Jag är satt i karantän


Utsikt från min karantän

Instängd

Världen befinner sig i kris och jag är avskuren från mitt hemland, min familj, mina barn.

Instängd i mitt hus i Spanien får jag inte gå ut annat än för att handla mat eller medicin. Om jag har en flygbiljett hem får jag åka till flygplatsen men det är osäkert hur jag tar mig dit. Datumet på min biljett hem är den åttonde april. Frågan är om jag ska försöka ändra den men nästa vecka finns det inga flygbiljetter hem.

Kommer det att bli bättre sen? Eller ännu värre? Just nu avvaktar jag. Det är det enda jag kan göra just nu.

Jag gick rakt i fällan

Jag hade fått ledigt från jobbet för att sitta i Spanien och skriva i en månad. En hel månad. Samtidigt som dagen för avresan närmade sig kom också Coronaviruset närmare.  Antal smittade fall ökade även i Sverige och vi hade krismöte på jobbet. Skulle de svenska skolorna stänga?

Min dotter var den som först ställde frågan som jag just nu brottas med;

”Tänk om du inte kan komma hem, mamma.”

När jag tog beslutet att stanna hemma var det på grund av hennes ord. Men när jag några timmar senare ändå tog beslutet att åka var det av egoistiska skäl. Jag skulle skriva, jag längtade efter solen och jag har ett hus i en liten bergsby, dit jag inte trodde att viruset kunde hitta.

Jag var naiv, jag vet det. Jag tog mitt beslut för snabbt, jag vet det med. Men flyget skulle gå och det fanns inte mycket tid att bestämma sig på. Ombord på flyget satt enstaka soltörstande svenskar som antagligen, liksom jag, var rätt så osäkra på om det var ett så bra beslut de tagit.

Och när jag landade i min lilla by och fick kontakt med mina vänner blev det snabbt uppenbart att jag hade tagit ett felaktigt beslut.

Spanien är i kris.

Ett dygn efter att jag kom hit stängde Spanien sina gränser och satte oss alla i karantän. Det är ett drastiskt beslut för ett land att ta och det får förödande konsekvenser ekonomiskt.  I femton dagar stänger allt utom sjukvården och livsmedelsaffärer ner. Alla barer, restauranger, stränder och affärer stänger. Poliser kommer att vara ute och kontrollera så att vi håller oss hemma. I det här landet finns det många poliser. Även i min lilla by.

Jag tycker att Spanien har tagit ett bra beslut. Om folk stannar hemma kommer spridningen förhoppningsvis att minska. Vi umgås över balkongräcket, vinkar åt varandra och stämningen är lugn och behärskad. Flera av mina grannar tillhör riskgruppen och vi håller oss på behörigt avstånd när vi pratar. Men jag tror inte att de är glada att se mig här.

Det svåra är att vara avskuren från sin familj i kristider. Mina barn är unga och förhoppningsvis starka men mina föräldrar tillhör riskgruppen. Det här är något som drabbar hela världen och Sverige är inte förskonat. Det är svårt att vara långt hemifrån om familjen hamnar i kris.

Sitt still i båten, sa en vän till mig igår.

Frågan är vad som kommer att hända framöver. Kommer Spanien att lyckas stoppa viruset? Och vad gör Sverige? Jag känner mig osäker på om jag kommer att kunna ta mig hem till påsk. Eller ens till sommaren.

Flygplatsen är inte den bästa platsen att befinna sig på nu, sa min spanske vän. Så jag riskerar att bli kvar här länge.

Tills vidare gör jag just det min vän sa till mig att göra. Jag sitter still i båten och ägnar mig åt det jag kom hit för; att skriva.

Idag kom en regnskur. Det är bra för då sprids inte viruset lika bra. Tänk att vara i Spanien och bli glad för regn.


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *