”The recension”

Uppvaktad med blommor
Uppvaktad med blommor

Efter nästan tre veckors väntan har den då kommit, den där efterlängtade bekräftelsen, den där allra första recensionen. Jag ska kopiera den och rama in den. Och sen ska jag läsa den varje gång jag råkar läsa någon annan slags recension.

En ”realistisk och robust, gedigen och psykologiskt trovärdig prosa” och ”en respektingivande och stilistiskt oklanderlig roman”. Jag snubblar på orden, fattar inte riktigt att det är min roman han beskriver, känner bubblet i halsen, jublet som vill ut.

Min kompis ringde idag och frågade om jag kände honom, den där Jan Karlsson i Blekinge. Det gör jag inte, men jag skulle vilja slänga mig om halsen på honom. Han har gett mig en gåva. Nu är jag inte längre orolig för recensenterna. Jag har fått den bekräftelse jag suktat efter.

Hur viktig är bekräftelse?
Det är en viktig fråga, speciellt i skolans värld. Måste jag ha bekräftelse för att fortsätta att skriva? Mitt svar är nej. Jag kommer alltid att skriva. Men jag tror att alla behöver bli sedda. Och att få bekräftelse är ett sätt att bli sedd.

Lärare är duktiga på att bekräfta. Bra. Jättebra. Fortsätt så. Men vad betyder de orden egentligen? Och hur hjälper det eleverna vidare?

Bedömning
Det finns ett fint ord: formativ bedömning. Det är det lärarna ska ägna sig åt. När jag läser min fina recension ser jag att det är det Jan Karlsson har gjort. Han har beskrivit vad han gillar med boken. Men han har också beskrivit vad som är mindre bra. Det är inte så mycket han har att klaga på och det är lätt att missa det. I alla fall om man har ett filter framför ögonen, som jag har just nu. Men det finns där i alla fall och det är jag faktiskt också tacksam för. Bedömning hjälper mig att utvecklas vidare.

Barnen som hela tiden får höra ”jättebra, fortsätt så”, vet inte hur de ska göra för att utvecklas vidare. Mina lärare bekräftade mig men de kunde inte sätta fingret på vad jag skulle göra för att fortsätta att utvecklas.

Back to work
Idag har jag tagit fram manuset på min nästa bok. Idag har jag bestämt att det är dags att gå vidare. Jag måste tillåta mig att stanna upp och njuta av bekräftelsen och lukta på blommorna. Men jag måste också fortsätta framåt. Nästa bok blir en barnbok och den är nästan färdig.

Om du vill läsa hela recensionen finns den här:
http://www.blt.se/kultur-noje/marie-hedegard-sa-nara-barfota/

Ännu ovetande

vår i stockholm
Vår + förälskelse = sant

Har du varit kär någon gång? Det tillstånd jag befinner mig i nu har stora likheter med förälskelse. Nervöst. Pirrigt. Underbart. Och samtidigt outhärdligt.

Intresse har uppstått
Än så länge har vi bara pratat lite grann. Hon har uttryckt sitt gillande, men bara som hastigast. Hon har låtit mig ana att intresse har uppstått. Men jag är inte helt säker. Hon har inte ställt sig upp och visat världen sin kärlek.

Det är min bok jag pratar om, min debut. Boken har funnit på marknaden i snart sex dagar. Vad kan man egentligen förvänta sig? Jag vet inte. Det är första gången jag är med om det här tillståndet. Hon, min läsare, har ännu inte gett mig bekräftelsen jag törstar efter.

Törstar efter bekräftelse
Idag träffade jag på en före detta elev som berättade att ”mamma tycker att din bok är jättebra”. En vän sa att hon inte kunde sluta läsa. Och en annan sa att hennes man hade lagt beslag på boken. Jag blir överlycklig över sådana ord. Men jag väntar på den där objektiva domen, den där recensenten som inte har en aning om vem jag är, hon som antingen ska höja mig eller såga benen av mig.

Hur viktigt är det med recensioner? Räcker det inte med att ryktet sprider sig från mun till mun? Men jag inbillar mig att det behövs många munnar för att sprida ryktet om en bra bok.

I helgen gjorde jag mina första boksigneringar i bokhandeln. Det var roligt att prata med så många människor. Jag upptäckte en sak som jag inte varit medveten om tidigare. Expediterna ägnade mycket tid åt att rekommendera böcker till kunderna.

Och gissa vad! Jag rekommenderade andra författares böcker till kunder. Det är väl något som händer med oss när vi befinner oss bland människor som delar vårt intresse. Så jag kanske ska släppa den där kärlekskranka längtan efter det där telefonsamtalet (eller recensionen) och ägna mig mer åt att prata böcker.

Releasefest på Galleri Fallera

Nu är boken firad – med brak.

Nästan nittio personer kom till releasefesten för min debutbok. Jag har haft fester förr, men aldrig någon som ens varit i närheten av denna. Jag har så många vänner som har hjälpt mig och stöttat mig under hela skrivprocessen och så många av er kom till festen. Tack. Tack. Hundratusen gånger tack.

Jag hade sån tur att jag fick ha min fest på Galleri Fallera på Lidingö. På väggarna hängde färggranna tavlor och hela miljön andades mingel. Det var bubbelvin i glasen och snittar på bordet.

Författaren
Hela förmiddagen stod jag i köket och gjorde snittar. Sen slängde jag av mig förklädet och förvandlades till författaren, huvudpersonen.

Jag blev överöst med blommor och paket. Min förläggare hade förberett mig på att jag kunde få någon blomma. Som tur var hade jag tagit med mig några vaser till galleriet. Men inte hade jag kunnat ana mig till denna blomsterprakt som nu fyller mitt hem. Jag älskar blommor och nu går jag bara omkring och njuter.

Min första bokpresentation
På festen gjorde jag min första presentation av boken och så läste jag ett stycke. Så nu har jag fått öva mig på mina vänner. Jag tror att jag fick godkänt. Nu gäller det bara att boken får godkänt också. För nu ska Så nära barfota spridas över vårt avlånga land.

Den delen av författarskapet som börjar nu är nog både rolig och jobbig. Nu ska jag lämna den inåtvända skrivprocessen och förvandlas till säljaren som pratar vitt och brett om sin bok. Det är en roll som jag antar att många författare våndas för. Jag är en av dem. Men nu har jag fått öva mig och det var inte så farligt. Inte farligt alls faktiskt.

Mina vänner köade för att få sin bok signerad. Det var en jobbig känsla. Jag ville ju prata med alla.

Så nära barfota
Nu är boken på väg ut. Från och med i morgon finns den att köpa. Och på fredag ska jag ut på min första officiella signering.

Min afrikanska drömresa

Ghana fr Johanna
foto. Johanna Johansson

Den allra bästa sortens resor är för mig resor som stannar kvar länge och som lämnar kvar ett avtryck inuti, kanske till och med får mig att tänka nytt. Det handlar sällan om sevärdheter eller strandliv.

En by i Ghana
En resa som har satt ett djupt avtryck i mig är när jag blev inbjuden att bo och leva i en liten by på landsbygden i Ghana. Det var en stor utmaning att anpassa mig. Klimatet var annorlunda och de hade andra värderingar än vad jag bar runt på, till exempel synen på tid. Det är så lätt att tycka att ens egna värderingar är överlägsna och jag fick verkligen en lektion i att lyssna under min vistelse där.

Här hemma är det så naturligt att ha ett kök. Det är så självklart att ha en massa glas och tallrikar och skålar i köksskåpen. Lika självklart är det att barnen har aktiviteter på fritiden och att det är viktigt att passa tider.

I familjen jag besökte fanns det inget kök. Det fanns en kokgrop och en kokplatta utomhus och två kastruller. Var och en hade sin egen mugg och tallrikar användes inte. Det fanns inga kranar med rinnande vatten, inga vattentoaletter, inga duschar eller badkar. Men det var inget fattigt liv. Det var bara olikt mot mitt. Och det väckte mig på ett sätt jag inte var beredd på.

Att hitta det som är viktigt i livet
Nu har jag skrivit en bok om en kvinna som gör en liknande resa som jag. Hon bor i en liknande by och ägnar dagarna åt liknande sysslor som jag. Och genom att befinna sig en by på landsbygden i Ghana hittar hon tillbaka till det som är viktigt i hennes eget liv.

Min bok heter Så nära barfota och kommer ut 6:e april.

Jag tror att litteraturen kan hjälpa oss att förstå världen och oss själva. Det är därför jag har skrivit den här boken.

Kulturkollo är veckans utmaning att skriva om en drömresa. Jag kunde inte låta bli.

 

14 dagar till boksläpp

FullSizeRender (1)Jag fick tre talonger i brevlådan idag. Det var tre kartonger som skulle levereras och som nu fanns att hämta på affären.

Naturligtvis störtade jag iväg till affären. Det är klart att jag trodde att det var mina böcker. Och det är klart att jag blev lite besviken när det inte var böckerna.

Det var tre kartonger fulla med bokmärken. Wow, vad många det blev. Undrar om jag beställde för många. Men åh så fina de blev.

Så nu ni. Nu finns det bokmärken en masse.

Och snart. Mycket snart ska jag få packa upp kartonger fulla med böcker.

Att resa

FullSizeRender
Varför reser du?
Jag befinner mig just nu på resa, så då passar det väl bra med det här inlägget. Varför jag reser? Om fyra timmar ska jag sitta på flygplanet som ska ta mig tvärs över jordklotet. Inte bort utan hem herbal supplements for weight loss. Den här resan är lite speciell. Det är inte en sån där vanlig resa. Jag har nämligen varit och besökt min son, som har fått för sig att Australien är ett ganska bra land att bo i.

Om han inte hade varit här hade inte jag heller varit här. I så fall hade jag varit hemma och jobbat. Klockan hade ringt sex och jag hade segat mig upp, som vanligt. Men nu har jag fått ledigt och jag njuter för fullt.

Vardag
Jag har haft en helt perfekt resa, i mina ögon. Min son och hans flickvän har jobbat och jag har fått uppleva Australien mycket på egen hand. Jag har fått ha vardag här och jag har haft förmånen att vara en lite mer passiv deltagare i vardagen. Jag har inte behövt stiga upp klockan sex om jag inte velat.

Utflykter
Det är klart att de har varit lediga också. Och då har de tagit med mig på olika utflykter. Vi har gjort två underbara utflykter upp i bergen och så har vi badat i vågorna, grillat på stranden, druckit vin på Operabaren och varit på MardiGras. Allt det har varit helt fantastiskt men den största upplevelsen är nog ändå just vardagen. Jag har ätit frukost på terrassen i värmen. Jag har promenerat i timtal. Jag har gått vilse, inte bara en gång utan nästan varje dag. Visste ni att det nästan inte finns några raka gator utanför Sydney? Jag har suttit på stranden och bara varit.

Och så har jag skrivit. Under mina promenader har jag bearbetat. Och så en dag var jag redo att börja skriva. Det är en härlig känsla. Jag behöver mycket egen tid för att få till mitt skrivande. Så samtidigt som jag befinner mig i en helt ny värld med fullt av inspiration får jag tid för mina tankar att gro. Och det är då min kreativitet flödar.

Att resa ensam eller tillsammans
Jag tillhör inte dem som reser ensam. Jag har nog bara gjort två resor på egen hand, och de har båda gått till min son. Normalt reser jag tillsammans med någon. Men jag har hittat reskamrater som trivs med att jag försvinner iväg in i min skrivbubbla. Och jag skulle önska att jag vågade resa mer ensam.
Min man är perfekt att resa med. Han försvinner in i sina intressen och jag in i mina. Och så ses vi emellanåt.

Jag älskar att hitta små mysiga fik och bara vara. Att hitta ett fik i Stockholm är nästan lika bra som att resa utomlands. Men bara nästan. Något som väcker min kreativitet är också värme. Och naturen.

Naturupplevelser
Jag har upplevt Blue Mountains här i Australien. Vi sov en natt i den lilla staden Leura. Nästa gång jag kommer hit ska jag boka in mig några fler nätter där uppe och bara vandra och skriva och vara.

Sammanfattningsvis:
Jag stannar tiden när jag reser. Och det är i de där pauserna som jag blir kreativ. Ju äldre jag blir desto viktigare blir det att stanna upp. Det är väl något med att tiden bara rusar på.

Men nu måste jag packa ihop mig. Och lämna det här häftiga landet down under.

Mitt manus är på tryckeriet nu

vinprovning

Jag har läst och ändrat och läst om och ändrat igen. Om det inte varit så att min förläggare hade satt ett datum hade jag nog fortsatt i all oändlighet. Jag är inte pedant egentligen, men när det gäller min text verkar det inte finnas någon gräns för mitt petande.

Men nu har jag ändå satt punkt. Nu blev det de orden som blev. Vissa ordval har jag stött och blött mer än andra. Kan jag skriva så? Säger hon verkligen så? osv.

Release närmar sig
Nu är det snart release för min bok Så nära barfota. Onsdagen den 6:e april ska boken gå att köpa i bokhandeln och på nätet. Det är en fantastisk känsla, lite märklig. Å ena sidan är jag så fullproppad med förväntningar. Å andra sidan är jag medveten om vad som väntar. Säljandet alltså, exponeringen.

Att sälja sin bok
Jag vill inte bli en sån som prackar på mina vänner boken. Jag vill inte be att ni ska dela eller gilla på Facebook, även om jag förstås skulle bli överlycklig om ni gör det. Men egentligen vill jag att boken ska sälja sig själv. Jag vill att den ska vara så bra att alla som läser den rekommenderar den för alla de känner. Men nu kan jag inte påverka just det längre. Jag måste bara lita på att boken är så bra den kan bli.

Om boken inte säljer sig själv så har jag ingen riktig plan för hur jag ska göra.

Marknadsföring – Hjälp!
På den gamla goda tiden räckte det att man skrev en bra bok. Eller har jag fel? Hade Harry Potter blivit så stor om de inte vore för marknadsföringen? Kanske inte. Men på den tiden gjorde förlaget marknadsföringen. Eller har jag fel igen? Om man blir utgiven på Bonniers får man nog en ordentlig skjuts från förlaget i alla fall. Men det är nog så att man som författare måste engagera sig i försäljningen ändå.

Min debutbok är på tryckeriet nu. Någon håller på att göra om mina A4-sidor till en inbunden bok. Det är stort och jag vill gärna stanna kvar i den känslan. Men det är väl egentligen så att nu börjar jobbet. Eller i alla fall ett annat slags jobb än det jag har sysslat med tidigare.

Så nära barfota
Jag har förlaget i ryggen, jag vet det. Men nu är det ändå mycket upp till mig att sälja min bok, Så nära barfota. Min bok är värd att läsas. Det tycker både jag och förläggaren. Hur gör man då för att övertyga andra om det också?

När jag skulle hitta en bild till mitt inlägg hittade jag denna i kameran. Här sitter vi ett gäng främlingar runt ett bord och provar viner i Hunter Valley i Austraien. Då kom jag på hur jag skulle vilja sälja min bok: Precis så som på bilden; bland läsande människor som har valt att lyssna på mig.

Leona tärningen är kastad

Leona

Jag har läst Leona tärningen är kastad av Jenny Rogneby. Många förlag ville ge ut Jennys debutroman och jag var nyfiken på den. Nu förstår jag varför. Den är unik. Det är en deckare men den rymmer så mycket mer. Och för mig personligen har det gett en del lärdomar. Jag tillhör egentligen inte deckarläsarna.

Jenny Rogneby skrev att hon hade fått ett brev från en dansk lärare som använde boken för att lära ut bra exempel på ovanliga sätt att skifta mellan första och tredje person och att överraska läsaren med effektiva vändpunkter. Jag skulle definitivt använda boken till att lära ut det där med att använda oväntade vändpunkter. Men jag skulle nog också lära ut hur man väver ihop en historia, alltså det där med dramaturgi.

Parallella historier
Boken består av flera historier som går parallellt och sitter ihop med varandra. Varje historia har sin egen dramaturgi. Det är otroligt skickligt ihopsytt och hela tiden blir jag överraskad av nya vändningar. Samtidigt som vändningarna är oväntade är de också fullt logiska.

Att bli berörd
Läsaren får läsa utifrån flera personers perspektiv och det ger en extra dimension. Karaktärerna är komplexa och vi får följa både brottslingens och offrens tankar. Det är inte alltid självklart vem som är brottsling. Rogneby har lyckats skapa en närhet till sina karaktärer som gör att jag som läsare blir berörd. Jag blir även berörd av brottslingen.

Efter att ha läst boken om Leona läste jag en annan deckare. Det var en välkänd författare som skrivit den och jag hade länge varit sugen på att läsa den. Men hör och häpna så lyckades jag inte ens komma halvvägs. Den var så tråkig och den lyckades inte beröra mig det minsta.

Vad är det då som gör en bok bra? Vad är det som gör att jag blir uppslukad av Leona? Jag förstår att det är olika för olika människor. Många läser ju uppenbarligen den boken som jag inte lyckades komma igenom. Mina ingredienser till en bra bok är inte unika, men jag tänker sammanfatta dem här. Och jag tror att speciellt de två första är en absolut nödvändighet för att jag ska läsa boken.

Mina tre viktigaste ingredienser i en bra bok:

  • Jag måste bli berörd. Det blir jag genom att karaktärerna är så bra gestaltade att jag är med dem, oavsett vad de gör.
  • Historien måste vara intressant och innehålla oväntade vändpunkter som slår omkull mina förväntningar och föreställningar.
  • Slutet ska vara oväntat. Det får gärna finnas en cliffhanger men det måste vara ett ordentligt avslut.

Jenny Rogneby har lyckats med alla tre punkterna. Jag ser med spänning fram emot hennes nästa bok. Den andra författaren missade den första punkten. Hon hade säkert en bra historia, men jag orkade inte läsa den för att karaktärerna var så ointressanta.

Jag lyssnade på Jenny Rogneby på Författarkliniken i höstas och skrev ett inlägg här. Där blev det en liten diskussion om vad som är viktigast i en bra bok. Jag är benägen att ändra min inställning nu. Det räcker inte med en bra story. Du måste ha karaktärerna också.

Ur dessa tankegångar föds en annan fråga:
Kan man skapa en karaktär som intresserar och berör alla?
Antagligen inte. Och det kanske man inte behöver göra heller. Men Jenny Rogneby har använt sig av något som berör många; ett barn. Vem blir inte berörd av ett barn som mår dåligt? Men det är bara en del av historien. Det finns mycket mer att bli berörd av.

Hur vi använder vår tid

vinterEfter att ha läst Lindas inlägg på skriviver.se kan jag inte låta bli att fundera över det där begreppet ”tid”.

I den takt våra familjer växer minskar tiden. Det börjar redan när du träffar din partner. Du skaffar ett större boende och du kanske även köper hus. Och så kommer barnen, det ena efter det andra. Och har du tur eller otur eller vad man kan kalla det så blir det bonusbarn och nya familjebildningar. Och så kanske det blir en båt och en sommarstuga och så vidare.

Allt det där har jag gått igenom. Men jag är så gammal att jag även har upplevt att familjen har krympt. Det ena barnet efter det andra har flyttat hemifrån. Vi har sålt sommarstugan och båten. Och jag har plötsligt fått mer tid.

I have a dream
Under alla år har jag haft en dröm, en dröm om att skriva böcker. Och jag har fått kämpa för att skapa tid för den drömmen. För det är ju så att vardagen alltid kommer först. Först och främst kommer barnen. Och så kommer jobbet. Sen måste man ju sova också. Tiden som återstår ska rymma så mycket. Och så ska ju huset städas ibland. Och så ska vi träffa släkten och åka på semester och vara romantiska och träffa vänner och gå på Junibacken. Och så kanske hinna träna. Och sen kanske, kanske finns det lite tid för egna intressen.

Att jaga svansen
Att hitta tid för egna intressen handlar om att prioritera dem. Men det är lättare sagt än gjort. Jag har burit med mig en inre stress under flera år. När man inte hinner göra det man vill skapas en frustration. Hur fort man än springer hinner man aldrig ifatt den där svansen. Och jag är av den otåliga sorten. Jag ville inte vänta med att skriva mina böcker.

Men jag har hållit fast i min dröm och skrivit i perioder och nu har jag mer tid.

Trettiofemåringar ska hinna allt samtidigt. Jag vet för jag har varit där och jag ser att det är likadant nu. De ska göra karriär, köpa hus, renovera hus och skaffa barn samtidigt. Det är inte så konstigt att de är frustrerade. Det är inte så konstigt om de inte hinner med sina egna intressen och drömmar. Och det är inte så konstigt om de hela tiden kämpar för att få tiden att räcka till.

Tappa bort sina drömmar
Jag har skrivit en bok om en kvinna som får tillbaka all den där tiden igen när barnen flyttat hemifrån. Men hon har tappat bort sina drömmar och blir bara vilsen. Som tur är har hon en väninna som håller liv i sina drömmar och det blir räddningen även för min huvudperson.

Trots att jag inte har några barn hemma längre är det lätt att prioritera fel. Det är alldeles för lätt att planera in andra saker. Men det viktiga är väl att det är medvetna val och att jag inte stressar över de dagar eller veckor när jag inte hinner skriva, när jag väljer att göra andra saker.

Lev och njut
Lev i nuet, andas, stanna upp! Och se till så ni hittar lite egen tid någonstans så ni inte tappar bort era drömmar. Och till dig Linda, som gör medvetna val för att få tiden att räcka längre, vill jag bara applådera.

Mitt år 2015

debutantporträtt liten

Debutantporträtt
Mitt år 2015 var ett bokår. Det här är en kopia på mitt debutantporträtt som publicerats i tidningen Svensk Bokhandel i december 2015.

Förlagskontrakt
Den största händelsen år 2015 var när jag fick mitt första förlagskontrakt. I mars skrev jag avtal med Lindelöws förlag om att ge ut min debutantbok, Så nära barfota. Därefter har jag jobbat med redigering, omslagsbild, baksidestext, debutantporträtt och diverse annat smått och gott. Det har varit ett härligt, positivt arbete och manuset börjar bli klart för att skicka till tryck. Nu återstår bara småsaker, men ack så viktiga. Just nu jobbar jag med formuleringar och ordval. Den sjätte april kommer boken ut. I mars kändes det oändligt långt dit. Nu kommer dagen närmare och närmare.

Barnböcker
Jag började år 2015 med att skriva klart ett barnboksmanus och skickade till lektör. Efter redigering skickade jag det till förlag och blev refuserad. Det tog många månader innan jag fick svaret att det var bra och spännande men att det inte nådde ända fram. Inför 2016 ska jag redigera det ännu en gång innan jag skickar in det till andra förlag. Jag ska se till så att det når ända fram. Nu är jag glad att jag inte har skickat till alla förlag samtidigt. Det här sättet tar tid, kanske flera år. Men det är mitt sätt.

Jag har också skrivit på två andra barnboksmanus. Inget av dem är färdigt men det är böcker som jag ska skriva klart. Den ena av dem skriver jag med en skrivarvän, Marés Lendway. Det är roligt att skriva tillsammans. Men det är svårt att få till tiden. Vi skulle antagligen behöva hitta ett bättre sätt att skriva. Jag försöker tala om för mina elever att samarbete är ett sätt att få den enkla additionen 1+1 att bli 3. Jag och Marés har inte kommit dit än. Men vi har roligt när vi skapar och det är ju huvudsaken.

Ny bok
Jag har också börjar skriva på uppföljaren till Så nära barfota. Jag började redan i somras, men hela sommaren och hösten har bestått av ett steg framåt och därefter ett steg bakåt. Sen har jag tagit ett nytt steg framåt för att senare backa bakåt igen. Det har berott på att jag inte vetat riktigt vart jag är på väg. Mina tankar har varit för vaga, för otydliga. De sista dagarna på året hittade jag riktningen och nu har jag en början. Så 2015 blev året då den andra boken om Ellen föddes.

Jag var med på Författarkliniken i augusti. Det var en spännande fullspäckad tillställning där jag mötte många skrivande människor, både på scenen och bland publiken. Jag har hittat vägen in till bloggvärlden och hittat flera bloggar som jag läser regelbundet. Det ger en hel massa inspiration. Debutantbloggen 2015 var helt suverän. När bloggarna var ute på sin turné passade jag på att träffa några av dem.

Bloggvärlden
Jag har också börjat blogga under eget namn. Tidigare hade jag en annan blogg, mariesboksida.se, men nu bestämde jag mig för att träda fram. Jag har även gästbloggat hos annahellqvist.com. Jag träffade Anna på Författarkliniken och när hon frågade om jag ville gästblogga kändes det nervöst. Nu har jag gjort det och det var inte så farligt. Och när man har gjort det en gång kan man nog göra det fler gånger.

Mer skrivtid
Sammanfattningsvis har det hänt en hel del under 2015. Det jag har haft svårast med är nog att få till skrivtid. Jag har inte alls fått in skrivtiden i vardagen. Tidigare har jag nöjt mig med att det har gått sakta. Jag är lärare och kan skriva på loven. Men nu har jag blivit ivrigare. Jag vill skriva mer. Jag vill få ut fler böcker. Så jag har en nöt att knäcka. Jag provade att vara med i NaNoWriMo 2015 men det var inget för mig. Det blev alldeles för opersonligt. Nu ska jag skriva i hundra dagar tillsammans med Anna Hellqvist och några till. Det ska bli kul. Vi är en liten grupp och jag hoppas att vi kan peppa varandra.

Inför år 2016
Det ska bli ett spännande författarår. Jag ska skriva och läsa och lansera min debutbok. Och så ska jag skriva här på min blogg.