Category Archives: Livet

Gott Nytt år

liten rosa skrivbokAvslut. Eftertanke. Reflektion.
Idag är dagen då många stannar upp, tar en titt i backspegeln, lättar lite på gasen. Men eftertanken kräver en stund i avskildhet. Om bilen är full av ungar eller föräldrar eller bara ens partner är det kanske ingen idé att lätta på gasen just idag.

Och ibland är nyårsafton så full av förberedelser inför den där stora festen, ”the fest” som man har planerat så långt i förväg. Då är det kanske också bättre att vänta till en annan dag.

Jag har firat nyårsafton på många olika sätt genom åren. Och ofta har nyårsafton betytt någon form av fest.  Därför gör jag ofta mitt avslut några dagar före nyår. I förrgår gjorde jag mitt.

Avslut på år 2015
Jag satte mig ensam på ett utekafé och skrev. Runt mig satt människor och åt och drack medan jag drack mitt kaffe och skrev sida upp och sida ner. Det blev många sidor i min svarta Hemingwaybok. 2015 var ett bra år för mig. Det hände en hel del och mycket av det som hände var bra saker. I min bok skrev jag ner tankar, lärdomar, känslor. Jag älskar att skriva i min tankebok, som jag kallar den. Där finns allt möjligt; från att-göra-listor till djupt existentiella tankar. Där finns även hela scener till mina böcker. Men just nu upptar de sista sidorna i boken mitt avslut av år 2015.

Efter avslut är det lätt att snabbt gå vidare till nästa år, det där ännu helt blanka som ligger framför oss. I och för sig är det väl aldrig helt blankt. Några saker finns redan inplanerade och även inbokade i kalendern.

Nyårskarameller
Men jag gillar att dröja kvar i det gamla en liten stund till, lite som att suga på det där sista på karamellen och inte snabbt bita sönder den. Men det är klart att tankar på det nya året kommer direkt efter avslutet. Vad blir det för slags år? Och framför allt: Vad vill jag att det ska bli för år?

En gång firade jag nyår på ett slott i Yorkshire.  Där började vi med att slänga bort tre saker från det gamla året. Genom att börja med att slänga bort så gjorde vi plats för något nytt. Jag gillar den tanken.

Min proklamering
Än har jag inte gjort min ”Inför-det-nya-året-proklamering”. Jag håller på och suger på den ett tag till. Den är alltid hemlig så ni kommer inte att få läsa den här ändå men så mycket kan jag säga som att det ofta handlar om att bekämpa rädslor. Jag uppfattas nog som en modig typ och jag kan erkänna att jag redan har gjort mig av med många rädslor. Men det finns alltid några kvar 🙂

Jag vill önska er alla Ett Gott Nytt År 2016. Lycka till med era projekt och drömmar! Vad vore vi utan dem? Jag har köpt en ny skrivbok för det nya året. Den är likadan som den gamla men den här har en helt ny färg. Rosa blir min färg för det nya året. Den känns så ny och fräsch och fylld av förväntningar.

Jag ska skåla in det nya året i bubblande Cava på ett torg i en spansk liten vit stad som klättrar upp mot bergen. Skål!

Jul – gemenskap och tomtebolycka


ny tomteThe same procedure as every year, Miss Sophie

Jag är uppväxt i en tomtebolycka. Alla jular följde ett regelbundet mönster och det var inte så mycket som skilde sig åt från år till år. En återkommande sak var att husmor alltid var trött på julaftonskvällen. Det var så mycket som skulle göras ända fram tills att julklappspappret kunde städas undan. Och på julafton skulle alla vara glada så det var ingen som märkte att husmor var trött. Men på juldagen sänkte sig julefriden även över henne.

Mina första trettio år var det mamma som var husmodern. Jag älskade julen och insåg aldrig hur mycket arbete det var för min mamma. Det är klart att jag hjälpte till att duka och sånt, men så här i efterskott undrar jag varför jag inte hjälpte till mer.

När jag hade fått mina barn ville jag fira julen hemma i mitt hem. Jag hade en föreställning om att jag ville ge mina barn samma tomtebolycka som jag hade fått. Därefter har våra jular fortsatt efter samma mönster, med den skillnaden att nu var det jag som var den utarbetade husmodern. Varje år tänkte jag att jag skulle sänka kraven, göra mindre mat, städa mindre, köpa mindre julklappar, njuta mer.

Duktig-flicka-syndromet
Jag försökte verkligen. Men det resulterade bara i att jag fick flänga runt i affärer dagen innan julafton för att jag drabbades av någon slags inte-duga-ångest.  Eller så var jag uppe halva natten före julafton för att griljera skinka och rulla köttbullar och koka knäck. Varför var jag tvungen att vara den där duktiga flickan? Vem var det jag ville duga för?

Jag tror inte att mina barn förstod hur trött jag var. På samma sätt som inte jag förstod.

Idag på juldagen finns det nog både mammor och pappor som pustar ut. Jultomten har varit där, barnens ögon har tindrat och lugnet har äntligen lagt sig.

Att bryta mönster
Jag har firat en helt annorlunda julafton i år. Inga barn, inga julklappar, ingen sill. Inte ens en köttbulle. Det är klart att det känns tomt. Julen är ju trots allt gemenskapens högtid. Och det är klart att jag har saknat barnen. Samtidigt har jag gjort saker jag inte hade gjort om jag stannat hemma. Om jag stannat hemma hade kraven växt, även om kraven bara kommer inifrån mig själv. Det är klart att vi skulle ha köpt julklappar, en gran kanske, julmat förstås. Ingen jul utan knäck. Och egen inlagd sill. Sillsallad. Och …

Nu har jag istället tagit hand om mig själv. Jag har sovit mycket, läst böcker, promenerat och suttit i solen. Och i julklapp fick jag restaurangbesök. Jag slapp handla maten, laga den och även disken efteråt.

Nästa år kanske blir annorlunda. Men jag är glad över friheten att välja. Och jag tvättar sakta men säkert bort min duktig-flicka-kostym.

Att prokrastinera

advent liten

Vem av er brukar prokrastinera? Efter att ha läst ett inlägg av Fredrik Frängsmyr i Debutantbloggen vet jag nu vad detta obegripliga ord betyder. Jag är bara tvungen att dela med mig.

Prokrastinera betyder ett beteende att skjuta upp saker. Jag vill skriva mina böcker. Jag vill skriva mina blogginlägg. Men först ska jag bara städa lite, kanske diska eller plocka ur diskmaskinen. Och kanske behöver blommorna vatten också. Är det någon som känner igen sig?

Jag har skjutit upp mitt skrivande i en massa år. För när jag har gjort allt det där städandet och diskandet är ju klockan så mycket så det är ändå ingen idé att börja med något. Snart är det ju ändå dags att laga mat eller gå och handla eller något annat viktigt.

Att skriva varje dag
I lördags var jag och lyssnade på tre av Debutantbloggarna på Sture bibliotek i Stockholm. De är ute på en turné runt Sverige och i lördags var de nära mig. Jag fick höra mycket om deras skrivande och skrivprocesser men det var en sak som fastnade i mig. Alla tre skriver regelbundet. De skriver i princip varje dag. Thomas Årnfelt har alltid sin dator med sig och så fort han får en kvart över så fäller han upp locket. Jag häpnar. Och inser att här har jag något att arbeta med.

Vad gör då jag? Jag åker hemifrån alldeles för tidigt för att orka skriva före jobbet. Undrar när Fredrik Frängsmyr åker hemifrån. Han skriver en timme varje morgon på väg till jobbet. Jag prokrastinerar kanske bara.

Jag kommer hem från jobbet eller träningen vid femtiden. Då har jag ju många timmar på mig. Men när jag har ätit och surfat och lite sånt där prokrastinerande är det läggdags.

Att ändra beteenden
Men jag blev inspirerad av Debutantbloggarna. Riktigt inspirerad. Och jag vill verkligen ändra mitt beteende. Så kanske, bara kanske, sätter jag klockan på fem i morgon. Det känns som en perfekt stund att börja dagen med att skriva medan hela huset och världen därutanför sover. Imorgon är det första december. En perfekt dag att ändra sitt beteende.

Fortsättning och utvärdering följer.

Envishet, tålamod och skrivande

skrivstund Lådna

Detta publicerades på http://www.annahellqvist.com i två delar helgen. Här kan ni läsa den i sin helhet.

Eftersom jag är envis fortsätter jag att skriva.

Jag tror att det är en grundförutsättning för att bli författare. Sen vet jag ju att det finns de som blir ”upptäckta” redan på första försöket men de tillhör nog ovanligheterna. Jag är ingen tävlingsmänniska, så det är inte där envisheten ligger. Det är bara det att jag har en dröm.

Mina tre första böcker ligger tillfälligt i byrålådan. Jag har levt med dem i så många år så de är en del av mig. Därför vägrar jag att bara se dem som en del i min skrivprocess.

När jag tog upp en av dem och läste igenom den för inte så länge sedan upptäckte jag bristerna. Jag måste faktiskt erkänna att jag är glad att den blev refuserad, även om jag inte kunde förstå det då. Idag hade jag inte varit stolt över den. Men det betyder inte att själva storyn är dålig. Det betyder bara att jag trodde att den var färdig långt innan den var det.

Så därför ligger den där i lådan i avvaktan på att jag ska sätta tänderna i den igen. Och faktiskt så längtar jag efter den dagen. För ni, mina kära karaktärer, har visst ett existensberättigande. Ha bara lite tålamod så ska jag visa världen att ni finns.

Var god vänta

Dessa hemska ord. Tålamod är ytterligare en egenskap som en författare måste ha.

När jag var trettio sa min chef att jag behövde träna upp mitt tålamod. Han sa att jag hade jättebra idéer men att omgivningen behövde mer tid för att ställa om sig. Fem år senare sa nästa chef samma sak. Men hon uttryckte det på ett lite annorlunda sätt. ”Du går fram som en ångvält och det klarar jag inte av”, sa hon.

När jag nu ser tillbaka på mina år som aspirerande författare ser jag att det är tålamodet jag har haft svårast med. Jag gillar egentligen att redigera, att se texten förfinas, men jag vill att den ska bli klar nu, helst idag. Och jag vill skicka in till förlag imorgon, senast om en månad.

Om jag vetat att det skulle ta sex år för min första bok att bli färdig vet jag inte om jag hade börjat. Nu är jag så glad att jag inte visste det.

När är manuset färdigt då?

Mina skrivande kompisar har skrattat åt mig. Ta det lugnt, har de sagt men jag har haft bråttom med att bli författare. Paradoxalt nog är det antagligen just det dåliga tålamodet som har försinkat min författarkarriär. Jag har skickat in mina tidigare manus till förlag alldeles för tidigt.

När man redan är utgiven, kanske man har råd att skicka in sitt manus till förlag för tidigt, i alla fall om man skickat det till sitt gamla förlag. Redaktören känner dig ju redan. Det är annorlunda med debuten. Då får ditt manus bara en chans och tyvärr handlar det bara om några minuter innan manuset har genomgått den där första utrensningen.

Jag tror på lektörer.

En lektör kan se på din text med en utifrånblick. Lektören har förhoppningsvis den där fingertoppskänslan, den där blicken för vad som är bra och vad som behöver jobbas vidare med. Mina tre första böcker har inte tagit vägen förbi en lektör. Jag vet inte om en lektör hade kunnat hjälpa mig att vässa dem tillräckligt. Men det jag vet är att jag har använt två lektörer till min debutbok och nu är den snart på väg till tryck.

När jag hade skrivit klart mitt råmanus tog jag kontakt med Ann Ljungberg.

Hon läste manuset och gav mig förslag på saker som jag borde jobba vidare med. Jag redigerade, och gjorde en del research, bland annat en resa till Ghana, och så fortsatte jag att redigera. När jag började anse manuset som färdigt tog jag kontakt med en annan lektör, Lena Sanfridsson, som gav mig ytterligare förslag på delar som jag borde jobba vidare med. Hon tyckte bland annat att jag borde utöka slutet för att få en bättre balans. Om jag hade varit utrustad med ännu mer tålamod hade det kanske varit en idé att anlita ytterligare en lektör, men där sa jag stopp.

Nu ville jag prova mina vingar.

Nu har jag skrivit ännu ett manus och naturligtvis har jag skickat även det till lektör. Jag kommer inte att hoppa över lektörssteget någon mer gång.

Nästa fredag

Kommer jag att skriva mer om hur jag arbetar och hur jag hittar inspiration.

Jag heter inte Miriam

<a href="http://mariehedegard go to the website.se/wp-content/uploads/2015/10/flygplan.jpg”>flygplanJag grät över Miriam när flygplanet tog mark. Annars brukar jag alltid följa själva landningen från fönstret, närmandet av landningsbanan och sen själva ögonblicket när hjulen tar mark. Nu satt jag fast i min bok, Jag heter inte Miriam. Allt sedan Aprilhäxan har jag älskat Majgull Axelsson. Och nu kan jag bara ytterligare konstatera att hon tillhör mina absoluta favoriter.

#Jag heter inte Miriam är högaktuell. Och det var inte bara Miriam jag grät över där i flygplanet. Jag grät över att det finns sån ondska och så mycket hat i världen. Jag grät över våra egna inskränkta rädslor. När jag landade hade Miriam just överlevt två koncentrationsläger och hon kom till Sverige. Men om vi vetat att hon var rom hade hon inte varit välkommen. När mitt plan landade grät jag också över alla de som flyr från sina länder idag. Hur väl blir de välkomnade?

Den här boken har så många bottnar. En är själva koncentrationslägren med allt vad det innebär av förnedring, kamp för sitt liv, gemenskap och hat. En annan är hur illa man behandlade romer i Sverige, både efter kriget och fortfarande gör. En annan botten är skulden Miriam känner för att hon sviker sitt folk, sitt ursprung. Genom att ljuga om vem hon är överlever hon och kan skapa sig ett bra liv i Sverige. Sen är ju frågan hur bra hennes liv blir med skulden som tynger, mardrömmarna som plågar henne och hennes familjs fördomar gentemot romer.

Axelsson gestaltar tillvaron i Auschwitz och Ravensbrück med sådan skärpa. Hon väjer inte för det svåra, och hon lämnar ingen oberörd. Vissa sidor gör så ont att läsa. Det går nästan inte att ta in.

Hur har hon lyckats med gestaltningen? Research är en viktig del. Det märks på detaljerna att hon vet vad hon skriver om. Och det är på detaljerna det avgörs om jag köper det hon berättar. Och jag köper det med hull och hår.

Vad vill jag lära mig av Majgull Axelsson? Det är nog främst att inte vara rädd för att gestalta det svåra och att det svåra här inte bara är koncentrationslägren. I boken ryms många teman och frågeställningar. Och olika läsare tycker nog olika om vad som är huvudtemat. Jag tycker att fördomarna och behandlingen av romerna jämte hennes svek mot sitt ursprung är huvudtemat. Vad tycker ni?

Axelsson hoppar från nutid till olika episoder i det förflutna. Nutid består av en enda dag, Miriams födelsedag, och dåtid är olika händelser som inte berättas i kronologisk ordning. Det är ett snyggt grepp och det blir som en väv som hålls ihop av olika trådar från nutiden. För det är ju från tankar och samtal i nutid som dåtiden väcks till liv. Precis som livet är.

Det är väl inte mitt fel

sandberg-kristina-att-foda-ett-barnHar man inte rätt att tycka synd om sig själv va?
Jag växte upp på 60-och 70-talet. När jag var sexton sommarjobbade jag på långvården, på en avdelning med kvinnor och en med män. Många kvinnor var elaka. De var bittra på livet och tog ut sin bitterhet på det unga sjukvårdsbiträdet som försökte vara till lags.

Det är väl ändå inte mitt fel att det blev så här?
Efter somrarna på långvården har jag mött bitterheten i olika skepnader. Och jag har lovat mig själv att jag aldrig ska bli så. Men det är inte lätt. Ständigt lurar bitterheten bakom krönet.

Nu har jag läst #Kristina Sandbergs bok Att föda ett barn. Det är en skildring av de där kvinnorna jag mötte på långvården, fast när de var unga. Huvudpersonen, Maj, är tjugo år och vi får följa henne under ett år 1938 – 1939. Jag kan lätt se henne sitta och ropa irriterat på sjukvårdsbiträdet femtio år senare.

Maj blev med barn med fel man.
När jag läser Kristina Sandbergs bok blir jag så upprörd. Konstigt nog blir jag inte lika upprörd över Majs situation som hur hon agerar. Och jag märker att det är den där bitterheten som triggar igång mig. Maj gör sig till ett offer. Jag vet att det är en tidsskildring och att det var annorlunda på den tiden. Dessutom var hon ung. Men varför blev hon en sån bitterkäring? Jag kan inte låta bli att tycka att hon får skylla sig själv. Hon ägnade sitt liv till att projicera sin bitterhet på barnets far.

Kristina Sandberg har fått Augustpriset för uppföljaren så jag är nyfiken på den. Kommer Maj att förändras? Jag hoppas verkligen att hon någonstans kommer till ett slags uppvaknande. Bitterhet är klibbig och hindrar oss från att uppleva någon lycka. Jag unnar henne verkligen att få uppleva lyckan. Och jag skulle vilja sparka henne där bak.

Kristina Sandberg har verkligen lyckats som författare när läsaren blir så upprörd. Eller vad tycker du? Vill du älska huvudkaraktären? Jag vill verkligen ta del av alla fula tankar och förbjudna känslor. Men jag vill nog också se något slags uppvaknande, någon insikt. Men det kommer kanske. Det finns ju två till böcker om Maj.

Våga drömma

båt i oktoberBåten strävar framåt. Eller glider den fram i vattnet? Allt ligger i betraktarens ögon. Men det är nog så att vissa dagar glider den fram. Som idag. Solen lyser och förvandlar båten till något gnistrande vitt, vattnet är alldeles stilla och luften är så där oktoberfrisk och fylld av tilltro till livet. En sådan här dag är det lätt att våga tro på sina drömmar, på sig själv och sin förmåga. Sådana här dagar vill vi ha många av.

Vad gör vi av våra drömmar? Jag tillhör dem som försöker hålla liv i mina drömmar. Men det har alltid ett pris. Efteråt kan man alltid säga att det var värt det, men under tiden är det lätt att tvivla ibland.

Jag minns en dag för tjugosex år sedan. Jag skulle vara föräldraledig med mitt första barn. Under en promenad berättade jag för min väninna om mina planer. Jag skulle skriva en bok, nej flera. Äntligen skulle jag förverkliga mina drömmar. Det kommer att dröja tjugosju år från det samtalet tills jag kan hålla min bok i handen.

Något jag inte är så bra på är just tålamod. Jag vill att allt ska hända just nu. Så ibland har jag varit frustrerad. Jag har kämpat för att få till min skrivtid over at this website. Men det är klart att det var värt det.

Så här i efterhand är jag besviken på mig själv att jag inte skrev den där boken när jag var föräldraledig, eller någon annan gång under alla de där åren. Det är väl någon slags sorg jag måste bearbeta. Jag har fokuserat mycket på familj och barn under åren. Och det har gett mig en hel massa annan glädje. Men jag tror att det är viktigt att också försöka hålla liv i sina drömmar. Åtminstone försöka.

Författarskap

bokskördHär är min bokskörd från Bokmässan. Efteråt, när jag ser högen, upptäcker jag att det blev många barnböcker och så några böcker om författarskap. Man kan undra vad det beror på. Jag tror jag avstår från att analysera det just nu.

Jag träffade Lennart Guldbrandsson på bokmässan. Han var en av de lektörer jag lyssnade på under #Författarkliniken för en månad sedan. Han utmärkte sig och jag bestämde mig för att kontakta honom.

Definiera ditt författarskap

Lennart Guldbrandsson och jag satte oss ner för ett samtal. Jag trodde att det skulle handla om mitt färdiga barnboksmanus och mina framtida barnboksmanus. Men det blev inte så. Istället började vi prata om mitt författarskap. Vem är jag? Vem är jag som författare? Och vad är jag inte? Lennart Guldbrandsson menar att jag ska använda de frågorna för att komma bortom det uppenbara. Det är inte så lätta frågor? Eller egentligen kanske de är det. Men att ta nästa steg och se bortom det uppenbara är svårare. Först och främst frågar jag mig om jag är författare för vuxna eller för barn. Jag tror att jag kan vara båda delarna. Men frågan är om det är ett och samma författarskap eller om det är två olika.

Jag ska läsa Lennart Guldbrandssons bok Skriv som ett proffs och hoppas att jag får lite mer ledtrådar. Och under tiden ska jag låta honom läsa mitt ”färdiga” barnboksmanus.

Vem är du?

När ska man egentligen komma till insikt om vem man är? Livet handlar nog en del om att definiera sig själv. Vad vill jag göra just idag? Vad är viktigt för mig? Och vem vill jag vara? De frågorna har jag burit med mig sen bokmässan.

Skriva OCH sälja

För oss skrivande personer handlar det inte enbart om att skriva ett manus. Det handlar om att skapa ett författarskap. Förlaget som ska ge ut din bok vill se författaren. Så att skriva handlar minst lika mycket om att sälja. Jag som trodde att många författare var introverta. Hur rimmar det med säljandet? Eller är det bara jag som är full av fördomar?