Category Archives: Skrivande

En författares vardag – när den är som bäst

forfattareFör några timmar sedan promenerade jag utefter strandpromenaden vid havet och sen satte jag mig på ett kafé och skrev. Med havet framför mig och vågornas brus i öronen skrev jag ihärdigt i flera timmar. När jag promenerar ensam bearbetar jag och sen är det bara att sätta mig ner och skriva ner det som har fötts under promenaden. Visst låter det enkelt.

Alla skrivdagar ser inte ut så. En del dagar ältar jag fram och tillbaka. Jag tänker runt, runt och hamnar i olika återvändsgränder. Återvändsgränder är inte roliga. Det är då man tvivlar, funderar på att kasta in handduken, känner sig allmänt värdelös.

Men så får man sådana där dagar när det lossnar, när allt faller på plats. Idag kom jag vidare med min fortsättning på Så nära barfota. Jag hade suttit fast i en återvändsgränd i ganska många veckor och idag hittade jag vägen vidare. ”Till jul är den färdig”, sa jag i telefon till min man för en stund sedan. Igår sa jag att det kanske inte blir någon fortsättning.

Åkabortförattskriva-resa
Jag har rest bort för att skriva. Det har jag gjort andra gånger också men jag har aldrig varit helt ensam. Den här gången har jag fått fyra skrivdagar helt för mig själv. Det är över trettio grader varmt ute och all förflyttning kräver en stor ansträngning. Men jag promenerar på morgonen när det är svalt, sover siesta på eftermiddagen och skriver all annan tid. I natt hoppas jag på många timmar på terrassen. Nätter är magiska.

När jag är i skrivperioder märker jag hur jag öppnar sinnet. Jag tittar lite extra på den där mannen vid busshållplatsen, de där tjejerna som kommer från stranden. Och jag öppnar öronen. Vad pratar de om? Jag förstår oftast inte orden men kroppsspråk är universella. Jag märker också att jag drar mig tillbaka. Istället för att prata med folk gör jag mig osynlig. Jag blir en observatör.

Heltidsförfattande
När jag åker iväg såhär ensam kan jag gå in totalt i den här författarrollen. Hemma hoppar jag in och ur hela tiden. Två timmar framför datorn och sen någon som pratar med mig i bakgrunden. Därefter tillbaka till tangentbordet. Jag tror att jag behöver den här koncentrerade tiden ofta.

Nästa tisdag kliver jag av planet hemma i Sverige. Då ska jag gå in i rollen som deltidsförfattare, där författandet ska samsas med vardagen och det där andra jobbet. Men det ska bi spännande att se hur min text har utvecklats tills dess.

Sommarläsning

bokhögMin bokhög
Här ser du min bokhög för sommaren. Det är en salig blandning, byggd på rekommendationer och egna val. Sommaren är verkligen en tid för att läsa. Jag har ingen hängmatta men jag älskar att krypa upp i något hörn och bara bli uppslukad. Idag är en regnig dag. Egentligen älskar jag solen men sådana här regndagar är också mysiga. Då kan jag krypa upp i soffan med kaffekoppen och en bok.

En bloggare skriver om min bok idag:
”man kan nästan känna det som om att man träffar en uppriktig väninna när man läser. Man kan spegla sig i Ellen och Lanas olika sätt att leva sina liv och man kan börja fundera på hur man själv vill leva, vad man värdesätter och vad som är viktigt. Ellen visar att det inte är för sent. Aldrig för sent.”( Joanna-ochdagarnagar.blogspot.se)

Jag gillar hennes sätt att sammanfatta boken. Om du vill läsa hela inlägget kan du göra det här

Att sätta rubrik
Det är häftigt att se hur andra sammanfattar boken. Jag börjar förstå varför det inte är journalisten själv som sätter rubriken på sin egen artikel. I förra veckan bad jag en vän att sammanfatta min bok i en mening. Jag upptäckte att vi hade helt olika sammanfattningar. Och en sak till. Jag tror faktiskt att hennes var bättre.

I förra veckan gjorde jag en annan sak också. Jag läste min bok för första gången. Det är klart att jag har läst den hundra miljoner gånger vid det här laget. Men aldrig tidigare inbunden med pärmar runt om. Det är tre månader sedan den kom ut men jag behövde vänta ett tag innan jag vågade. Det var en härlig känsla att läsa och jag kunde nästan läsa den som vilken bok som helst.

Läste du slutet först? frågade min väninna.
Nej, det behövde jag inte. Jag visste ju redan hur det skulle sluta så jag kunde ägna mig åt att njuta :-). Till saken hör att jag alltid läser slutet ganska tidigt. Inte på en gång förstås. Men när jag märker att jag hastar igenom boken för att jag undrar hur det ska gå, då tar jag reda på det. Och när jag vet att huvudpersonen kommer att överleva eller att de får varandra så kan jag fortsätta att läsa i min egen takt.

Jag njöt av att läsa min bok. Visst är det konstigt att man kan njuta av att läsa en bok som man kan handlingen i utan och innan. Men det är väl som att se en film flera gånger. Man kan lugnt luta sig bakåt och bara njuta.

Roadtrip/signeringstur i Skåne

signering hamrelius
Hamrelius bokhandel i Malmö

Jag har gjort min första signeringstur. Under våren har jag haft några signeringar i min lokala bokhandel men nu skulle jag alltså prova mina vingar någonstans där ingen känner mig. Jag var inbokad hos tre bokhandlare men jag passade på att besöka några fler på vägen.

Lotten föll på Skåne. Jag vet inte varför det blev just Skåne men det kanske var jag som längtade dit. För många år sedan var jag där en hel del men det är länge sen nu.

Vädret var sådär. På första stället regnade det. Men det blev en ganska trevlig stämning av regnet som vräkte ner därutanför. Det var inte strandväder och det var nog positivt för mig. Vem vill gå på stan när det är sommarhetta? Inte jag i alla fall.

Varför ska man signera böcker?
Jag tror att det är bra att vara ute och visa sig. För det första finns inte min bok hos alla bokhandlare. Av dessa tre var det bara en av dem som hade boken innan de fick kontakt med mig. Nu känner de i alla fall till min bok och kanske blir de nyfikna och vill läsa den.

För det andra får man prata med läsarna. Jag mötte flera och när man släpper säljsnacket kan spännande möten uppstå. En man i Båstad lovade att ringa mig om han gillade boken. Två dagar senare ringde han och bad mig skriva en till bok. Han hade sträckläst den. Gissa om jag blev glad.

För det tredje kan man få några böcker sålda. Men jag tror inte att man ska tänka att det är huvudsyftet. Min bok har fått fina recensioner och omdömen men den syns inte. Om du går till bokhandeln så ligger den inte där på bokbordet bland de andra nyutkomna. I alla fall inte hos alla bokhandlare. Men genom att vara ute och visa mig kan läsarna få syn på min bok ändå.

Riktiga pärlor bland bokhandlare
Det finns säkert många mysiga bokhandlare runt vårt vackra land och jag har verkligen fått upp ögonen för dem efter den här turen.

En bokhandel vi besökte var Eksjö bokhandel. Den blev utvald till Årets butik 2016. Det sväller i hjärtat när jag hör solskenshistorien om hur de vände hela bokhandeln från nedläggningshot. Och när jag kliver in genom dörren blir jag helt betagen. Ni kan inte ana känslan när jag började berätta om min bok och expediten sa att de redan hade den. Den låg på bordet bland nya romaner. Expediten hette Nina. Hon sa att det äger att jobba på bokhandel. Då säger jag att det äger att finnas på deras bord.

Sen har jag såklart besökt massor av andra mysiga bokhandlare. Vill ni veta vilka?

Jag signerade böcker i Bokhandeln i Ystad, Hamrelius bokhandel i Malmö och Bjäre bokhandel i Båstad. Sen besökte jag även bokhandeln i Mariestad, Eksjö, Vimmerby, Laholm, Ängelholm, Halmstad och Akademibokhandeln i Halmstad. Alla hade en sak gemensamt: De sålde många olika böcker. Alltså inte bara de där böckerna som syns överallt. Och de var verkligen en riktig oas att komma in i för en boktörstande resenär.

Stockholm och Mälardalen
Nu väntar hemtrakterna, Stockholmsområdet. Jag har inte varit runt så mycket här men nu är det dags. Häromdagen besökte jag Söderbokhandeln. Gissa om boken låg där på deras stora bord. JA.

 

Mitt första författarbesök

Jag var inbjuden till en bokcirkel igår och om jag ska vara ärlig så var jag lite nervös. Hur många skulle komma? Hur många hade läst boken innan? Skulle de gilla boken? Skulle jag kunna tillföra något? Skulle vi få en trevlig eftermiddag?

vaxthuset
foto: Marés Lendway

Svaret på frågorna känns som ett stort JA. Det var JÄTTEROLIGT. Många hade läst, alla verkade gilla boken och det kändes som att vi alla fick ett givande samtal om skrivande.

Vi har elva bok-och skrivintresserade kvinnor i varierande åldrar som träffades där i växthuset i Elgesta. Min trogna vän och läsare, Marés Lendway, hade tagit initiativet till att bjuda in mig till deras bokträff. Dessutom passade hon på att bjuda in några fler.

Jag hade förberett något slags framförande men jag behövde inte ens plocka fram min fusklapp. Samtalet flöt på och vi pratade om allt möjligt runt skrivande. Några av kvinnorna hade en egen skrivdröm och en av kvinnorna var faktiskt författare på riktigt. Katarina Torfason har gett ut flera böcker och är även med i Författarförbundet. Hon läste högt ur en novell hon skrivit och där har jag lite att lära mig om högläsning.

Sa jag något klokt då?
Hoppas det. Men en viktig sak jag försökte trycka på var hur viktigt det är att ta ansvar för sitt skrivande. Det är mycket jobb med att skriva en bok. Många timmars arbete. Och det finns inget annat sätt än att sätta sig ner och skriva. Åk till ett fik eller ett bibliotek en timme eller två om det finns folk där hemma. Det viktigaste är nog att se skrivandet som ett viktigt arbete, inte som ett fritidsintresse.

Nya författarbesök
Om två veckor ska jag på mitt andra författarbesök. Det ska bli så roligt.

Då är det på Lilla Åstugan utanför Nyköping. Det blir inte ett sällskap som den här gången utan en öppen inbjudan good weight loss supplements.

Om ni är en bok-eller skrivintresserad grupp så är ni välkomna att kontakta mig. Jag kommer gärna ut på fler författarbesök.

På besök i Astrid Lindgrens Nangijala

FullSizeRender (6)

Jag var på träff i Astrid Lindgrens Näs i helgen. Vädret kunde ha varit betydligt bättre men ändå hann jag uppleva magisk natur.

Om du lämnar Näs och korsar Prästgårdsgatan kommer du till en liten park. Just den här helgen blommade vitsipporna. Hela marken var täckt av en matta av vitsippor. Och spritt bland vitsipporna stod ståtliga björkar med vita stammar och ännu kala grenar.

 

Besök i Nangijala
Jag visste med ens att jag hade kommit till Nangijala. Här måste Astrid ha plockat vitsippor många gånger. Och det som är så magiskt med sådana platser är att du börjar prata med främlingar. Jag satte mig på en bänk när en ensam man kom förbi. Jag kan inte förklara vad det var som hände men det gick ju bara inte att låta bli att prata med varandra. Han kände också att han hamnat i Nangijala.

När jag var i Blue Mountains i Australien för två månader sedan hände samma sak. Naturen var så storslagen att jag var tvungen att dela det med någon. Då pratade jag också med främlingar.

Skrivträff = möten
På skrivträffen mötte jag gamla skrivarvänner, nya skrivarvänner, författare och förläggare. Det var magi det också. Det är alltid magi att träffa människor som delar ens intresse. Vi pratade om varandras texter. Vi lyssnade på Johanna Thydell. Och på lördagskvällen var det öppen scen och jag läste ur min kommande bok. Jag blev sjukt imponerad av alla som vågade inta scenen. Alla var författare.

Hitta kreativiteten?
Att befinna mig i skrivande miljöer och bland skrivande människor ger mig kreativitet och inspiration. Det är roligt att höra om alla som lyckas förverkliga sina skrivardrömmar.

Sen hittar jag kreativiteten i naturen också. När jag bygger historier promenerar jag gärna i flera timmar. Jag, solen, vinden, träden och gärna havet befruktar varandra. Och så föds berättelserna.

Så jag hade nog kunnat sitta där på bänken i vitsippsskogen i all oändlighet. Om det inte vore för vädret. Sverige och april betyder inte alltid sol och värme. Just den här helgen betydde det kyla med inslag av snö.

Men det kommer en vår. Snart. Och solen har inte bara en läkande effekt på mig. Den kommer med stora lass inspiration.

Releasefest på Galleri Fallera

Nu är boken firad – med brak.

Nästan nittio personer kom till releasefesten för min debutbok. Jag har haft fester förr, men aldrig någon som ens varit i närheten av denna. Jag har så många vänner som har hjälpt mig och stöttat mig under hela skrivprocessen och så många av er kom till festen. Tack. Tack. Hundratusen gånger tack.

Jag hade sån tur att jag fick ha min fest på Galleri Fallera på Lidingö. På väggarna hängde färggranna tavlor och hela miljön andades mingel. Det var bubbelvin i glasen och snittar på bordet.

Författaren
Hela förmiddagen stod jag i köket och gjorde snittar. Sen slängde jag av mig förklädet och förvandlades till författaren, huvudpersonen.

Jag blev överöst med blommor och paket. Min förläggare hade förberett mig på att jag kunde få någon blomma. Som tur var hade jag tagit med mig några vaser till galleriet. Men inte hade jag kunnat ana mig till denna blomsterprakt som nu fyller mitt hem. Jag älskar blommor och nu går jag bara omkring och njuter.

Min första bokpresentation
På festen gjorde jag min första presentation av boken och så läste jag ett stycke. Så nu har jag fått öva mig på mina vänner. Jag tror att jag fick godkänt. Nu gäller det bara att boken får godkänt också. För nu ska Så nära barfota spridas över vårt avlånga land.

Den delen av författarskapet som börjar nu är nog både rolig och jobbig. Nu ska jag lämna den inåtvända skrivprocessen och förvandlas till säljaren som pratar vitt och brett om sin bok. Det är en roll som jag antar att många författare våndas för. Jag är en av dem. Men nu har jag fått öva mig och det var inte så farligt. Inte farligt alls faktiskt.

Mina vänner köade för att få sin bok signerad. Det var en jobbig känsla. Jag ville ju prata med alla.

Så nära barfota
Nu är boken på väg ut. Från och med i morgon finns den att köpa. Och på fredag ska jag ut på min första officiella signering.

Att resa

FullSizeRender
Varför reser du?
Jag befinner mig just nu på resa, så då passar det väl bra med det här inlägget. Varför jag reser? Om fyra timmar ska jag sitta på flygplanet som ska ta mig tvärs över jordklotet. Inte bort utan hem herbal supplements for weight loss. Den här resan är lite speciell. Det är inte en sån där vanlig resa. Jag har nämligen varit och besökt min son, som har fått för sig att Australien är ett ganska bra land att bo i.

Om han inte hade varit här hade inte jag heller varit här. I så fall hade jag varit hemma och jobbat. Klockan hade ringt sex och jag hade segat mig upp, som vanligt. Men nu har jag fått ledigt och jag njuter för fullt.

Vardag
Jag har haft en helt perfekt resa, i mina ögon. Min son och hans flickvän har jobbat och jag har fått uppleva Australien mycket på egen hand. Jag har fått ha vardag här och jag har haft förmånen att vara en lite mer passiv deltagare i vardagen. Jag har inte behövt stiga upp klockan sex om jag inte velat.

Utflykter
Det är klart att de har varit lediga också. Och då har de tagit med mig på olika utflykter. Vi har gjort två underbara utflykter upp i bergen och så har vi badat i vågorna, grillat på stranden, druckit vin på Operabaren och varit på MardiGras. Allt det har varit helt fantastiskt men den största upplevelsen är nog ändå just vardagen. Jag har ätit frukost på terrassen i värmen. Jag har promenerat i timtal. Jag har gått vilse, inte bara en gång utan nästan varje dag. Visste ni att det nästan inte finns några raka gator utanför Sydney? Jag har suttit på stranden och bara varit.

Och så har jag skrivit. Under mina promenader har jag bearbetat. Och så en dag var jag redo att börja skriva. Det är en härlig känsla. Jag behöver mycket egen tid för att få till mitt skrivande. Så samtidigt som jag befinner mig i en helt ny värld med fullt av inspiration får jag tid för mina tankar att gro. Och det är då min kreativitet flödar.

Att resa ensam eller tillsammans
Jag tillhör inte dem som reser ensam. Jag har nog bara gjort två resor på egen hand, och de har båda gått till min son. Normalt reser jag tillsammans med någon. Men jag har hittat reskamrater som trivs med att jag försvinner iväg in i min skrivbubbla. Och jag skulle önska att jag vågade resa mer ensam.
Min man är perfekt att resa med. Han försvinner in i sina intressen och jag in i mina. Och så ses vi emellanåt.

Jag älskar att hitta små mysiga fik och bara vara. Att hitta ett fik i Stockholm är nästan lika bra som att resa utomlands. Men bara nästan. Något som väcker min kreativitet är också värme. Och naturen.

Naturupplevelser
Jag har upplevt Blue Mountains här i Australien. Vi sov en natt i den lilla staden Leura. Nästa gång jag kommer hit ska jag boka in mig några fler nätter där uppe och bara vandra och skriva och vara.

Sammanfattningsvis:
Jag stannar tiden när jag reser. Och det är i de där pauserna som jag blir kreativ. Ju äldre jag blir desto viktigare blir det att stanna upp. Det är väl något med att tiden bara rusar på.

Men nu måste jag packa ihop mig. Och lämna det här häftiga landet down under.

Mitt manus är på tryckeriet nu

vinprovning

Jag har läst och ändrat och läst om och ändrat igen. Om det inte varit så att min förläggare hade satt ett datum hade jag nog fortsatt i all oändlighet. Jag är inte pedant egentligen, men när det gäller min text verkar det inte finnas någon gräns för mitt petande.

Men nu har jag ändå satt punkt. Nu blev det de orden som blev. Vissa ordval har jag stött och blött mer än andra. Kan jag skriva så? Säger hon verkligen så? osv.

Release närmar sig
Nu är det snart release för min bok Så nära barfota. Onsdagen den 6:e april ska boken gå att köpa i bokhandeln och på nätet. Det är en fantastisk känsla, lite märklig. Å ena sidan är jag så fullproppad med förväntningar. Å andra sidan är jag medveten om vad som väntar. Säljandet alltså, exponeringen.

Att sälja sin bok
Jag vill inte bli en sån som prackar på mina vänner boken. Jag vill inte be att ni ska dela eller gilla på Facebook, även om jag förstås skulle bli överlycklig om ni gör det. Men egentligen vill jag att boken ska sälja sig själv. Jag vill att den ska vara så bra att alla som läser den rekommenderar den för alla de känner. Men nu kan jag inte påverka just det längre. Jag måste bara lita på att boken är så bra den kan bli.

Om boken inte säljer sig själv så har jag ingen riktig plan för hur jag ska göra.

Marknadsföring – Hjälp!
På den gamla goda tiden räckte det att man skrev en bra bok. Eller har jag fel? Hade Harry Potter blivit så stor om de inte vore för marknadsföringen? Kanske inte. Men på den tiden gjorde förlaget marknadsföringen. Eller har jag fel igen? Om man blir utgiven på Bonniers får man nog en ordentlig skjuts från förlaget i alla fall. Men det är nog så att man som författare måste engagera sig i försäljningen ändå.

Min debutbok är på tryckeriet nu. Någon håller på att göra om mina A4-sidor till en inbunden bok. Det är stort och jag vill gärna stanna kvar i den känslan. Men det är väl egentligen så att nu börjar jobbet. Eller i alla fall ett annat slags jobb än det jag har sysslat med tidigare.

Så nära barfota
Jag har förlaget i ryggen, jag vet det. Men nu är det ändå mycket upp till mig att sälja min bok, Så nära barfota. Min bok är värd att läsas. Det tycker både jag och förläggaren. Hur gör man då för att övertyga andra om det också?

När jag skulle hitta en bild till mitt inlägg hittade jag denna i kameran. Här sitter vi ett gäng främlingar runt ett bord och provar viner i Hunter Valley i Austraien. Då kom jag på hur jag skulle vilja sälja min bok: Precis så som på bilden; bland läsande människor som har valt att lyssna på mig.

Leona tärningen är kastad

Leona

Jag har läst Leona tärningen är kastad av Jenny Rogneby. Många förlag ville ge ut Jennys debutroman och jag var nyfiken på den. Nu förstår jag varför. Den är unik. Det är en deckare men den rymmer så mycket mer. Och för mig personligen har det gett en del lärdomar. Jag tillhör egentligen inte deckarläsarna.

Jenny Rogneby skrev att hon hade fått ett brev från en dansk lärare som använde boken för att lära ut bra exempel på ovanliga sätt att skifta mellan första och tredje person och att överraska läsaren med effektiva vändpunkter. Jag skulle definitivt använda boken till att lära ut det där med att använda oväntade vändpunkter. Men jag skulle nog också lära ut hur man väver ihop en historia, alltså det där med dramaturgi.

Parallella historier
Boken består av flera historier som går parallellt och sitter ihop med varandra. Varje historia har sin egen dramaturgi. Det är otroligt skickligt ihopsytt och hela tiden blir jag överraskad av nya vändningar. Samtidigt som vändningarna är oväntade är de också fullt logiska.

Att bli berörd
Läsaren får läsa utifrån flera personers perspektiv och det ger en extra dimension. Karaktärerna är komplexa och vi får följa både brottslingens och offrens tankar. Det är inte alltid självklart vem som är brottsling. Rogneby har lyckats skapa en närhet till sina karaktärer som gör att jag som läsare blir berörd. Jag blir även berörd av brottslingen.

Efter att ha läst boken om Leona läste jag en annan deckare. Det var en välkänd författare som skrivit den och jag hade länge varit sugen på att läsa den. Men hör och häpna så lyckades jag inte ens komma halvvägs. Den var så tråkig och den lyckades inte beröra mig det minsta.

Vad är det då som gör en bok bra? Vad är det som gör att jag blir uppslukad av Leona? Jag förstår att det är olika för olika människor. Många läser ju uppenbarligen den boken som jag inte lyckades komma igenom. Mina ingredienser till en bra bok är inte unika, men jag tänker sammanfatta dem här. Och jag tror att speciellt de två första är en absolut nödvändighet för att jag ska läsa boken.

Mina tre viktigaste ingredienser i en bra bok:

  • Jag måste bli berörd. Det blir jag genom att karaktärerna är så bra gestaltade att jag är med dem, oavsett vad de gör.
  • Historien måste vara intressant och innehålla oväntade vändpunkter som slår omkull mina förväntningar och föreställningar.
  • Slutet ska vara oväntat. Det får gärna finnas en cliffhanger men det måste vara ett ordentligt avslut.

Jenny Rogneby har lyckats med alla tre punkterna. Jag ser med spänning fram emot hennes nästa bok. Den andra författaren missade den första punkten. Hon hade säkert en bra historia, men jag orkade inte läsa den för att karaktärerna var så ointressanta.

Jag lyssnade på Jenny Rogneby på Författarkliniken i höstas och skrev ett inlägg här. Där blev det en liten diskussion om vad som är viktigast i en bra bok. Jag är benägen att ändra min inställning nu. Det räcker inte med en bra story. Du måste ha karaktärerna också.

Ur dessa tankegångar föds en annan fråga:
Kan man skapa en karaktär som intresserar och berör alla?
Antagligen inte. Och det kanske man inte behöver göra heller. Men Jenny Rogneby har använt sig av något som berör många; ett barn. Vem blir inte berörd av ett barn som mår dåligt? Men det är bara en del av historien. Det finns mycket mer att bli berörd av.

Mitt år 2015

debutantporträtt liten

Debutantporträtt
Mitt år 2015 var ett bokår. Det här är en kopia på mitt debutantporträtt som publicerats i tidningen Svensk Bokhandel i december 2015.

Förlagskontrakt
Den största händelsen år 2015 var när jag fick mitt första förlagskontrakt. I mars skrev jag avtal med Lindelöws förlag om att ge ut min debutantbok, Så nära barfota. Därefter har jag jobbat med redigering, omslagsbild, baksidestext, debutantporträtt och diverse annat smått och gott. Det har varit ett härligt, positivt arbete och manuset börjar bli klart för att skicka till tryck. Nu återstår bara småsaker, men ack så viktiga. Just nu jobbar jag med formuleringar och ordval. Den sjätte april kommer boken ut. I mars kändes det oändligt långt dit. Nu kommer dagen närmare och närmare.

Barnböcker
Jag började år 2015 med att skriva klart ett barnboksmanus och skickade till lektör. Efter redigering skickade jag det till förlag och blev refuserad. Det tog många månader innan jag fick svaret att det var bra och spännande men att det inte nådde ända fram. Inför 2016 ska jag redigera det ännu en gång innan jag skickar in det till andra förlag. Jag ska se till så att det når ända fram. Nu är jag glad att jag inte har skickat till alla förlag samtidigt. Det här sättet tar tid, kanske flera år. Men det är mitt sätt.

Jag har också skrivit på två andra barnboksmanus. Inget av dem är färdigt men det är böcker som jag ska skriva klart. Den ena av dem skriver jag med en skrivarvän, Marés Lendway. Det är roligt att skriva tillsammans. Men det är svårt att få till tiden. Vi skulle antagligen behöva hitta ett bättre sätt att skriva. Jag försöker tala om för mina elever att samarbete är ett sätt att få den enkla additionen 1+1 att bli 3. Jag och Marés har inte kommit dit än. Men vi har roligt när vi skapar och det är ju huvudsaken.

Ny bok
Jag har också börjar skriva på uppföljaren till Så nära barfota. Jag började redan i somras, men hela sommaren och hösten har bestått av ett steg framåt och därefter ett steg bakåt. Sen har jag tagit ett nytt steg framåt för att senare backa bakåt igen. Det har berott på att jag inte vetat riktigt vart jag är på väg. Mina tankar har varit för vaga, för otydliga. De sista dagarna på året hittade jag riktningen och nu har jag en början. Så 2015 blev året då den andra boken om Ellen föddes.

Jag var med på Författarkliniken i augusti. Det var en spännande fullspäckad tillställning där jag mötte många skrivande människor, både på scenen och bland publiken. Jag har hittat vägen in till bloggvärlden och hittat flera bloggar som jag läser regelbundet. Det ger en hel massa inspiration. Debutantbloggen 2015 var helt suverän. När bloggarna var ute på sin turné passade jag på att träffa några av dem.

Bloggvärlden
Jag har också börjat blogga under eget namn. Tidigare hade jag en annan blogg, mariesboksida.se, men nu bestämde jag mig för att träda fram. Jag har även gästbloggat hos annahellqvist.com. Jag träffade Anna på Författarkliniken och när hon frågade om jag ville gästblogga kändes det nervöst. Nu har jag gjort det och det var inte så farligt. Och när man har gjort det en gång kan man nog göra det fler gånger.

Mer skrivtid
Sammanfattningsvis har det hänt en hel del under 2015. Det jag har haft svårast med är nog att få till skrivtid. Jag har inte alls fått in skrivtiden i vardagen. Tidigare har jag nöjt mig med att det har gått sakta. Jag är lärare och kan skriva på loven. Men nu har jag blivit ivrigare. Jag vill skriva mer. Jag vill få ut fler böcker. Så jag har en nöt att knäcka. Jag provade att vara med i NaNoWriMo 2015 men det var inget för mig. Det blev alldeles för opersonligt. Nu ska jag skriva i hundra dagar tillsammans med Anna Hellqvist och några till. Det ska bli kul. Vi är en liten grupp och jag hoppas att vi kan peppa varandra.

Inför år 2016
Det ska bli ett spännande författarår. Jag ska skriva och läsa och lansera min debutbok. Och så ska jag skriva här på min blogg.