Category Archives: Skrivande

Mitt manus på väg

 

Punkt och slut. Spara. Skicka.

Skulle jag ha jobbat mer med texten?  Skulle jag ha gett det ytterligare några dagar? Mitt huvud dunkar men nu är det försent.

Deadline
Som tur är hade jag ett datum att förhålla mig till. Datumet har jag lyckats få uppskjutet tre gånger men någon gång måste man våga släppa också.

Så nu är manuset redan framme hos min lektör. Bara genom en knapptryckning. Hon ska läsa det och även några av mina vänner. Sedan blir det mer jobb. Jag vet det. När förlaget sedan får det blir det ännu mer jobb. Men just nu kan jag inte göra något mer än att njuta. Som när man har sprungit ett lopp.

På bordet bredvid mitt vinglas ligger fortsättningen på romanen Så nära barfota. Den består just nu av 108.463 ord fördelade på tvåhundrasjuttiotvå A4-sidor. Det är en magisk känsla. Euforisk. Men vad gör man nu då? Klockan är inte ens sex.

Min tid har varit begränsad under många månader. Allt jag har gjort har påverkat mitt datum. När vänner har frågat vad jag ska göra i helgen har mitt svar alltid varit detsamma: ”Skriva förstås.”

Helt plötsligt har jag hur mycket tid som helst. En hel kväll breder ut sig framför mig. Hur ska jag få den att gå? Helt ensam hemma. Inte ens någon att skåla med. Så jag skålar med er som läser det här. Jag hällde upp ett glas vin, gjorde iordning en mumsig tallrik med avokado och räkor och grönsaker. Men nu då? Maten är slut och vinet också snart.

Titel
Och så var det frågan om titel. Jag var så nöjd med min titel. Ända tills för en timme sedan. Då upptäckte jag en helt ny bok med en liknande titel. Vad gör man då? Just nu orkar jag bara utmattat tänka att det får lösa sig.

Till alla er som väntar på fortsättning på Ellens resa vill jag bara säga: ”Ha tålamod.” Den är på väg. Men som det är i den här branschen så tar det tid.

Att skriva dikter

När jag gick skrivkurs på Tärna folkhögskola för drygt tio år sedan hade vi en delkurs som handlade om att skriva dikter.

Genom att gå skrivkursen tog jag mitt skrivande på allvar för första gången i livet. Den absolut största utmaningen var att visa upp det jag skrivit för någon annan. Dessutom skulle vi visa upp våra dikter. Jag hade skrivit dikter för mig själv och de skulle inte läsas av någon annan.

Men efter kursen publicerades två av mina dikter i antologin ”Utslaget ris”.

Här är en av dem, den som handlar om mig. Men jag tog mig faktiskt friheten att ändra lite på den just nu.

Jag har

Känt syrendoften i näsan,

Dansat, skrattat,

Drömt.

Sett eldklotet slukas av havet.

Kämpat uppför branta berg

Gråtit

Släppt

Handlöst fallit utför.

Hallonpaj,

blomsterkrans

rödvin

Jag ska

Fylla femtio

Handlöst falla

Igen och igen

Skriva, radera,

Visa världen det jag skrivit.

Författare på sin första bokmässa

bokma%cc%88ssan2
Lindelöws monter på Bokmässan

Normalt är jag en sån som inte gillar mycket folk. Jag orkar bara en timme på IKEA och undviker stora köpcentrum. Ändå klarar jag av att tillbringa fyra hela dagar bland hundratusen människor på bokmässan.

Det är klart att jag blev trött. Emellanåt var jag tvungen att fly ut i friska luften eller in i något hörn någonstans. Men det konstiga var att jag fick en massa energi. Jag var där från morgon till kväll och på kvällarna orkade jag även göra andra saker. Hur kan det vara så? När jag kommer hem från mitt vanliga jobb är jag ofta ganska trött.

Kreativ energi
Min egenhändiga analys är att det finns så mycket positiv energi på bokmässan. Alla böcker, alla entusiastiska människor, alla författare, och framför allt alla läsare. Tillsammans ger de så mycket kreativ energi att jag står ut med trängsel, köer, en otrolig ljudnivå och oframkomliga gångar. Under fyra dagar mötte jag bara leenden. Ingen var sur, ingen var arg, ingen skrek.

Mitt förlag, Lindelöws, hade en monter mitt i smeten. Ändå var det en liten oas. Besökarna kunde i lugn och ro bläddra i böckerna. Inga köer ringlade sig fram till mig vid signeringsbordet och jag kunde i lugn och ro prata med mina besökare och utbyta tankar. I montern träffade jag även andra spännande författare och de som jobbade i montern.

Det blev inte jättemånga böcker sålda men jag är glad över de som hittade sina läsare. Och jag är så glad över alla trevliga möten.

Kontraster
Det jag slås av är kontrasterna. Vid Fredrik Backmans signeringsbord var köerna oändliga. Han satt i timmar och kön verkade aldrig ta slut. Ingemar Stenmark framkallade också liknande köer. Vid andra montrar satt okända författare ensamma timme ut och timme in. Varför ska alla köpa samma böcker? Och varför gick jag också fram till Fredrik Backman och köpte hans nya bok trots att jag inte hade läst en enda recension om den?

Det vimlar av bra romaner. Men hur ska man hitta dem i detta vimmel av böcker? Då är det förstås enklare att köra med ”säkra kort” look what i found. Det är synd för det finns säkert massor av guldkorn bland de okända författarna.  Frågan är bara hur man ska hitta dem. Jag åkte hem från bokmässan med böcker av både kända och okända författare.

Kändiskåthet
Alla dessa kändisar som skriver böcker!  De blir bara fler och fler. Bara för att man är känd blir ens liv intressant och då slåss förlagen om boken. Så om du vill bli författare, bli en kändis innan du skriver din bok.

Min fanklubb
Jag är ingen kändis men jag har också en fanklubb. Jag har fullt av vänner och okända läsare som stöttar mig och inspirerar mig. Och utan er hade det inte blivit några fler böcker.

Men nu ska det bli en fortsättning på Så nära barfota. Och så ska det bli många fler böcker. Så jag hoppas att det här bara var mitt första, i en lång rad, besök på bokmässan som författare.

Continue reading… →

En författares vardag – när den är som bäst

forfattareFör några timmar sedan promenerade jag utefter strandpromenaden vid havet och sen satte jag mig på ett kafé och skrev. Med havet framför mig och vågornas brus i öronen skrev jag ihärdigt i flera timmar. När jag promenerar ensam bearbetar jag och sen är det bara att sätta mig ner och skriva ner det som har fötts under promenaden. Visst låter det enkelt.

Alla skrivdagar ser inte ut så. En del dagar ältar jag fram och tillbaka. Jag tänker runt, runt och hamnar i olika återvändsgränder. Återvändsgränder är inte roliga. Det är då man tvivlar, funderar på att kasta in handduken, känner sig allmänt värdelös.

Men så får man sådana där dagar när det lossnar, när allt faller på plats. Idag kom jag vidare med min fortsättning på Så nära barfota. Jag hade suttit fast i en återvändsgränd i ganska många veckor och idag hittade jag vägen vidare. ”Till jul är den färdig”, sa jag i telefon till min man för en stund sedan. Igår sa jag att det kanske inte blir någon fortsättning.

Åkabortförattskriva-resa
Jag har rest bort för att skriva. Det har jag gjort andra gånger också men jag har aldrig varit helt ensam. Den här gången har jag fått fyra skrivdagar helt för mig själv. Det är över trettio grader varmt ute och all förflyttning kräver en stor ansträngning. Men jag promenerar på morgonen när det är svalt, sover siesta på eftermiddagen och skriver all annan tid. I natt hoppas jag på många timmar på terrassen. Nätter är magiska.

När jag är i skrivperioder märker jag hur jag öppnar sinnet. Jag tittar lite extra på den där mannen vid busshållplatsen, de där tjejerna som kommer från stranden. Och jag öppnar öronen. Vad pratar de om? Jag förstår oftast inte orden men kroppsspråk är universella. Jag märker också att jag drar mig tillbaka. Istället för att prata med folk gör jag mig osynlig. Jag blir en observatör.

Heltidsförfattande
När jag åker iväg såhär ensam kan jag gå in totalt i den här författarrollen. Hemma hoppar jag in och ur hela tiden. Två timmar framför datorn och sen någon som pratar med mig i bakgrunden. Därefter tillbaka till tangentbordet. Jag tror att jag behöver den här koncentrerade tiden ofta.

Nästa tisdag kliver jag av planet hemma i Sverige. Då ska jag gå in i rollen som deltidsförfattare, där författandet ska samsas med vardagen och det där andra jobbet. Men det ska bi spännande att se hur min text har utvecklats tills dess.

Sommarläsning

bokhögMin bokhög
Här ser du min bokhög för sommaren. Det är en salig blandning, byggd på rekommendationer och egna val. Sommaren är verkligen en tid för att läsa. Jag har ingen hängmatta men jag älskar att krypa upp i något hörn och bara bli uppslukad. Idag är en regnig dag. Egentligen älskar jag solen men sådana här regndagar är också mysiga. Då kan jag krypa upp i soffan med kaffekoppen och en bok.

En bloggare skriver om min bok idag:
”man kan nästan känna det som om att man träffar en uppriktig väninna när man läser. Man kan spegla sig i Ellen och Lanas olika sätt att leva sina liv och man kan börja fundera på hur man själv vill leva, vad man värdesätter och vad som är viktigt. Ellen visar att det inte är för sent. Aldrig för sent.”( Joanna-ochdagarnagar.blogspot.se)

Jag gillar hennes sätt att sammanfatta boken. Om du vill läsa hela inlägget kan du göra det här

Att sätta rubrik
Det är häftigt att se hur andra sammanfattar boken. Jag börjar förstå varför det inte är journalisten själv som sätter rubriken på sin egen artikel. I förra veckan bad jag en vän att sammanfatta min bok i en mening. Jag upptäckte att vi hade helt olika sammanfattningar. Och en sak till. Jag tror faktiskt att hennes var bättre.

I förra veckan gjorde jag en annan sak också. Jag läste min bok för första gången. Det är klart att jag har läst den hundra miljoner gånger vid det här laget. Men aldrig tidigare inbunden med pärmar runt om. Det är tre månader sedan den kom ut men jag behövde vänta ett tag innan jag vågade. Det var en härlig känsla att läsa och jag kunde nästan läsa den som vilken bok som helst.

Läste du slutet först? frågade min väninna.
Nej, det behövde jag inte. Jag visste ju redan hur det skulle sluta så jag kunde ägna mig åt att njuta :-). Till saken hör att jag alltid läser slutet ganska tidigt. Inte på en gång förstås. Men när jag märker att jag hastar igenom boken för att jag undrar hur det ska gå, då tar jag reda på det. Och när jag vet att huvudpersonen kommer att överleva eller att de får varandra så kan jag fortsätta att läsa i min egen takt.

Jag njöt av att läsa min bok. Visst är det konstigt att man kan njuta av att läsa en bok som man kan handlingen i utan och innan. Men det är väl som att se en film flera gånger. Man kan lugnt luta sig bakåt och bara njuta.

Roadtrip/signeringstur i Skåne

signering hamrelius
Hamrelius bokhandel i Malmö

Jag har gjort min första signeringstur. Under våren har jag haft några signeringar i min lokala bokhandel men nu skulle jag alltså prova mina vingar någonstans där ingen känner mig. Jag var inbokad hos tre bokhandlare men jag passade på att besöka några fler på vägen.

Lotten föll på Skåne. Jag vet inte varför det blev just Skåne men det kanske var jag som längtade dit. För många år sedan var jag där en hel del men det är länge sen nu.

Vädret var sådär. På första stället regnade det. Men det blev en ganska trevlig stämning av regnet som vräkte ner därutanför. Det var inte strandväder och det var nog positivt för mig. Vem vill gå på stan när det är sommarhetta? Inte jag i alla fall.

Varför ska man signera böcker?
Jag tror att det är bra att vara ute och visa sig. För det första finns inte min bok hos alla bokhandlare. Av dessa tre var det bara en av dem som hade boken innan de fick kontakt med mig. Nu känner de i alla fall till min bok och kanske blir de nyfikna och vill läsa den.

För det andra får man prata med läsarna. Jag mötte flera och när man släpper säljsnacket kan spännande möten uppstå. En man i Båstad lovade att ringa mig om han gillade boken. Två dagar senare ringde han och bad mig skriva en till bok. Han hade sträckläst den. Gissa om jag blev glad.

För det tredje kan man få några böcker sålda. Men jag tror inte att man ska tänka att det är huvudsyftet. Min bok har fått fina recensioner och omdömen men den syns inte. Om du går till bokhandeln så ligger den inte där på bokbordet bland de andra nyutkomna. I alla fall inte hos alla bokhandlare. Men genom att vara ute och visa mig kan läsarna få syn på min bok ändå.

Riktiga pärlor bland bokhandlare
Det finns säkert många mysiga bokhandlare runt vårt vackra land och jag har verkligen fått upp ögonen för dem efter den här turen.

En bokhandel vi besökte var Eksjö bokhandel. Den blev utvald till Årets butik 2016. Det sväller i hjärtat när jag hör solskenshistorien om hur de vände hela bokhandeln från nedläggningshot. Och när jag kliver in genom dörren blir jag helt betagen. Ni kan inte ana känslan när jag började berätta om min bok och expediten sa att de redan hade den. Den låg på bordet bland nya romaner. Expediten hette Nina. Hon sa att det äger att jobba på bokhandel. Då säger jag att det äger att finnas på deras bord.

Sen har jag såklart besökt massor av andra mysiga bokhandlare. Vill ni veta vilka?

Jag signerade böcker i Bokhandeln i Ystad, Hamrelius bokhandel i Malmö och Bjäre bokhandel i Båstad. Sen besökte jag även bokhandeln i Mariestad, Eksjö, Vimmerby, Laholm, Ängelholm, Halmstad och Akademibokhandeln i Halmstad. Alla hade en sak gemensamt: De sålde många olika böcker. Alltså inte bara de där böckerna som syns överallt. Och de var verkligen en riktig oas att komma in i för en boktörstande resenär.

Stockholm och Mälardalen
Nu väntar hemtrakterna, Stockholmsområdet. Jag har inte varit runt så mycket här men nu är det dags. Häromdagen besökte jag Söderbokhandeln. Gissa om boken låg där på deras stora bord. JA.

 

Mitt första författarbesök

Jag var inbjuden till en bokcirkel igår och om jag ska vara ärlig så var jag lite nervös. Hur många skulle komma? Hur många hade läst boken innan? Skulle de gilla boken? Skulle jag kunna tillföra något? Skulle vi få en trevlig eftermiddag?

vaxthuset
foto: Marés Lendway

Svaret på frågorna känns som ett stort JA. Det var JÄTTEROLIGT. Många hade läst, alla verkade gilla boken och det kändes som att vi alla fick ett givande samtal om skrivande.

Vi har elva bok-och skrivintresserade kvinnor i varierande åldrar som träffades där i växthuset i Elgesta. Min trogna vän och läsare, Marés Lendway, hade tagit initiativet till att bjuda in mig till deras bokträff. Dessutom passade hon på att bjuda in några fler.

Jag hade förberett något slags framförande men jag behövde inte ens plocka fram min fusklapp. Samtalet flöt på och vi pratade om allt möjligt runt skrivande. Några av kvinnorna hade en egen skrivdröm och en av kvinnorna var faktiskt författare på riktigt. Katarina Torfason har gett ut flera böcker och är även med i Författarförbundet. Hon läste högt ur en novell hon skrivit och där har jag lite att lära mig om högläsning.

Sa jag något klokt då?
Hoppas det. Men en viktig sak jag försökte trycka på var hur viktigt det är att ta ansvar för sitt skrivande. Det är mycket jobb med att skriva en bok. Många timmars arbete. Och det finns inget annat sätt än att sätta sig ner och skriva. Åk till ett fik eller ett bibliotek en timme eller två om det finns folk där hemma. Det viktigaste är nog att se skrivandet som ett viktigt arbete, inte som ett fritidsintresse.

Nya författarbesök
Om två veckor ska jag på mitt andra författarbesök. Det ska bli så roligt.

Då är det på Lilla Åstugan utanför Nyköping. Det blir inte ett sällskap som den här gången utan en öppen inbjudan good weight loss supplements.

Om ni är en bok-eller skrivintresserad grupp så är ni välkomna att kontakta mig. Jag kommer gärna ut på fler författarbesök.

På besök i Astrid Lindgrens Nangijala

FullSizeRender (6)

Jag var på träff i Astrid Lindgrens Näs i helgen. Vädret kunde ha varit betydligt bättre men ändå hann jag uppleva magisk natur.

Om du lämnar Näs och korsar Prästgårdsgatan kommer du till en liten park. Just den här helgen blommade vitsipporna. Hela marken var täckt av en matta av vitsippor. Och spritt bland vitsipporna stod ståtliga björkar med vita stammar och ännu kala grenar.

 

Besök i Nangijala
Jag visste med ens att jag hade kommit till Nangijala. Här måste Astrid ha plockat vitsippor många gånger. Och det som är så magiskt med sådana platser är att du börjar prata med främlingar. Jag satte mig på en bänk när en ensam man kom förbi. Jag kan inte förklara vad det var som hände men det gick ju bara inte att låta bli att prata med varandra. Han kände också att han hamnat i Nangijala.

När jag var i Blue Mountains i Australien för två månader sedan hände samma sak. Naturen var så storslagen att jag var tvungen att dela det med någon. Då pratade jag också med främlingar.

Skrivträff = möten
På skrivträffen mötte jag gamla skrivarvänner, nya skrivarvänner, författare och förläggare. Det var magi det också. Det är alltid magi att träffa människor som delar ens intresse. Vi pratade om varandras texter. Vi lyssnade på Johanna Thydell. Och på lördagskvällen var det öppen scen och jag läste ur min kommande bok. Jag blev sjukt imponerad av alla som vågade inta scenen. Alla var författare.

Hitta kreativiteten?
Att befinna mig i skrivande miljöer och bland skrivande människor ger mig kreativitet och inspiration. Det är roligt att höra om alla som lyckas förverkliga sina skrivardrömmar.

Sen hittar jag kreativiteten i naturen också. När jag bygger historier promenerar jag gärna i flera timmar. Jag, solen, vinden, träden och gärna havet befruktar varandra. Och så föds berättelserna.

Så jag hade nog kunnat sitta där på bänken i vitsippsskogen i all oändlighet. Om det inte vore för vädret. Sverige och april betyder inte alltid sol och värme. Just den här helgen betydde det kyla med inslag av snö.

Men det kommer en vår. Snart. Och solen har inte bara en läkande effekt på mig. Den kommer med stora lass inspiration.

Releasefest på Galleri Fallera

Nu är boken firad – med brak.

Nästan nittio personer kom till releasefesten för min debutbok. Jag har haft fester förr, men aldrig någon som ens varit i närheten av denna. Jag har så många vänner som har hjälpt mig och stöttat mig under hela skrivprocessen och så många av er kom till festen. Tack. Tack. Hundratusen gånger tack.

Jag hade sån tur att jag fick ha min fest på Galleri Fallera på Lidingö. På väggarna hängde färggranna tavlor och hela miljön andades mingel. Det var bubbelvin i glasen och snittar på bordet.

Författaren
Hela förmiddagen stod jag i köket och gjorde snittar. Sen slängde jag av mig förklädet och förvandlades till författaren, huvudpersonen.

Jag blev överöst med blommor och paket. Min förläggare hade förberett mig på att jag kunde få någon blomma. Som tur var hade jag tagit med mig några vaser till galleriet. Men inte hade jag kunnat ana mig till denna blomsterprakt som nu fyller mitt hem. Jag älskar blommor och nu går jag bara omkring och njuter.

Min första bokpresentation
På festen gjorde jag min första presentation av boken och så läste jag ett stycke. Så nu har jag fått öva mig på mina vänner. Jag tror att jag fick godkänt. Nu gäller det bara att boken får godkänt också. För nu ska Så nära barfota spridas över vårt avlånga land.

Den delen av författarskapet som börjar nu är nog både rolig och jobbig. Nu ska jag lämna den inåtvända skrivprocessen och förvandlas till säljaren som pratar vitt och brett om sin bok. Det är en roll som jag antar att många författare våndas för. Jag är en av dem. Men nu har jag fått öva mig och det var inte så farligt. Inte farligt alls faktiskt.

Mina vänner köade för att få sin bok signerad. Det var en jobbig känsla. Jag ville ju prata med alla.

Så nära barfota
Nu är boken på väg ut. Från och med i morgon finns den att köpa. Och på fredag ska jag ut på min första officiella signering.