut. Spara. Skicka.

Skulle jag ha jobbat mer med texten?  Skulle jag ha gett det ytterligare några dagar? Mitt huvud dunkar men nu är det försent.

Deadline
Som tur är hade jag ett datum att förhålla mig till. Datumet har jag lyckats få uppskjutet tre gånger men någon gång måste man våga släppa också.

Så nu är manuset redan framme hos min lektör. Bara genom en knapptryckning. Hon ska läsa det och även några av mina vänner. Sedan blir det mer jobb. Jag vet det. När förlaget sedan får det blir det ännu mer jobb. Men just nu kan jag inte göra något mer än att njuta. Som när man har sprungit ett lopp.

På bordet bredvid mitt vinglas ligger fortsättningen på romanen Så nära barfota. Den består just nu av 108.463 ord fördelade på tvåhundrasjuttiotvå A4-sidor. Det är en magisk känsla. Euforisk. Men vad gör man nu då? Klockan är inte ens sex.

Min tid har varit begränsad under många månader. Allt jag har gjort har påverkat mitt datum. När vänner har frågat vad jag ska göra i helgen har mitt svar alltid varit detsamma: ”Skriva förstås.”

Helt plötsligt har jag hur mycket tid som helst. En hel kväll breder ut sig framför mig. Hur ska jag få den att gå? Helt ensam hemma. Inte ens någon att skåla med. Så jag skålar med er som läser det här. Jag hällde upp ett glas vin, gjorde iordning en mumsig tallrik med avokado och räkor och grönsaker. Men nu då? Maten är slut och vinet också snart.

Titel
Och så var det frågan om titel. Jag var så nöjd med min titel. Ända tills för en timme sedan. Då upptäckte jag en helt ny bok med en liknande titel. Vad gör man då? Just nu orkar jag bara utmattat tänka att det får lösa sig.

Till alla er som väntar på fortsättning på Ellens resa vill jag bara säga: ”Ha tålamod.” Den är på väg. Men som det är i den här branschen så tar det tid.