Att skriva på vers

krakel spektakelDikter
Ibland läser jag dikter. Det är periodvis och det blir långa uppehåll mellan perioderna. Men det finns något speciellt med dikter. Det är inte bara det att de är korta och koncentrerade. De har en rytm, en klang. Och jag kan läsa dem många gånger utan att tröttna på dem. I själva verket blir de bara bättre och bättre för varje gång jag läser dem.

Form
När jag skriver blir det nästan enbart i romanform. Ibland skriver jag dikter, eller i alla fall något jag kallar dikter, men det är inte så många som har fått läsa dem. Jag blir så imponerad av de som skriver på rim. Lennart Hellsings texter är helt fantastiska. Hur kunde han få till så livfulla rim? Han leker och jonglerar med språket. Och han skapar rytm.

En av mina vänner är speciellt intresserad av form. Jag har gett respons på hennes texter utan att kunna det där med form, utan att känna den där rytmen man ska känna. Nu har hon skapat en julkalender. Det är inte vilken julkalender som helst utan det är en skola i versmått all natural weight loss supplements.

Så för den som vill lära sig mer om att skriva vers i bunden form vill jag rekommendera Den lilla versmåttsskolan.

Jag kommer att följa den slaviskt. Det är inte så att jag planerar att börja skriva på vers, men jag gillar när språket flyter. Jag har ingen aning om vad skolan kommer att innehålla. Men jag längtar tills på tisdag när jag får öppna den första luckan.

Från dröm till idé till bok

liten amaryllisOm vi börjar från början…

Först fanns det bara en längtan
En längtan efter att skriva något mer än dagböcker och brev och uppsatser i skolan. Mina lärare gav mig bekräftelse och när jag skrev ner mina berättelser njöt jag. Men att bli författare var en så ouppnåelig dröm att den inte ens existerade i mitt huvud.

De enda som fick läsa vad jag skrivit var mina lärare. Jag visste att det jag skrev var bra men ändå fick ingen läsa dem. Det var nog för privat, för utlämnande. Att skriva handlar ju mycket om att blotta känslor. Och det är farligt när man är liten och rädd.

Sen var jag osäker på om det var tillräckligt bra. Det är en fråga som jag har brottats med i många år. För hur vet man egentligen om det är tillräckligt bra? Jag hade någon slags illusion om att texten skulle vara färdig på en gång.

Att utmana rädslor
Så min författardröm var bara en dröm i många år, ända tills jag började en skrivkurs. Den viktigaste lärdomen på skrivkursen var nog att våga låta någon annan läsa min text och även att det inte var så farligt att ta emot respons av denne kamrat. Helt plötsligt skulle jag utmana mina rädslor. Helt plötsligt skulle jag stå för det jag hade skapat.

En bokidé föds
Under en övning på skrivkursen föddes min huvudperson. Vi skulle hitta en inte helt positiv egenskap hos oss själva och så skulle vi förstärka den. Jag blev förtjust i min karaktär och sen hade jag bokidén klar. Nyfikenheten på min karaktär lockade mig att skriva hennes historia. Vad var det som hade gjort henne så sur och elak? Och hur skulle det gå för henne? När jag började skriva visste jag inte hur det skulle gå. Genom livet har jag mött många människor som har hamnat i samma situation som min huvudperson.

Mina andra bokidéer har fötts på liknande sätt. De har fötts ur en karaktär.

Skriva, skriva, skriva och bearbeta
Sen är det ju bara att skriva. Efter tre år trodde jag att jag var färdig. Mina skrivarkompisar försökte få mig att inse att mitt manus behövde bearbetas mer, men jag var ivrig. Jag hade ju ett manus. Nu ville jag också ha en bok.

Refuserad
Jag blev refuserad. Några brev var ganska positiva men det var ändå ett nej. Jag blev besviken. Men jag blev inte knäckt. Istället la jag mitt manus långt ner i byrålådan och så började jag med en annan bok.

Det var nog ett bra år för mitt manus. Jag fick distans samtidigt som jag skrev något annat. Och en dag tog jag upp manuset och läste igenom det. Jag ville ta reda på om det fanns något att rädda. Det fanns det och nu följde ett års intensivt skrivande.

Nu har det gått åtta månader sedan jag fick mitt förlagskontrakt. Under den här tiden har jag fortsatt att bearbeta texten i samarbete med förläggaren. Det handlar om att stryka i texten, att skala av. Och så handlar det om små språkliga ändringar. Det är inte stora ändringar, men det gör underverk med texten. Den blir riktigt bra.

Som en knopp
Jag tänker mig bokidén som en amaryllislök. Från början finns det inga likheter alls med den blommande blomman. Inte ens när knoppen börjar växa kan man ana skönheten i blomman. Det tar lång tid. Ska den aldrig slå ut?

 

Att skriva är som att baka bullar

degJag liknar skrivandet med att baka. Det är för övrigt en perfekt sysselsättning under en skrivperiod. Att knåda degen ger lugn och skaparlust, i alla fall för mig.

Först kommer behovet av att baka ett speciellt bröd, alltså behovet av att skriva något. Jag får en bokidé. Så är det i alla fall för mig. Mitt sug efter ett gott bröd är ganska likt mitt sug efter att berätta något.

Jag blandar till degen och skapar min intrig, mina karaktärer, min miljö, min synopsis. Det ska vara rätt mängd, rätt ingredienser så det inte blir för sött eller för torrt.

Sen måste degen jäsa på samma sätt som mitt synopsis behöver landa.

Nu kommer själva skapandet. Jag knådar degen, formar bullarna, skriver kapitel efter kapitel. Boken rinner fram under mina fingrar. Ibland blir en bulle fel. Ibland måste jag skriva om ett helt kapitel. I värsta fall måste jag slänga hela bullen i soporna. Men till slut har jag hela plåten full med bullar.

Och så äntligen kan jag tvätta av mig allt mjölet och få vila. Det är dags för jäsning. Under den här jäsningen måste både texten och jag vila.

När tiden är mogen lyfter jag på jäsduken och tar fram min skapelse. Jag penslar, dekorerar och gräddar, formulerar och omformulerar mig många gånger för att få det så bra som det bara går.

När jag tar ut plåten ur ugnen undrar jag nervöst om de är degiga i mitten eller om de ska in en stund till. Är texten verkligen färdig? Det kanske går att göra den ännu lite bättre.

Till slut måste jag ändå bestämma mig för att manuset är klart och då bjuder jag in till bullfest hos förlagen.

En del av mina gäster tackar artigt nej till bullarna. Men kanske att någon tycker att de är helt fantastiska. Jag hoppas det.

Denna tes skrev jag om för något år sedan på mariesboksida.se. Nu känner jag att den är aktuell för mig igen. Det finns dock en stor skillnad. Tiden.Det tog sex år för min första bok att bli färdig.

Skrivande och bullbak kan nog liknas med fler sysslor, som att måla en tavla kanske. Det kanske till och med är liknande i alla kreativa processer.

Imorgon lördag skriver jag mer om skrivprocessen, kanske lite mer seriöst.

 

Inspiration

Liv och död
Min dag har varit fylld av liv, ett nytt barn har döpts. Samtidigt finns döden närvarande, den våldsamma döden. Det är hemskt det som händer i Paris just nu. Och att skriva om inspiration och skrivande i en sån stund känns konstigt, fel på något vis.

Men skrivande handlar väl mycket om att gestalta verkligheten. Hur många böcker har inte skrivits om ond, bråd död, terror och krig? Jag tillhör inte de som skriver om mord. Nu inser jag varför. Jag har svårt att förstå varför det över huvud taget existerar. Jag kan faktiskt inte förstå varför folk dödar oskyldiga människor. Det finns andra som skriver om det.

Skriver om mina drömmar och rädslor
Inspiration att skriva kommer nog ofta ur ett behov av att säga något. Genom att använda skönlitteratur som kanal kan man nå fram med sitt budskap genom känslor. Om man lyckas beröra har man nått fram.

Jag skriver om livet, det där vanliga livet, det där som kallas vardag. Jag får mina idéer från livet, från möten med människor, från mina egna relationer och från mina egna drömmar och rädslor. När jag skrev Så nära barfota ville jag skriva om det där med att ta hand om sig själv och sina egna behov. Det är alldeles för lätt att tappa bort sig själv.

Jag hörde en gång en författare säga att han inte skrev så mycket för han mådde för bra. Och det kan nog ligga något i det. Om allt är skimrande i livet finns det ju inte så mycket mer att tillägga.

Naturen som inspiration
Jag får inspiration från naturen. När jag kör fast promenerar jag. Och om du möter någon som går och mumlar för sig själv så kan det vara jag. Jag resonerar högt med mig själv, vänder och vrider på saker och går sen hem och skriver ner mina tankar. För några veckor sedan skulle jag haft en skrivarvecka. Istället för att sitta böjd över datorn promenerade jag runt med min lilla ryggsäck på ryggen. Sen satte jag mig på ett kafé och skrev ner tankar och slutsatser i min anteckningsbok. Jag älskar den delen i författandet. Men jag vet att det inte blir några böcker skrivna enbart genom promenader. Inspiration i all ära men jobbet måste ju göras också.

Ett skrivande sammanhang
Det är inspirerande att befinna sig i ett skrivande sammanhang, att umgås med skrivande och läsande människor, att prata böcker, att gå på bokmässa och tjuvlyssna  på bibliotek och i bokhandeln.

Jag har insett att jag verkligen behöver mina skrivarvänner. Vår skrivargrupp har gått in i en ny fas, där vi inte träffas lika regelbundet och vi inte läser varandras texter på samma sätt. Jag saknar det verkligen. I höst har jag inte alls skrivit lika regelbundet som tidigare. Jag har varit ensam i mitt skrivande på ett sätt som jag inte varit förut. Jag frågar mig om det har samband med att vi inte har de där skrivträffarna längre. Svaret är ja.

Åka bort för att skriva
Några gånger har jag åkt bort för att skriva med skrivarvänner. Den första gången var alldeles i början av mitt arbete med Så nära barfota. Då skrev vi hela dagarna med avbrott för måltider. Det var verkligen helt underbart att få vistas inuti sin berättelse i flera dagar. Det som är det svåra med att skriva är just när man hela tiden ramlar ur, när vardagen tar så mycket plats att berättelsen glider längre och längre bort. Efter ett tag är det nästan som att börja om när man sätter sig.

Nästa fredag och lördag
kommer jag att skriva om processen från idé till bok.

Att skriva i grupp

 

tärna-folkhögskola.litenAtt gå skrivarkurs

För sex år sedan gick jag skrivkurs på Tärna folkhögskola. Det var där idén till min vuxenroman föddes. Och det var där jag träffade mina skrivarvänner. Jag minns våndan när de två åren var till enda. För mig gav skrivkursen framför allt en gemenskap, att få skriva i ett sammanhang. Vi lärde känna varandra, våra texter, vårt språk. Min kurs var på distans, men vi hade fysiska träffar, som var helt ovärderliga. Det var där vi knöt de där banden som jag hoppas kommer att vara livet ut.

Lyckan över att tillhöra en skrivargrupp

Efter kursen bildade några av oss en egen skrivgrupp och sedan dess har vi följts åt. Vi har fortsatt med samma upplägg som på skrivkursen; ett forum på nätet, fysiska träffar, inlämning av text och respons. Och jag måste uppriktigt fråga mig själv om det hade blivit någon bok över huvudtaget utan det stödet som min skrivgrupp har gett mig.

Även om skrivandet i sig är ett ensamt hantverk så är det en stor tillgång om man har skrivande vänner runt sig.  Mina skrivkompisar har påpekat tankevurpor, saker som inte fungerar, saker som inte är trovärdiga, bleka karaktärer, konstiga dialoger, upprepningar etc. Naturligtvis har de även uppmuntrat mig, talat om vad som är bra, sett min utveckling, hejat på. Deras ögon har fått mig att se min text utifrån. Ibland har jag fått kämpa och argumentera för min text men oftast har jag kommit tillbaka med en ny variant två månader senare. Jag har haft deadlines att förhålla mig till. Och jag har åkt hem från skrivarträffar fylld av inspiration och skrivlust efter att ha diskuterat texter under en hel helg. Jag har även fått vara en del i mina vänners skrivprojekt och det har gett mig minst lika mycket, om inte mer. En annans text kan jag förhålla mig till på ett annat sätt. Det är nog utifrånperspektivet som gör det. För min egen text är ju och kommer alltid att vara min bebis.

Imorgon lördag kommer jag att skriva om hur jag arbetar och hur jag får inspiration.

Envishet, tålamod och skrivande

skrivstund Lådna

Detta publicerades på http://www.annahellqvist.com i två delar helgen. Här kan ni läsa den i sin helhet.

Eftersom jag är envis fortsätter jag att skriva.

Jag tror att det är en grundförutsättning för att bli författare. Sen vet jag ju att det finns de som blir ”upptäckta” redan på första försöket men de tillhör nog ovanligheterna. Jag är ingen tävlingsmänniska, så det är inte där envisheten ligger. Det är bara det att jag har en dröm.

Mina tre första böcker ligger tillfälligt i byrålådan. Jag har levt med dem i så många år så de är en del av mig. Därför vägrar jag att bara se dem som en del i min skrivprocess.

När jag tog upp en av dem och läste igenom den för inte så länge sedan upptäckte jag bristerna. Jag måste faktiskt erkänna att jag är glad att den blev refuserad, även om jag inte kunde förstå det då. Idag hade jag inte varit stolt över den. Men det betyder inte att själva storyn är dålig. Det betyder bara att jag trodde att den var färdig långt innan den var det.

Så därför ligger den där i lådan i avvaktan på att jag ska sätta tänderna i den igen. Och faktiskt så längtar jag efter den dagen. För ni, mina kära karaktärer, har visst ett existensberättigande. Ha bara lite tålamod så ska jag visa världen att ni finns.

Var god vänta

Dessa hemska ord. Tålamod är ytterligare en egenskap som en författare måste ha.

När jag var trettio sa min chef att jag behövde träna upp mitt tålamod. Han sa att jag hade jättebra idéer men att omgivningen behövde mer tid för att ställa om sig. Fem år senare sa nästa chef samma sak. Men hon uttryckte det på ett lite annorlunda sätt. ”Du går fram som en ångvält och det klarar jag inte av”, sa hon.

När jag nu ser tillbaka på mina år som aspirerande författare ser jag att det är tålamodet jag har haft svårast med. Jag gillar egentligen att redigera, att se texten förfinas, men jag vill att den ska bli klar nu, helst idag. Och jag vill skicka in till förlag imorgon, senast om en månad.

Om jag vetat att det skulle ta sex år för min första bok att bli färdig vet jag inte om jag hade börjat. Nu är jag så glad att jag inte visste det.

När är manuset färdigt då?

Mina skrivande kompisar har skrattat åt mig. Ta det lugnt, har de sagt men jag har haft bråttom med att bli författare. Paradoxalt nog är det antagligen just det dåliga tålamodet som har försinkat min författarkarriär. Jag har skickat in mina tidigare manus till förlag alldeles för tidigt.

När man redan är utgiven, kanske man har råd att skicka in sitt manus till förlag för tidigt, i alla fall om man skickat det till sitt gamla förlag. Redaktören känner dig ju redan. Det är annorlunda med debuten. Då får ditt manus bara en chans och tyvärr handlar det bara om några minuter innan manuset har genomgått den där första utrensningen.

Jag tror på lektörer.

En lektör kan se på din text med en utifrånblick. Lektören har förhoppningsvis den där fingertoppskänslan, den där blicken för vad som är bra och vad som behöver jobbas vidare med. Mina tre första böcker har inte tagit vägen förbi en lektör. Jag vet inte om en lektör hade kunnat hjälpa mig att vässa dem tillräckligt. Men det jag vet är att jag har använt två lektörer till min debutbok och nu är den snart på väg till tryck.

När jag hade skrivit klart mitt råmanus tog jag kontakt med Ann Ljungberg.

Hon läste manuset och gav mig förslag på saker som jag borde jobba vidare med. Jag redigerade, och gjorde en del research, bland annat en resa till Ghana, och så fortsatte jag att redigera. När jag började anse manuset som färdigt tog jag kontakt med en annan lektör, Lena Sanfridsson, som gav mig ytterligare förslag på delar som jag borde jobba vidare med. Hon tyckte bland annat att jag borde utöka slutet för att få en bättre balans. Om jag hade varit utrustad med ännu mer tålamod hade det kanske varit en idé att anlita ytterligare en lektör, men där sa jag stopp.

Nu ville jag prova mina vingar.

Nu har jag skrivit ännu ett manus och naturligtvis har jag skickat även det till lektör. Jag kommer inte att hoppa över lektörssteget någon mer gång.

Nästa fredag

Kommer jag att skriva mer om hur jag arbetar och hur jag hittar inspiration.

Skrivkramp

strandenHär har jag haft förmånen att få vandra en vecka. Stranden är så lång så jag anar bara slutet långt därborta. Och trängseln är inte stor alls så här års, det är näst intill folktomt.

Jag åkte hit med en bokidé. Idén fanns i mig. Det var något jag ville skriva om, något som ligger nära mig. Jag hade även en början, karaktärerna var färdiga och jag hade en tanke på vad som skulle hända och hur det skulle gå. Men. Något hände.

Jag började tvivla. Skulle idén vara tillräckligt intressant? Vilken läsare skulle vilja läsa det här? Jag läste i Lennart Guldbrandssons bok Skriv som ett proffs om hur jag skulle hitta den oväntade handlingen, de spännande ingredienserna. Och plötsligt var jag förlamad av skrivkramp.

Nu har jag vandrat utefter stranden, badat i vågorna och suttit på ett favoritfik och samlat tankarna i min anteckningsbok.Och för varje dag har vilsenheten blivit större och jag blivit allt mer förvirrad. Jag har hoppat från den ena grästuvan till den andra. Med tvivlet kom naturligtvis rädslan att idéerna var slut, att författandet var till enda.

Men så backade jag bakåt tills jag kände väggen bakom mig. Hur brukar jag göra när jag skriver? Hur gjorde jag när jag skrev Så nära barfota? Hur kom det sig att jag helt plötsligt hade glömt det? Jag brukar ju inte vara så låst vid ett synopsis. Jag brukar ha en idé vart jag ska och så brukar jag börja skriva. Sen leder texten mig vidare.

Sen, när det är dags för redigering, då handlar det om att ta bort, lägga till, vässa, ändra platser o.s.v. Alla har nog sin egen skrivstil. Men det är nog viktigt att hitta sin egen och att hålla fast vid den. Så nu börjar krampen släppa. Veckan är visserligen slut men skrivlusten och glädjen är tillbaka.

Lennart Guldbrandssons bok är jättebra. Och jag kommer att använda mig av hans klokskap. Men just nu ska jag bara skriva.

Jag heter inte Miriam

<a href="http://mariehedegard go to the website.se/wp-content/uploads/2015/10/flygplan.jpg”>flygplanJag grät över Miriam när flygplanet tog mark. Annars brukar jag alltid följa själva landningen från fönstret, närmandet av landningsbanan och sen själva ögonblicket när hjulen tar mark. Nu satt jag fast i min bok, Jag heter inte Miriam. Allt sedan Aprilhäxan har jag älskat Majgull Axelsson. Och nu kan jag bara ytterligare konstatera att hon tillhör mina absoluta favoriter.

#Jag heter inte Miriam är högaktuell. Och det var inte bara Miriam jag grät över där i flygplanet. Jag grät över att det finns sån ondska och så mycket hat i världen. Jag grät över våra egna inskränkta rädslor. När jag landade hade Miriam just överlevt två koncentrationsläger och hon kom till Sverige. Men om vi vetat att hon var rom hade hon inte varit välkommen. När mitt plan landade grät jag också över alla de som flyr från sina länder idag. Hur väl blir de välkomnade?

Den här boken har så många bottnar. En är själva koncentrationslägren med allt vad det innebär av förnedring, kamp för sitt liv, gemenskap och hat. En annan är hur illa man behandlade romer i Sverige, både efter kriget och fortfarande gör. En annan botten är skulden Miriam känner för att hon sviker sitt folk, sitt ursprung. Genom att ljuga om vem hon är överlever hon och kan skapa sig ett bra liv i Sverige. Sen är ju frågan hur bra hennes liv blir med skulden som tynger, mardrömmarna som plågar henne och hennes familjs fördomar gentemot romer.

Axelsson gestaltar tillvaron i Auschwitz och Ravensbrück med sådan skärpa. Hon väjer inte för det svåra, och hon lämnar ingen oberörd. Vissa sidor gör så ont att läsa. Det går nästan inte att ta in.

Hur har hon lyckats med gestaltningen? Research är en viktig del. Det märks på detaljerna att hon vet vad hon skriver om. Och det är på detaljerna det avgörs om jag köper det hon berättar. Och jag köper det med hull och hår.

Vad vill jag lära mig av Majgull Axelsson? Det är nog främst att inte vara rädd för att gestalta det svåra och att det svåra här inte bara är koncentrationslägren. I boken ryms många teman och frågeställningar. Och olika läsare tycker nog olika om vad som är huvudtemat. Jag tycker att fördomarna och behandlingen av romerna jämte hennes svek mot sitt ursprung är huvudtemat. Vad tycker ni?

Axelsson hoppar från nutid till olika episoder i det förflutna. Nutid består av en enda dag, Miriams födelsedag, och dåtid är olika händelser som inte berättas i kronologisk ordning. Det är ett snyggt grepp och det blir som en väv som hålls ihop av olika trådar från nutiden. För det är ju från tankar och samtal i nutid som dåtiden väcks till liv. Precis som livet är.

Boksläpp

<img class="alignleft size-medium wp-image-110" src="http://mariehedegard.se/wp-content/uploads/2015/10/Så-nära-barfota-omslag-1liten-196×300.jpg" alt="Så nära barfota – omslag (1)liten" width="196" height="300" srcset="http://mariehedegard.se/wp-content/uploads/2015/10/Så-nära-barfota-omslag-1liten-196×300.jpg 196w, http://mariehedegard.se/wp-content/uploads/2015/10/Så-nära-barfota-omslag-1liten try this site.jpg 400w” sizes=”(max-width: 196px) 100vw, 196px” />Nu är boken färdig. Och så här ser den ut. Boken släpps den 6:e april 2016. Gissa om jag längtar. Boka redan nu releasefest söndagen den 3:e april. Då blir det fira av för alla som vill och kan komma.

Jag började skriva boken för sex år sedan och fram tills nu har den mest bestått av en massa A4-papper och en fil på datorn som ständigt har förändrats. Nu har boken fått en form, ett utseende. Visst blev den fin.

Titeln har jag haft ett tag men den har kortats ner under arbetets gång. Och nu är baksidestext spikad, likaså författarporträttet som kommer i nästa nummer av Tidningen Svensk Bokhandel och fotografierna är tagna.

Texten är satt men det återstår fortfarande några saker. Jag ska göra min sista redigering av texten men nu kan jag inte längre redigera i min fil. Eftersom sättningen är gjord är det pappersanteckningar som gäller. Jag verkar ha ganska gott om tid på mig och det är skönt. Och sen blir det tryck i början av nästa år. Helt fantastiskt.

Fortsättning följer. Jag var bara tvungen att visa upp omslaget.