Boksignering

100-årsjubileum

I fredags fyllde Lidingö bokhandel 100 år och jag fick vara med och fira den dagen. Det blev en dag fylld av ballonger, bubbel i glasen och allmän feststämning. Och min pocketbok hade precis hunnit komma, två dagar innan.

När min inbundna bok kom ut för två och ett halvt år sedan var jag ute på en del boksigneringar. Jag var ny, ovan och nervös. I fredags var jag bara glad, men framför allt tacksam över alla trevliga möten och alla trogna läsare.

Helena Landberg, som har drivit bokhandeln fram tills nu, har peppat och stöttat mig. Jag träffade henne på bokmässan och när hon frågade om min nästa bok blir färdig till 16 november var mitt svar nej.

Det går inte så fort att få fram en bok. Men det visade sig att Lindelöws förlag kunde trolla fram en pocketbok med rekordfart. Och här är den nu, Så nära barfota i pocketformat.

Jag har inte hunnit få hem några exemplar själv, men jag köpte en i bokhandeln. Jag var bara tvungen att ha en egen bok med mig hem.

Vilka som kom och fick sin bok signerad.

Några trogna vänner tittade förbi. Alla hade redan läst min bok men några av dem köpte ändå en eller två pocketböcker. Det blev julklappar, julklappsbyten och istället-för-en-blomma-gåvor. Även min trogna dotter förärade sin mamma med ett besök. Hon hade gått tidigare från jobbet bara för min skull. Gissa om jag blev glad.

Utöver dem kom även en hel del okända fram.

Passar boken till en yngre kvinna? Eller kanske till en man? Eller varför inte till en av mina gamla elever som nu har blivit vuxen? En kvinna hade skrivit en bok och ville ha råd och en annan dikterade en hel dikt som jag skulle skriva i boken. Jag fick många trevliga pratstunder.

Det jag tar med mig till nästa gång:

– Jag vägrar vara den där påflugna säljaren som ska tvinga på kunderna mina böcker.

– Pocketböcker passar perfekt som gå-bort-presenter och i olika julklappsbytarlekar.

– Pocketböcker är enklare att sälja och därför lite roligare att signera. Den här åsikten har jag nu och kan förstås komma att ändras.

– Jag var placerad mitt i bokhandeln. Det är där man ska befinna sig, så att ingen kan undgå mig.

– Det blir så mycket trevligare när någon eller några vänner kommer förbi. Stämningen blir lättsam och otvungen.

Några ord till alla mina nära och kära:

Inte nog med att ni får stå ut med mina utläggningar om trovärdigheten i olika händelser och att ni måste provläsa mina manus. Nu har jag insett att ni även måste följa med när jag är ute på boksigneringar.

Och inte nog med det. Dessutom kanske jag stjäl någon av era egenskaper till en karaktär.

Det är tufft att vara vän till författare.

 

Hur är en bra bok?

Jag har just läst en bra bok.

Känslan när man hittar en bok som talar direkt till dig är obeskrivbar. Den här boken har jag, på riktigt, njutit av varenda sida. Och nu är den slut… nästan i alla fall. Jag sparar den sista sidan till ikväll. Då drar jag ut på det lite, behöver inte sörja över att boken är slut riktigt än. Jag kanske till och med läser om den på en gång. Då får jag befinna mig i den ännu ett tag.

Vad gör att en bok är bra?

Jag frågade mina elever i skolan och de allra flesta svarar att en bra bok ska vara spännande. Några säger att den ska vara rolig också. Och den ska ha många sidor.

Det där med många sidor förstår jag vad de menar. Just nu är det precis så jag känner. Jag undrar lite desperat om det inte kommer en fortsättning snart, fast jag egentligen inte vill ha en fortsättning. Den här berättelsen är slut precis där den ska vara slut. Men jag kommer i alla fall definitivt att leta efter fler böcker av Maria Ernestam.

Jag och mina elever har inte samma syn på vad som gör en bok bra. Jag söker nämligen inte spänning. Det är klart att jag kan läsa en spännande bok och njuta av det också. Men jag vill att boken ska tala till mig. Jag vill känna igen mig i huvudpersonen och nästan vara hen för ett tag. Och jag gillar det lågmälda, det där som är livet på riktigt.

Om boken dessutom har fått mig att omvärdera saker i mitt eget liv, då kan läsningen inte bli bättre.

Den här boken är som ett paket med värme, humor och vanliga, mänskliga känslor. Och så finns det en rolig historia som skulle kunna hända oss alla. Inte alla skulle våga släppa taget och våga göra det huvudpersonen vågar, men genom att läsa boken får vi ändå vara med och smaka på modet. Och jag känner mig definitivt starkare och modigare nu.

Jag har just skrivit klart min uppföljare till ”Så nära barfota”. Efter att ha läst Maria Ernestams bok om brutna ben är jag nästan på väg att kasta mig över mitt manus igen. Men jag ska försöka låta bli. Min bok är en annan bok. Och det finns plats för båda i bokhandeln. Det är jag helt säker på.

Mitt manus på väg

 

Punkt och slut. Spara. Skicka.

Skulle jag ha jobbat mer med texten?  Skulle jag ha gett det ytterligare några dagar? Mitt huvud dunkar men nu är det försent.

Deadline
Som tur är hade jag ett datum att förhålla mig till. Datumet har jag lyckats få uppskjutet tre gånger men någon gång måste man våga släppa också.

Så nu är manuset redan framme hos min lektör. Bara genom en knapptryckning. Hon ska läsa det och även några av mina vänner. Sedan blir det mer jobb. Jag vet det. När förlaget sedan får det blir det ännu mer jobb. Men just nu kan jag inte göra något mer än att njuta. Som när man har sprungit ett lopp.

På bordet bredvid mitt vinglas ligger fortsättningen på romanen Så nära barfota. Den består just nu av 108.463 ord fördelade på tvåhundrasjuttiotvå A4-sidor. Det är en magisk känsla. Euforisk. Men vad gör man nu då? Klockan är inte ens sex.

Min tid har varit begränsad under många månader. Allt jag har gjort har påverkat mitt datum. När vänner har frågat vad jag ska göra i helgen har mitt svar alltid varit detsamma: ”Skriva förstås.”

Helt plötsligt har jag hur mycket tid som helst. En hel kväll breder ut sig framför mig. Hur ska jag få den att gå? Helt ensam hemma. Inte ens någon att skåla med. Så jag skålar med er som läser det här. Jag hällde upp ett glas vin, gjorde iordning en mumsig tallrik med avokado och räkor och grönsaker. Men nu då? Maten är slut och vinet också snart.

Titel
Och så var det frågan om titel. Jag var så nöjd med min titel. Ända tills för en timme sedan. Då upptäckte jag en helt ny bok med en liknande titel. Vad gör man då? Just nu orkar jag bara utmattat tänka att det får lösa sig.

Till alla er som väntar på fortsättning på Ellens resa vill jag bara säga: ”Ha tålamod.” Den är på väg. Men som det är i den här branschen så tar det tid.

Hej igen efter ett alldeles för långt uppehåll

Jag har inte synts här på mycket länge men nu är jag tillbaka. Äntligen. Mitt uppehåll beror på en mängd olika saker men ni ska veta att jag har saknat just det här.

Livet har kommit emellan. När det händer saker i privatlivet räcker orken inte alltid till. Jag har skiljt mig, sålt lägenhet, letat lägenhet, fyllt sextio och haft en hel del annat smått och gott att ta hand om. Det är sånt som händer i de bästa familjer men när det drabbar en själv kan det ibland bli för mycket.

Jag har fortfarande ingenstans att bo om två månader men jag har i alla fall tak över huvudet just nu. Det räcker och jag har slutat att oroa mig. Jag har semester och jag skriver för fullt på min nästa roman.

Just nu befinner jag mig nästan i ett lyckorus. Jag har precis besegrat det där stora berget som består av sådana där känslor som kan inte, orkar inte, duger inte. Jag kan visst.

Nästa roman

Jag skriver för fullt. Mitt råmanus blev färdigt i juni. Nu håller jag på och plockar sönder manuset så nu är det ett enda stort kaos. Men den 14:e augusti ska jag ha satt ihop allt igen. Det är planen. Vissa dagar är det helt omöjligt medan andra dagar är hoppfullare. Så till er som är nyfiken på hur det ska gå för Ellen kan jag bara säga: Håll ut. Det finns en början och ett slut och en hel del sidor däremellan.

Bokens titel

Igår kom titeln på min nya roman till mig. Än så länge har jag inte vågat googla om det redan finns någon sådan titel. Och än så länge vågar jag inte skriva ner den här. Känslan påminner lite om när man har fått veta att man är gravid. Man bär runt på sin hemlighet och det ligger ett skimmer över en. Jag antar att det inte syns på utsidan men jag kan sammanfatta känslan i en mening; Jag är lycklig och jag vet något som ingen annan vet. Nu är det ju så att jag inte har kunnat hålla helt tyst. Men återigen påminner det om en graviditet. Hemligheten sipprar sakta ut och snart kanske jag vågar skriva ner den här också.

En recension

Igår fick jag ännu en fin recension av Så nära barfota.

”Rekommenderas som god hängmattsläsning”, skriver https://vivlaser.blogspot.se/2017/06/sa-nara-barfota.html?m=1

Det är så roligt att se att boken fortfarande lever och hittar nya läsare. Jag upptäckte också att flera av böckerna på biblioteken fortfarande lånas ut, ett och ett halvt år efter releasen.

Ljudbok

21 augusti släpps Så nära barfota som ljudbok. Katarina Lundgren-Hugg läser in den och det ska bli underbart att få lyssna på den. Jag har varit avundsjuk på vänner som lyssnar på den ena boken efter den andra medan de gör sådana där tråkiga saker som att städa och diska och sånt. Jag har inte blivit biten av ljudboksläsandet än. Men vem vet, Katarina Lundgren-Hugg kanske får mig på andra tankar.

 

Att skriva dikter

När jag gick skrivkurs på Tärna folkhögskola för drygt tio år sedan hade vi en delkurs som handlade om att skriva dikter.

Genom att gå skrivkursen tog jag mitt skrivande på allvar för första gången i livet. Den absolut största utmaningen var att visa upp det jag skrivit för någon annan. Dessutom skulle vi visa upp våra dikter. Jag hade skrivit dikter för mig själv och de skulle inte läsas av någon annan.

Men efter kursen publicerades två av mina dikter i antologin ”Utslaget ris”.

Här är en av dem, den som handlar om mig. Men jag tog mig faktiskt friheten att ändra lite på den just nu.

Jag har

Känt syrendoften i näsan,

Dansat, skrattat,

Drömt.

Sett eldklotet slukas av havet.

Kämpat uppför branta berg

Gråtit

Släppt

Handlöst fallit utför.

Hallonpaj,

blomsterkrans

rödvin

Jag ska

Fylla femtio

Handlöst falla

Igen och igen

Skriva, radera,

Visa världen det jag skrivit.

Mitt författarår 2016

img_2904Flyg, Ellen, flyg!

skrev Liv Gingnell på en tavla till mig på releasefesten och så här avslutade hon.

”Och sakta vänder livet åter,
Ellen dansar, skrattar, gråter,
finner färgerna bland tyger.

Nu har boken gått i tryck
och Ellen flyger.”

Så nära barfota, min debutbok om Ellen, publicerades i år. Det var stort, spännande, fantastiskt… Mitt år 2016 har handlat mycket om denna debutresa. Den känsla som fyller mig så här på året sista dag är en enorm tacksamhet.

Så många underbara människor har funnits runt mig under denna resan. Ni är så många som har bidragit till att boken över huvud taget blev en bok. Sen är ni många som har bidragit till att boken har nått ut till så många läsare. Och sist men inte minst är det ni underbara läsare som har fått mig att tro på mig själv och mitt skrivande.

Min man och trogne vapendragare Leif Hedegård är den som har den största delen i boken. Utan honom hade det inte funnits någon bok överhuvudtaget. Det är jag som har skrivit ner orden men allt det där andra är hans förtjänst. Han har peppat mig, trollat fram skrivtid, bråkat med mig, skrivit to-do-listor och bara funnits där bredvid mig. Det har tagit många år och han har stått bredvid mig hela tiden, även när jag har tvivlat. Det här senaste året har han varit extra insyltad i Ellens liv. Det är han som har sett till så att boken har synts i media. Tack Leif. Jag hade inte klarat det utan dig.

Sen har jag haft andra betydelsefulla personer vid min sida. Min dotter Johanna Johansson har varit med under hela resan. Hon har alltid trott på mig och hejat på mig. Hon har låtit mig får vara den där lite udda personen som pratat om mina karaktärer istället för sånt där normalt mamma-dotter-snack. Hon har lyssnat och läst och kommit med mycket kloka tankar. Och den där gången när jag behövde åka till Ghana på researchresa så packade hon väskan och följde med. Tack Johanna.

Billy Amedro hjälpte mig att få komma till Ghana. Hans bror Kodjo Amedro lät oss bo hemma hos hans familj i deras by i Voltaregionen i Ghana. Han upplät sitt hem åt oss i nästan två veckor. Han tog hand om oss och lät oss uppleva deras land, långt från turism och storstad. Stort tack för det Billy och Kodjo.

Sen finns det en grupp vänner som har funnits nära min text i många år. Jag har skrivit, de har läst och gett respons och så har jag skrivit om. Så där har vi hållit på i många år. Jag har läst deras texter också och på så sätt är vi nära sammankopplade med varandras texter. Tack Liv Gingnell, Anna Carrigan och Emma Missne. Det är ni som har lärt mig skrivandets hantverk.

Jag har även andra vänner som har bidragit på olika sätt. Tack Marés Lendway. Du är min andra vapendragare. Emellanåt har du varit ganska hård i dina omdömen men jag behövde det. Mia Westlund, Lisa Sandberg och Linda Hedlund, tack för alla våra skrivträffar. Det har varit en förutsättning. Och Margaretha Hellborg. Du har alltid stått där bredvid mig och tyckt att jag är fantastisk. Tack Maggan. Du är också helt fantastisk och jag ringer dig när jag behöver fylla på batterierna.

Bland er läsare och vänner finns det många fler jag vill tacka. Tack för alla fina och värmande ord ni har delat med er av. Tack för att ni har hjälpt mig att sprida boken så att den hittar nya läsare. Tack Lena Sanfridson för att du trodde på boken och fick mig att inte ge upp.

Sist men inte minst tack till min förläggare Tomas Lindelöw. Det har varit en rolig resa och det är tack vare att du trodde på manuset som jag har fått vara med om den.

Nu går vi in i ett nytt år. 2017 är blankt hittills, i alla fall för oss på den här sidan av jordklotet. Min son, Jakob Johansson, har nyss skålat in det nya året i Sydney. Mina barn är utspridda över jorden idag. De skapar sina egna liv. Det är smärtsamt men på samma gång en stor lycka. Tack för att ni finns. Ni är en evig inspirationskälla.

Ellen flyger vidare på nya äventyr och jag har även andra bokäventyr på gång. Än så länge vet jag inte om jag har någon ny bok till bokmässan 2017. Men alldeles oavsett så kommer jag att fortsätta skriva.

Tack för ett fantastiskt år.

Jag önskar er alla ett riktigt fint år 2017.

Min bok har blivit ett halvår gammal

fyller ett halvår

Grattis på halvårsdagen, Så nära barfota!

För drygt ett halvår sedan kom min bok, Så nära barfota, ut i bokhandeln. Det var en stor lycka för mig, min familj och mina vänner. Jag har turen att ha en stor supporterskara runt mig så vi var många som gladdes.

Boken hade ett fint omslag och jag visade stolt upp den för alla. Efter många års arbete kunde jag äntligen hålla boken i min hand.

Förälskelsefasen

Nu har det gått sex månader. Det har varit en härlig tid och samtidigt en berg-och dalbana i känslor. Först var det berusning. Jag skulle vilja likna det med förälskelsefasen. Kan det vara mig själv jag var förälskad i? Eller var det min bok? Eller min förläggare? Eller mina läsare? Jag vet inte riktigt men kanske var det någon slags mix av allt.

Därefter följde en väntan på bekräftelse. Den första recensionen väntade jag länge på, nästan två veckor. Det var långa veckor. Men den var värd att väntas på. I ärlighetens namn fanns det även negativa ord instuckna i den men de hade jag överseende med. Ingenting kunde få ner mig på jorden.

Därefter följde ännu mer väntan. Det jag väntade mest på var att boken skulle sälja slut. Jag väntade på löpsedlar. Jag väntade på telefonsamtalet från Babel.

Men det kom inget telefonsamtal från Babel. Inget från morgon-TV heller.

Men det kom andra brev, meddelanden, kommentarer. Och de kom från er, mina läsare.

Läsarbrev

Jag har fått så många fina recensioner från läsare runt om i Sverige och de kommer fortfarande. Ni ska veta att jag blir överlycklig över att hitta ett litet meddelande när jag loggar in på Facebook eller mina mejl. Tack så jättemycket ni som hör av er. Ni kan inte ana vad mycket det betyder för mig och mitt skrivande.

Min bok är ett halvår gammal. Och min berg-och dalbana ha planat ut. Det är sååå skönt. Jag vet att ni är många därute som gillar min bok och det är huvudsaken för mig. Samtidigt växer uppföljaren fram i datorn. Ellen ska ut på nya äventyr. Den här gången blir det inte Ghana. Men hon har packat sin väska.

Jag tänker avsluta med ett axplock av omdömen från läsare som jag har fått efter sommaren. Bara så att ni förstår.

Kan man bli annat än glad?

”Jag säger bara läs den, den fångade mig fullständigt.”

”känns som jag fått en spark där bak. Mycket bra författat ödmjukt och med kärlek till människans nyckfullhet.”

”får mig som läsare att reflektera över mitt eget liv.”

”Så fantastiskt bra bok! Är både lärare och skild. HÖG igenkänningsfaktor 😀
Det kommer väl en fortsättning?”

”En av de bästa böcker jag läst.”

”Tack för en insiktsfull och annorlunda relationsroman.”

”En bok som berör! Rekommenderas varmt.”

”Tyckte jättemycket om boken, läste ut den idag, hade svårt att lägga ifrån mig den så den var med vid matbordet och lite varstans 🙂 Blev så glad när jag hörde att det kommer en fortsättninig, ska bli intressant att följa Ellens fortsatta livsval.”

Jag har även fått en mycket fin recension i tidskriften ”Biblioteket i fokus”. Läs den här.

 

 

Författare på sin första bokmässa

bokma%cc%88ssan2
Lindelöws monter på Bokmässan

Normalt är jag en sån som inte gillar mycket folk. Jag orkar bara en timme på IKEA och undviker stora köpcentrum. Ändå klarar jag av att tillbringa fyra hela dagar bland hundratusen människor på bokmässan.

Det är klart att jag blev trött. Emellanåt var jag tvungen att fly ut i friska luften eller in i något hörn någonstans. Men det konstiga var att jag fick en massa energi. Jag var där från morgon till kväll och på kvällarna orkade jag även göra andra saker. Hur kan det vara så? När jag kommer hem från mitt vanliga jobb är jag ofta ganska trött.

Kreativ energi
Min egenhändiga analys är att det finns så mycket positiv energi på bokmässan. Alla böcker, alla entusiastiska människor, alla författare, och framför allt alla läsare. Tillsammans ger de så mycket kreativ energi att jag står ut med trängsel, köer, en otrolig ljudnivå och oframkomliga gångar. Under fyra dagar mötte jag bara leenden. Ingen var sur, ingen var arg, ingen skrek.

Mitt förlag, Lindelöws, hade en monter mitt i smeten. Ändå var det en liten oas. Besökarna kunde i lugn och ro bläddra i böckerna. Inga köer ringlade sig fram till mig vid signeringsbordet och jag kunde i lugn och ro prata med mina besökare och utbyta tankar. I montern träffade jag även andra spännande författare och de som jobbade i montern.

Det blev inte jättemånga böcker sålda men jag är glad över de som hittade sina läsare. Och jag är så glad över alla trevliga möten.

Kontraster
Det jag slås av är kontrasterna. Vid Fredrik Backmans signeringsbord var köerna oändliga. Han satt i timmar och kön verkade aldrig ta slut. Ingemar Stenmark framkallade också liknande köer. Vid andra montrar satt okända författare ensamma timme ut och timme in. Varför ska alla köpa samma böcker? Och varför gick jag också fram till Fredrik Backman och köpte hans nya bok trots att jag inte hade läst en enda recension om den?

Det vimlar av bra romaner. Men hur ska man hitta dem i detta vimmel av böcker? Då är det förstås enklare att köra med ”säkra kort” look what i found. Det är synd för det finns säkert massor av guldkorn bland de okända författarna.  Frågan är bara hur man ska hitta dem. Jag åkte hem från bokmässan med böcker av både kända och okända författare.

Kändiskåthet
Alla dessa kändisar som skriver böcker!  De blir bara fler och fler. Bara för att man är känd blir ens liv intressant och då slåss förlagen om boken. Så om du vill bli författare, bli en kändis innan du skriver din bok.

Min fanklubb
Jag är ingen kändis men jag har också en fanklubb. Jag har fullt av vänner och okända läsare som stöttar mig och inspirerar mig. Och utan er hade det inte blivit några fler böcker.

Men nu ska det bli en fortsättning på Så nära barfota. Och så ska det bli många fler böcker. Så jag hoppas att det här bara var mitt första, i en lång rad, besök på bokmässan som författare.

Continue reading… →

En författares vardag – när den är som bäst

forfattareFör några timmar sedan promenerade jag utefter strandpromenaden vid havet och sen satte jag mig på ett kafé och skrev. Med havet framför mig och vågornas brus i öronen skrev jag ihärdigt i flera timmar. När jag promenerar ensam bearbetar jag och sen är det bara att sätta mig ner och skriva ner det som har fötts under promenaden. Visst låter det enkelt.

Alla skrivdagar ser inte ut så. En del dagar ältar jag fram och tillbaka. Jag tänker runt, runt och hamnar i olika återvändsgränder. Återvändsgränder är inte roliga. Det är då man tvivlar, funderar på att kasta in handduken, känner sig allmänt värdelös.

Men så får man sådana där dagar när det lossnar, när allt faller på plats. Idag kom jag vidare med min fortsättning på Så nära barfota. Jag hade suttit fast i en återvändsgränd i ganska många veckor och idag hittade jag vägen vidare. ”Till jul är den färdig”, sa jag i telefon till min man för en stund sedan. Igår sa jag att det kanske inte blir någon fortsättning.

Åkabortförattskriva-resa
Jag har rest bort för att skriva. Det har jag gjort andra gånger också men jag har aldrig varit helt ensam. Den här gången har jag fått fyra skrivdagar helt för mig själv. Det är över trettio grader varmt ute och all förflyttning kräver en stor ansträngning. Men jag promenerar på morgonen när det är svalt, sover siesta på eftermiddagen och skriver all annan tid. I natt hoppas jag på många timmar på terrassen. Nätter är magiska.

När jag är i skrivperioder märker jag hur jag öppnar sinnet. Jag tittar lite extra på den där mannen vid busshållplatsen, de där tjejerna som kommer från stranden. Och jag öppnar öronen. Vad pratar de om? Jag förstår oftast inte orden men kroppsspråk är universella. Jag märker också att jag drar mig tillbaka. Istället för att prata med folk gör jag mig osynlig. Jag blir en observatör.

Heltidsförfattande
När jag åker iväg såhär ensam kan jag gå in totalt i den här författarrollen. Hemma hoppar jag in och ur hela tiden. Två timmar framför datorn och sen någon som pratar med mig i bakgrunden. Därefter tillbaka till tangentbordet. Jag tror att jag behöver den här koncentrerade tiden ofta.

Nästa tisdag kliver jag av planet hemma i Sverige. Då ska jag gå in i rollen som deltidsförfattare, där författandet ska samsas med vardagen och det där andra jobbet. Men det ska bi spännande att se hur min text har utvecklats tills dess.