Category Archives: Skrivande

Min bokutgivning

visitkortNär är man författare?

I mars skrev jag förlagsavtal med Lindelöws förlag. Mitt manus skulle bli bok och jag skulle äntligen få debutera. Nu har jag plötsligt fått behov av visitkort. Jag har redan varit på tillställningar där det hade varit trevligt att plocka fram ett visitkort. Så nu är det dags. Frågan är bara hur detta visitkort ska se ut. Kan jag kalla mig författare nu? Eller när kan man det? Jag bestämde mig för att det är klart att jag är författare. Vad är jag annars?

Johan Hedegård har gjort mina visitkort. Här är framsidan.

I min förra blogg mariesboksida.se skrev jag om vägen från ofärdigt manus till antaget manus. Nu tänkte jag ge lite rapport om vad som har hänt sedan dess. Jag skulle kunna säga att det inte har hänt så mycket. Men jag skulle också kunna säga att det har hänt massor. Jag vill först och främst dela in arbetet i olika delar.

Så nära barfota

Nu är det klart. Titeln är spikad.

Redaktörsläsning

I våras läste min redaktör igenom manuset och jag ägnade en del av sommaren åt att redigera efter hans förslag. Det handlade inte om stora förändringar. Det handlade om att banta ner språket, att inte förklara det som redan var gestaltat. Men när jag tittade på resultatet hade manuset krympt med åtta procent.  Det känns som ganska många sidor som bara har försvunnit. Och fast det kändes lite oroligt så måste jag ge redaktören rätt. Texten är mycket tätare och bättre nu.

Just nu håller redaktören på och läser den nya versionen. Han säger att det är bra, riktigt bra. Och jag växer av berömmet.  Samtidigt kommer utgivningsdatumet närmare och närmare. 8 april har vi sagt. Det är fortfarande en evighet dit men nu har hälften av tiden gått.

Bokomslag

En illustratör har läst mitt manus. Och ur hennes upplevelse av texten har ett omslag blivit till. Otroligt vad blandade känslor som poppade upp när jag såg det första gången.  Det såg inte alls ut som jag hade tänkt mig min bok. Samtidigt är jag imponerad över omslaget. Jag har diskuterat det med några vänner och med redaktören. Och han har nog övertygat mig till slut. Hur som helst var det verkligen nervöst att öppna filen med omslagsbilden. Tänk om jag inte alls skulle gilla den. Senare i veckan kommer jag att lägga upp omslaget här. Då får ni se och tycka.

Jag brukar inte titta på bokomslag på det sätt som jag har tittat det senaste halvåret. Vilken bok väljer jag ut från hyllan och läser baksidestexten på? Vad tilltalas jag av? Jag var inte så medveten förut. Hur som helst är det en trevlig hobby att strosa runt i bokhandeln och titta på omslag.

Baksidestext

Just nu håller vi på och manglar baksidestext. Redaktören skrev först ett förslag som jag inte alls gillade. Då skrev jag ett nytt och sen mixade han ihop våra olika texter. Nu har vi skickat texten mellan oss några gånger och resultatet börjar bli ganska bra. Men jag märker att det verkligen är svårt att enas när det gäller text. Text är mitt område och jag märker att jag har svårt att köpa redaktörens argument. Det är inte alls så svårt när det gäller texten i boken. Är inte det konstigt? Borde det inte vara tvärt om? Men baksidestexten är så viktig. Du har så få ord på dig att fånga den presumtiva läsaren. Och jag tror på min egen känsla. Min tolkning av problemet är att baksidestexten är förlagets ansvar och själva manuset är mitt ansvar. Jag skulle verkligen vilja ha ansvaret för baksidestexten också.

Författarporträtt

Just nu håller jag på och skriver en text om mig själv som ska finnas i tidningen Svensk Bokhandel. Det är mycket svårare än att skriva själva boken. För vad är intressant? Egentligen? Jag kommer inte på så mycket alls men jag har ändå lyckats skrapa ihop knappt 1000 tecken, inklusive blanksteg men ändå. Det är för lite tycker redaktören. Pust och stånk.

Fotografering

Också är det då dags för fotografering. Detta verkar vara det svåraste av allt. Redaktören har önskemål om miljön och vädret; ett fik i sommarvärme. Ett fik där min huvudperson spenderar åtskilliga timmar. I den takt vädret övergår i höst har vi luskammat Stockholm på fik. Ni kanske undrar hur svårt det kan vara. Jag det kan man ju undra. Nu har vi i alla fall hittat fiket (det blev Sturekatten). Men nu ska vi hitta en solig förmiddag när både jag och fotografen kan. Hur lätt är det när man jobbar som lärare på vardagarna? Jag börjar oroa mig för deadline. Bilden ska nämligen in i den där tidningen Svensk Bokhandel. Och nu åker jag till Bokmässan i helgen. Så vi får väl se hur vi lyckas få till det.

Fortsättning följer…

Författarkliniken 2015

Jenny Rognefelt

Att befinna mig på Författarkliniken i två hela dagar med tillhörande fest på lördagskvällen gav mig en riktig vitaminkick. Jag och tvåhundra andra skrivande människor fick lyssna på den ena föreläsaren efter den andra. De hade alla sina egna budskap och sina egna historier att berätta och jag sög glupskt i mig av allt det de delade med sig av. Det är klart att jag var trött efteråt. Jag var helt slut. Samtidigt var mina steg lätta, nästan dansande, när jag kom ut i augustisolen och bestämde mig för att strunta i tunnelbanan.

Ann Ljungberg har lyckats skapa en tradition, ett årligt event. Datum är redan satt till nästa års Författarklinik, den 22 – 23 oktober 2016, och jag vill inte missa det.

Vad var det som var så bra då?

Jag tror att det var mixen som gjorde det. Vi serverades en mängd olika författare, olika förläggare, olika coacher och olika lektörer.  Varje föreläsare hade allt från 3 minuter till en timme på sig att förmedla sitt budskap. Ämnena var spridda men allt handlade om att skriva. Det var ju därför vi var där. Vi kunde frossa i vår dröm.

I mötet mellan människor som delar samma dröm uppstår magi. När jag åkte från Författarkliniken hade jag en mängd intyck och nya vänner med mig hem. Jag ska sammanfatta några av mina intryck i flera inlägg. Här kommer det första:

Tio förlag slogs om hennes debutmanus

Jenny Rogneby skrev manuset som tio förlag slogs om att få ge ut. Gissa om jag ska läsa hennes bok Leona tärningen är kastad.

Jenny menade att en av hennes framgångsfaktorer var att hon bestämde sig.  När hon bestämde sig för att skriva boken sålde hon lägenheten, tog tjänstledigt ett år och åkte till Malta för att skriva. Hon hade varit där på semester tidigare och blivit förtjust i platsen. Man måste bestämma sig för att satsa och sen slutföra det, var ett av hennes råd till oss.

Tänk om…

Efter det där sabbatsåret hade hon ett råmanus. Jag kan inte låta bli att känna avund. Och beundran. Tänk den som kunde göra så… Jag vet att många kan göra det. Och jag vet att jag också skulle kunna göra det. Men det är inte så många som verkligen satsar så målinriktat.

Många är vi nog som drömmer om att bli publicerade. Det är klart att vi tror och hoppas att det ska hända en dag. Jag tror att en anledning att vi inte gör som Jenny är att det finns ett tvivel. Och det är det där lilla, lilla tvivlet som gör att vi nöjer oss med att gå och drömma om att en dag, en dag bli publicerade. Det är klart att vi inte bara drömmer. Vi skriver också. Men vi klämmer in det där skrivandet under de där stunderna mellan jobb och familj och nöje och träning och kärleksliv och sociala liv och annat smått och gott.

En unik idé

Jenny hade en unik idé och det var väl den som gjorde att förlagen blev så upphetsade. Har jag hört den förut? Det spelar inte så stor roll hur bra manuset är om inte idén är tillräckligt intressant. Förläggaren Eva Åkerlind berättade om hur hon skrev förlagskontrakt för ett manus som hon inte hade läst en enda rad på. Varför då? Jo för att hon fastnade för idén och var tvungen att få manuset innan någon annan hann sno det. Eva tipsade oss om att kidnappa en förläggare på Bokmässan och sälja in sin bokidé där.

Vad lärde jag mig av det där? Karaktärer, gestaltning och språk är sekundärt. Det är själva storyn som är det viktigaste. Lite grovt men ändå tänkvärt. För vem vill inte att förlagen slåss om ditt manus?