Här är min bokskörd från Bokmässan. Efteråt, när jag ser högen, upptäcker jag att det blev många barnböcker och så några böcker om författarskap. Man kan undra vad det beror på. Jag tror jag avstår från att analysera det just nu.
Jag träffade Lennart Guldbrandsson på bokmässan. Han var en av de lektörer jag lyssnade på under #Författarkliniken för en månad sedan. Han utmärkte sig och jag bestämde mig för att kontakta honom.
Definiera ditt författarskap
Lennart Guldbrandsson och jag satte oss ner för ett samtal. Jag trodde att det skulle handla om mitt färdiga barnboksmanus och mina framtida barnboksmanus. Men det blev inte så. Istället började vi prata om mitt författarskap. Vem är jag? Vem är jag som författare? Och vad är jag inte? Lennart Guldbrandsson menar att jag ska använda de frågorna för att komma bortom det uppenbara. Det är inte så lätta frågor? Eller egentligen kanske de är det. Men att ta nästa steg och se bortom det uppenbara är svårare. Först och främst frågar jag mig om jag är författare för vuxna eller för barn. Jag tror att jag kan vara båda delarna. Men frågan är om det är ett och samma författarskap eller om det är två olika.
Jag ska läsa Lennart Guldbrandssons bok Skriv som ett proffs och hoppas att jag får lite mer ledtrådar. Och under tiden ska jag låta honom läsa mitt ”färdiga” barnboksmanus.
Vem är du?
När ska man egentligen komma till insikt om vem man är? Livet handlar nog en del om att definiera sig själv. Vad vill jag göra just idag? Vad är viktigt för mig? Och vem vill jag vara? De frågorna har jag burit med mig sen bokmässan.
Skriva OCH sälja
För oss skrivande personer handlar det inte enbart om att skriva ett manus. Det handlar om att skapa ett författarskap. Förlaget som ska ge ut din bok vill se författaren. Så att skriva handlar minst lika mycket om att sälja. Jag som trodde att många författare var introverta. Hur rimmar det med säljandet? Eller är det bara jag som är full av fördomar?
6 svar till “Författarskap”
Ack ja, det där med att skriva och sälja. Vilket bekymmer. Jag tror du har rätt i att många författare är introverta, men att vårt moderna samhälle liksom inte stödjer den läggningen något vidare (jag måste nog verkligen ta tag i mina planerade och halvskrivna inlägg om introversion och extraversion, det är ju sjukt intressant tycker jag). När det gäller själva författarskapet brukar jag tänka: ”När jag är åttio år, vad vill jag ha skrivit? Vad vill jag se tillbaka på? Hur vill jag att människor ska uppfatta mitt författarskap?” – och inte för att de här frågorna är viktigare än vad jag känner just nu, utan för att det ibland kan vara väldigt svårt att få riktiga svar från något man känner just nu eftersom det kan skifta väldigt mycket. För mig blir det långsiktiga perspektivet ett sätt att hitta det stora, det sammanfattande när det gäller vad jag vill skriva. Så på frågan ”vem är jag som författare?” tänker jag helt enkelt ganska mycket runt mina personliga teman, vad det är jag brinner för både i skrivande och läsande, vad jag vill förmedla. När det gäller säljandet är det ju mycket svårare, men för min del är det ju en bit kvar till det (något jag annars deppar över, men just nu när jag läste ditt inlägg, kändes det ganska skönt…)
Du kommer att hitta dina svar Marie! Låt det ta tid bara, och fundera på det från olika infallsvinklar.
Det var en klok tanke du hade Linda; Vad vill jag ha skrivit när jag är åttio?
Det är lite likt en tanke jag har, att här har jag en chans att nå ut med något, kanske påverka, eller i alla fall få någon att reagera. Det är en häftig tanke.
Igår diskuterade jag det där med barn och barnuppfostran med några vänner. Det var en spännande och viktig diskussion. Och inte helt enkel. Där någonstans hittade jag någon slags sanning om mitt författarskap. Jag ska försöka formulera det både för mig själv och i ett inlägg senare, när det har mognat lite mer. Men det handlar om att skrivandet är mitt uttryckssätt. Det är det jag kan använda för att förmedla budskap, väcka frågor, beröra.
Vi är många som skriver och vi är många som läser. Och det som har berört oss bär vi med oss . Det gör i alla fall jag och jag låter det även påverka mitt liv.
Ska försöka formulera något här… Det kommer nog bli svamligt. 1. Jag har äntligen skaffat mig ett artistnamn (som musiker). Det är ett namn som känns rätt, som jag tror rymmer det som är jag. Eller det som jag vill vara. Ganska snabbt sker en glidning, känner jag, artistnamnet blir en egen persona (taget från historiskt återskapande, där man ofta skapar sig en person från en viss tidsålder, och skapar utrustning och en story och så utefter det), eller kanske man kan kalla det för en rollperson, kort och gott. Mitt artistnamn står för en person som jag skulle vilja bli. I alla fall just nu, i den här fasen av livet. Hon är jag men… tja, kanske lite bättre. Lite busigare, lite skönare, lite livligare, (kanske till och med lite bättre på musik…). Så nu gäller det att inte låta mitt artistnamn glida för långt ifrån mig, utan snarare dra artistnamnet in i mig.
Ok, jag kan svamla vidare om något annat. I högstadiet tänkte jag att jag nog skulle behöva en hel roman för att kunna få fram vad jag menade. Jag tänkte också att jag ville påverka, förändra världen. Att jag hade något jag ville förmedla, att jag kunde göra världen bättre. Sedan gick det mest ut på att skriva böcker som över huvud taget blev utgivna, först och främst. Att skriva böcker som den där osynliga, stora massan ville läsa. Att anpassa mig till efterfrågan. Sedan, eller ungefär nu, har jag insett att nja, har jag något att säga egentligen? Kan jag verkligen göra världen bättre genom något jag skriver? Är det inte lika bra att helt enkelt ägna mig åt underhållning istället? För vem är lilla jag att säga något om världen? (Jag har ju ägnat så många år åt att läsa fantasy, så vad kan jag om världen över huvud taget?) (Så vad jag skulle kunna göra är att skriva fantasy och låta andra gå samma väg som jag…) Nu, kanske i samband med artistnamn och allmänna genomgångar av vem jag är och vad jag vill, så tror jag skrivandet börjar skifta över mot att jag vill skriva det jag vill, och sedan hitta en läsekrets till det. (Hoho, lättare sagt än gjort.)
En tredje grej: jag har i över 15 år målat tavlor på beställning. Det är ju helt fantastiskt egentligen. Till verkligheten hör dock att jag inte tar mig tid till att måla däremellan, så egentligen – det enda jag målar är det jag har beställningar på. Det slog mig vid den senaste beställningen att oj, vad roligt det skulle bli, helt enkelt för att beställningen gick hand i hand med ett motiv jag själv var väldigt sugen på att måla. (Nu ljuger jag nästan. Jag har alltid varit fri att själv komponera motiv, och det har faktiskt varit roligt. Men det var liksom extra roligt den här gången.) Lärdomen var väl att helt enkelt framöver fortsätta vinkla motiven mot sådant jag tycker om, samt att kanske faktiskt ta mig tiden till att måla något för min egen skull också! (Det finns ju lite tid nu, fram till nanowrimo 😉 )
Vad i hela friden har allt detta med ditt inlägg att göra? (Jag varnade ju för att det skulle bli svamligt.) Men det har kanske med det där att göra, att hitta sig själv, vem man är som författare i det här fallet. Och att hålla sig till det roliga så man inte halkar in i att bli det man tror folk vill att man ska vara. (Ok, det här gick bra att skriva idag, kanske för att jag känner mig i hyfsad balans. Längre fram hoppas jag att någon kan påminna mig om det! Ni vet, när man känner sig missförstådd och usel och det känns som att det man vill göra går stick i stäv mot resten av världen.) Hur som helst, Go, go, Marie! Jag har fått för mig om att du är en ganska känslig person, men väldigt stark också så jag är säker på att din författarpersona kommer hålla sig ganska nära dig.
Jättekul att du har hittat ditt artistnamn som musiker. Det är ett jättefint namn, Miriavyn. Hoppas att namnet inte är hemligt. Det låter så skönt att bli en annan när du är artist.
När man skriver kan man ju välja en pseudonym. Frågan är varför man vill göra det. Jag tror att de flesta inte väljer ett artist-eller författarnamn utan kör med sitt eget namn. På fler sätt är det nog lättare att ha ett eget artist-eller författarnamn. Då går man in i en roll och kan separera arbetet från det privata. Detta gäller ju speciellt om man råkar bli känd. Och jag kan tänka mig att det kan vara lättare att ta hård kritik om det inte är du som person som blir kritiserad.
Jag har valt att använda mitt privata namn nu så får vi se hur det blir. Det känns inte som att det är en roll jag spelar utan mer som att jag vill låta andra läsa det jag har skrivit. Och jag ska i alla fall försöka hitta mitt författarskap. Precis som du drömde jag om att förändra världen. Det är det jag vill göra, i det lilla.
Lycka till med ditt artistliv.
Hej Marie,
Jag har sett några länkar hit till din blogg några gånger på FB men inte tagit mig tid förrän nu. Det är en fin blogg, och framför allt känns det som att du använder den för att ta dig in i författarskapet på ett nytt och spännande sätt. Du har ju länge skrivit både seriöst och ambitiöst, men jag kan tänka mig att det är en skillnad att rikta sig utåt på det sätt som du nu har börjat göra. Det där med säljandet kämpar nog många med, men är man inte rädd för att göra sig synlig och tillgänglig så lär det väl gå. Dels handlar det väl om att t ex ställa upp på intervjuer om man nu hamnar i den situationen men dessutom att kunna tala för sig och svara på frågor. Oavsett hur extrovert/introvert man är så har man nog nytta av att ha ett yrke (typ lärare…) där man hela tiden får ”framträda” och förmedla saker…
Vem man är och vill vara… Jag har inte tänkt på det på länge i skrivarsammanhang (vart är jag på väg i mitt sk författarkskap, varför och hur osv) men när det gäller livet i stort har jag funderat på det i ett par år nu. 🙂 Jag känner att jag är på väg framåt, mot en ny balans. Just nu funderar jag på vad jag verkligen behöver, vad jag vill ha mer av och vad jag kan göra mig av med. Någonting jag vill ha mer av är kontakten med er, mina skrivarkompisar, så jag vill försöka göra mig mer synlig på era bloggar. Och kanske börja hitta tillbaka till eget skrivande.
Vissa författare som skriver olika typer av böcker för olika målgrupper har ju ett extra författarnamn för någon av de olika delarna. Jag är dock inte helt säker på varför, särskilt när det inte alls är hemligt med den verkliga identiteten bakom. Men det är väl ett försök att hålla isär det, om man tycker att det är viktigt. Jag skulle nog inte tycka att det är det, tror jag. Med musik kan jag tycka att det är lite annorlunda. När Mia sitter i vackra klänningar och spelar medeltidsmusik på harpa, så är det en helt annan typ av helhetsupplevelse hon presenterar – kanske även lite en glimt av en annan värld, någonting som kan sätta igång en skapande fantasi hos den som lyssnar, och då är det väl rätt naturligt att hon blir Miriavyn.
Nu börjar strax min föreläsning. Jag försöker bli mer morgonpigg, det är faktiskt rätt trevligt även om det på sätt och vis är lite kämpigt. 🙂
Det låter precis i samklang med Lennart Guldbrandssons idéer, att fundera på vad man vill ha mer av och vad man kan göra sig av med. Så du är nog på rätt väg. Det som återstår är väl själva skrivandet. Jag tycker att du ska hålla fast i skrivandet. Men ibland tar livet vägar som gör att man tappar fokus på skrivandet. Och det måste få vara okej. Jag var över fyrtio när jag började skriva på allvar. Så du har tid. Men är det något jag ångrar (även om jag vet att man inte ska ångra de val man gjort) så är det att jag inte satsade tidigare.
Nu är det som det är. Det går inte att ändra på det som varit. Så nu håller jag på och lär mig att bli/vara författare. Och det går faktiskt att lära sig nytt hela livet. Hoppas jag i alla fall.