”I framtiden vill jag bo i en pittoresk by vid Medelhavet”, har Yvonne Bergh sagt i tjugo års tid och nu bor hon i sin vita bergsby i Andalusien.
För fyra år sedan satte hon in en annons i en Facebook-grupp och efterlyste ett hus eller lägenhet att hyra. En norsk kvinna, som ägde ett hus i Torrox, svarade på annonsen och Yvonne blev nyfiken. ”Kom hit och se byn”, skrev kvinnan och då gjorde Yvonne det.
Jag har alltid varit nyfiken på människors olika livsval. En del planerar för att förverkliga sina drömmar. Andra låter drömmarna förbli drömmar medan ytterligare andra kastar sig ut i det okända. Några har både hängslen, livrem och fallskärm men det är inte alla som har råd med fallskärmar.
Efter fem dagar i den spanska byn var Yvonne helt såld. Hon åkte hem och sa upp sig från jobbet som undersköterska. Hon sa upp lägenheten och sålde eller gav bort allt sitt bohag. Så med 50 kilos packning i två resväskor åkte hon till sitt nya hem i Spanien. Då var hon 67 år och nybliven pensionär.
Nu har hon bott i sin pittoreska by på den spanska solkusten i sex år. Kvar i Sverige finns dottern, två barnbarn och två flyttkartonger med saker.
”Jag lever ett bra liv och har fått många nya och nära vänner som jag umgås med”, säger Yvonne.
Hon hyr ett hus med takterrass, köper sin mat på marknaden, åker lokalbuss i stället för bil och har bara varit hemma i Sverige två gånger på sex år. Hon tillbringar nästan hela dagarna utomhus och varje dag unnar hon sig en kaffe på torget eller ett glas vin med några tapas.
Yvonne har ingen bostad kvar i Sverige. Hon är svensk medborgare och får sin pension från Sverige men hon är skriven i Spanien. Hennes bostad ligger inte längre i en lägenhet i Mölndal, utan i en liten spansk bergsby i Andalusien.
Det var under många års semesterresor runt i Europa som Yvonne förälskade sig i Medelhavets pittoreska byar med de urgamla stenhusen. Det var där drömmen om att bosätta sig i en sådan by föddes. Jobbet som undersköterska ger henne ingen hög pension men här kan hon leva ett bättre liv än hemma på sin pension.
”I Sverige drar man sig in i sina hus på hösten och sedan sitter man där och kurar hela vintern. Här lever man mesta tiden utomhus och det är oftast fint väder”, förklarar hon.
När hon hade flyttat hit anmälde hon sig till en målarkurs. Som ung målade hon och nu ville hon återuppta det intresset. Men hon slutade kursen och köpte färg och dukar och började kladda och leka på egen hand istället. Nu har hon inrett en ateljé i vindsrummet i huset hon hyr och där släpper hon loss fantasin.
Hon vill även börja skriva men än så länge har hon inte tagit tag i det.
”Det får komma sen”, säger hon och skrattar.
Vad saknar du? Allt har väl ett pris, undrar jag.
”Det jobbigaste med flytten är att jag inte får träffa min dotter och barnbarnen så ofta”, säger hon och nu finns ett stänk av vemod i rösten.
Men de uppmuntrade henne att flytta och nu, när de ser hur bra hon har det, är de bara glada för hennes skull.
Yvonne saknar även de svenska skogarna. Hon har plockat mycket svamp genom åren och det saknar hon.
Kommer du att stanna här? undrar jag.
”Absolut. Såhär bra kan jag inte få det i Sverige”, svarar Yvonne och nu är säkerheten i rösten tillbaka. Sedan tillägger hon att saker i livet alltid kan förändras men så länge hon får vara frisk ser hon ingen anledning att flytta ifrån sitt paradis.
Jag avslutar med att fråga om hon har ett råd att ge andra.
”Gör det du drömmer om att göra. Prata inte bara om det!” säger hon. ”Till slut sitter man där på hemmet och då är det försent.”
Yvonne gav bort och sålde nästan allt hon ägde. Hon kände ingen i byn och kunde inte språket. Men nu har hon skapat sig ett bra liv här.
”Man måste våga förverkliga sina drömmar”, säger hon och ler med hela ansiktet.
Läs fler intervjuer över en kaffe här:
Över en kaffe med Vera Näsström
Över en kaffe med Monica Österdahl
Läs om min författarresa och annat smått och gott i min blogg här.