Jag har läst Leona tärningen är kastad av Jenny Rogneby. Många förlag ville ge ut Jennys debutroman och jag var nyfiken på den. Nu förstår jag varför. Den är unik. Det är en deckare men den rymmer så mycket mer. Och för mig personligen har det gett en del lärdomar. Jag tillhör egentligen inte deckarläsarna.

Jenny Rogneby skrev att hon hade fått ett brev från en dansk lärare som använde boken för att lära ut bra exempel på ovanliga sätt att skifta mellan första och tredje person och att överraska läsaren med effektiva vändpunkter. Jag skulle definitivt använda boken till att lära ut det där med att använda oväntade vändpunkter. Men jag skulle nog också lära ut hur man väver ihop en historia, alltså det där med dramaturgi.

Parallella historier
Boken består av flera historier som går parallellt och sitter ihop med varandra. Varje historia har sin egen dramaturgi. Det är otroligt skickligt ihopsytt och hela tiden blir jag överraskad av nya vändningar. Samtidigt som vändningarna är oväntade är de också fullt logiska.

Att bli berörd
Läsaren får läsa utifrån flera personers perspektiv och det ger en extra dimension. Karaktärerna är komplexa och vi får följa både brottslingens och offrens tankar. Det är inte alltid självklart vem som är brottsling. Rogneby har lyckats skapa en närhet till sina karaktärer som gör att jag som läsare blir berörd. Jag blir även berörd av brottslingen.

Efter att ha läst boken om Leona läste jag en annan deckare. Det var en välkänd författare som skrivit den och jag hade länge varit sugen på att läsa den. Men hör och häpna så lyckades jag inte ens komma halvvägs. Den var så tråkig och den lyckades inte beröra mig det minsta.

Vad är det då som gör en bok bra? Vad är det som gör att jag blir uppslukad av Leona? Jag förstår att det är olika för olika människor. Många läser ju uppenbarligen den boken som jag inte lyckades komma igenom. Mina ingredienser till en bra bok är inte unika, men jag tänker sammanfatta dem här. Och jag tror att speciellt de två första är en absolut nödvändighet för att jag ska läsa boken.

Mina tre viktigaste ingredienser i en bra bok:

• Jag måste bli berörd. Det blir jag genom att karaktärerna är så bra gestaltade att jag är med dem, oavsett vad de gör.
• Historien måste vara intressant och innehålla oväntade vändpunkter som slår omkull mina förväntningar och föreställningar.
• Slutet ska vara oväntat. Det får gärna finnas en cliffhanger men det måste vara ett ordentligt avslut.

Jenny Rogneby har lyckats med alla tre punkterna. Jag ser med spänning fram emot hennes nästa bok. Den andra författaren missade den första punkten. Hon hade säkert en bra historia, men jag orkade inte läsa den för att karaktärerna var så ointressanta.

Jag lyssnade på Jenny Rogneby på Författarkliniken i höstas och skrev ett inlägg här. Där blev det en liten diskussion om vad som är viktigast i en bra bok. Jag är benägen att ändra min inställning nu. Det räcker inte med en bra story. Du måste ha karaktärerna också.

Ur dessa tankegångar föds en annan fråga:
Kan man skapa en karaktär som intresserar och berör alla?
Antagligen inte. Och det kanske man inte behöver göra heller. Men Jenny Rogneby har använt sig av något som berör många; ett barn. Vem blir inte berörd av ett barn som mår dåligt? Men det är bara en del av historien. Det finns mycket mer att bli berörd av.