Jul – gemenskap och tomtebolycka


ny tomteThe same procedure as every year, Miss Sophie

Jag är uppväxt i en tomtebolycka. Alla jular följde ett regelbundet mönster och det var inte så mycket som skilde sig åt från år till år. En återkommande sak var att husmor alltid var trött på julaftonskvällen. Det var så mycket som skulle göras ända fram tills att julklappspappret kunde städas undan. Och på julafton skulle alla vara glada så det var ingen som märkte att husmor var trött. Men på juldagen sänkte sig julefriden även över henne.

Mina första trettio år var det mamma som var husmodern. Jag älskade julen och insåg aldrig hur mycket arbete det var för min mamma. Det är klart att jag hjälpte till att duka och sånt, men så här i efterskott undrar jag varför jag inte hjälpte till mer.

När jag hade fått mina barn ville jag fira julen hemma i mitt hem. Jag hade en föreställning om att jag ville ge mina barn samma tomtebolycka som jag hade fått. Därefter har våra jular fortsatt efter samma mönster, med den skillnaden att nu var det jag som var den utarbetade husmodern. Varje år tänkte jag att jag skulle sänka kraven, göra mindre mat, städa mindre, köpa mindre julklappar, njuta mer.

Duktig-flicka-syndromet
Jag försökte verkligen. Men det resulterade bara i att jag fick flänga runt i affärer dagen innan julafton för att jag drabbades av någon slags inte-duga-ångest.  Eller så var jag uppe halva natten före julafton för att griljera skinka och rulla köttbullar och koka knäck. Varför var jag tvungen att vara den där duktiga flickan? Vem var det jag ville duga för?

Jag tror inte att mina barn förstod hur trött jag var. På samma sätt som inte jag förstod.

Idag på juldagen finns det nog både mammor och pappor som pustar ut. Jultomten har varit där, barnens ögon har tindrat och lugnet har äntligen lagt sig.

Att bryta mönster
Jag har firat en helt annorlunda julafton i år. Inga barn, inga julklappar, ingen sill. Inte ens en köttbulle. Det är klart att det känns tomt. Julen är ju trots allt gemenskapens högtid. Och det är klart att jag har saknat barnen. Samtidigt har jag gjort saker jag inte hade gjort om jag stannat hemma. Om jag stannat hemma hade kraven växt, även om kraven bara kommer inifrån mig själv. Det är klart att vi skulle ha köpt julklappar, en gran kanske, julmat förstås. Ingen jul utan knäck. Och egen inlagd sill. Sillsallad. Och …

Nu har jag istället tagit hand om mig själv. Jag har sovit mycket, läst böcker, promenerat och suttit i solen. Och i julklapp fick jag restaurangbesök. Jag slapp handla maten, laga den och även disken efteråt.

Nästa år kanske blir annorlunda. Men jag är glad över friheten att välja. Och jag tvättar sakta men säkert bort min duktig-flicka-kostym.

4 reaktioner till “Jul – gemenskap och tomtebolycka

  1. Å, vilken bra sak att du tvättar bort den där kostymen! Jag är ju precis där du var då vid trettio ungefär, att jag vill ge mina barn exakt den där mysiga julen som jag själv fick, och att det gör mig väldigt trött. Samtidigt är det så pass viktigt just nu att det är okej att vara trött. Och det blir lättare och lättare efter varje år (det här är fjärde året där jag och sambon är värdar för julen och föräldrar och syskon kommer hit): vi blir bättre på att planera och delegera och hjälpas åt, och även på att prioritera. Kanske kommer det en dag då jag också kan tänka mig att åka bort och bara lämna julen, men än så länge gör jag nog som min mamma gjort, trots tröttheten. Det är ju så underbart med jul.

    Kram, och GOD jul!

    1. Det låter klokt att delegera och prioritera och hjälpas åt. Och det låter som att du lyckas skapa den där mysiga julen. Jag är nog inte lika klok som du är. Mitt grundfel är nog att jag är dålig på att delegera. Men jag hejar på dig. Du verkar fixa det. Jag ser den där bilden från julfilmen Peter och Petra framför mig, när barnen kikar in genom fönstret och ser det där riktiga julfirandet. Det är precis så man vill ha det
      I år har jag haft en sån där jul som nästan inte är någon jul. Inga julklappar och ingen speciell julstämning alls. Men jag har läst och vilat och suttit ute i solen och promenerat och varit förkyld 🙁 och tänkt och gjort en massa andra sådana där ledighetssysselsättningar.
      En sak jag har kommit fram till är att jag vill ha fler skrivträffar. Jag längtar efter att prata skrivande.
      Kram och god fortsättning på julen

      1. Det låter ändå som att du haft det väldigt skönt, och det är ju det viktigaste av allt!

        Ja, men JAAA! Fler skrivträffar! JA! Med MIG och OSS! Jag vill också prata skrivande – jättemycket! Du kan räkna med mig nästan när som helst 🙂 Om det är svårt att få till något med alla eller fler av oss så kan vi ju göra slag i saken och träffas bara vi två framöver – det känns ju som att vi kanske är de som har lättast att komma ifrån och bor närmast varandra 🙂 Jag saknar det grymt mycket.

        1. Kanon. Då är vi i alla fall två. Det betyder att vi bestämmer ett datum så får vi se vilka som hänger på. Jag hör av mig när jag kommer hem.
          Och ja, jag har det superskönt. Hela min kropp njuter av solen. Just nu kan jag nästan inte förstå att vi överlever så många mörka månader i vårt land. Det blir inte jättemycket skrivet men det är okej ändå.
          Kram

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.