Category Archives: Så nära barfota

Envishet, tålamod och skrivande

skrivstund Lådna

Detta publicerades på http://www.annahellqvist.com i två delar helgen. Här kan ni läsa den i sin helhet.

Eftersom jag är envis fortsätter jag att skriva.

Jag tror att det är en grundförutsättning för att bli författare. Sen vet jag ju att det finns de som blir ”upptäckta” redan på första försöket men de tillhör nog ovanligheterna. Jag är ingen tävlingsmänniska, så det är inte där envisheten ligger. Det är bara det att jag har en dröm.

Mina tre första böcker ligger tillfälligt i byrålådan. Jag har levt med dem i så många år så de är en del av mig. Därför vägrar jag att bara se dem som en del i min skrivprocess.

När jag tog upp en av dem och läste igenom den för inte så länge sedan upptäckte jag bristerna. Jag måste faktiskt erkänna att jag är glad att den blev refuserad, även om jag inte kunde förstå det då. Idag hade jag inte varit stolt över den. Men det betyder inte att själva storyn är dålig. Det betyder bara att jag trodde att den var färdig långt innan den var det.

Så därför ligger den där i lådan i avvaktan på att jag ska sätta tänderna i den igen. Och faktiskt så längtar jag efter den dagen. För ni, mina kära karaktärer, har visst ett existensberättigande. Ha bara lite tålamod så ska jag visa världen att ni finns.

Var god vänta

Dessa hemska ord. Tålamod är ytterligare en egenskap som en författare måste ha.

När jag var trettio sa min chef att jag behövde träna upp mitt tålamod. Han sa att jag hade jättebra idéer men att omgivningen behövde mer tid för att ställa om sig. Fem år senare sa nästa chef samma sak. Men hon uttryckte det på ett lite annorlunda sätt. ”Du går fram som en ångvält och det klarar jag inte av”, sa hon.

När jag nu ser tillbaka på mina år som aspirerande författare ser jag att det är tålamodet jag har haft svårast med. Jag gillar egentligen att redigera, att se texten förfinas, men jag vill att den ska bli klar nu, helst idag. Och jag vill skicka in till förlag imorgon, senast om en månad.

Om jag vetat att det skulle ta sex år för min första bok att bli färdig vet jag inte om jag hade börjat. Nu är jag så glad att jag inte visste det.

När är manuset färdigt då?

Mina skrivande kompisar har skrattat åt mig. Ta det lugnt, har de sagt men jag har haft bråttom med att bli författare. Paradoxalt nog är det antagligen just det dåliga tålamodet som har försinkat min författarkarriär. Jag har skickat in mina tidigare manus till förlag alldeles för tidigt.

När man redan är utgiven, kanske man har råd att skicka in sitt manus till förlag för tidigt, i alla fall om man skickat det till sitt gamla förlag. Redaktören känner dig ju redan. Det är annorlunda med debuten. Då får ditt manus bara en chans och tyvärr handlar det bara om några minuter innan manuset har genomgått den där första utrensningen.

Jag tror på lektörer.

En lektör kan se på din text med en utifrånblick. Lektören har förhoppningsvis den där fingertoppskänslan, den där blicken för vad som är bra och vad som behöver jobbas vidare med. Mina tre första böcker har inte tagit vägen förbi en lektör. Jag vet inte om en lektör hade kunnat hjälpa mig att vässa dem tillräckligt. Men det jag vet är att jag har använt två lektörer till min debutbok och nu är den snart på väg till tryck.

När jag hade skrivit klart mitt råmanus tog jag kontakt med Ann Ljungberg.

Hon läste manuset och gav mig förslag på saker som jag borde jobba vidare med. Jag redigerade, och gjorde en del research, bland annat en resa till Ghana, och så fortsatte jag att redigera. När jag började anse manuset som färdigt tog jag kontakt med en annan lektör, Lena Sanfridsson, som gav mig ytterligare förslag på delar som jag borde jobba vidare med. Hon tyckte bland annat att jag borde utöka slutet för att få en bättre balans. Om jag hade varit utrustad med ännu mer tålamod hade det kanske varit en idé att anlita ytterligare en lektör, men där sa jag stopp.

Nu ville jag prova mina vingar.

Nu har jag skrivit ännu ett manus och naturligtvis har jag skickat även det till lektör. Jag kommer inte att hoppa över lektörssteget någon mer gång.

Nästa fredag

Kommer jag att skriva mer om hur jag arbetar och hur jag hittar inspiration.

Boksläpp

<img class="alignleft size-medium wp-image-110" src="http://mariehedegard.se/wp-content/uploads/2015/10/Så-nära-barfota-omslag-1liten-196×300.jpg" alt="Så nära barfota – omslag (1)liten" width="196" height="300" srcset="http://mariehedegard.se/wp-content/uploads/2015/10/Så-nära-barfota-omslag-1liten-196×300.jpg 196w, http://mariehedegard.se/wp-content/uploads/2015/10/Så-nära-barfota-omslag-1liten try this site.jpg 400w” sizes=”(max-width: 196px) 100vw, 196px” />Nu är boken färdig. Och så här ser den ut. Boken släpps den 6:e april 2016. Gissa om jag längtar. Boka redan nu releasefest söndagen den 3:e april. Då blir det fira av för alla som vill och kan komma.

Jag började skriva boken för sex år sedan och fram tills nu har den mest bestått av en massa A4-papper och en fil på datorn som ständigt har förändrats. Nu har boken fått en form, ett utseende. Visst blev den fin.

Titeln har jag haft ett tag men den har kortats ner under arbetets gång. Och nu är baksidestext spikad, likaså författarporträttet som kommer i nästa nummer av Tidningen Svensk Bokhandel och fotografierna är tagna.

Texten är satt men det återstår fortfarande några saker. Jag ska göra min sista redigering av texten men nu kan jag inte längre redigera i min fil. Eftersom sättningen är gjord är det pappersanteckningar som gäller. Jag verkar ha ganska gott om tid på mig och det är skönt. Och sen blir det tryck i början av nästa år. Helt fantastiskt.

Fortsättning följer. Jag var bara tvungen att visa upp omslaget.

Min bokutgivning

visitkortNär är man författare?

I mars skrev jag förlagsavtal med Lindelöws förlag. Mitt manus skulle bli bok och jag skulle äntligen få debutera. Nu har jag plötsligt fått behov av visitkort. Jag har redan varit på tillställningar där det hade varit trevligt att plocka fram ett visitkort. Så nu är det dags. Frågan är bara hur detta visitkort ska se ut. Kan jag kalla mig författare nu? Eller när kan man det? Jag bestämde mig för att det är klart att jag är författare. Vad är jag annars?

Johan Hedegård har gjort mina visitkort. Här är framsidan.

I min förra blogg mariesboksida.se skrev jag om vägen från ofärdigt manus till antaget manus. Nu tänkte jag ge lite rapport om vad som har hänt sedan dess. Jag skulle kunna säga att det inte har hänt så mycket. Men jag skulle också kunna säga att det har hänt massor. Jag vill först och främst dela in arbetet i olika delar.

Så nära barfota

Nu är det klart. Titeln är spikad.

Redaktörsläsning

I våras läste min redaktör igenom manuset och jag ägnade en del av sommaren åt att redigera efter hans förslag. Det handlade inte om stora förändringar. Det handlade om att banta ner språket, att inte förklara det som redan var gestaltat. Men när jag tittade på resultatet hade manuset krympt med åtta procent.  Det känns som ganska många sidor som bara har försvunnit. Och fast det kändes lite oroligt så måste jag ge redaktören rätt. Texten är mycket tätare och bättre nu.

Just nu håller redaktören på och läser den nya versionen. Han säger att det är bra, riktigt bra. Och jag växer av berömmet.  Samtidigt kommer utgivningsdatumet närmare och närmare. 8 april har vi sagt. Det är fortfarande en evighet dit men nu har hälften av tiden gått.

Bokomslag

En illustratör har läst mitt manus. Och ur hennes upplevelse av texten har ett omslag blivit till. Otroligt vad blandade känslor som poppade upp när jag såg det första gången.  Det såg inte alls ut som jag hade tänkt mig min bok. Samtidigt är jag imponerad över omslaget. Jag har diskuterat det med några vänner och med redaktören. Och han har nog övertygat mig till slut. Hur som helst var det verkligen nervöst att öppna filen med omslagsbilden. Tänk om jag inte alls skulle gilla den. Senare i veckan kommer jag att lägga upp omslaget här. Då får ni se och tycka.

Jag brukar inte titta på bokomslag på det sätt som jag har tittat det senaste halvåret. Vilken bok väljer jag ut från hyllan och läser baksidestexten på? Vad tilltalas jag av? Jag var inte så medveten förut. Hur som helst är det en trevlig hobby att strosa runt i bokhandeln och titta på omslag.

Baksidestext

Just nu håller vi på och manglar baksidestext. Redaktören skrev först ett förslag som jag inte alls gillade. Då skrev jag ett nytt och sen mixade han ihop våra olika texter. Nu har vi skickat texten mellan oss några gånger och resultatet börjar bli ganska bra. Men jag märker att det verkligen är svårt att enas när det gäller text. Text är mitt område och jag märker att jag har svårt att köpa redaktörens argument. Det är inte alls så svårt när det gäller texten i boken. Är inte det konstigt? Borde det inte vara tvärt om? Men baksidestexten är så viktig. Du har så få ord på dig att fånga den presumtiva läsaren. Och jag tror på min egen känsla. Min tolkning av problemet är att baksidestexten är förlagets ansvar och själva manuset är mitt ansvar. Jag skulle verkligen vilja ha ansvaret för baksidestexten också.

Författarporträtt

Just nu håller jag på och skriver en text om mig själv som ska finnas i tidningen Svensk Bokhandel. Det är mycket svårare än att skriva själva boken. För vad är intressant? Egentligen? Jag kommer inte på så mycket alls men jag har ändå lyckats skrapa ihop knappt 1000 tecken, inklusive blanksteg men ändå. Det är för lite tycker redaktören. Pust och stånk.

Fotografering

Också är det då dags för fotografering. Detta verkar vara det svåraste av allt. Redaktören har önskemål om miljön och vädret; ett fik i sommarvärme. Ett fik där min huvudperson spenderar åtskilliga timmar. I den takt vädret övergår i höst har vi luskammat Stockholm på fik. Ni kanske undrar hur svårt det kan vara. Jag det kan man ju undra. Nu har vi i alla fall hittat fiket (det blev Sturekatten). Men nu ska vi hitta en solig förmiddag när både jag och fotografen kan. Hur lätt är det när man jobbar som lärare på vardagarna? Jag börjar oroa mig för deadline. Bilden ska nämligen in i den där tidningen Svensk Bokhandel. Och nu åker jag till Bokmässan i helgen. Så vi får väl se hur vi lyckas få till det.

Fortsättning följer…