Mitt manus är på tryckeriet nu

vinprovning

Jag har läst och ändrat och läst om och ändrat igen. Om det inte varit så att min förläggare hade satt ett datum hade jag nog fortsatt i all oändlighet. Jag är inte pedant egentligen, men när det gäller min text verkar det inte finnas någon gräns för mitt petande.

Men nu har jag ändå satt punkt. Nu blev det de orden som blev. Vissa ordval har jag stött och blött mer än andra. Kan jag skriva så? Säger hon verkligen så? osv.

Release närmar sig
Nu är det snart release för min bok Så nära barfota. Onsdagen den 6:e april ska boken gå att köpa i bokhandeln och på nätet. Det är en fantastisk känsla, lite märklig. Å ena sidan är jag så fullproppad med förväntningar. Å andra sidan är jag medveten om vad som väntar. Säljandet alltså, exponeringen.

Att sälja sin bok
Jag vill inte bli en sån som prackar på mina vänner boken. Jag vill inte be att ni ska dela eller gilla på Facebook, även om jag förstås skulle bli överlycklig om ni gör det. Men egentligen vill jag att boken ska sälja sig själv. Jag vill att den ska vara så bra att alla som läser den rekommenderar den för alla de känner. Men nu kan jag inte påverka just det längre. Jag måste bara lita på att boken är så bra den kan bli.

Om boken inte säljer sig själv så har jag ingen riktig plan för hur jag ska göra.

Marknadsföring – Hjälp!
På den gamla goda tiden räckte det att man skrev en bra bok. Eller har jag fel? Hade Harry Potter blivit så stor om de inte vore för marknadsföringen? Kanske inte. Men på den tiden gjorde förlaget marknadsföringen. Eller har jag fel igen? Om man blir utgiven på Bonniers får man nog en ordentlig skjuts från förlaget i alla fall. Men det är nog så att man som författare måste engagera sig i försäljningen ändå.

Min debutbok är på tryckeriet nu. Någon håller på att göra om mina A4-sidor till en inbunden bok. Det är stort och jag vill gärna stanna kvar i den känslan. Men det är väl egentligen så att nu börjar jobbet. Eller i alla fall ett annat slags jobb än det jag har sysslat med tidigare.

Så nära barfota
Jag har förlaget i ryggen, jag vet det. Men nu är det ändå mycket upp till mig att sälja min bok, Så nära barfota. Min bok är värd att läsas. Det tycker både jag och förläggaren. Hur gör man då för att övertyga andra om det också?

När jag skulle hitta en bild till mitt inlägg hittade jag denna i kameran. Här sitter vi ett gäng främlingar runt ett bord och provar viner i Hunter Valley i Austraien. Då kom jag på hur jag skulle vilja sälja min bok: Precis så som på bilden; bland läsande människor som har valt att lyssna på mig.

Leona tärningen är kastad

Leona

Jag har läst Leona tärningen är kastad av Jenny Rogneby. Många förlag ville ge ut Jennys debutroman och jag var nyfiken på den. Nu förstår jag varför. Den är unik. Det är en deckare men den rymmer så mycket mer. Och för mig personligen har det gett en del lärdomar. Jag tillhör egentligen inte deckarläsarna.

Jenny Rogneby skrev att hon hade fått ett brev från en dansk lärare som använde boken för att lära ut bra exempel på ovanliga sätt att skifta mellan första och tredje person och att överraska läsaren med effektiva vändpunkter. Jag skulle definitivt använda boken till att lära ut det där med att använda oväntade vändpunkter. Men jag skulle nog också lära ut hur man väver ihop en historia, alltså det där med dramaturgi.

Parallella historier
Boken består av flera historier som går parallellt och sitter ihop med varandra. Varje historia har sin egen dramaturgi. Det är otroligt skickligt ihopsytt och hela tiden blir jag överraskad av nya vändningar. Samtidigt som vändningarna är oväntade är de också fullt logiska.

Att bli berörd
Läsaren får läsa utifrån flera personers perspektiv och det ger en extra dimension. Karaktärerna är komplexa och vi får följa både brottslingens och offrens tankar. Det är inte alltid självklart vem som är brottsling. Rogneby har lyckats skapa en närhet till sina karaktärer som gör att jag som läsare blir berörd. Jag blir även berörd av brottslingen.

Efter att ha läst boken om Leona läste jag en annan deckare. Det var en välkänd författare som skrivit den och jag hade länge varit sugen på att läsa den. Men hör och häpna så lyckades jag inte ens komma halvvägs. Den var så tråkig och den lyckades inte beröra mig det minsta.

Vad är det då som gör en bok bra? Vad är det som gör att jag blir uppslukad av Leona? Jag förstår att det är olika för olika människor. Många läser ju uppenbarligen den boken som jag inte lyckades komma igenom. Mina ingredienser till en bra bok är inte unika, men jag tänker sammanfatta dem här. Och jag tror att speciellt de två första är en absolut nödvändighet för att jag ska läsa boken.

Mina tre viktigaste ingredienser i en bra bok:

  • Jag måste bli berörd. Det blir jag genom att karaktärerna är så bra gestaltade att jag är med dem, oavsett vad de gör.
  • Historien måste vara intressant och innehålla oväntade vändpunkter som slår omkull mina förväntningar och föreställningar.
  • Slutet ska vara oväntat. Det får gärna finnas en cliffhanger men det måste vara ett ordentligt avslut.

Jenny Rogneby har lyckats med alla tre punkterna. Jag ser med spänning fram emot hennes nästa bok. Den andra författaren missade den första punkten. Hon hade säkert en bra historia, men jag orkade inte läsa den för att karaktärerna var så ointressanta.

Jag lyssnade på Jenny Rogneby på Författarkliniken i höstas och skrev ett inlägg här. Där blev det en liten diskussion om vad som är viktigast i en bra bok. Jag är benägen att ändra min inställning nu. Det räcker inte med en bra story. Du måste ha karaktärerna också.

Ur dessa tankegångar föds en annan fråga:
Kan man skapa en karaktär som intresserar och berör alla?
Antagligen inte. Och det kanske man inte behöver göra heller. Men Jenny Rogneby har använt sig av något som berör många; ett barn. Vem blir inte berörd av ett barn som mår dåligt? Men det är bara en del av historien. Det finns mycket mer att bli berörd av.

Hur vi använder vår tid

vinterEfter att ha läst Lindas inlägg på skriviver.se kan jag inte låta bli att fundera över det där begreppet ”tid”.

I den takt våra familjer växer minskar tiden. Det börjar redan när du träffar din partner. Du skaffar ett större boende och du kanske även köper hus. Och så kommer barnen, det ena efter det andra. Och har du tur eller otur eller vad man kan kalla det så blir det bonusbarn och nya familjebildningar. Och så kanske det blir en båt och en sommarstuga och så vidare.

Allt det där har jag gått igenom. Men jag är så gammal att jag även har upplevt att familjen har krympt. Det ena barnet efter det andra har flyttat hemifrån. Vi har sålt sommarstugan och båten. Och jag har plötsligt fått mer tid.

I have a dream
Under alla år har jag haft en dröm, en dröm om att skriva böcker. Och jag har fått kämpa för att skapa tid för den drömmen. För det är ju så att vardagen alltid kommer först. Först och främst kommer barnen. Och så kommer jobbet. Sen måste man ju sova också. Tiden som återstår ska rymma så mycket. Och så ska ju huset städas ibland. Och så ska vi träffa släkten och åka på semester och vara romantiska och träffa vänner och gå på Junibacken. Och så kanske hinna träna. Och sen kanske, kanske finns det lite tid för egna intressen.

Att jaga svansen
Att hitta tid för egna intressen handlar om att prioritera dem. Men det är lättare sagt än gjort. Jag har burit med mig en inre stress under flera år. När man inte hinner göra det man vill skapas en frustration. Hur fort man än springer hinner man aldrig ifatt den där svansen. Och jag är av den otåliga sorten. Jag ville inte vänta med att skriva mina böcker.

Men jag har hållit fast i min dröm och skrivit i perioder och nu har jag mer tid.

Trettiofemåringar ska hinna allt samtidigt. Jag vet för jag har varit där och jag ser att det är likadant nu. De ska göra karriär, köpa hus, renovera hus och skaffa barn samtidigt. Det är inte så konstigt att de är frustrerade. Det är inte så konstigt om de inte hinner med sina egna intressen och drömmar. Och det är inte så konstigt om de hela tiden kämpar för att få tiden att räcka till.

Tappa bort sina drömmar
Jag har skrivit en bok om en kvinna som får tillbaka all den där tiden igen när barnen flyttat hemifrån. Men hon har tappat bort sina drömmar och blir bara vilsen. Som tur är har hon en väninna som håller liv i sina drömmar och det blir räddningen även för min huvudperson.

Trots att jag inte har några barn hemma längre är det lätt att prioritera fel. Det är alldeles för lätt att planera in andra saker. Men det viktiga är väl att det är medvetna val och att jag inte stressar över de dagar eller veckor när jag inte hinner skriva, när jag väljer att göra andra saker.

Lev och njut
Lev i nuet, andas, stanna upp! Och se till så ni hittar lite egen tid någonstans så ni inte tappar bort era drömmar. Och till dig Linda, som gör medvetna val för att få tiden att räcka längre, vill jag bara applådera.

Mitt år 2015

debutantporträtt liten

Debutantporträtt
Mitt år 2015 var ett bokår. Det här är en kopia på mitt debutantporträtt som publicerats i tidningen Svensk Bokhandel i december 2015.

Förlagskontrakt
Den största händelsen år 2015 var när jag fick mitt första förlagskontrakt. I mars skrev jag avtal med Lindelöws förlag om att ge ut min debutantbok, Så nära barfota. Därefter har jag jobbat med redigering, omslagsbild, baksidestext, debutantporträtt och diverse annat smått och gott. Det har varit ett härligt, positivt arbete och manuset börjar bli klart för att skicka till tryck. Nu återstår bara småsaker, men ack så viktiga. Just nu jobbar jag med formuleringar och ordval. Den sjätte april kommer boken ut. I mars kändes det oändligt långt dit. Nu kommer dagen närmare och närmare.

Barnböcker
Jag började år 2015 med att skriva klart ett barnboksmanus och skickade till lektör. Efter redigering skickade jag det till förlag och blev refuserad. Det tog många månader innan jag fick svaret att det var bra och spännande men att det inte nådde ända fram. Inför 2016 ska jag redigera det ännu en gång innan jag skickar in det till andra förlag. Jag ska se till så att det når ända fram. Nu är jag glad att jag inte har skickat till alla förlag samtidigt. Det här sättet tar tid, kanske flera år. Men det är mitt sätt.

Jag har också skrivit på två andra barnboksmanus. Inget av dem är färdigt men det är böcker som jag ska skriva klart. Den ena av dem skriver jag med en skrivarvän, Marés Lendway. Det är roligt att skriva tillsammans. Men det är svårt att få till tiden. Vi skulle antagligen behöva hitta ett bättre sätt att skriva. Jag försöker tala om för mina elever att samarbete är ett sätt att få den enkla additionen 1+1 att bli 3. Jag och Marés har inte kommit dit än. Men vi har roligt när vi skapar och det är ju huvudsaken.

Ny bok
Jag har också börjar skriva på uppföljaren till Så nära barfota. Jag började redan i somras, men hela sommaren och hösten har bestått av ett steg framåt och därefter ett steg bakåt. Sen har jag tagit ett nytt steg framåt för att senare backa bakåt igen. Det har berott på att jag inte vetat riktigt vart jag är på väg. Mina tankar har varit för vaga, för otydliga. De sista dagarna på året hittade jag riktningen och nu har jag en början. Så 2015 blev året då den andra boken om Ellen föddes.

Jag var med på Författarkliniken i augusti. Det var en spännande fullspäckad tillställning där jag mötte många skrivande människor, både på scenen och bland publiken. Jag har hittat vägen in till bloggvärlden och hittat flera bloggar som jag läser regelbundet. Det ger en hel massa inspiration. Debutantbloggen 2015 var helt suverän. När bloggarna var ute på sin turné passade jag på att träffa några av dem.

Bloggvärlden
Jag har också börjat blogga under eget namn. Tidigare hade jag en annan blogg, mariesboksida.se, men nu bestämde jag mig för att träda fram. Jag har även gästbloggat hos annahellqvist.com. Jag träffade Anna på Författarkliniken och när hon frågade om jag ville gästblogga kändes det nervöst. Nu har jag gjort det och det var inte så farligt. Och när man har gjort det en gång kan man nog göra det fler gånger.

Mer skrivtid
Sammanfattningsvis har det hänt en hel del under 2015. Det jag har haft svårast med är nog att få till skrivtid. Jag har inte alls fått in skrivtiden i vardagen. Tidigare har jag nöjt mig med att det har gått sakta. Jag är lärare och kan skriva på loven. Men nu har jag blivit ivrigare. Jag vill skriva mer. Jag vill få ut fler böcker. Så jag har en nöt att knäcka. Jag provade att vara med i NaNoWriMo 2015 men det var inget för mig. Det blev alldeles för opersonligt. Nu ska jag skriva i hundra dagar tillsammans med Anna Hellqvist och några till. Det ska bli kul. Vi är en liten grupp och jag hoppas att vi kan peppa varandra.

Inför år 2016
Det ska bli ett spännande författarår. Jag ska skriva och läsa och lansera min debutbok. Och så ska jag skriva här på min blogg.

Gott Nytt år

liten rosa skrivbokAvslut. Eftertanke. Reflektion.
Idag är dagen då många stannar upp, tar en titt i backspegeln, lättar lite på gasen. Men eftertanken kräver en stund i avskildhet. Om bilen är full av ungar eller föräldrar eller bara ens partner är det kanske ingen idé att lätta på gasen just idag.

Och ibland är nyårsafton så full av förberedelser inför den där stora festen, ”the fest” som man har planerat så långt i förväg. Då är det kanske också bättre att vänta till en annan dag.

Jag har firat nyårsafton på många olika sätt genom åren. Och ofta har nyårsafton betytt någon form av fest.  Därför gör jag ofta mitt avslut några dagar före nyår. I förrgår gjorde jag mitt.

Avslut på år 2015
Jag satte mig ensam på ett utekafé och skrev. Runt mig satt människor och åt och drack medan jag drack mitt kaffe och skrev sida upp och sida ner. Det blev många sidor i min svarta Hemingwaybok. 2015 var ett bra år för mig. Det hände en hel del och mycket av det som hände var bra saker. I min bok skrev jag ner tankar, lärdomar, känslor. Jag älskar att skriva i min tankebok, som jag kallar den. Där finns allt möjligt; från att-göra-listor till djupt existentiella tankar. Där finns även hela scener till mina böcker. Men just nu upptar de sista sidorna i boken mitt avslut av år 2015.

Efter avslut är det lätt att snabbt gå vidare till nästa år, det där ännu helt blanka som ligger framför oss. I och för sig är det väl aldrig helt blankt. Några saker finns redan inplanerade och även inbokade i kalendern.

Nyårskarameller
Men jag gillar att dröja kvar i det gamla en liten stund till, lite som att suga på det där sista på karamellen och inte snabbt bita sönder den. Men det är klart att tankar på det nya året kommer direkt efter avslutet. Vad blir det för slags år? Och framför allt: Vad vill jag att det ska bli för år?

En gång firade jag nyår på ett slott i Yorkshire.  Där började vi med att slänga bort tre saker från det gamla året. Genom att börja med att slänga bort så gjorde vi plats för något nytt. Jag gillar den tanken.

Min proklamering
Än har jag inte gjort min ”Inför-det-nya-året-proklamering”. Jag håller på och suger på den ett tag till. Den är alltid hemlig så ni kommer inte att få läsa den här ändå men så mycket kan jag säga som att det ofta handlar om att bekämpa rädslor. Jag uppfattas nog som en modig typ och jag kan erkänna att jag redan har gjort mig av med många rädslor. Men det finns alltid några kvar 🙂

Jag vill önska er alla Ett Gott Nytt År 2016. Lycka till med era projekt och drömmar! Vad vore vi utan dem? Jag har köpt en ny skrivbok för det nya året. Den är likadan som den gamla men den här har en helt ny färg. Rosa blir min färg för det nya året. Den känns så ny och fräsch och fylld av förväntningar.

Jag ska skåla in det nya året i bubblande Cava på ett torg i en spansk liten vit stad som klättrar upp mot bergen. Skål!

Jul – gemenskap och tomtebolycka


ny tomteThe same procedure as every year, Miss Sophie

Jag är uppväxt i en tomtebolycka. Alla jular följde ett regelbundet mönster och det var inte så mycket som skilde sig åt från år till år. En återkommande sak var att husmor alltid var trött på julaftonskvällen. Det var så mycket som skulle göras ända fram tills att julklappspappret kunde städas undan. Och på julafton skulle alla vara glada så det var ingen som märkte att husmor var trött. Men på juldagen sänkte sig julefriden även över henne.

Mina första trettio år var det mamma som var husmodern. Jag älskade julen och insåg aldrig hur mycket arbete det var för min mamma. Det är klart att jag hjälpte till att duka och sånt, men så här i efterskott undrar jag varför jag inte hjälpte till mer.

När jag hade fått mina barn ville jag fira julen hemma i mitt hem. Jag hade en föreställning om att jag ville ge mina barn samma tomtebolycka som jag hade fått. Därefter har våra jular fortsatt efter samma mönster, med den skillnaden att nu var det jag som var den utarbetade husmodern. Varje år tänkte jag att jag skulle sänka kraven, göra mindre mat, städa mindre, köpa mindre julklappar, njuta mer.

Duktig-flicka-syndromet
Jag försökte verkligen. Men det resulterade bara i att jag fick flänga runt i affärer dagen innan julafton för att jag drabbades av någon slags inte-duga-ångest.  Eller så var jag uppe halva natten före julafton för att griljera skinka och rulla köttbullar och koka knäck. Varför var jag tvungen att vara den där duktiga flickan? Vem var det jag ville duga för?

Jag tror inte att mina barn förstod hur trött jag var. På samma sätt som inte jag förstod.

Idag på juldagen finns det nog både mammor och pappor som pustar ut. Jultomten har varit där, barnens ögon har tindrat och lugnet har äntligen lagt sig.

Att bryta mönster
Jag har firat en helt annorlunda julafton i år. Inga barn, inga julklappar, ingen sill. Inte ens en köttbulle. Det är klart att det känns tomt. Julen är ju trots allt gemenskapens högtid. Och det är klart att jag har saknat barnen. Samtidigt har jag gjort saker jag inte hade gjort om jag stannat hemma. Om jag stannat hemma hade kraven växt, även om kraven bara kommer inifrån mig själv. Det är klart att vi skulle ha köpt julklappar, en gran kanske, julmat förstås. Ingen jul utan knäck. Och egen inlagd sill. Sillsallad. Och …

Nu har jag istället tagit hand om mig själv. Jag har sovit mycket, läst böcker, promenerat och suttit i solen. Och i julklapp fick jag restaurangbesök. Jag slapp handla maten, laga den och även disken efteråt.

Nästa år kanske blir annorlunda. Men jag är glad över friheten att välja. Och jag tvättar sakta men säkert bort min duktig-flicka-kostym.

Att träna skrivande

träna skrivandeJag läste ett inlägg av Fredrik Frängsmyr på Debutantbloggen om att träna på att skriva. Det var något som hände med mig när jag läste det.

En ”gåva”
Vad är det som gör att vi tror att kreativt skapande bara finns där, att det handlar om en ”gåva” och att det bara handlar om att få ut det? Vi accepterar att fotbollsspelaren behöver träna. Vi accepterar att hen måste träna varje dag för att bli duktig, trots att hen redan har talang. Fredrik gav mig en inblick i fotbollsspelarnas träning men det var inte det som väckte upp mig.

Jag har skrivit sen jag var barn. Genom mina lärare fick jag veta att jag var bra och jag märkte ju att pennan nästan inte hann med berättelsen. Efteråt, när jag läste igenom det jag skrivit, kunde se att det var bra. Någonstans insåg jag att jag hade någon slags ”gåva”. Men under hela min skoltid fanns det ingen som hjälpte mig att bli bättre på att skriva. Det fanns ingen som ens berättade för mig att det gick att träna för att bli bättre. Mina lärare gillade mina berättelser men de kunde inte hjälpa mig att utvecklas vidare.

Och så blev jag vuxen och slutade skriva berättelser. Det är klart att jag aldrig har slutat skriva men nu blev det mest brev och dagböcker.

Öva, öva, öva
Inte ens idag, när jag verkligen satsar på mitt skrivande, tränar jag i ordets rätta bemärkelse. Jag skriver en hel del. Jag skriver på mina manus, gör blogginlägg och skriver en massa annat. Men jag tränar inte alls på skrivandets hantverk.

Ibland behöver man ruskas om. Och idag har Fredrik ruskat om mig. Jag ser bilden framför mig hur fotbollsspelarna dribblar bollen fram och tillbaka, igen och igen och igen. De verkar aldrig tröttna. Vad gör jag? Förlitar mig på min ”gåva”? Usch vad jag skäms. Men här ska bli bättring.

Öva i skolan
I läroplanen av idag står det att eleverna ska kunna ge varandra respons och kunna bearbeta sina texter redan i årskurs tre. Det finns inga elever jag har träffat som gillar det. Jag vet inte vad jag skulle ha tyckt om jag hade gått i trean nu. Det måste finnas andra sätt.

Det finns väl ingen fotbollstränare som analyserar nioåringens dribblande eller låter kompisarna analysera. Bra försök! Prova en gång till! är nog mer troligt att tränaren säger och sen visar han en gång till hur man gör. Varför gör vi inte så i skolan?

Nu ska jag lägga upp en träningsplan för julhelgen. Först ska jag gå Versmåttsskolan och sen ska jag träna på dramaturgi. Och så ska jag ju skriva på mitt manus förstås.

Utvärderingstider

amaryllis litenJag är bara människa
Kan jag skylla på det? Jag tror det. För vem är det egentligen jag ska stå till svars för?

Men jag tror att det alltid är bra att fundera på varför det inte blev som jag hade planerat. Varför har jag inte stigit upp klockan fem en enda morgon sedan den 1 december, som jag bestämde? Min plan var ju briljant. Och varför har jag inte skrivit en enda rad på mitt manus sedan den 1 december? Jag har gjort en hel massa andra saker förstås. Även skrivit. Men inte på mitt manus. Och några nätter hade jag så många tankar i huvudet att jag inte fick ihop mina sömntimmar. Men ändå. Jag ville verkligen få ihop de där raderna per dag, eller i alla fall den där timmen.

Jag är inte orolig, inte egentligen. För jag vet att jag kan skriva koncentrerat när jag har tiden. Men jag skulle vilja ändra mitt sätt att skriva. Jag skulle vilja öka på takten liksom. Producera mer. Inne i huvudet trängs bokidéerna men det tar sån tid att få in dem i datorn.

Planer är bra.
Jag tror att vi alla mår bra av planer. Men jag tror att utvärderingarna är viktigare. Det är ju där vi tvingas fundera på det där jobbiga ordet varför. Vad var bristerna i planen? För några brister måste det ju vara eftersom jag inte har skrivit. Eller är det brister hos mig som person? Och kan jag göra något åt det i så fall? Eller är det helt kört?

När man har svaren på några varför-frågor kan man göra några justeringar och sen ge sig på´et igen.

Mina svar på varför-frågorna har lett mig till nya insikter. Jag var inte i en skrivfas utan i en bearbetningsfas. Min vecka har varit bra för mitt manus på andra sätt. Jag har bedrivit en hel del tankearbete och nu har jag beslutat mig för att skriva om hela manuset. De femtio sidorna jag redan skrivit är inget onödigt arbete. De behövs – men på ett annat sätt. Så nu är det bara att backa tillbaka till sidan ett och börja om från början.

Men jag är glad. Faktiskt. För jag vill ju att det ska bli en bra bok. Och nu har jag en ny plan och en justerad synopsis. Och kanske, kanske att jag ska våga mig på den där ursprungliga planen att skriva en timme varje morgon. För efter utvärdering är det dags för nya friska planer.

Knoppar slår ut
I ett tidigare inlägg beskrev jag bokidén som en knopp. Först händer ingenting och sen ingenting och sen … Plötsligt finns den bara där. Där kanske svaret på en av mina varför-frågor finns. Något om den där osynliga processen som inte handlar om antal ord. Jag kanske inte är en sån som kan skriva om inte planen är klar. Då sker annat arbete, arbete i det fördolda, som inte ens jag är medveten om.

Att prokrastinera

advent liten

Vem av er brukar prokrastinera? Efter att ha läst ett inlägg av Fredrik Frängsmyr i Debutantbloggen vet jag nu vad detta obegripliga ord betyder. Jag är bara tvungen att dela med mig.

Prokrastinera betyder ett beteende att skjuta upp saker. Jag vill skriva mina böcker. Jag vill skriva mina blogginlägg. Men först ska jag bara städa lite, kanske diska eller plocka ur diskmaskinen. Och kanske behöver blommorna vatten också. Är det någon som känner igen sig?

Jag har skjutit upp mitt skrivande i en massa år. För när jag har gjort allt det där städandet och diskandet är ju klockan så mycket så det är ändå ingen idé att börja med något. Snart är det ju ändå dags att laga mat eller gå och handla eller något annat viktigt.

Att skriva varje dag
I lördags var jag och lyssnade på tre av Debutantbloggarna på Sture bibliotek i Stockholm. De är ute på en turné runt Sverige och i lördags var de nära mig. Jag fick höra mycket om deras skrivande och skrivprocesser men det var en sak som fastnade i mig. Alla tre skriver regelbundet. De skriver i princip varje dag. Thomas Årnfelt har alltid sin dator med sig och så fort han får en kvart över så fäller han upp locket. Jag häpnar. Och inser att här har jag något att arbeta med.

Vad gör då jag? Jag åker hemifrån alldeles för tidigt för att orka skriva före jobbet. Undrar när Fredrik Frängsmyr åker hemifrån. Han skriver en timme varje morgon på väg till jobbet. Jag prokrastinerar kanske bara.

Jag kommer hem från jobbet eller träningen vid femtiden. Då har jag ju många timmar på mig. Men när jag har ätit och surfat och lite sånt där prokrastinerande är det läggdags.

Att ändra beteenden
Men jag blev inspirerad av Debutantbloggarna. Riktigt inspirerad. Och jag vill verkligen ändra mitt beteende. Så kanske, bara kanske, sätter jag klockan på fem i morgon. Det känns som en perfekt stund att börja dagen med att skriva medan hela huset och världen därutanför sover. Imorgon är det första december. En perfekt dag att ändra sitt beteende.

Fortsättning och utvärdering följer.

Att skriva på vers

krakel spektakelDikter
Ibland läser jag dikter. Det är periodvis och det blir långa uppehåll mellan perioderna. Men det finns något speciellt med dikter. Det är inte bara det att de är korta och koncentrerade. De har en rytm, en klang. Och jag kan läsa dem många gånger utan att tröttna på dem. I själva verket blir de bara bättre och bättre för varje gång jag läser dem.

Form
När jag skriver blir det nästan enbart i romanform. Ibland skriver jag dikter, eller i alla fall något jag kallar dikter, men det är inte så många som har fått läsa dem. Jag blir så imponerad av de som skriver på rim. Lennart Hellsings texter är helt fantastiska. Hur kunde han få till så livfulla rim? Han leker och jonglerar med språket. Och han skapar rytm.

En av mina vänner är speciellt intresserad av form. Jag har gett respons på hennes texter utan att kunna det där med form, utan att känna den där rytmen man ska känna. Nu har hon skapat en julkalender. Det är inte vilken julkalender som helst utan det är en skola i versmått all natural weight loss supplements.

Så för den som vill lära sig mer om att skriva vers i bunden form vill jag rekommendera Den lilla versmåttsskolan.

Jag kommer att följa den slaviskt. Det är inte så att jag planerar att börja skriva på vers, men jag gillar när språket flyter. Jag har ingen aning om vad skolan kommer att innehålla. Men jag längtar tills på tisdag när jag får öppna den första luckan.