Tag Archives: Så nära barfota

Boksignering

100-årsjubileum

I fredags fyllde Lidingö bokhandel 100 år och jag fick vara med och fira den dagen. Det blev en dag fylld av ballonger, bubbel i glasen och allmän feststämning. Och min pocketbok hade precis hunnit komma, två dagar innan.

När min inbundna bok kom ut för två och ett halvt år sedan var jag ute på en del boksigneringar. Jag var ny, ovan och nervös. I fredags var jag bara glad, men framför allt tacksam över alla trevliga möten och alla trogna läsare.

Helena Landberg, som har drivit bokhandeln fram tills nu, har peppat och stöttat mig. Jag träffade henne på bokmässan och när hon frågade om min nästa bok blir färdig till 16 november var mitt svar nej.

Det går inte så fort att få fram en bok. Men det visade sig att Lindelöws förlag kunde trolla fram en pocketbok med rekordfart. Och här är den nu, Så nära barfota i pocketformat.

Jag har inte hunnit få hem några exemplar själv, men jag köpte en i bokhandeln. Jag var bara tvungen att ha en egen bok med mig hem.

Vilka som kom och fick sin bok signerad.

Några trogna vänner tittade förbi. Alla hade redan läst min bok men några av dem köpte ändå en eller två pocketböcker. Det blev julklappar, julklappsbyten och istället-för-en-blomma-gåvor. Även min trogna dotter förärade sin mamma med ett besök. Hon hade gått tidigare från jobbet bara för min skull. Gissa om jag blev glad.

Utöver dem kom även en hel del okända fram.

Passar boken till en yngre kvinna? Eller kanske till en man? Eller varför inte till en av mina gamla elever som nu har blivit vuxen? En kvinna hade skrivit en bok och ville ha råd och en annan dikterade en hel dikt som jag skulle skriva i boken. Jag fick många trevliga pratstunder.

Det jag tar med mig till nästa gång:

– Jag vägrar vara den där påflugna säljaren som ska tvinga på kunderna mina böcker.

– Pocketböcker passar perfekt som gå-bort-presenter och i olika julklappsbytarlekar.

– Pocketböcker är enklare att sälja och därför lite roligare att signera. Den här åsikten har jag nu och kan förstås komma att ändras.

– Jag var placerad mitt i bokhandeln. Det är där man ska befinna sig, så att ingen kan undgå mig.

– Det blir så mycket trevligare när någon eller några vänner kommer förbi. Stämningen blir lättsam och otvungen.

Några ord till alla mina nära och kära:

Inte nog med att ni får stå ut med mina utläggningar om trovärdigheten i olika händelser och att ni måste provläsa mina manus. Nu har jag insett att ni även måste följa med när jag är ute på boksigneringar.

Och inte nog med det. Dessutom kanske jag stjäl någon av era egenskaper till en karaktär.

Det är tufft att vara vän till författare.

 

”The recension”

Uppvaktad med blommor
Uppvaktad med blommor

Efter nästan tre veckors väntan har den då kommit, den där efterlängtade bekräftelsen, den där allra första recensionen. Jag ska kopiera den och rama in den. Och sen ska jag läsa den varje gång jag råkar läsa någon annan slags recension.

En ”realistisk och robust, gedigen och psykologiskt trovärdig prosa” och ”en respektingivande och stilistiskt oklanderlig roman”. Jag snubblar på orden, fattar inte riktigt att det är min roman han beskriver, känner bubblet i halsen, jublet som vill ut.

Min kompis ringde idag och frågade om jag kände honom, den där Jan Karlsson i Blekinge. Det gör jag inte, men jag skulle vilja slänga mig om halsen på honom. Han har gett mig en gåva. Nu är jag inte längre orolig för recensenterna. Jag har fått den bekräftelse jag suktat efter.

Hur viktig är bekräftelse?
Det är en viktig fråga, speciellt i skolans värld. Måste jag ha bekräftelse för att fortsätta att skriva? Mitt svar är nej. Jag kommer alltid att skriva. Men jag tror att alla behöver bli sedda. Och att få bekräftelse är ett sätt att bli sedd.

Lärare är duktiga på att bekräfta. Bra. Jättebra. Fortsätt så. Men vad betyder de orden egentligen? Och hur hjälper det eleverna vidare?

Bedömning
Det finns ett fint ord: formativ bedömning. Det är det lärarna ska ägna sig åt. När jag läser min fina recension ser jag att det är det Jan Karlsson har gjort. Han har beskrivit vad han gillar med boken. Men han har också beskrivit vad som är mindre bra. Det är inte så mycket han har att klaga på och det är lätt att missa det. I alla fall om man har ett filter framför ögonen, som jag har just nu. Men det finns där i alla fall och det är jag faktiskt också tacksam för. Bedömning hjälper mig att utvecklas vidare.

Barnen som hela tiden får höra ”jättebra, fortsätt så”, vet inte hur de ska göra för att utvecklas vidare. Mina lärare bekräftade mig men de kunde inte sätta fingret på vad jag skulle göra för att fortsätta att utvecklas.

Back to work
Idag har jag tagit fram manuset på min nästa bok. Idag har jag bestämt att det är dags att gå vidare. Jag måste tillåta mig att stanna upp och njuta av bekräftelsen och lukta på blommorna. Men jag måste också fortsätta framåt. Nästa bok blir en barnbok och den är nästan färdig.

Om du vill läsa hela recensionen finns den här:
http://www.blt.se/kultur-noje/marie-hedegard-sa-nara-barfota/