Att träna skrivande

träna skrivandeJag läste ett inlägg av Fredrik Frängsmyr på Debutantbloggen om att träna på att skriva. Det var något som hände med mig när jag läste det.

En ”gåva”
Vad är det som gör att vi tror att kreativt skapande bara finns där, att det handlar om en ”gåva” och att det bara handlar om att få ut det? Vi accepterar att fotbollsspelaren behöver träna. Vi accepterar att hen måste träna varje dag för att bli duktig, trots att hen redan har talang. Fredrik gav mig en inblick i fotbollsspelarnas träning men det var inte det som väckte upp mig.

Jag har skrivit sen jag var barn. Genom mina lärare fick jag veta att jag var bra och jag märkte ju att pennan nästan inte hann med berättelsen. Efteråt, när jag läste igenom det jag skrivit, kunde se att det var bra. Någonstans insåg jag att jag hade någon slags ”gåva”. Men under hela min skoltid fanns det ingen som hjälpte mig att bli bättre på att skriva. Det fanns ingen som ens berättade för mig att det gick att träna för att bli bättre. Mina lärare gillade mina berättelser men de kunde inte hjälpa mig att utvecklas vidare.

Och så blev jag vuxen och slutade skriva berättelser. Det är klart att jag aldrig har slutat skriva men nu blev det mest brev och dagböcker.

Öva, öva, öva
Inte ens idag, när jag verkligen satsar på mitt skrivande, tränar jag i ordets rätta bemärkelse. Jag skriver en hel del. Jag skriver på mina manus, gör blogginlägg och skriver en massa annat. Men jag tränar inte alls på skrivandets hantverk.

Ibland behöver man ruskas om. Och idag har Fredrik ruskat om mig. Jag ser bilden framför mig hur fotbollsspelarna dribblar bollen fram och tillbaka, igen och igen och igen. De verkar aldrig tröttna. Vad gör jag? Förlitar mig på min ”gåva”? Usch vad jag skäms. Men här ska bli bättring.

Öva i skolan
I läroplanen av idag står det att eleverna ska kunna ge varandra respons och kunna bearbeta sina texter redan i årskurs tre. Det finns inga elever jag har träffat som gillar det. Jag vet inte vad jag skulle ha tyckt om jag hade gått i trean nu. Det måste finnas andra sätt.

Det finns väl ingen fotbollstränare som analyserar nioåringens dribblande eller låter kompisarna analysera. Bra försök! Prova en gång till! är nog mer troligt att tränaren säger och sen visar han en gång till hur man gör. Varför gör vi inte så i skolan?

Nu ska jag lägga upp en träningsplan för julhelgen. Först ska jag gå Versmåttsskolan och sen ska jag träna på dramaturgi. Och så ska jag ju skriva på mitt manus förstås.

Utvärderingstider

amaryllis litenJag är bara människa
Kan jag skylla på det? Jag tror det. För vem är det egentligen jag ska stå till svars för?

Men jag tror att det alltid är bra att fundera på varför det inte blev som jag hade planerat. Varför har jag inte stigit upp klockan fem en enda morgon sedan den 1 december, som jag bestämde? Min plan var ju briljant. Och varför har jag inte skrivit en enda rad på mitt manus sedan den 1 december? Jag har gjort en hel massa andra saker förstås. Även skrivit. Men inte på mitt manus. Och några nätter hade jag så många tankar i huvudet att jag inte fick ihop mina sömntimmar. Men ändå. Jag ville verkligen få ihop de där raderna per dag, eller i alla fall den där timmen.

Jag är inte orolig, inte egentligen. För jag vet att jag kan skriva koncentrerat när jag har tiden. Men jag skulle vilja ändra mitt sätt att skriva. Jag skulle vilja öka på takten liksom. Producera mer. Inne i huvudet trängs bokidéerna men det tar sån tid att få in dem i datorn.

Planer är bra.
Jag tror att vi alla mår bra av planer. Men jag tror att utvärderingarna är viktigare. Det är ju där vi tvingas fundera på det där jobbiga ordet varför. Vad var bristerna i planen? För några brister måste det ju vara eftersom jag inte har skrivit. Eller är det brister hos mig som person? Och kan jag göra något åt det i så fall? Eller är det helt kört?

När man har svaren på några varför-frågor kan man göra några justeringar och sen ge sig på´et igen.

Mina svar på varför-frågorna har lett mig till nya insikter. Jag var inte i en skrivfas utan i en bearbetningsfas. Min vecka har varit bra för mitt manus på andra sätt. Jag har bedrivit en hel del tankearbete och nu har jag beslutat mig för att skriva om hela manuset. De femtio sidorna jag redan skrivit är inget onödigt arbete. De behövs – men på ett annat sätt. Så nu är det bara att backa tillbaka till sidan ett och börja om från början.

Men jag är glad. Faktiskt. För jag vill ju att det ska bli en bra bok. Och nu har jag en ny plan och en justerad synopsis. Och kanske, kanske att jag ska våga mig på den där ursprungliga planen att skriva en timme varje morgon. För efter utvärdering är det dags för nya friska planer.

Knoppar slår ut
I ett tidigare inlägg beskrev jag bokidén som en knopp. Först händer ingenting och sen ingenting och sen … Plötsligt finns den bara där. Där kanske svaret på en av mina varför-frågor finns. Något om den där osynliga processen som inte handlar om antal ord. Jag kanske inte är en sån som kan skriva om inte planen är klar. Då sker annat arbete, arbete i det fördolda, som inte ens jag är medveten om.

Att prokrastinera

advent liten

Vem av er brukar prokrastinera? Efter att ha läst ett inlägg av Fredrik Frängsmyr i Debutantbloggen vet jag nu vad detta obegripliga ord betyder. Jag är bara tvungen att dela med mig.

Prokrastinera betyder ett beteende att skjuta upp saker. Jag vill skriva mina böcker. Jag vill skriva mina blogginlägg. Men först ska jag bara städa lite, kanske diska eller plocka ur diskmaskinen. Och kanske behöver blommorna vatten också. Är det någon som känner igen sig?

Jag har skjutit upp mitt skrivande i en massa år. För när jag har gjort allt det där städandet och diskandet är ju klockan så mycket så det är ändå ingen idé att börja med något. Snart är det ju ändå dags att laga mat eller gå och handla eller något annat viktigt.

Att skriva varje dag
I lördags var jag och lyssnade på tre av Debutantbloggarna på Sture bibliotek i Stockholm. De är ute på en turné runt Sverige och i lördags var de nära mig. Jag fick höra mycket om deras skrivande och skrivprocesser men det var en sak som fastnade i mig. Alla tre skriver regelbundet. De skriver i princip varje dag. Thomas Årnfelt har alltid sin dator med sig och så fort han får en kvart över så fäller han upp locket. Jag häpnar. Och inser att här har jag något att arbeta med.

Vad gör då jag? Jag åker hemifrån alldeles för tidigt för att orka skriva före jobbet. Undrar när Fredrik Frängsmyr åker hemifrån. Han skriver en timme varje morgon på väg till jobbet. Jag prokrastinerar kanske bara.

Jag kommer hem från jobbet eller träningen vid femtiden. Då har jag ju många timmar på mig. Men när jag har ätit och surfat och lite sånt där prokrastinerande är det läggdags.

Att ändra beteenden
Men jag blev inspirerad av Debutantbloggarna. Riktigt inspirerad. Och jag vill verkligen ändra mitt beteende. Så kanske, bara kanske, sätter jag klockan på fem i morgon. Det känns som en perfekt stund att börja dagen med att skriva medan hela huset och världen därutanför sover. Imorgon är det första december. En perfekt dag att ändra sitt beteende.

Fortsättning och utvärdering följer.

Att skriva på vers

krakel spektakelDikter
Ibland läser jag dikter. Det är periodvis och det blir långa uppehåll mellan perioderna. Men det finns något speciellt med dikter. Det är inte bara det att de är korta och koncentrerade. De har en rytm, en klang. Och jag kan läsa dem många gånger utan att tröttna på dem. I själva verket blir de bara bättre och bättre för varje gång jag läser dem.

Form
När jag skriver blir det nästan enbart i romanform. Ibland skriver jag dikter, eller i alla fall något jag kallar dikter, men det är inte så många som har fått läsa dem. Jag blir så imponerad av de som skriver på rim. Lennart Hellsings texter är helt fantastiska. Hur kunde han få till så livfulla rim? Han leker och jonglerar med språket. Och han skapar rytm.

En av mina vänner är speciellt intresserad av form. Jag har gett respons på hennes texter utan att kunna det där med form, utan att känna den där rytmen man ska känna. Nu har hon skapat en julkalender. Det är inte vilken julkalender som helst utan det är en skola i versmått all natural weight loss supplements.

Så för den som vill lära sig mer om att skriva vers i bunden form vill jag rekommendera Den lilla versmåttsskolan.

Jag kommer att följa den slaviskt. Det är inte så att jag planerar att börja skriva på vers, men jag gillar när språket flyter. Jag har ingen aning om vad skolan kommer att innehålla. Men jag längtar tills på tisdag när jag får öppna den första luckan.

Från dröm till idé till bok

liten amaryllisOm vi börjar från början…

Först fanns det bara en längtan
En längtan efter att skriva något mer än dagböcker och brev och uppsatser i skolan. Mina lärare gav mig bekräftelse och när jag skrev ner mina berättelser njöt jag. Men att bli författare var en så ouppnåelig dröm att den inte ens existerade i mitt huvud.

De enda som fick läsa vad jag skrivit var mina lärare. Jag visste att det jag skrev var bra men ändå fick ingen läsa dem. Det var nog för privat, för utlämnande. Att skriva handlar ju mycket om att blotta känslor. Och det är farligt när man är liten och rädd.

Sen var jag osäker på om det var tillräckligt bra. Det är en fråga som jag har brottats med i många år. För hur vet man egentligen om det är tillräckligt bra? Jag hade någon slags illusion om att texten skulle vara färdig på en gång.

Att utmana rädslor
Så min författardröm var bara en dröm i många år, ända tills jag började en skrivkurs. Den viktigaste lärdomen på skrivkursen var nog att våga låta någon annan läsa min text och även att det inte var så farligt att ta emot respons av denne kamrat. Helt plötsligt skulle jag utmana mina rädslor. Helt plötsligt skulle jag stå för det jag hade skapat.

En bokidé föds
Under en övning på skrivkursen föddes min huvudperson. Vi skulle hitta en inte helt positiv egenskap hos oss själva och så skulle vi förstärka den. Jag blev förtjust i min karaktär och sen hade jag bokidén klar. Nyfikenheten på min karaktär lockade mig att skriva hennes historia. Vad var det som hade gjort henne så sur och elak? Och hur skulle det gå för henne? När jag började skriva visste jag inte hur det skulle gå. Genom livet har jag mött många människor som har hamnat i samma situation som min huvudperson.

Mina andra bokidéer har fötts på liknande sätt. De har fötts ur en karaktär.

Skriva, skriva, skriva och bearbeta
Sen är det ju bara att skriva. Efter tre år trodde jag att jag var färdig. Mina skrivarkompisar försökte få mig att inse att mitt manus behövde bearbetas mer, men jag var ivrig. Jag hade ju ett manus. Nu ville jag också ha en bok.

Refuserad
Jag blev refuserad. Några brev var ganska positiva men det var ändå ett nej. Jag blev besviken. Men jag blev inte knäckt. Istället la jag mitt manus långt ner i byrålådan och så började jag med en annan bok.

Det var nog ett bra år för mitt manus. Jag fick distans samtidigt som jag skrev något annat. Och en dag tog jag upp manuset och läste igenom det. Jag ville ta reda på om det fanns något att rädda. Det fanns det och nu följde ett års intensivt skrivande.

Nu har det gått åtta månader sedan jag fick mitt förlagskontrakt. Under den här tiden har jag fortsatt att bearbeta texten i samarbete med förläggaren. Det handlar om att stryka i texten, att skala av. Och så handlar det om små språkliga ändringar. Det är inte stora ändringar, men det gör underverk med texten. Den blir riktigt bra.

Som en knopp
Jag tänker mig bokidén som en amaryllislök. Från början finns det inga likheter alls med den blommande blomman. Inte ens när knoppen börjar växa kan man ana skönheten i blomman. Det tar lång tid. Ska den aldrig slå ut?

 

Att skriva är som att baka bullar

degJag liknar skrivandet med att baka. Det är för övrigt en perfekt sysselsättning under en skrivperiod. Att knåda degen ger lugn och skaparlust, i alla fall för mig.

Först kommer behovet av att baka ett speciellt bröd, alltså behovet av att skriva något. Jag får en bokidé. Så är det i alla fall för mig. Mitt sug efter ett gott bröd är ganska likt mitt sug efter att berätta något.

Jag blandar till degen och skapar min intrig, mina karaktärer, min miljö, min synopsis. Det ska vara rätt mängd, rätt ingredienser så det inte blir för sött eller för torrt.

Sen måste degen jäsa på samma sätt som mitt synopsis behöver landa.

Nu kommer själva skapandet. Jag knådar degen, formar bullarna, skriver kapitel efter kapitel. Boken rinner fram under mina fingrar. Ibland blir en bulle fel. Ibland måste jag skriva om ett helt kapitel. I värsta fall måste jag slänga hela bullen i soporna. Men till slut har jag hela plåten full med bullar.

Och så äntligen kan jag tvätta av mig allt mjölet och få vila. Det är dags för jäsning. Under den här jäsningen måste både texten och jag vila.

När tiden är mogen lyfter jag på jäsduken och tar fram min skapelse. Jag penslar, dekorerar och gräddar, formulerar och omformulerar mig många gånger för att få det så bra som det bara går.

När jag tar ut plåten ur ugnen undrar jag nervöst om de är degiga i mitten eller om de ska in en stund till. Är texten verkligen färdig? Det kanske går att göra den ännu lite bättre.

Till slut måste jag ändå bestämma mig för att manuset är klart och då bjuder jag in till bullfest hos förlagen.

En del av mina gäster tackar artigt nej till bullarna. Men kanske att någon tycker att de är helt fantastiska. Jag hoppas det.

Denna tes skrev jag om för något år sedan på mariesboksida.se. Nu känner jag att den är aktuell för mig igen. Det finns dock en stor skillnad. Tiden.Det tog sex år för min första bok att bli färdig.

Skrivande och bullbak kan nog liknas med fler sysslor, som att måla en tavla kanske. Det kanske till och med är liknande i alla kreativa processer.

Imorgon lördag skriver jag mer om skrivprocessen, kanske lite mer seriöst.

 

Inspiration

Liv och död
Min dag har varit fylld av liv, ett nytt barn har döpts. Samtidigt finns döden närvarande, den våldsamma döden. Det är hemskt det som händer i Paris just nu. Och att skriva om inspiration och skrivande i en sån stund känns konstigt, fel på något vis.

Men skrivande handlar väl mycket om att gestalta verkligheten. Hur många böcker har inte skrivits om ond, bråd död, terror och krig? Jag tillhör inte de som skriver om mord. Nu inser jag varför. Jag har svårt att förstå varför det över huvud taget existerar. Jag kan faktiskt inte förstå varför folk dödar oskyldiga människor. Det finns andra som skriver om det.

Skriver om mina drömmar och rädslor
Inspiration att skriva kommer nog ofta ur ett behov av att säga något. Genom att använda skönlitteratur som kanal kan man nå fram med sitt budskap genom känslor. Om man lyckas beröra har man nått fram.

Jag skriver om livet, det där vanliga livet, det där som kallas vardag. Jag får mina idéer från livet, från möten med människor, från mina egna relationer och från mina egna drömmar och rädslor. När jag skrev Så nära barfota ville jag skriva om det där med att ta hand om sig själv och sina egna behov. Det är alldeles för lätt att tappa bort sig själv.

Jag hörde en gång en författare säga att han inte skrev så mycket för han mådde för bra. Och det kan nog ligga något i det. Om allt är skimrande i livet finns det ju inte så mycket mer att tillägga.

Naturen som inspiration
Jag får inspiration från naturen. När jag kör fast promenerar jag. Och om du möter någon som går och mumlar för sig själv så kan det vara jag. Jag resonerar högt med mig själv, vänder och vrider på saker och går sen hem och skriver ner mina tankar. För några veckor sedan skulle jag haft en skrivarvecka. Istället för att sitta böjd över datorn promenerade jag runt med min lilla ryggsäck på ryggen. Sen satte jag mig på ett kafé och skrev ner tankar och slutsatser i min anteckningsbok. Jag älskar den delen i författandet. Men jag vet att det inte blir några böcker skrivna enbart genom promenader. Inspiration i all ära men jobbet måste ju göras också.

Ett skrivande sammanhang
Det är inspirerande att befinna sig i ett skrivande sammanhang, att umgås med skrivande och läsande människor, att prata böcker, att gå på bokmässa och tjuvlyssna  på bibliotek och i bokhandeln.

Jag har insett att jag verkligen behöver mina skrivarvänner. Vår skrivargrupp har gått in i en ny fas, där vi inte träffas lika regelbundet och vi inte läser varandras texter på samma sätt. Jag saknar det verkligen. I höst har jag inte alls skrivit lika regelbundet som tidigare. Jag har varit ensam i mitt skrivande på ett sätt som jag inte varit förut. Jag frågar mig om det har samband med att vi inte har de där skrivträffarna längre. Svaret är ja.

Åka bort för att skriva
Några gånger har jag åkt bort för att skriva med skrivarvänner. Den första gången var alldeles i början av mitt arbete med Så nära barfota. Då skrev vi hela dagarna med avbrott för måltider. Det var verkligen helt underbart att få vistas inuti sin berättelse i flera dagar. Det som är det svåra med att skriva är just när man hela tiden ramlar ur, när vardagen tar så mycket plats att berättelsen glider längre och längre bort. Efter ett tag är det nästan som att börja om när man sätter sig.

Nästa fredag och lördag
kommer jag att skriva om processen från idé till bok.

Att skriva i grupp

 

tärna-folkhögskola.litenAtt gå skrivarkurs

För sex år sedan gick jag skrivkurs på Tärna folkhögskola. Det var där idén till min vuxenroman föddes. Och det var där jag träffade mina skrivarvänner. Jag minns våndan när de två åren var till enda. För mig gav skrivkursen framför allt en gemenskap, att få skriva i ett sammanhang. Vi lärde känna varandra, våra texter, vårt språk. Min kurs var på distans, men vi hade fysiska träffar, som var helt ovärderliga. Det var där vi knöt de där banden som jag hoppas kommer att vara livet ut.

Lyckan över att tillhöra en skrivargrupp

Efter kursen bildade några av oss en egen skrivgrupp och sedan dess har vi följts åt. Vi har fortsatt med samma upplägg som på skrivkursen; ett forum på nätet, fysiska träffar, inlämning av text och respons. Och jag måste uppriktigt fråga mig själv om det hade blivit någon bok över huvudtaget utan det stödet som min skrivgrupp har gett mig.

Även om skrivandet i sig är ett ensamt hantverk så är det en stor tillgång om man har skrivande vänner runt sig.  Mina skrivkompisar har påpekat tankevurpor, saker som inte fungerar, saker som inte är trovärdiga, bleka karaktärer, konstiga dialoger, upprepningar etc. Naturligtvis har de även uppmuntrat mig, talat om vad som är bra, sett min utveckling, hejat på. Deras ögon har fått mig att se min text utifrån. Ibland har jag fått kämpa och argumentera för min text men oftast har jag kommit tillbaka med en ny variant två månader senare. Jag har haft deadlines att förhålla mig till. Och jag har åkt hem från skrivarträffar fylld av inspiration och skrivlust efter att ha diskuterat texter under en hel helg. Jag har även fått vara en del i mina vänners skrivprojekt och det har gett mig minst lika mycket, om inte mer. En annans text kan jag förhålla mig till på ett annat sätt. Det är nog utifrånperspektivet som gör det. För min egen text är ju och kommer alltid att vara min bebis.

Imorgon lördag kommer jag att skriva om hur jag arbetar och hur jag får inspiration.

Envishet, tålamod och skrivande

skrivstund Lådna

Detta publicerades på http://www.annahellqvist.com i två delar helgen. Här kan ni läsa den i sin helhet.

Eftersom jag är envis fortsätter jag att skriva.

Jag tror att det är en grundförutsättning för att bli författare. Sen vet jag ju att det finns de som blir ”upptäckta” redan på första försöket men de tillhör nog ovanligheterna. Jag är ingen tävlingsmänniska, så det är inte där envisheten ligger. Det är bara det att jag har en dröm.

Mina tre första böcker ligger tillfälligt i byrålådan. Jag har levt med dem i så många år så de är en del av mig. Därför vägrar jag att bara se dem som en del i min skrivprocess.

När jag tog upp en av dem och läste igenom den för inte så länge sedan upptäckte jag bristerna. Jag måste faktiskt erkänna att jag är glad att den blev refuserad, även om jag inte kunde förstå det då. Idag hade jag inte varit stolt över den. Men det betyder inte att själva storyn är dålig. Det betyder bara att jag trodde att den var färdig långt innan den var det.

Så därför ligger den där i lådan i avvaktan på att jag ska sätta tänderna i den igen. Och faktiskt så längtar jag efter den dagen. För ni, mina kära karaktärer, har visst ett existensberättigande. Ha bara lite tålamod så ska jag visa världen att ni finns.

Var god vänta

Dessa hemska ord. Tålamod är ytterligare en egenskap som en författare måste ha.

När jag var trettio sa min chef att jag behövde träna upp mitt tålamod. Han sa att jag hade jättebra idéer men att omgivningen behövde mer tid för att ställa om sig. Fem år senare sa nästa chef samma sak. Men hon uttryckte det på ett lite annorlunda sätt. ”Du går fram som en ångvält och det klarar jag inte av”, sa hon.

När jag nu ser tillbaka på mina år som aspirerande författare ser jag att det är tålamodet jag har haft svårast med. Jag gillar egentligen att redigera, att se texten förfinas, men jag vill att den ska bli klar nu, helst idag. Och jag vill skicka in till förlag imorgon, senast om en månad.

Om jag vetat att det skulle ta sex år för min första bok att bli färdig vet jag inte om jag hade börjat. Nu är jag så glad att jag inte visste det.

När är manuset färdigt då?

Mina skrivande kompisar har skrattat åt mig. Ta det lugnt, har de sagt men jag har haft bråttom med att bli författare. Paradoxalt nog är det antagligen just det dåliga tålamodet som har försinkat min författarkarriär. Jag har skickat in mina tidigare manus till förlag alldeles för tidigt.

När man redan är utgiven, kanske man har råd att skicka in sitt manus till förlag för tidigt, i alla fall om man skickat det till sitt gamla förlag. Redaktören känner dig ju redan. Det är annorlunda med debuten. Då får ditt manus bara en chans och tyvärr handlar det bara om några minuter innan manuset har genomgått den där första utrensningen.

Jag tror på lektörer.

En lektör kan se på din text med en utifrånblick. Lektören har förhoppningsvis den där fingertoppskänslan, den där blicken för vad som är bra och vad som behöver jobbas vidare med. Mina tre första böcker har inte tagit vägen förbi en lektör. Jag vet inte om en lektör hade kunnat hjälpa mig att vässa dem tillräckligt. Men det jag vet är att jag har använt två lektörer till min debutbok och nu är den snart på väg till tryck.

När jag hade skrivit klart mitt råmanus tog jag kontakt med Ann Ljungberg.

Hon läste manuset och gav mig förslag på saker som jag borde jobba vidare med. Jag redigerade, och gjorde en del research, bland annat en resa till Ghana, och så fortsatte jag att redigera. När jag började anse manuset som färdigt tog jag kontakt med en annan lektör, Lena Sanfridsson, som gav mig ytterligare förslag på delar som jag borde jobba vidare med. Hon tyckte bland annat att jag borde utöka slutet för att få en bättre balans. Om jag hade varit utrustad med ännu mer tålamod hade det kanske varit en idé att anlita ytterligare en lektör, men där sa jag stopp.

Nu ville jag prova mina vingar.

Nu har jag skrivit ännu ett manus och naturligtvis har jag skickat även det till lektör. Jag kommer inte att hoppa över lektörssteget någon mer gång.

Nästa fredag

Kommer jag att skriva mer om hur jag arbetar och hur jag hittar inspiration.