Category Archives: Skrivande

Envishet, tålamod och skrivande

skrivstund Lådna

Detta publicerades på http://www.annahellqvist.com i två delar helgen. Här kan ni läsa den i sin helhet.

Eftersom jag är envis fortsätter jag att skriva.

Jag tror att det är en grundförutsättning för att bli författare. Sen vet jag ju att det finns de som blir ”upptäckta” redan på första försöket men de tillhör nog ovanligheterna. Jag är ingen tävlingsmänniska, så det är inte där envisheten ligger. Det är bara det att jag har en dröm.

Mina tre första böcker ligger tillfälligt i byrålådan. Jag har levt med dem i så många år så de är en del av mig. Därför vägrar jag att bara se dem som en del i min skrivprocess.

När jag tog upp en av dem och läste igenom den för inte så länge sedan upptäckte jag bristerna. Jag måste faktiskt erkänna att jag är glad att den blev refuserad, även om jag inte kunde förstå det då. Idag hade jag inte varit stolt över den. Men det betyder inte att själva storyn är dålig. Det betyder bara att jag trodde att den var färdig långt innan den var det.

Så därför ligger den där i lådan i avvaktan på att jag ska sätta tänderna i den igen. Och faktiskt så längtar jag efter den dagen. För ni, mina kära karaktärer, har visst ett existensberättigande. Ha bara lite tålamod så ska jag visa världen att ni finns.

Var god vänta

Dessa hemska ord. Tålamod är ytterligare en egenskap som en författare måste ha.

När jag var trettio sa min chef att jag behövde träna upp mitt tålamod. Han sa att jag hade jättebra idéer men att omgivningen behövde mer tid för att ställa om sig. Fem år senare sa nästa chef samma sak. Men hon uttryckte det på ett lite annorlunda sätt. ”Du går fram som en ångvält och det klarar jag inte av”, sa hon.

När jag nu ser tillbaka på mina år som aspirerande författare ser jag att det är tålamodet jag har haft svårast med. Jag gillar egentligen att redigera, att se texten förfinas, men jag vill att den ska bli klar nu, helst idag. Och jag vill skicka in till förlag imorgon, senast om en månad.

Om jag vetat att det skulle ta sex år för min första bok att bli färdig vet jag inte om jag hade börjat. Nu är jag så glad att jag inte visste det.

När är manuset färdigt då?

Mina skrivande kompisar har skrattat åt mig. Ta det lugnt, har de sagt men jag har haft bråttom med att bli författare. Paradoxalt nog är det antagligen just det dåliga tålamodet som har försinkat min författarkarriär. Jag har skickat in mina tidigare manus till förlag alldeles för tidigt.

När man redan är utgiven, kanske man har råd att skicka in sitt manus till förlag för tidigt, i alla fall om man skickat det till sitt gamla förlag. Redaktören känner dig ju redan. Det är annorlunda med debuten. Då får ditt manus bara en chans och tyvärr handlar det bara om några minuter innan manuset har genomgått den där första utrensningen.

Jag tror på lektörer.

En lektör kan se på din text med en utifrånblick. Lektören har förhoppningsvis den där fingertoppskänslan, den där blicken för vad som är bra och vad som behöver jobbas vidare med. Mina tre första böcker har inte tagit vägen förbi en lektör. Jag vet inte om en lektör hade kunnat hjälpa mig att vässa dem tillräckligt. Men det jag vet är att jag har använt två lektörer till min debutbok och nu är den snart på väg till tryck.

När jag hade skrivit klart mitt råmanus tog jag kontakt med Ann Ljungberg.

Hon läste manuset och gav mig förslag på saker som jag borde jobba vidare med. Jag redigerade, och gjorde en del research, bland annat en resa till Ghana, och så fortsatte jag att redigera. När jag började anse manuset som färdigt tog jag kontakt med en annan lektör, Lena Sanfridsson, som gav mig ytterligare förslag på delar som jag borde jobba vidare med. Hon tyckte bland annat att jag borde utöka slutet för att få en bättre balans. Om jag hade varit utrustad med ännu mer tålamod hade det kanske varit en idé att anlita ytterligare en lektör, men där sa jag stopp.

Nu ville jag prova mina vingar.

Nu har jag skrivit ännu ett manus och naturligtvis har jag skickat även det till lektör. Jag kommer inte att hoppa över lektörssteget någon mer gång.

Nästa fredag

Kommer jag att skriva mer om hur jag arbetar och hur jag hittar inspiration.

Skrivkramp

strandenHär har jag haft förmånen att få vandra en vecka. Stranden är så lång så jag anar bara slutet långt därborta. Och trängseln är inte stor alls så här års, det är näst intill folktomt.

Jag åkte hit med en bokidé. Idén fanns i mig. Det var något jag ville skriva om, något som ligger nära mig. Jag hade även en början, karaktärerna var färdiga och jag hade en tanke på vad som skulle hända och hur det skulle gå. Men. Något hände.

Jag började tvivla. Skulle idén vara tillräckligt intressant? Vilken läsare skulle vilja läsa det här? Jag läste i Lennart Guldbrandssons bok Skriv som ett proffs om hur jag skulle hitta den oväntade handlingen, de spännande ingredienserna. Och plötsligt var jag förlamad av skrivkramp.

Nu har jag vandrat utefter stranden, badat i vågorna och suttit på ett favoritfik och samlat tankarna i min anteckningsbok.Och för varje dag har vilsenheten blivit större och jag blivit allt mer förvirrad. Jag har hoppat från den ena grästuvan till den andra. Med tvivlet kom naturligtvis rädslan att idéerna var slut, att författandet var till enda.

Men så backade jag bakåt tills jag kände väggen bakom mig. Hur brukar jag göra när jag skriver? Hur gjorde jag när jag skrev Så nära barfota? Hur kom det sig att jag helt plötsligt hade glömt det? Jag brukar ju inte vara så låst vid ett synopsis. Jag brukar ha en idé vart jag ska och så brukar jag börja skriva. Sen leder texten mig vidare.

Sen, när det är dags för redigering, då handlar det om att ta bort, lägga till, vässa, ändra platser o.s.v. Alla har nog sin egen skrivstil. Men det är nog viktigt att hitta sin egen och att hålla fast vid den. Så nu börjar krampen släppa. Veckan är visserligen slut men skrivlusten och glädjen är tillbaka.

Lennart Guldbrandssons bok är jättebra. Och jag kommer att använda mig av hans klokskap. Men just nu ska jag bara skriva.

Jag heter inte Miriam

<a href="http://mariehedegard go to the website.se/wp-content/uploads/2015/10/flygplan.jpg”>flygplanJag grät över Miriam när flygplanet tog mark. Annars brukar jag alltid följa själva landningen från fönstret, närmandet av landningsbanan och sen själva ögonblicket när hjulen tar mark. Nu satt jag fast i min bok, Jag heter inte Miriam. Allt sedan Aprilhäxan har jag älskat Majgull Axelsson. Och nu kan jag bara ytterligare konstatera att hon tillhör mina absoluta favoriter.

#Jag heter inte Miriam är högaktuell. Och det var inte bara Miriam jag grät över där i flygplanet. Jag grät över att det finns sån ondska och så mycket hat i världen. Jag grät över våra egna inskränkta rädslor. När jag landade hade Miriam just överlevt två koncentrationsläger och hon kom till Sverige. Men om vi vetat att hon var rom hade hon inte varit välkommen. När mitt plan landade grät jag också över alla de som flyr från sina länder idag. Hur väl blir de välkomnade?

Den här boken har så många bottnar. En är själva koncentrationslägren med allt vad det innebär av förnedring, kamp för sitt liv, gemenskap och hat. En annan är hur illa man behandlade romer i Sverige, både efter kriget och fortfarande gör. En annan botten är skulden Miriam känner för att hon sviker sitt folk, sitt ursprung. Genom att ljuga om vem hon är överlever hon och kan skapa sig ett bra liv i Sverige. Sen är ju frågan hur bra hennes liv blir med skulden som tynger, mardrömmarna som plågar henne och hennes familjs fördomar gentemot romer.

Axelsson gestaltar tillvaron i Auschwitz och Ravensbrück med sådan skärpa. Hon väjer inte för det svåra, och hon lämnar ingen oberörd. Vissa sidor gör så ont att läsa. Det går nästan inte att ta in.

Hur har hon lyckats med gestaltningen? Research är en viktig del. Det märks på detaljerna att hon vet vad hon skriver om. Och det är på detaljerna det avgörs om jag köper det hon berättar. Och jag köper det med hull och hår.

Vad vill jag lära mig av Majgull Axelsson? Det är nog främst att inte vara rädd för att gestalta det svåra och att det svåra här inte bara är koncentrationslägren. I boken ryms många teman och frågeställningar. Och olika läsare tycker nog olika om vad som är huvudtemat. Jag tycker att fördomarna och behandlingen av romerna jämte hennes svek mot sitt ursprung är huvudtemat. Vad tycker ni?

Axelsson hoppar från nutid till olika episoder i det förflutna. Nutid består av en enda dag, Miriams födelsedag, och dåtid är olika händelser som inte berättas i kronologisk ordning. Det är ett snyggt grepp och det blir som en väv som hålls ihop av olika trådar från nutiden. För det är ju från tankar och samtal i nutid som dåtiden väcks till liv. Precis som livet är.

Boksläpp

<img class="alignleft size-medium wp-image-110" src="http://mariehedegard.se/wp-content/uploads/2015/10/Så-nära-barfota-omslag-1liten-196×300.jpg" alt="Så nära barfota – omslag (1)liten" width="196" height="300" srcset="http://mariehedegard.se/wp-content/uploads/2015/10/Så-nära-barfota-omslag-1liten-196×300.jpg 196w, http://mariehedegard.se/wp-content/uploads/2015/10/Så-nära-barfota-omslag-1liten try this site.jpg 400w” sizes=”(max-width: 196px) 100vw, 196px” />Nu är boken färdig. Och så här ser den ut. Boken släpps den 6:e april 2016. Gissa om jag längtar. Boka redan nu releasefest söndagen den 3:e april. Då blir det fira av för alla som vill och kan komma.

Jag började skriva boken för sex år sedan och fram tills nu har den mest bestått av en massa A4-papper och en fil på datorn som ständigt har förändrats. Nu har boken fått en form, ett utseende. Visst blev den fin.

Titeln har jag haft ett tag men den har kortats ner under arbetets gång. Och nu är baksidestext spikad, likaså författarporträttet som kommer i nästa nummer av Tidningen Svensk Bokhandel och fotografierna är tagna.

Texten är satt men det återstår fortfarande några saker. Jag ska göra min sista redigering av texten men nu kan jag inte längre redigera i min fil. Eftersom sättningen är gjord är det pappersanteckningar som gäller. Jag verkar ha ganska gott om tid på mig och det är skönt. Och sen blir det tryck i början av nästa år. Helt fantastiskt.

Fortsättning följer. Jag var bara tvungen att visa upp omslaget.

Våga drömma

båt i oktoberBåten strävar framåt. Eller glider den fram i vattnet? Allt ligger i betraktarens ögon. Men det är nog så att vissa dagar glider den fram. Som idag. Solen lyser och förvandlar båten till något gnistrande vitt, vattnet är alldeles stilla och luften är så där oktoberfrisk och fylld av tilltro till livet. En sådan här dag är det lätt att våga tro på sina drömmar, på sig själv och sin förmåga. Sådana här dagar vill vi ha många av.

Vad gör vi av våra drömmar? Jag tillhör dem som försöker hålla liv i mina drömmar. Men det har alltid ett pris. Efteråt kan man alltid säga att det var värt det, men under tiden är det lätt att tvivla ibland.

Jag minns en dag för tjugosex år sedan. Jag skulle vara föräldraledig med mitt första barn. Under en promenad berättade jag för min väninna om mina planer. Jag skulle skriva en bok, nej flera. Äntligen skulle jag förverkliga mina drömmar. Det kommer att dröja tjugosju år från det samtalet tills jag kan hålla min bok i handen.

Något jag inte är så bra på är just tålamod. Jag vill att allt ska hända just nu. Så ibland har jag varit frustrerad. Jag har kämpat för att få till min skrivtid over at this website. Men det är klart att det var värt det.

Så här i efterhand är jag besviken på mig själv att jag inte skrev den där boken när jag var föräldraledig, eller någon annan gång under alla de där åren. Det är väl någon slags sorg jag måste bearbeta. Jag har fokuserat mycket på familj och barn under åren. Och det har gett mig en hel massa annan glädje. Men jag tror att det är viktigt att också försöka hålla liv i sina drömmar. Åtminstone försöka.

2 miljoner utlån

<a href="http://mariehedegard safe weight loss supplements.se/wp-content/uploads/2015/10/Martin_Widmark.jpg”>Martin_WidmarkMartin Widmarks böcker lånades ut nästan 2 miljoner gånger under 2014. När jag ser statistiken från biblioteken ser jag bara barn-och ungdomsförfattare i toppen. Vuxenförfattarna kommer långt ner. Trots det är det inte tillräckligt ”fint” att vara barnboksförfattare. Lisa på onekligen listar 10 frågor en vuxenförfattare aldrig behöver svara på men som en barnboksförfattare måste svara på hela tiden. Det är verkligen dråpliga frågor och fast jag skrattade så var det sorgligt att läsa.

Vem avgör vad en ”riktig” bok är? Två miljoner utlånade böcker måste väl ändå anses som ”riktiga” böcker. Eller räknas inte barn in? Jag kan hålla med om att när man har läst en bok om Lasse-Maja så kan man dem. Men det finns sådana vuxenböcker också, ganska förutsägbara och med enkla karaktärer. Flera av våra deckare är ju sådana. Det är klart att jag blir nyfiken på vilka slags frågor våra deckardrottningar får. Undrar om journalisterna frågar vad boken handlar om. Eller när Martin ska skriva en ”riktig” bok.

foto Caroline Andersson, Bonnier

Författarskap

bokskördHär är min bokskörd från Bokmässan. Efteråt, när jag ser högen, upptäcker jag att det blev många barnböcker och så några böcker om författarskap. Man kan undra vad det beror på. Jag tror jag avstår från att analysera det just nu.

Jag träffade Lennart Guldbrandsson på bokmässan. Han var en av de lektörer jag lyssnade på under #Författarkliniken för en månad sedan. Han utmärkte sig och jag bestämde mig för att kontakta honom.

Definiera ditt författarskap

Lennart Guldbrandsson och jag satte oss ner för ett samtal. Jag trodde att det skulle handla om mitt färdiga barnboksmanus och mina framtida barnboksmanus. Men det blev inte så. Istället började vi prata om mitt författarskap. Vem är jag? Vem är jag som författare? Och vad är jag inte? Lennart Guldbrandsson menar att jag ska använda de frågorna för att komma bortom det uppenbara. Det är inte så lätta frågor? Eller egentligen kanske de är det. Men att ta nästa steg och se bortom det uppenbara är svårare. Först och främst frågar jag mig om jag är författare för vuxna eller för barn. Jag tror att jag kan vara båda delarna. Men frågan är om det är ett och samma författarskap eller om det är två olika.

Jag ska läsa Lennart Guldbrandssons bok Skriv som ett proffs och hoppas att jag får lite mer ledtrådar. Och under tiden ska jag låta honom läsa mitt ”färdiga” barnboksmanus.

Vem är du?

När ska man egentligen komma till insikt om vem man är? Livet handlar nog en del om att definiera sig själv. Vad vill jag göra just idag? Vad är viktigt för mig? Och vem vill jag vara? De frågorna har jag burit med mig sen bokmässan.

Skriva OCH sälja

För oss skrivande personer handlar det inte enbart om att skriva ett manus. Det handlar om att skapa ett författarskap. Förlaget som ska ge ut din bok vill se författaren. Så att skriva handlar minst lika mycket om att sälja. Jag som trodde att många författare var introverta. Hur rimmar det med säljandet? Eller är det bara jag som är full av fördomar?

 

På bokmässan

Aino Trosell litenJag har gått runt och tittat, känt och luktat på massor av böcker idag. På olika scener har jag lyssnat på författare och jag har träffat både nya och gamla vänner. I ”min” monter, alltså Lindelöws, träffade jag på en gammal favoritförfattare, Aino Trosell. Hon hade gett ut sina kriminalnoveller där och skulle signera böcker. Jag fick en bok signerad och fick också en liten pratstund med henne. Jag gick därifrån glad och full av tillförsikt. Min bok ska ges ut på samma förlag som Aino Trosell. Det känns stort.

Jag fick även en pratstund med Lennart Guldbrandsson. Han gav mig så mycket värdefulla tankar att jag blev alldeles yr.

Det är en helt otrolig sak att samla så många böcker, författare, förlag och läsare på en och samma plats. Och den nyinköpta ryggsäcken var tämligen tung när jag gick därifrån. Imorgon ska jag fortsätta min färd runt i alla gångar jag missade idag.

Min bokutgivning

visitkortNär är man författare?

I mars skrev jag förlagsavtal med Lindelöws förlag. Mitt manus skulle bli bok och jag skulle äntligen få debutera. Nu har jag plötsligt fått behov av visitkort. Jag har redan varit på tillställningar där det hade varit trevligt att plocka fram ett visitkort. Så nu är det dags. Frågan är bara hur detta visitkort ska se ut. Kan jag kalla mig författare nu? Eller när kan man det? Jag bestämde mig för att det är klart att jag är författare. Vad är jag annars?

Johan Hedegård har gjort mina visitkort. Här är framsidan.

I min förra blogg mariesboksida.se skrev jag om vägen från ofärdigt manus till antaget manus. Nu tänkte jag ge lite rapport om vad som har hänt sedan dess. Jag skulle kunna säga att det inte har hänt så mycket. Men jag skulle också kunna säga att det har hänt massor. Jag vill först och främst dela in arbetet i olika delar.

Så nära barfota

Nu är det klart. Titeln är spikad.

Redaktörsläsning

I våras läste min redaktör igenom manuset och jag ägnade en del av sommaren åt att redigera efter hans förslag. Det handlade inte om stora förändringar. Det handlade om att banta ner språket, att inte förklara det som redan var gestaltat. Men när jag tittade på resultatet hade manuset krympt med åtta procent.  Det känns som ganska många sidor som bara har försvunnit. Och fast det kändes lite oroligt så måste jag ge redaktören rätt. Texten är mycket tätare och bättre nu.

Just nu håller redaktören på och läser den nya versionen. Han säger att det är bra, riktigt bra. Och jag växer av berömmet.  Samtidigt kommer utgivningsdatumet närmare och närmare. 8 april har vi sagt. Det är fortfarande en evighet dit men nu har hälften av tiden gått.

Bokomslag

En illustratör har läst mitt manus. Och ur hennes upplevelse av texten har ett omslag blivit till. Otroligt vad blandade känslor som poppade upp när jag såg det första gången.  Det såg inte alls ut som jag hade tänkt mig min bok. Samtidigt är jag imponerad över omslaget. Jag har diskuterat det med några vänner och med redaktören. Och han har nog övertygat mig till slut. Hur som helst var det verkligen nervöst att öppna filen med omslagsbilden. Tänk om jag inte alls skulle gilla den. Senare i veckan kommer jag att lägga upp omslaget här. Då får ni se och tycka.

Jag brukar inte titta på bokomslag på det sätt som jag har tittat det senaste halvåret. Vilken bok väljer jag ut från hyllan och läser baksidestexten på? Vad tilltalas jag av? Jag var inte så medveten förut. Hur som helst är det en trevlig hobby att strosa runt i bokhandeln och titta på omslag.

Baksidestext

Just nu håller vi på och manglar baksidestext. Redaktören skrev först ett förslag som jag inte alls gillade. Då skrev jag ett nytt och sen mixade han ihop våra olika texter. Nu har vi skickat texten mellan oss några gånger och resultatet börjar bli ganska bra. Men jag märker att det verkligen är svårt att enas när det gäller text. Text är mitt område och jag märker att jag har svårt att köpa redaktörens argument. Det är inte alls så svårt när det gäller texten i boken. Är inte det konstigt? Borde det inte vara tvärt om? Men baksidestexten är så viktig. Du har så få ord på dig att fånga den presumtiva läsaren. Och jag tror på min egen känsla. Min tolkning av problemet är att baksidestexten är förlagets ansvar och själva manuset är mitt ansvar. Jag skulle verkligen vilja ha ansvaret för baksidestexten också.

Författarporträtt

Just nu håller jag på och skriver en text om mig själv som ska finnas i tidningen Svensk Bokhandel. Det är mycket svårare än att skriva själva boken. För vad är intressant? Egentligen? Jag kommer inte på så mycket alls men jag har ändå lyckats skrapa ihop knappt 1000 tecken, inklusive blanksteg men ändå. Det är för lite tycker redaktören. Pust och stånk.

Fotografering

Också är det då dags för fotografering. Detta verkar vara det svåraste av allt. Redaktören har önskemål om miljön och vädret; ett fik i sommarvärme. Ett fik där min huvudperson spenderar åtskilliga timmar. I den takt vädret övergår i höst har vi luskammat Stockholm på fik. Ni kanske undrar hur svårt det kan vara. Jag det kan man ju undra. Nu har vi i alla fall hittat fiket (det blev Sturekatten). Men nu ska vi hitta en solig förmiddag när både jag och fotografen kan. Hur lätt är det när man jobbar som lärare på vardagarna? Jag börjar oroa mig för deadline. Bilden ska nämligen in i den där tidningen Svensk Bokhandel. Och nu åker jag till Bokmässan i helgen. Så vi får väl se hur vi lyckas få till det.

Fortsättning följer…

Författarkliniken 2015

Jenny Rognefelt

Att befinna mig på Författarkliniken i två hela dagar med tillhörande fest på lördagskvällen gav mig en riktig vitaminkick. Jag och tvåhundra andra skrivande människor fick lyssna på den ena föreläsaren efter den andra. De hade alla sina egna budskap och sina egna historier att berätta och jag sög glupskt i mig av allt det de delade med sig av. Det är klart att jag var trött efteråt. Jag var helt slut. Samtidigt var mina steg lätta, nästan dansande, när jag kom ut i augustisolen och bestämde mig för att strunta i tunnelbanan.

Ann Ljungberg har lyckats skapa en tradition, ett årligt event. Datum är redan satt till nästa års Författarklinik, den 22 – 23 oktober 2016, och jag vill inte missa det.

Vad var det som var så bra då?

Jag tror att det var mixen som gjorde det. Vi serverades en mängd olika författare, olika förläggare, olika coacher och olika lektörer.  Varje föreläsare hade allt från 3 minuter till en timme på sig att förmedla sitt budskap. Ämnena var spridda men allt handlade om att skriva. Det var ju därför vi var där. Vi kunde frossa i vår dröm.

I mötet mellan människor som delar samma dröm uppstår magi. När jag åkte från Författarkliniken hade jag en mängd intyck och nya vänner med mig hem. Jag ska sammanfatta några av mina intryck i flera inlägg. Här kommer det första:

Tio förlag slogs om hennes debutmanus

Jenny Rogneby skrev manuset som tio förlag slogs om att få ge ut. Gissa om jag ska läsa hennes bok Leona tärningen är kastad.

Jenny menade att en av hennes framgångsfaktorer var att hon bestämde sig.  När hon bestämde sig för att skriva boken sålde hon lägenheten, tog tjänstledigt ett år och åkte till Malta för att skriva. Hon hade varit där på semester tidigare och blivit förtjust i platsen. Man måste bestämma sig för att satsa och sen slutföra det, var ett av hennes råd till oss.

Tänk om…

Efter det där sabbatsåret hade hon ett råmanus. Jag kan inte låta bli att känna avund. Och beundran. Tänk den som kunde göra så… Jag vet att många kan göra det. Och jag vet att jag också skulle kunna göra det. Men det är inte så många som verkligen satsar så målinriktat.

Många är vi nog som drömmer om att bli publicerade. Det är klart att vi tror och hoppas att det ska hända en dag. Jag tror att en anledning att vi inte gör som Jenny är att det finns ett tvivel. Och det är det där lilla, lilla tvivlet som gör att vi nöjer oss med att gå och drömma om att en dag, en dag bli publicerade. Det är klart att vi inte bara drömmer. Vi skriver också. Men vi klämmer in det där skrivandet under de där stunderna mellan jobb och familj och nöje och träning och kärleksliv och sociala liv och annat smått och gott.

En unik idé

Jenny hade en unik idé och det var väl den som gjorde att förlagen blev så upphetsade. Har jag hört den förut? Det spelar inte så stor roll hur bra manuset är om inte idén är tillräckligt intressant. Förläggaren Eva Åkerlind berättade om hur hon skrev förlagskontrakt för ett manus som hon inte hade läst en enda rad på. Varför då? Jo för att hon fastnade för idén och var tvungen att få manuset innan någon annan hann sno det. Eva tipsade oss om att kidnappa en förläggare på Bokmässan och sälja in sin bokidé där.

Vad lärde jag mig av det där? Karaktärer, gestaltning och språk är sekundärt. Det är själva storyn som är det viktigaste. Lite grovt men ändå tänkvärt. För vem vill inte att förlagen slåss om ditt manus?