Ingen vill väl bli en bitter tant

Ingen vill väl bli en bitter tant. Inte jag i alla fall.

Jag tror att receptet är att ta hand om oss själva. Flygvärdinnan tjatar om att vi ska sätta på oss syrgasmasken innan vi hjälper någon annan. Skulle du göra det? På allvar?

Bitterhet kommer inte på en gång. Det tar flera år, kanske ett helt liv innan den har fått fäste, och då blir man ingen rolig människa att umgås med. Men jag är den förste att erkänna att det är lätt att trilla dit. Det är alldeles för lätt att ta ett steg bakåt och lyssna på andra som får sina röster hörda.

Curlingmorsan tar hand om alla andra.

Jag tillhör de där morsorna som har sprungit benen av mig för att stötta mina barn. Jag gjorde det av kärlek och trodde att jag gjorde dem en tjänst. På sätt och vis gjorde jag det, för jag underlättade livet för dem. Men idag frågar jag mig om jag gjorde rätt. Både mot dem och mot mig själv.

När barn växer upp idag är det fullt fokus på barnen och då är det lätt att glömma bort sig själv. Men jag hade något som bara var mitt. Något jag behövde och som gjorde att jag mådde bra. När barnen hade somnat på kvällen försvann jag in i mitt skrivande. Det blev inte så mycket städat hemma hos oss men jag tror att i längden är det viktigare att må bra än att städa. Om man inte älskar att städa förstås.

Det finns säkert föräldrar som inte curlar på samma sätt som jag gjorde. Föräldrar som låter barnen städa, tvätta och handla mat. Det behövde inte mina barn göra och jag rättfärdigade mitt beteende med att de behövde prioritera sina läxor. Jag handlade mjölken för att slippa bråk. Och kanske för att döva mitt dåliga samvete.

Jag säger inte att det är fel att curla. Men man rustar inte sina barn för livet och risken att bli den där bittra tanten på hemmet ökar. Man hamnar lätt i ett vanemönster och livet rullar på. Man mår bra av att vara behövd, det blir en slags bekräftelse. Vi är många duktiga flickor. Antagligen sitter det djupt i generna, nedärvt generationer tillbaka. Det var ju vår uppgift att hålla samman familjen.

Jag är mamman som håller samman min familj. Sedan blir jag mormor eller farmor och jag fortsätter att vara behövd. Sedan växer barnbarnen upp och vad händer när de inte behöver mig längre? Finns det någon annan som behöver mig? En hund kanske?

Det var dessa kvinnor jag träffade på långvården när jag var sexton år. De var elaka och missnöjda med livet och det var de som fick mig att undra var bitterheten kommer ifrån. Många av kvinnorna hade passerat nittio och nu var det de som behövde hjälp. De hade levt sitt liv för sin familj och nu undrade de varför ingen tog hand om dem. Den här frågan har jag burit med mig under hela mitt liv. Jag vet att många av dem hade ont. Många var ensamma och några mådde nog dåligt på grund av demens. Men varför var de tvungna att vara så elaka?

Det går inte att säga åt en gammal människa att sluta vara bitter. Men det går att säga åt en ung människa att försöka välja sig själv också. Jag tror att det är det vi måste göra.

Man kan ta hand om andra OCH sig själv.

Jag vet att jag är en av dem som har förmånen att leva ett liv i frihet. Jag är frisk och har inte kronisk smärta som tvingar mig att ta smärtstillande medicin. Jag har inte varit med om krig och jag har inte varit utsatt för våld. Man kan nog sammanfatta det med att jag har haft ett bra liv.

Det är klart att jag har haft motgångar, många till och med. Och sorger. Emellanåt dyker jag ner i botten och då är allt svart. Då tycker jag synd om mig själv och ingen förstår mig. Det finns ingen väg ut ur sorgen och den giftiga avundsjukan och bitterheten lurar i skuggorna, redo att ta mig i besittning. En period i mitt liv var jag specialist på att skylla allt på min mans jobb. En annan period var jag avundsjuk på min väninna som hade blivit änka. Jag hade blivit lämnad av min man och mina vänner tyckte mer synd om henne än om mig . Det enda jag såg var hur mitt liv tog slut på samma sätt som hennes. Jag tyckte att det var lika synd om mig som om henne. Jag skäms att erkänna mina fula tankar men känslor är det svårt att rå på. I alla fall i stunden.

Vi mår dåligt ibland.

Vi mår dåligt ibland och då måste vi få tycka synd om oss själva. Vi drabbas av sorg på olika sätt men sorg är inte samma sak som bitterhet.

Vi har bara ett liv. I alla fall vad vi vet idag. Och även om man blir av med sina ben eller sin stora kärlek har man sitt liv kvar. Det blir inte det liv man hade tänkt sig och sorgen och saknaden kommer alltid att finnas kvar. Men när sorgen har ebbat ut går det fortfarande att njuta av livet och det vackra som finns omkring oss.

Jag vet att människor som mår dåligt inte håller med mig. Människorna som just nu flyr från kriget i Ukraina har fullt upp med att sörja sina kära och att försöka överleva. Men det är inte de jag syftar på. Jag syftar på sådana som mig själv. Och jag tror att man kan träna sig på att hitta det fina och vackra i sitt liv.

Att må bra

På bilden fångade jag ett grässtrå i kvällssolen. Visst är det vackert? Jag mår bra av gräset under fötterna, solen i ansiktet och vinden mot huden. Och just då är det svårt att vara bitter.