Titel: Kulturperson

Namn: Vera Näsström

Ålder: exakt mitt i livet

Familj: man och fyra barn

Meritlista: Pjäserna Allt är som det ska, En dag i deras liv, Pratar du svenska förresten?, Haren på väggen.

Framför mig sitter en kvinna som jag skulle kunna ta för italienska. Hon gestikulerar intensivt och pratar och skrattar högt och självklart. Hela hon utstrålar energi och livslust.

Vad är din dröm? frågar jag och hon berättar om alla sina drömmar.

Jag är nog en drömmästare, säger hon och skrattar. Jag får hela tiden nya drömmar och ändrar dem allt eftersom. I grunden har det alltid handlat om att göra något meningsfullt. Men vad är meningsfullt? Det klurar jag fortfarande på.

Vera beskriver det som att det är något som kliar och skaver och då vill hon förmedla det.

Drömmen om teatern                 

Den första drömmen var att jobba med antikviteter på auktionshus så hon började på Kulturvetarlinjen vid Stockholms Universitet. Då var hon tjugo år med den orörda framtiden som väntade på henne, men drömmen gick snabbt i krasch när hon mötte den krassa verkligheten. Auktionshuset där hon fick jobb hade inte samma visioner som hon. Här handlade det mer om pengar och marknadsvärde än om konsten i sig.

Veras liv har varit krokigt. Vid den här tiden hade hon träffat en man som var journalist och bevakade teatrar. Genom honom fick de fribiljetter och kunde gå på teater flera kvällar i veckan. Men så fick han ett annat uppdrag. Du kan väl skriva, sa han och så fick hon ta över hans jobb. Hon hade ju sin kulturvetarutbildning i botten och ville åt teaterbiljetterna. Journalistik var ingen dröm utan mer av ett bananskal. Det var teatern som var drömmen.

Redaktören och mannen lärde henne att skriva journalistiskt vasst och uppdragen började rulla in. Vera lärde sig skriva genom att skriva och runt henne fanns flera mentorer.

Drömmen om att beröra

Efter några år tröttnade hon på att spotta ur sig texter. Hon la ner sin själ i en text som låg i pappersinsamlingen en vecka senare. Hon ville skriva något mer varaktigt och började en skrivkurs på distans på en folkhögskola.

Jag drömde inte om att bli författare, säger hon. Men jag drömde om att beröra och skriva något som stannar kvar. Och det var på Tärna folkhögskola som jag upptäckte dramatiken.

 På folkhögskolan lyssnade hon på en radiopjäs av Peter Barlach och det var då hon blev förälskad i dramatik. Efter Tärna blev det dramatiklinjen på Biskops-Arnö i två år. Under utbildningen skrev hon tre pjäser och efteråt har hon skrivit ytterligare två.

Hon har alltid skrivit utifrån något som kliar, något hon vill säga, något som stör och skaver. Något som måste ut.

Men en dag hade hon inget mer att säga. Under flera år hade hon inget att säga. Dessutom var skrivandet ensamt och ett väldigt kämpande och folk skrek inte högt efter pjäser. Vera befann sig i en smärtsam sorgeprocess medan hon tog farväl av drömmen om skrivandet. Hon slog på sig själv och tvivlade på sin förmåga. I den vevan föreslog hennes man att hon skulle ta en paus.

Drömmen om storstaden

Hon hade nämligen en annan dröm; drömmen om att bo i en internationell storstad. Hon packade väskan och åkte till Paris med yngsta sonen. Fem månader i Paris blev en lång paus från allting. Hon hade tänkt skriva men istället drev hon bara omkring. Sonen gick i svenska skolan och under tiden upplevde hon Paris till fots och på cykel. Hon gick på museer, jazzkonserter, barer och hade massor med drömtid, som hon kallar det.

Att bo i Paris är en av de vackraste drömmarna jag har uppfyllt, säger hon. När vi kom hem började ett år med Corona och det gjorde de där magiska månaderna i Paris ännu mer fantastiska.

När hon kom hem tog hon tag i en annan diffus dröm hon hade haft som ung; att jobba med barn och ungdomar. Hon vädrade sin nya dröm med folk, googlade och vips hade hon fått en praktikplats på ett stödboende för ungdomar.

Genom ett oväntat och ytligt möte med en filmproducent på en bar väcktes något igen. De pratade skrivande, bytte telefonnummer och det var som en ny dörr öppnats.

Skicka något, sa filmproducenten till mig och det var som att uppmaningen i sig väckte skrivarlusten i mig på nytt. Plötsligt fann jag mig tänka filmmanus och lusten att skriva kom tillbaka efter så många års tystnad.

Men att skriva för TV är en annan sak. Det är ett helt nytt hantverk, så Vera började leta och hittade en fördjupningskurs på Stockholms Konstnärliga Högskola som hon sökte till och nu går.

Jag tycker att drömmar är viktiga. Det är skrämmande när man inte har några drömmar. För mig är längtan efter något det som driver mig framåt, kalla det drömmar om du vill. Ibland jobbar man målmedvetet på en dröm och ibland bara slänger man ur sig något som ligger och gror i det undermedvetna.

Hinder mellan dig och dina drömmar

Mitt största hinder är min egen kritiska röst, säger Vera. Jag har inget viktigt att säga. Det är inte tillräckligt bra och vem ska tycka att det här är intressant? Ett projekt är roligt så länge den kritiska rösten håller sig borta.

Vera har prövat ett sätt att hålla den kritiska rösten borta genom att skriva på engelska istället för på svenska. Då blir det mer som en lek och hon kan finta bort den där kritikern inom sig. Det blir mer jobb med översättningen tillbaka till svenska men då har hon i alla fall en pjäs.

Ett annat hinder är förstås tiden. I perioder av flow är familj och barn ett hinder men ibland har hon hela dagen på sig utan att hon skriver en rad. Då är det den kritiska rösten som stör istället.

Vera menar att ett hinder är att bli äldre. När hon var tjugo hade hon en annan tro på sig själv. Med åren kommer insikten att saker inte är lika viktiga. Hon har blivit bekvämare och är inte lika ihärdig längre.

Hon är lustdriven. Energin finns där lusten finns. Samtidigt behöver hon dra in pengar för hon har inte kunnat försörja sig på skrivandet. Det är ännu ett hinder. 

Veras råd för att nå sina drömmar

• Kör på! Det är inte alltid lätt och roligt men det är drömmarna som är den magiska kryddan i livet. Änglarna hjälper dig men du måste hoppa först.
• Ge inte upp! De som kommer längst är inte de duktigaste utan de som orkar resa sig flest gånger. Så res dig upp och fortsätt!
• Släpp inte din dröm om den betyder mycket för dig! I så fall sviker du dig själv och då kan du bli bitter. Men om en gammal dröm inte längre känns viktig kan du omvärdera den och släppa den med ärligt uppsåt. Det har jag gjort många gånger.
• Drömmar är bra drivmedel. Det händer saker utefter vägen och det är okej.

Om jag inte hade tagit det där tåget.

Vera har inte så mycket ånger men hon har en stor fråga. ”Om jag inte hade tagit det där natttåget, hur hade livet blivit då?”

Hon hade en dröm om att bo i Italien och åkte dit efter skolan. Men så blev hon kär, satte sig på ett nattåg tillbaka upp till sin kärlek i Sverige och vände utan någon eftertanke ryggen åt drömmen om att bo i Rom. Istället bildade hon familj hemma i Sverige och nya drömmar blev viktigare. När hon berättar om Italien strålar hon och jag ser italienskan framför mig.

När vi börjar prata om Italien kommer längtan tillbaka även om hon inte tänker så mycket på det till vardags. En lågintensiv dröm kallar hon det. Kanske är det en dröm som väntar på att bli förverkligad längre fram, när alla barnen flyttat ut. Drömmen om att äntligen bo i ett soligt Italien.

Fast först ska hon vara manusförfattare för TV ett tag.