Det är väl inte mitt fel

Har man inte rätt att tycka synd om sig själv va?
Jag växte upp på 60-och 70-talet. När jag var sexton sommarjobbade jag på långvården, på en avdelning med kvinnor och en med män. Många kvinnor var elaka. De var bittra på livet och tog ut sin bitterhet på det unga sjukvårdsbiträdet som försökte vara till lags.

Det är väl ändå inte mitt fel att det blev så här?
Efter somrarna på långvården har jag mött bitterheten i olika skepnader. Och jag har lovat mig själv att jag aldrig ska bli så. Men det är inte lätt. Ständigt lurar bitterheten bakom krönet.

Nu har jag läst #Kristina Sandbergs bok Att föda ett barn. Det är en skildring av de där kvinnorna jag mötte på långvården, fast när de var unga. Huvudpersonen, Maj, är tjugo år och vi får följa henne under ett år 1938 – 1939. Jag kan lätt se henne sitta och ropa irriterat på sjukvårdsbiträdet femtio år senare.

Maj blev med barn med fel man.
När jag läser Kristina Sandbergs bok blir jag så upprörd. Konstigt nog blir jag inte lika upprörd över Majs situation som hur hon agerar. Och jag märker att det är den där bitterheten som triggar igång mig. Maj gör sig till ett offer. Jag vet att det är en tidsskildring och att det var annorlunda på den tiden. Dessutom var hon ung. Men varför blev hon en sån bitterkäring? Jag kan inte låta bli att tycka att hon får skylla sig själv. Hon ägnade sitt liv till att projicera sin bitterhet på barnets far.

Kristina Sandberg har fått Augustpriset för uppföljaren så jag är nyfiken på den. Kommer Maj att förändras? Jag hoppas verkligen att hon någonstans kommer till ett slags uppvaknande. Bitterhet är klibbig och hindrar oss från att uppleva någon lycka. Jag unnar henne verkligen att få uppleva lyckan. Och jag skulle vilja sparka henne där bak.

Kristina Sandberg har verkligen lyckats som författare när läsaren blir så upprörd. Eller vad tycker du? Vill du älska huvudkaraktären? Jag vill verkligen ta del av alla fula tankar och förbjudna känslor. Men jag vill nog också se något slags uppvaknande, någon insikt. Men det kommer kanske. Det finns ju två till böcker om Maj.

Våga drömma

Båten strävar framåt. Eller glider den fram i vattnet? Allt ligger i betraktarens ögon. Men det är nog så att vissa dagar glider den fram. Som idag. Solen lyser och förvandlar båten till något gnistrande vitt, vattnet är alldeles stilla och luften är så där oktoberfrisk och fylld av tilltro till livet. En sådan här dag är det lätt att våga tro på sina drömmar, på sig själv och sin förmåga. Sådana här dagar vill vi ha många av.

Vad gör vi av våra drömmar? Jag tillhör dem som försöker hålla liv i mina drömmar. Men det har alltid ett pris. Efteråt kan man alltid säga att det var värt det, men under tiden är det lätt att tvivla ibland.

Jag minns en dag för tjugosex år sedan. Jag skulle vara föräldraledig med mitt första barn. Under en promenad berättade jag för min väninna om mina planer. Jag skulle skriva en bok, nej flera. Äntligen skulle jag förverkliga mina drömmar. Det kommer att dröja tjugosju år från det samtalet tills jag kan hålla min bok i handen.

Något jag inte är så bra på är just tålamod. Jag vill att allt ska hända just nu. Så ibland har jag varit frustrerad. Jag har kämpat för att få till min skrivtid over at this website. Men det är klart att det var värt det.

Så här i efterhand är jag besviken på mig själv att jag inte skrev den där boken när jag var föräldraledig, eller någon annan gång under alla de där åren. Det är väl någon slags sorg jag måste bearbeta. Jag har fokuserat mycket på familj och barn under åren. Och det har gett mig en hel massa annan glädje. Men jag tror att det är viktigt att också försöka hålla liv i sina drömmar. Åtminstone försöka.

2 miljoner utlån

<a href="http://mariehedegard safe weight loss supplements.se/wp-content/uploads/2015/10/Martin_Widmark.jpg”>Martin Widmarks böcker lånades ut nästan 2 miljoner gånger under 2014. När jag ser statistiken från biblioteken ser jag bara barn-och ungdomsförfattare i toppen. Vuxenförfattarna kommer långt ner. Trots det är det inte tillräckligt ”fint” att vara barnboksförfattare. Lisa på onekligen listar 10 frågor en vuxenförfattare aldrig behöver svara på men som en barnboksförfattare måste svara på hela tiden. Det är verkligen dråpliga frågor och fast jag skrattade så var det sorgligt att läsa.

Vem avgör vad en ”riktig” bok är? Två miljoner utlånade böcker måste väl ändå anses som ”riktiga” böcker. Eller räknas inte barn in? Jag kan hålla med om att när man har läst en bok om Lasse-Maja så kan man dem. Men det finns sådana vuxenböcker också, ganska förutsägbara och med enkla karaktärer. Flera av våra deckare är ju sådana. Det är klart att jag blir nyfiken på vilka slags frågor våra deckardrottningar får. Undrar om journalisterna frågar vad boken handlar om. Eller när Martin ska skriva en ”riktig” bok.

foto Caroline Andersson, Bonnier

Författarskap

Här är min bokskörd från Bokmässan. Efteråt, när jag ser högen, upptäcker jag att det blev många barnböcker och så några böcker om författarskap. Man kan undra vad det beror på. Jag tror jag avstår från att analysera det just nu.

Jag träffade Lennart Guldbrandsson på bokmässan. Han var en av de lektörer jag lyssnade på under #Författarkliniken för en månad sedan. Han utmärkte sig och jag bestämde mig för att kontakta honom.

Definiera ditt författarskap

Lennart Guldbrandsson och jag satte oss ner för ett samtal. Jag trodde att det skulle handla om mitt färdiga barnboksmanus och mina framtida barnboksmanus. Men det blev inte så. Istället började vi prata om mitt författarskap. Vem är jag? Vem är jag som författare? Och vad är jag inte? Lennart Guldbrandsson menar att jag ska använda de frågorna för att komma bortom det uppenbara. Det är inte så lätta frågor? Eller egentligen kanske de är det. Men att ta nästa steg och se bortom det uppenbara är svårare. Först och främst frågar jag mig om jag är författare för vuxna eller för barn. Jag tror att jag kan vara båda delarna. Men frågan är om det är ett och samma författarskap eller om det är två olika.

Jag ska läsa Lennart Guldbrandssons bok Skriv som ett proffs och hoppas att jag får lite mer ledtrådar. Och under tiden ska jag låta honom läsa mitt ”färdiga” barnboksmanus.

Vem är du?

När ska man egentligen komma till insikt om vem man är? Livet handlar nog en del om att definiera sig själv. Vad vill jag göra just idag? Vad är viktigt för mig? Och vem vill jag vara? De frågorna har jag burit med mig sen bokmässan.

Skriva OCH sälja

För oss skrivande personer handlar det inte enbart om att skriva ett manus. Det handlar om att skapa ett författarskap. Förlaget som ska ge ut din bok vill se författaren. Så att skriva handlar minst lika mycket om att sälja. Jag som trodde att många författare var introverta. Hur rimmar det med säljandet? Eller är det bara jag som är full av fördomar?

Mer Bokmässa

I Eksjö bokhandel blev jag bjuden på ostkaka och fick lyssna på Angelica Ström och Lawen Mohtadi. Angelica är dotter till Katarina Taikon, som bland annat skrev de tretton böckerna om Katitzi. Jag har växt upp med böckerna om den romska flickan Katitzi och gråtit över att det kunde vara så orättvist att vara rom i Sverige. Nu ges böckerna ut igen och jag köpte med mig en bok som jag ska läsa för barnen i min klass. Jag hoppas att de kommer att älska Katitzi, precis som jag gjorde. Angelica är pedagog så hon har sett till så det finns en lärarhandledning på nätet också. Perfekt.

Lawen Mohtadi har skrivit berättelsen om Katarina Taikon, ”Den dag jag blir fri”. Hon berättade för oss om Katarina Taikons kamp för romernas rättigheter. Jag fascineras av denna kvinna som verkligen satte avtryck i vår historia.

Nu blir Katarina Taikons liv film också och det är klart att jag måste se den. Den har premiär den 2 oktober 2015. Här hittade jag en intressant artikel; http://www.mitti.se/morkade-att-hon-var-en-taikon/

På bokmässan

Jag har gått runt och tittat, känt och luktat på massor av böcker idag. På olika scener har jag lyssnat på författare och jag har träffat både nya och gamla vänner. I ”min” monter, alltså Lindelöws, träffade jag på en gammal favoritförfattare, Aino Trosell. Hon hade gett ut sina kriminalnoveller där och skulle signera böcker. Jag fick en bok signerad och fick också en liten pratstund med henne. Jag gick därifrån glad och full av tillförsikt. Min bok ska ges ut på samma förlag som Aino Trosell. Det känns stort.

Jag fick även en pratstund med Lennart Guldbrandsson. Han gav mig så mycket värdefulla tankar att jag blev alldeles yr.

Det är en helt otrolig sak att samla så många böcker, författare, förlag och läsare på en och samma plats. Och den nyinköpta ryggsäcken var tämligen tung när jag gick därifrån. Imorgon ska jag fortsätta min färd runt i alla gångar jag missade idag.

Min bokutgivning

När är man författare?

I mars skrev jag förlagsavtal med Lindelöws förlag. Mitt manus skulle bli bok och jag skulle äntligen få debutera. Nu har jag plötsligt fått behov av visitkort. Jag har redan varit på tillställningar där det hade varit trevligt att plocka fram ett visitkort. Så nu är det dags. Frågan är bara hur detta visitkort ska se ut. Kan jag kalla mig författare nu? Eller när kan man det? Jag bestämde mig för att det är klart att jag är författare. Vad är jag annars?

Johan Hedegård har gjort mina visitkort. Här är framsidan.

I min förra blogg mariesboksida.se skrev jag om vägen från ofärdigt manus till antaget manus. Nu tänkte jag ge lite rapport om vad som har hänt sedan dess. Jag skulle kunna säga att det inte har hänt så mycket. Men jag skulle också kunna säga att det har hänt massor. Jag vill först och främst dela in arbetet i olika delar.

Så nära barfota

Nu är det klart. Titeln är spikad.

Redaktörsläsning

I våras läste min redaktör igenom manuset och jag ägnade en del av sommaren åt att redigera efter hans förslag. Det handlade inte om stora förändringar. Det handlade om att banta ner språket, att inte förklara det som redan var gestaltat. Men när jag tittade på resultatet hade manuset krympt med åtta procent. Det känns som ganska många sidor som bara har försvunnit. Och fast det kändes lite oroligt så måste jag ge redaktören rätt. Texten är mycket tätare och bättre nu.

Just nu håller redaktören på och läser den nya versionen. Han säger att det är bra, riktigt bra. Och jag växer av berömmet. Samtidigt kommer utgivningsdatumet närmare och närmare. 8 april har vi sagt. Det är fortfarande en evighet dit men nu har hälften av tiden gått.

Bokomslag

En illustratör har läst mitt manus. Och ur hennes upplevelse av texten har ett omslag blivit till. Otroligt vad blandade känslor som poppade upp när jag såg det första gången. Det såg inte alls ut som jag hade tänkt mig min bok. Samtidigt är jag imponerad över omslaget. Jag har diskuterat det med några vänner och med redaktören. Och han har nog övertygat mig till slut. Hur som helst var det verkligen nervöst att öppna filen med omslagsbilden. Tänk om jag inte alls skulle gilla den. Senare i veckan kommer jag att lägga upp omslaget här. Då får ni se och tycka.

Jag brukar inte titta på bokomslag på det sätt som jag har tittat det senaste halvåret. Vilken bok väljer jag ut från hyllan och läser baksidestexten på? Vad tilltalas jag av? Jag var inte så medveten förut. Hur som helst är det en trevlig hobby att strosa runt i bokhandeln och titta på omslag.

Baksidestext

Just nu håller vi på och manglar baksidestext. Redaktören skrev först ett förslag som jag inte alls gillade. Då skrev jag ett nytt och sen mixade han ihop våra olika texter. Nu har vi skickat texten mellan oss några gånger och resultatet börjar bli ganska bra. Men jag märker att det verkligen är svårt att enas när det gäller text. Text är mitt område och jag märker att jag har svårt att köpa redaktörens argument. Det är inte alls så svårt när det gäller texten i boken. Är inte det konstigt? Borde det inte vara tvärt om? Men baksidestexten är så viktig. Du har så få ord på dig att fånga den presumtiva läsaren. Och jag tror på min egen känsla. Min tolkning av problemet är att baksidestexten är förlagets ansvar och själva manuset är mitt ansvar. Jag skulle verkligen vilja ha ansvaret för baksidestexten också.

Författarporträtt

Just nu håller jag på och skriver en text om mig själv som ska finnas i tidningen Svensk Bokhandel. Det är mycket svårare än att skriva själva boken. För vad är intressant? Egentligen? Jag kommer inte på så mycket alls men jag har ändå lyckats skrapa ihop knappt 1000 tecken, inklusive blanksteg men ändå. Det är för lite tycker redaktören. Pust och stånk.

Fotografering

Också är det då dags för fotografering. Detta verkar vara det svåraste av allt. Redaktören har önskemål om miljön och vädret; ett fik i sommarvärme. Ett fik där min huvudperson spenderar åtskilliga timmar. I den takt vädret övergår i höst har vi luskammat Stockholm på fik. Ni kanske undrar hur svårt det kan vara. Jag det kan man ju undra. Nu har vi i alla fall hittat fiket (det blev Sturekatten). Men nu ska vi hitta en solig förmiddag när både jag och fotografen kan. Hur lätt är det när man jobbar som lärare på vardagarna? Jag börjar oroa mig för deadline. Bilden ska nämligen in i den där tidningen Svensk Bokhandel. Och nu åker jag till Bokmässan i helgen. Så vi får väl se hur vi lyckas få till det.

Fortsättning följer…

Författarkliniken 2015

Att befinna mig på Författarkliniken i två hela dagar med tillhörande fest på lördagskvällen gav mig en riktig vitaminkick. Jag och tvåhundra andra skrivande människor fick lyssna på den ena föreläsaren efter den andra. De hade alla sina egna budskap och sina egna historier att berätta och jag sög glupskt i mig av allt det de delade med sig av. Det är klart att jag var trött efteråt. Jag var helt slut. Samtidigt var mina steg lätta, nästan dansande, när jag kom ut i augustisolen och bestämde mig för att strunta i tunnelbanan.

Ann Ljungberg har lyckats skapa en tradition, ett årligt event. Datum är redan satt till nästa års Författarklinik, den 22 – 23 oktober 2016, och jag vill inte missa det.

Vad var det som var så bra då?

Jag tror att det var mixen som gjorde det. Vi serverades en mängd olika författare, olika förläggare, olika coacher och olika lektörer. Varje föreläsare hade allt från 3 minuter till en timme på sig att förmedla sitt budskap. Ämnena var spridda men allt handlade om att skriva. Det var ju därför vi var där. Vi kunde frossa i vår dröm.

I mötet mellan människor som delar samma dröm uppstår magi. När jag åkte från Författarkliniken hade jag en mängd intyck och nya vänner med mig hem. Jag ska sammanfatta några av mina intryck i flera inlägg. Här kommer det första:

Tio förlag slogs om hennes debutmanus

Jenny Rogneby skrev manuset som tio förlag slogs om att få ge ut. Gissa om jag ska läsa hennes bok Leona tärningen är kastad.

Jenny menade att en av hennes framgångsfaktorer var att hon bestämde sig. När hon bestämde sig för att skriva boken sålde hon lägenheten, tog tjänstledigt ett år och åkte till Malta för att skriva. Hon hade varit där på semester tidigare och blivit förtjust i platsen. Man måste bestämma sig för att satsa och sen slutföra det, var ett av hennes råd till oss.

Tänk om…

Efter det där sabbatsåret hade hon ett råmanus. Jag kan inte låta bli att känna avund. Och beundran. Tänk den som kunde göra så… Jag vet att många kan göra det. Och jag vet att jag också skulle kunna göra det. Men det är inte så många som verkligen satsar så målinriktat.

Många är vi nog som drömmer om att bli publicerade. Det är klart att vi tror och hoppas att det ska hända en dag. Jag tror att en anledning att vi inte gör som Jenny är att det finns ett tvivel. Och det är det där lilla, lilla tvivlet som gör att vi nöjer oss med att gå och drömma om att en dag, en dag bli publicerade. Det är klart att vi inte bara drömmer. Vi skriver också. Men vi klämmer in det där skrivandet under de där stunderna mellan jobb och familj och nöje och träning och kärleksliv och sociala liv och annat smått och gott.

En unik idé

Jenny hade en unik idé och det var väl den som gjorde att förlagen blev så upphetsade. Har jag hört den förut? Det spelar inte så stor roll hur bra manuset är om inte idén är tillräckligt intressant. Förläggaren Eva Åkerlind berättade om hur hon skrev förlagskontrakt för ett manus som hon inte hade läst en enda rad på. Varför då? Jo för att hon fastnade för idén och var tvungen att få manuset innan någon annan hann sno det. Eva tipsade oss om att kidnappa en förläggare på Bokmässan och sälja in sin bokidé där.

Vad lärde jag mig av det där? Karaktärer, gestaltning och språk är sekundärt. Det är själva storyn som är det viktigaste. Lite grovt men ändå tänkvärt. För vem vill inte att förlagen slåss om ditt manus?