Tack för alla fina ord om min bok

FullSizeRender

Den här buketten fick jag igår på min födelsedag. Nu vill jag dela den med er.

Jag blir bortskämd med fina omdömen
Igår till frukost läste jag ett omdöme på Bokus.com av Anna Helén Nykvist.

Några timmar senare läste jag en recension på Västmanländskans bokblogg.

Ännu lite senare fick jag ett telefonsamtal där en kompis kompis hade lovordat boken ungefär så här: ”Den är verkligen bra. Jag trodde inte det best natural weight loss supplements. Men den är ju bra. På riktigt. Alltså riktigt bra.”

Ni kan inte ana vad glad jag blir över alla fina ord. Och ni kan inte ana vad det betyder för min bok. Varje gång har jag blivit lika glad. Ni är verkligen mina ambassadörer.

Sagt om Så nära barfota

Här har jag sammanställt lite av vad som har blivit sagt om min bok. Jag har klippt in essensen i omdömena (som jag ser det):

Bloggare:
”Det är en bok om en medelålders kvinna som måste åka långt hemifrån för att göra upp med sina rädslor och för att återta sig själv. Det är också en bok om vänskap och om att våga vara ärlig inför andra, men också inför sig själv.” (vastmanbok.blogspot.se)

”Bra beskrivning av en motsägelsefull och lite rädd medelålders kvinna som blommar ut, utan att gå till några överdrifter. Trovärdigt.” (Boktjuven.com)

”En av de saker som fascinerade mig ända från början var att den här boken handlade om en medelålders kvinna och det är inte ofta som medelålders kvinnor får vara huvudpersonen i en roman. Jag tycker väldigt mycket om Ellen och känner på ett sätt igen hennes känslor.” (Boklysten.blogspot.se)

”Underbart gripande, strålande vacker & fantastiskt stark!!!” (Jenniesboklista.com)

Tidningsrecensioner:
”Närmare Carin Mannheimer än Kerstin Thorvall skriver Hedegård en realistisk och robust, gedigen och psykologiskt trovärdig prosa. Ett uns kolonialblick och någon exotiserande kliché om afrikanska män förekommer, men stör knappast den lugna och överlag sakliga framställningen. Det har blivit en respektingivande och stilistiskt oklanderlig roman om en medelålders kvinna som alltför länge tänkt på familjens bästa och glömt bort sig själv.” (Jan Karlsson (Borås Tidning)

Bokus.se:
”Jättebra! Lättläst och fängslande, man kan känna igen sig i mycket och även få sig en tankeställare! Läser gärna en fortsättning eller nya böcker av Marie Hedegård!” (Anna Helén Nyqvist)

”Boken är välskriven, verklighetstrogen och fängslande, hade svårt att släppa den.” (Elisabet Wiechel)

”Med avstamp i radhusområdet och vardagslunken tar berättelsen oväntade vändningar och visar hur ett nytt perspektiv på tillvaron, nya bekantskaper och nya omgivningar kan hjälpa en att se sig själv i ett annat ljus. Hög igenkänningsfaktor! En berättelse som stannar kvar.” (Sandra Andersson)

”Den här boken är skickligt skriven man blir snabbt fängslad och vill inte sluta att läsa. Jag är imponerad över hennes sätt att illustrera intima känslor och karaktärer.” (Margaretha H)

”Man har ju läst ett antal böcker av den här genre.. Men den här boken var något annat.. Djupet var ett annat, inte så schablonmässigt. Huvudpersonens längtan efter en förändring men samtidigt i början helt handlingsförlamad.. Man lever bara en gång.. Man ska aldrig bli tagen för given.” (Tomolof)

”Skönt att kasta av sig kängorna och känna sanden mellan tårna. Att sakta men säkert hitta kompassen i livet. Gillar att läsa om kontrasterna mellan Sverige och Gahna och om visdomar och insikter.” (Marés Lendway)

Boktipset.se:
”Språket är lättläst och flytande. Författarinnan tar upp frågor som många förr eller senare i livet ställer sig. Är det så mitt resten av mitt liv kommer att se ut, vart tog passionen vägen, att våga bryta upp och inte stanna i slentrian.” (Maud Linder)

Personliga hälsningar:
”Handlingen grep mej på en gång och den är mycket lättläst. Du gör fina beskrivningar så man nästan ser miljöer och människor framför sej!” (skrivet av Gun)

”Här kommer en recension från en vanlig läsare. Med ett lättillgängligt språk beskrivs typiska känslorför 50+ are ändå lyckas du göra det intressant o jag sträckläste boken. Resan till Afrika var riktigt bra förvaltad. Andra hade lagt in en sexupplevelse där men den fick hon ju på oväntat håll. Personporträtten var träffsäkra o lagom detaljerade.” (skrivet av Paula)

”sträckläst din bok med mycket stor behållning. Mina Ulf Lundell-böcker brukar ligga ett halvår drygt på sängbordet innan de åker in i bokhyllan, men här kunde jag bara inte sluta läsa. Rekommenderar boken till alla, inte minst till män i min ålder.” (skrivet av Per)

”hade svårt att lägga ifrån mig boken speciellt efter att hon kommit till Ghana . Hennes reflektion över sitt liv slutar med att hon gör ett fantastiskt medvetet val.”(Skrivet av Agnetha)

”Ja, du har ett vackert språk Marie, så viktigt för att fånga intresset när man läser. Ibland vill man stanna upp och läsa om, och ändå fortsätta framåt…för man förflyttas ju till Ghana.” (skrivet av Marita)

”Har precis läst färdigt min bok ”Så nära barfota” av Marie Hedegård, en klasskamrat från skrivarlinken på Tärna folkhögskola 😊 Den är tankeställande, lättläst och underhållande ! Rekommenderar jag verkligen.” (Britt-Marie)

Det finns fler…
Jag har fått fler omdömen i kommentarer och sånt på Facebook men nu hittar jag dem inte. Om du har ett omdöme så skulle jag bli så glad om du kunde lägga det här i en kommentar.

Och så några ord från Johanna, dottern som följde med till Ghana: ”Jag och mamma besökte Ghana för fem år sedan i syfte att göra research, eftersom boken till viss del utspelar sig där. Vi gick upp mitt i natten för att ta oss till vattenhålet och bar hem hinkar med vatten på huvudet, vi dansade afrikans dans tills fötterna värkte, fick malaria, drack hembränt palmvin och vi satt på gudstjänster tills vi fick träsmak i rumpan, allt i syfte att uppleva det riktiga Afrika, den sidan turister ofta missar.”

Tack till alla.

När barnen flyttar hemifrån

FullSizeRender (8)Idag pratade jag med en ung kvinna med tre barn, varav den äldste var tio år.

Hur ser mitt liv ut om tio år? frågade hon sig. ”Var bor du då?, frågade hon sin äldste son.
Småbarnsåren är så intensiva. Hela livet kretsar runt barnen.

Spädbarnstiden är helt underbar. Du kommer hem med din lilla guldklimp och de enda molnen på himlen handlar om när bebisen ska äta eller sova. Den tiden går ganska fort förbi men nästa period är längre. Våra barn är barn väldigt länge. Man ska lämna och hämta på dagis och sen på fritids. Man ska handla mat, laga mat, tvätta, städa, förhöra läxor, skjutsa på aktiviteter, hålla kalas, åka på barnanpassade semesterresor, stå och vänta vid lekparker, äta på Mac Donalds osv.

Sen kommer tonårstiden, som ibland blir ännu mer intensiv, med fritidsgård i vardagsrummet och vakande nätter.

Men barnaåren har ett gemensamt: Det är liv i huset.

Sen kommer den stora tomheten.
Den dagen barnen flyttar hemifrån inträder en ny period i ditt liv. Det är då du ska göra allt det där som du har drömt om.

Det är klart att det är skönt. Det är helt fantastiskt skönt att slippa allt det där tjatet, all den där tvätten, all den där mjölken man skulle släpa hem.

Men… Det finns en sorg också. För det blir verkligen tomt där hemma.

Vem är han, mannen där mittemot vid matbordet. Känner jag honom? Vad har vi gemensamt egentligen?

Och barnen. Behöver de mig inte längre? Varför ringer de inte?

Hur förbereder du dig för den där stora tomheten?
Jag förberedde mig inte. Men den där kvinnan jag mötte idag hade redan börjat förbereda sig.

Vi har dem bara till låns, säger vi hurtigt.
Det sa jag också. Men det är en sak vad vi säger, en annan vad vi gör. Jag band mina barn till mig hårt. Och det är smärtsamt att lossa på banden. Nu förstår jag hur min mamma kände, och kanske fortfarande känner.

Det finns inga facit, inga handböcker. Men det finns livsvisdom. Jag ska ge mig ut på jakt efter visdom.

Dela gärna med dig? Vad har du för erfarenheter? Hur ska man klara av den där stora tomheten?

Vilka underbara vänner jag har

körsbärsträdAlla mina vänner är så engagerade i min bok och i mitt författarskap. Många av er har köpt boken. Många har läst den. Och jag har fått så mycket stärkande och peppande kommentarer. Det gör att jag lättar lite från marken ibland. Så om ni någon gång tycker att jag är lite för självgod eller egocentrerad, tag tag i mig så jag inte flyger bort.

Och om jag har glömt att säga det så säger jag det här:
Tack för att jag har er.

Min debutbok har funnits ute på marknaden i en månad. Den månaden har bestått av en berg-och dalbana. Först var det ett enda stort lyckorus. Sen var det en oändligt lång väntan på recensioner och/eller försäljningsrekord. När inget av detta inträffade infall sig depperioden med stort D. Jag väntade och väntade och väntade. Jag måste erkänna att den där jag-ger-upp-känslan infall sig, och den där vem-tror-du-att-du-är-känslan höll på att äta upp mig.

Sju dagars väntan
Så här i efterhand var det bara en väntan på exakt sju dagar på den där första recensionen. Så här i efterhand kan man ju skratta åt det. ”Men lilla gumman, vad hade du förväntat dig?”

Ska jag vara ärlig? Helt ärlig? Mitt svar är: Försäljningsrekord. Upplagan som tar slut på en gång och tidningar fulla med recensioner. Samtidigt vet jag ju att det bara är i sagor det är så.

Sen kom då den där första recensionen. Den där recensionen som förändrade allt. När jag hade läst den flög jag på moln. Ingen kunde få ner mig på jorden på flera dagar. Dessutom upptäckte jag att den fanns i flera tidningar. Lyckan var total.

Men varför köpte inte folk denna underbara bok? Trots strålande recensioner rusade inte försäljningsstatistiken i taket. Jag våndades. Och väntade på fler recensioner.

Nu har det gått en månad och jag har landat med båda fötterna på jorden igen. Det är fakiskt riktigt skönt.

Ett speciellt tack

Jag har fått flera fina recensioner av bloggare och många fina omdömen av läsare. Någon av dem är kanske just du som läser det här. Till dig vill jag rikta ett speciellt tack. I den djungel av nya böcker som finns på marknaden idag finns det risk att man drunknar. Risken är stor att man inte ens hamnar på bokbordet i bokhandeln.

Så jag vill bara säga att alla era fina ord är värda så mycket, inte bara för mig personligen utan också för min bok.

Här får du njuta av körsbärsträden i Kungsträdgården för en vecka sedan. De var fantastiska.

På besök i Astrid Lindgrens Nangijala

FullSizeRender (6)

Jag var på träff i Astrid Lindgrens Näs i helgen. Vädret kunde ha varit betydligt bättre men ändå hann jag uppleva magisk natur.

Om du lämnar Näs och korsar Prästgårdsgatan kommer du till en liten park. Just den här helgen blommade vitsipporna. Hela marken var täckt av en matta av vitsippor. Och spritt bland vitsipporna stod ståtliga björkar med vita stammar och ännu kala grenar.

 

Besök i Nangijala
Jag visste med ens att jag hade kommit till Nangijala. Här måste Astrid ha plockat vitsippor många gånger. Och det som är så magiskt med sådana platser är att du börjar prata med främlingar. Jag satte mig på en bänk när en ensam man kom förbi. Jag kan inte förklara vad det var som hände men det gick ju bara inte att låta bli att prata med varandra. Han kände också att han hamnat i Nangijala.

När jag var i Blue Mountains i Australien för två månader sedan hände samma sak. Naturen var så storslagen att jag var tvungen att dela det med någon. Då pratade jag också med främlingar.

Skrivträff = möten
På skrivträffen mötte jag gamla skrivarvänner, nya skrivarvänner, författare och förläggare. Det var magi det också. Det är alltid magi att träffa människor som delar ens intresse. Vi pratade om varandras texter. Vi lyssnade på Johanna Thydell. Och på lördagskvällen var det öppen scen och jag läste ur min kommande bok. Jag blev sjukt imponerad av alla som vågade inta scenen. Alla var författare.

Hitta kreativiteten?
Att befinna mig i skrivande miljöer och bland skrivande människor ger mig kreativitet och inspiration. Det är roligt att höra om alla som lyckas förverkliga sina skrivardrömmar.

Sen hittar jag kreativiteten i naturen också. När jag bygger historier promenerar jag gärna i flera timmar. Jag, solen, vinden, träden och gärna havet befruktar varandra. Och så föds berättelserna.

Så jag hade nog kunnat sitta där på bänken i vitsippsskogen i all oändlighet. Om det inte vore för vädret. Sverige och april betyder inte alltid sol och värme. Just den här helgen betydde det kyla med inslag av snö.

Men det kommer en vår. Snart. Och solen har inte bara en läkande effekt på mig. Den kommer med stora lass inspiration.

”The recension”

Uppvaktad med blommor
Uppvaktad med blommor

Efter nästan tre veckors väntan har den då kommit, den där efterlängtade bekräftelsen, den där allra första recensionen. Jag ska kopiera den och rama in den. Och sen ska jag läsa den varje gång jag råkar läsa någon annan slags recension.

En ”realistisk och robust, gedigen och psykologiskt trovärdig prosa” och ”en respektingivande och stilistiskt oklanderlig roman”. Jag snubblar på orden, fattar inte riktigt att det är min roman han beskriver, känner bubblet i halsen, jublet som vill ut.

Min kompis ringde idag och frågade om jag kände honom, den där Jan Karlsson i Blekinge. Det gör jag inte, men jag skulle vilja slänga mig om halsen på honom. Han har gett mig en gåva. Nu är jag inte längre orolig för recensenterna. Jag har fått den bekräftelse jag suktat efter.

Hur viktig är bekräftelse?
Det är en viktig fråga, speciellt i skolans värld. Måste jag ha bekräftelse för att fortsätta att skriva? Mitt svar är nej. Jag kommer alltid att skriva. Men jag tror att alla behöver bli sedda. Och att få bekräftelse är ett sätt att bli sedd.

Lärare är duktiga på att bekräfta. Bra. Jättebra. Fortsätt så. Men vad betyder de orden egentligen? Och hur hjälper det eleverna vidare?

Bedömning
Det finns ett fint ord: formativ bedömning. Det är det lärarna ska ägna sig åt. När jag läser min fina recension ser jag att det är det Jan Karlsson har gjort. Han har beskrivit vad han gillar med boken. Men han har också beskrivit vad som är mindre bra. Det är inte så mycket han har att klaga på och det är lätt att missa det. I alla fall om man har ett filter framför ögonen, som jag har just nu. Men det finns där i alla fall och det är jag faktiskt också tacksam för. Bedömning hjälper mig att utvecklas vidare.

Barnen som hela tiden får höra ”jättebra, fortsätt så”, vet inte hur de ska göra för att utvecklas vidare. Mina lärare bekräftade mig men de kunde inte sätta fingret på vad jag skulle göra för att fortsätta att utvecklas.

Back to work
Idag har jag tagit fram manuset på min nästa bok. Idag har jag bestämt att det är dags att gå vidare. Jag måste tillåta mig att stanna upp och njuta av bekräftelsen och lukta på blommorna. Men jag måste också fortsätta framåt. Nästa bok blir en barnbok och den är nästan färdig.

Om du vill läsa hela recensionen finns den här:
http://www.blt.se/kultur-noje/marie-hedegard-sa-nara-barfota/

Ännu ovetande

vår i stockholm
Vår + förälskelse = sant

Har du varit kär någon gång? Det tillstånd jag befinner mig i nu har stora likheter med förälskelse. Nervöst. Pirrigt. Underbart. Och samtidigt outhärdligt.

Intresse har uppstått
Än så länge har vi bara pratat lite grann. Hon har uttryckt sitt gillande, men bara som hastigast. Hon har låtit mig ana att intresse har uppstått. Men jag är inte helt säker. Hon har inte ställt sig upp och visat världen sin kärlek.

Det är min bok jag pratar om, min debut. Boken har funnit på marknaden i snart sex dagar. Vad kan man egentligen förvänta sig? Jag vet inte. Det är första gången jag är med om det här tillståndet. Hon, min läsare, har ännu inte gett mig bekräftelsen jag törstar efter.

Törstar efter bekräftelse
Idag träffade jag på en före detta elev som berättade att ”mamma tycker att din bok är jättebra”. En vän sa att hon inte kunde sluta läsa. Och en annan sa att hennes man hade lagt beslag på boken. Jag blir överlycklig över sådana ord. Men jag väntar på den där objektiva domen, den där recensenten som inte har en aning om vem jag är, hon som antingen ska höja mig eller såga benen av mig.

Hur viktigt är det med recensioner? Räcker det inte med att ryktet sprider sig från mun till mun? Men jag inbillar mig att det behövs många munnar för att sprida ryktet om en bra bok.

I helgen gjorde jag mina första boksigneringar i bokhandeln. Det var roligt att prata med så många människor. Jag upptäckte en sak som jag inte varit medveten om tidigare. Expediterna ägnade mycket tid åt att rekommendera böcker till kunderna.

Och gissa vad! Jag rekommenderade andra författares böcker till kunder. Det är väl något som händer med oss när vi befinner oss bland människor som delar vårt intresse. Så jag kanske ska släppa den där kärlekskranka längtan efter det där telefonsamtalet (eller recensionen) och ägna mig mer åt att prata böcker.

Releasefest på Galleri Fallera

Nu är boken firad – med brak.

Nästan nittio personer kom till releasefesten för min debutbok. Jag har haft fester förr, men aldrig någon som ens varit i närheten av denna. Jag har så många vänner som har hjälpt mig och stöttat mig under hela skrivprocessen och så många av er kom till festen. Tack. Tack. Hundratusen gånger tack.

Jag hade sån tur att jag fick ha min fest på Galleri Fallera på Lidingö. På väggarna hängde färggranna tavlor och hela miljön andades mingel. Det var bubbelvin i glasen och snittar på bordet.

Författaren
Hela förmiddagen stod jag i köket och gjorde snittar. Sen slängde jag av mig förklädet och förvandlades till författaren, huvudpersonen.

Jag blev överöst med blommor och paket. Min förläggare hade förberett mig på att jag kunde få någon blomma. Som tur var hade jag tagit med mig några vaser till galleriet. Men inte hade jag kunnat ana mig till denna blomsterprakt som nu fyller mitt hem. Jag älskar blommor och nu går jag bara omkring och njuter.

Min första bokpresentation
På festen gjorde jag min första presentation av boken och så läste jag ett stycke. Så nu har jag fått öva mig på mina vänner. Jag tror att jag fick godkänt. Nu gäller det bara att boken får godkänt också. För nu ska Så nära barfota spridas över vårt avlånga land.

Den delen av författarskapet som börjar nu är nog både rolig och jobbig. Nu ska jag lämna den inåtvända skrivprocessen och förvandlas till säljaren som pratar vitt och brett om sin bok. Det är en roll som jag antar att många författare våndas för. Jag är en av dem. Men nu har jag fått öva mig och det var inte så farligt. Inte farligt alls faktiskt.

Mina vänner köade för att få sin bok signerad. Det var en jobbig känsla. Jag ville ju prata med alla.

Så nära barfota
Nu är boken på väg ut. Från och med i morgon finns den att köpa. Och på fredag ska jag ut på min första officiella signering.

Min afrikanska drömresa

Ghana fr Johanna

foto. Johanna Johansson

Den allra bästa sortens resor är för mig resor som stannar kvar länge och som lämnar kvar ett avtryck inuti, kanske till och med får mig att tänka nytt. Det handlar sällan om sevärdheter eller strandliv.

En by i Ghana
En resa som har satt ett djupt avtryck i mig är när jag blev inbjuden att bo och leva i en liten by på landsbygden i Ghana. Det var en stor utmaning att anpassa mig. Klimatet var annorlunda och de hade andra värderingar än vad jag bar runt på, till exempel synen på tid. Det är så lätt att tycka att ens egna värderingar är överlägsna och jag fick verkligen en lektion i att lyssna under min vistelse där.

Här hemma är det så naturligt att ha ett kök. Det är så självklart att ha en massa glas och tallrikar och skålar i köksskåpen look at more info. Lika självklart är det att barnen har aktiviteter på fritiden och att det är viktigt att passa tider.

I familjen jag besökte fanns det inget kök. Det fanns en kokgrop och en kokplatta utomhus och två kastruller. Var och en hade sin egen mugg och tallrikar användes inte. Det fanns inga kranar med rinnande vatten, inga vattentoaletter, inga duschar eller badkar. Men det var inget fattigt liv. Det var bara olikt mot mitt. Och det väckte mig på ett sätt jag inte var beredd på.

Att hitta det som är viktigt i livet
Nu har jag skrivit en bok om en kvinna som gör en liknande resa som jag. Hon bor i en liknande by och ägnar dagarna åt liknande sysslor som jag. Och genom att befinna sig en by på landsbygden i Ghana hittar hon tillbaka till det som är viktigt i hennes eget liv.

Min bok heter Så nära barfota och kommer ut 6:e april.

Jag tror att litteraturen kan hjälpa oss att förstå världen och oss själva. Det är därför jag har skrivit den här boken.

Kulturkollo är veckans utmaning att skriva om en drömresa. Jag kunde inte låta bli.

 

14 dagar till boksläpp

FullSizeRender (1)Jag fick tre talonger i brevlådan idag. Det var tre kartonger som skulle levereras och som nu fanns att hämta på affären.

Naturligtvis störtade jag iväg till affären. Det är klart att jag trodde att det var mina böcker. Och det är klart att jag blev lite besviken när det inte var böckerna.

Det var tre kartonger fulla med bokmärken. Wow, vad många det blev. Undrar om jag beställde för många. Men åh så fina de blev.

Så nu ni. Nu finns det bokmärken en masse.

Och snart. Mycket snart ska jag få packa upp kartonger fulla med böcker.

Att resa

FullSizeRender
Varför reser du?
Jag befinner mig just nu på resa, så då passar det väl bra med det här inlägget. Varför jag reser? Om fyra timmar ska jag sitta på flygplanet som ska ta mig tvärs över jordklotet. Inte bort utan hem herbal supplements for weight loss. Den här resan är lite speciell. Det är inte en sån där vanlig resa. Jag har nämligen varit och besökt min son, som har fått för sig att Australien är ett ganska bra land att bo i.

Om han inte hade varit här hade inte jag heller varit här. I så fall hade jag varit hemma och jobbat. Klockan hade ringt sex och jag hade segat mig upp, som vanligt. Men nu har jag fått ledigt och jag njuter för fullt.

Vardag
Jag har haft en helt perfekt resa, i mina ögon. Min son och hans flickvän har jobbat och jag har fått uppleva Australien mycket på egen hand. Jag har fått ha vardag här och jag har haft förmånen att vara en lite mer passiv deltagare i vardagen. Jag har inte behövt stiga upp klockan sex om jag inte velat.

Utflykter
Det är klart att de har varit lediga också. Och då har de tagit med mig på olika utflykter. Vi har gjort två underbara utflykter upp i bergen och så har vi badat i vågorna, grillat på stranden, druckit vin på Operabaren och varit på MardiGras. Allt det har varit helt fantastiskt men den största upplevelsen är nog ändå just vardagen. Jag har ätit frukost på terrassen i värmen. Jag har promenerat i timtal. Jag har gått vilse, inte bara en gång utan nästan varje dag. Visste ni att det nästan inte finns några raka gator utanför Sydney? Jag har suttit på stranden och bara varit.

Och så har jag skrivit. Under mina promenader har jag bearbetat. Och så en dag var jag redo att börja skriva. Det är en härlig känsla. Jag behöver mycket egen tid för att få till mitt skrivande. Så samtidigt som jag befinner mig i en helt ny värld med fullt av inspiration får jag tid för mina tankar att gro. Och det är då min kreativitet flödar.

Att resa ensam eller tillsammans
Jag tillhör inte dem som reser ensam. Jag har nog bara gjort två resor på egen hand, och de har båda gått till min son. Normalt reser jag tillsammans med någon. Men jag har hittat reskamrater som trivs med att jag försvinner iväg in i min skrivbubbla. Och jag skulle önska att jag vågade resa mer ensam.
Min man är perfekt att resa med. Han försvinner in i sina intressen och jag in i mina. Och så ses vi emellanåt.

Jag älskar att hitta små mysiga fik och bara vara. Att hitta ett fik i Stockholm är nästan lika bra som att resa utomlands. Men bara nästan. Något som väcker min kreativitet är också värme. Och naturen.

Naturupplevelser
Jag har upplevt Blue Mountains här i Australien. Vi sov en natt i den lilla staden Leura. Nästa gång jag kommer hit ska jag boka in mig några fler nätter där uppe och bara vandra och skriva och vara.

Sammanfattningsvis:
Jag stannar tiden när jag reser. Och det är i de där pauserna som jag blir kreativ. Ju äldre jag blir desto viktigare blir det att stanna upp. Det är väl något med att tiden bara rusar på.

Men nu måste jag packa ihop mig. Och lämna det här häftiga landet down under.