Båten strävar framåt. Eller glider den fram i vattnet? Allt ligger i betraktarens ögon. Men det är nog så att vissa dagar glider den fram. Som idag. Solen lyser och förvandlar båten till något gnistrande vitt, vattnet är alldeles stilla och luften är så där oktoberfrisk och fylld av tilltro till livet. En sådan här dag är det lätt att våga tro på sina drömmar, på sig själv och sin förmåga. Sådana här dagar vill vi ha många av.
Vad gör vi av våra drömmar? Jag tillhör dem som försöker hålla liv i mina drömmar. Men det har alltid ett pris. Efteråt kan man alltid säga att det var värt det, men under tiden är det lätt att tvivla ibland.
Jag minns en dag för tjugosex år sedan. Jag skulle vara föräldraledig med mitt första barn. Under en promenad berättade jag för min väninna om mina planer. Jag skulle skriva en bok, nej flera. Äntligen skulle jag förverkliga mina drömmar. Det kommer att dröja tjugosju år från det samtalet tills jag kan hålla min bok i handen.
Något jag inte är så bra på är just tålamod. Jag vill att allt ska hända just nu. Så ibland har jag varit frustrerad. Jag har kämpat för att få till min skrivtid over at this website. Men det är klart att det var värt det.
Så här i efterhand är jag besviken på mig själv att jag inte skrev den där boken när jag var föräldraledig, eller någon annan gång under alla de där åren. Det är väl någon slags sorg jag måste bearbeta. Jag har fokuserat mycket på familj och barn under åren. Och det har gett mig en hel massa annan glädje. Men jag tror att det är viktigt att också försöka hålla liv i sina drömmar. Åtminstone försöka.
Det var kul att träffas på Pilen utbildningen i fredags. Jag ser framemot att läsa din bok. Det är viktigt att man håller liv i sina drömmar.
Ja det var kul att träffas i fredags. Det var en bra kurs också och det var ju bra. Man behöver lite påfyllning ibland, både kunskapsmässigt och socialt. Men det var segt att komma hem så sent en fredagskväll. Jag var inte hemma förrän åtta.
Det känns som att det är långt kvar tills min bok kommer ut. Men tiden går snabbt. Och under tiden ska jag skriva på fortsättningen. Det är så jag förverkligar mina drömmar.
Jag, det är verkligen viktigt att hålla i sina drömmar! Och du har ju gjort det, trots allt. Det är klart att man måste tillåta sig att sörja om det behövs, men samtidigt är det ju fantastiskt att det händer NU! Nu blir din bok verklighet 🙂
Ja, det är väl det vi gör alla vi som skriver, håller liv i våra drömmar.
Och fast jag är född otålig så har jag fortsatt att skriva, trots perioder av icke-skrivande. Det är väl att hålla hårt i drömmen? Sen kan ju drömmen vara olika för alla oss skrivande människor. Och ibland kanske den är lite diffus i kanterna. Vad är egentligen drömmen? Att skriva? Att bli utgiven? Att bli läst? Att hålla sin bok i handen? Jag läste någonstans (det var nog du som skrev det i din blogg http://www.skriviver.se/) att drömmen förändras över tid. Fast du skrev nog om mål istället för drömmar.
Jag tror att min stora dröm har varit och är fortfarande att skapa en bok som någon annan vill läsa. Då menar jag inte bara min tappra familj, som jag kommer att tvinga på mina böcker.
Sen finns den där andra drömmen lite längre bort och det är att kunna förändra vardagen. Idag hörde jag en vän och kollega berätta om hur hon har förändrat sin arbetssituation. Hon jobbar från åtta till elva varje förmiddag. Sen går hon hem och har resten av dagen för sig själv. Det låter perfekt. Då skulle jag ta en lång och skön promenad och sen ägna resten av dagen åt att skriva. Låter inte det underbart?
Så nu har jag en ny dröm.
Och du, ha tålamod. Och ge inte upp.
Kram
Jamen som Linda säger, du HAR ju hållit liv i dina drömmar. Annars skulle det ju inte ha blivit en bok 27 år senare. Men jag förstår vad du menar också.
Hur som helst, visst är det härligt när det dyker upp lysande friska oktoberdagar. Då känns det som om alla drömmar lever, tycker jag.
Tänk en härlig promenad i solen, med all lövprakt runt dig och frisk härlig vind i kinderna. Då flödar energin, i alla fall för mig. Igår kom jag till en insikt, som jag egentligen haft i hela mitt liv men som jag lyckats glömma bort. Jag mår bra av att gå ut och gå. Tänk vad banalt och enkelt egentligen.
Vid lunchtid igår var det kaotiskt i min hjärna. Flera saker kolliderade och allt hopades i mitt knä. Min lunchrast skulle inte räcka på långa vägar för att ordna upp allt. Då kom det som en uppenbarelse. Jag skulle gå ut. Min kollega trodde nog att jag var galen när jag helt plötsligt, mitt i kaoset, reste mig upp och sa att nu går jag ut och går. När jag kom tillbaka tjugo minuter senare hade jag inte lyckats ordna upp någonting alls. Men jag kunde möta kaoset med ett leende.
Så, fram för många och helst långa höstpromenader. Då lever både du själv och dina drömmar.