Category Archives: Livet

Hej igen efter ett alldeles för långt uppehåll

Jag har inte synts här på mycket länge men nu är jag tillbaka. Äntligen. Mitt uppehåll beror på en mängd olika saker men ni ska veta att jag har saknat just det här.

Livet har kommit emellan. När det händer saker i privatlivet räcker orken inte alltid till. Jag har skiljt mig, sålt lägenhet, letat lägenhet, fyllt sextio och haft en hel del annat smått och gott att ta hand om. Det är sånt som händer i de bästa familjer men när det drabbar en själv kan det ibland bli för mycket.

Jag har fortfarande ingenstans att bo om två månader men jag har i alla fall tak över huvudet just nu. Det räcker och jag har slutat att oroa mig. Jag har semester och jag skriver för fullt på min nästa roman.

Just nu befinner jag mig nästan i ett lyckorus. Jag har precis besegrat det där stora berget som består av sådana där känslor som kan inte, orkar inte, duger inte. Jag kan visst.

Nästa roman

Jag skriver för fullt. Mitt råmanus blev färdigt i juni. Nu håller jag på och plockar sönder manuset så nu är det ett enda stort kaos. Men den 14:e augusti ska jag ha satt ihop allt igen. Det är planen. Vissa dagar är det helt omöjligt medan andra dagar är hoppfullare. Så till er som är nyfiken på hur det ska gå för Ellen kan jag bara säga: Håll ut. Det finns en början och ett slut och en hel del sidor däremellan.

Bokens titel

Igår kom titeln på min nya roman till mig. Än så länge har jag inte vågat googla om det redan finns någon sådan titel. Och än så länge vågar jag inte skriva ner den här. Känslan påminner lite om när man har fått veta att man är gravid. Man bär runt på sin hemlighet och det ligger ett skimmer över en. Jag antar att det inte syns på utsidan men jag kan sammanfatta känslan i en mening; Jag är lycklig och jag vet något som ingen annan vet. Nu är det ju så att jag inte har kunnat hålla helt tyst. Men återigen påminner det om en graviditet. Hemligheten sipprar sakta ut och snart kanske jag vågar skriva ner den här också.

En recension

Igår fick jag ännu en fin recension av Så nära barfota.

”Rekommenderas som god hängmattsläsning”, skriver https://vivlaser.blogspot.se/2017/06/sa-nara-barfota.html?m=1

Det är så roligt att se att boken fortfarande lever och hittar nya läsare. Jag upptäckte också att flera av böckerna på biblioteken fortfarande lånas ut, ett och ett halvt år efter releasen.

Ljudbok

21 augusti släpps Så nära barfota som ljudbok. Katarina Lundgren-Hugg läser in den och det ska bli underbart att få lyssna på den. Jag har varit avundsjuk på vänner som lyssnar på den ena boken efter den andra medan de gör sådana där tråkiga saker som att städa och diska och sånt. Jag har inte blivit biten av ljudboksläsandet än. Men vem vet, Katarina Lundgren-Hugg kanske får mig på andra tankar.

 

Mitt författarår 2016

img_2904Flyg, Ellen, flyg!

skrev Liv Gingnell på en tavla till mig på releasefesten och så här avslutade hon.

”Och sakta vänder livet åter,
Ellen dansar, skrattar, gråter,
finner färgerna bland tyger.

Nu har boken gått i tryck
och Ellen flyger.”

Så nära barfota, min debutbok om Ellen, publicerades i år. Det var stort, spännande, fantastiskt… Mitt år 2016 har handlat mycket om denna debutresa. Den känsla som fyller mig så här på året sista dag är en enorm tacksamhet.

Så många underbara människor har funnits runt mig under denna resan. Ni är så många som har bidragit till att boken över huvud taget blev en bok. Sen är ni många som har bidragit till att boken har nått ut till så många läsare. Och sist men inte minst är det ni underbara läsare som har fått mig att tro på mig själv och mitt skrivande.

Min man och trogne vapendragare Leif Hedegård är den som har den största delen i boken. Utan honom hade det inte funnits någon bok överhuvudtaget. Det är jag som har skrivit ner orden men allt det där andra är hans förtjänst. Han har peppat mig, trollat fram skrivtid, bråkat med mig, skrivit to-do-listor och bara funnits där bredvid mig. Det har tagit många år och han har stått bredvid mig hela tiden, även när jag har tvivlat. Det här senaste året har han varit extra insyltad i Ellens liv. Det är han som har sett till så att boken har synts i media. Tack Leif. Jag hade inte klarat det utan dig.

Sen har jag haft andra betydelsefulla personer vid min sida. Min dotter Johanna Johansson har varit med under hela resan. Hon har alltid trott på mig och hejat på mig. Hon har låtit mig får vara den där lite udda personen som pratat om mina karaktärer istället för sånt där normalt mamma-dotter-snack. Hon har lyssnat och läst och kommit med mycket kloka tankar. Och den där gången när jag behövde åka till Ghana på researchresa så packade hon väskan och följde med. Tack Johanna.

Billy Amedro hjälpte mig att få komma till Ghana. Hans bror Kodjo Amedro lät oss bo hemma hos hans familj i deras by i Voltaregionen i Ghana. Han upplät sitt hem åt oss i nästan två veckor. Han tog hand om oss och lät oss uppleva deras land, långt från turism och storstad. Stort tack för det Billy och Kodjo.

Sen finns det en grupp vänner som har funnits nära min text i många år. Jag har skrivit, de har läst och gett respons och så har jag skrivit om. Så där har vi hållit på i många år. Jag har läst deras texter också och på så sätt är vi nära sammankopplade med varandras texter. Tack Liv Gingnell, Anna Carrigan och Emma Missne. Det är ni som har lärt mig skrivandets hantverk.

Jag har även andra vänner som har bidragit på olika sätt. Tack Marés Lendway. Du är min andra vapendragare. Emellanåt har du varit ganska hård i dina omdömen men jag behövde det. Mia Westlund, Lisa Sandberg och Linda Hedlund, tack för alla våra skrivträffar. Det har varit en förutsättning. Och Margaretha Hellborg. Du har alltid stått där bredvid mig och tyckt att jag är fantastisk. Tack Maggan. Du är också helt fantastisk och jag ringer dig när jag behöver fylla på batterierna.

Bland er läsare och vänner finns det många fler jag vill tacka. Tack för alla fina och värmande ord ni har delat med er av. Tack för att ni har hjälpt mig att sprida boken så att den hittar nya läsare. Tack Lena Sanfridson för att du trodde på boken och fick mig att inte ge upp.

Sist men inte minst tack till min förläggare Tomas Lindelöw. Det har varit en rolig resa och det är tack vare att du trodde på manuset som jag har fått vara med om den.

Nu går vi in i ett nytt år. 2017 är blankt hittills, i alla fall för oss på den här sidan av jordklotet. Min son, Jakob Johansson, har nyss skålat in det nya året i Sydney. Mina barn är utspridda över jorden idag. De skapar sina egna liv. Det är smärtsamt men på samma gång en stor lycka. Tack för att ni finns. Ni är en evig inspirationskälla.

Ellen flyger vidare på nya äventyr och jag har även andra bokäventyr på gång. Än så länge vet jag inte om jag har någon ny bok till bokmässan 2017. Men alldeles oavsett så kommer jag att fortsätta skriva.

Tack för ett fantastiskt år.

Jag önskar er alla ett riktigt fint år 2017.

När barnen flyttar hemifrån

FullSizeRender (8)Idag pratade jag med en ung kvinna med tre barn, varav den äldste var tio år.

Hur ser mitt liv ut om tio år? frågade hon sig. ”Var bor du då?, frågade hon sin äldste son.
Småbarnsåren är så intensiva. Hela livet kretsar runt barnen.

Spädbarnstiden är helt underbar. Du kommer hem med din lilla guldklimp och de enda molnen på himlen handlar om när bebisen ska äta eller sova. Den tiden går ganska fort förbi men nästa period är längre. Våra barn är barn väldigt länge. Man ska lämna och hämta på dagis och sen på fritids. Man ska handla mat, laga mat, tvätta, städa, förhöra läxor, skjutsa på aktiviteter, hålla kalas, åka på barnanpassade semesterresor, stå och vänta vid lekparker, äta på Mac Donalds osv.

Sen kommer tonårstiden, som ibland blir ännu mer intensiv, med fritidsgård i vardagsrummet och vakande nätter.

Men barnaåren har ett gemensamt: Det är liv i huset.

Sen kommer den stora tomheten.
Den dagen barnen flyttar hemifrån inträder en ny period i ditt liv. Det är då du ska göra allt det där som du har drömt om.

Det är klart att det är skönt. Det är helt fantastiskt skönt att slippa allt det där tjatet, all den där tvätten, all den där mjölken man skulle släpa hem.

Men… Det finns en sorg också. För det blir verkligen tomt där hemma.

Vem är han, mannen där mittemot vid matbordet. Känner jag honom? Vad har vi gemensamt egentligen?

Och barnen. Behöver de mig inte längre? Varför ringer de inte?

Hur förbereder du dig för den där stora tomheten?
Jag förberedde mig inte. Men den där kvinnan jag mötte idag hade redan börjat förbereda sig.

Vi har dem bara till låns, säger vi hurtigt.
Det sa jag också. Men det är en sak vad vi säger, en annan vad vi gör. Jag band mina barn till mig hårt. Och det är smärtsamt att lossa på banden. Nu förstår jag hur min mamma kände, och kanske fortfarande känner.

Det finns inga facit, inga handböcker. Men det finns livsvisdom. Jag ska ge mig ut på jakt efter visdom.

Dela gärna med dig? Vad har du för erfarenheter? Hur ska man klara av den där stora tomheten?

Vilka underbara vänner jag har

körsbärsträdAlla mina vänner är så engagerade i min bok och i mitt författarskap. Många av er har köpt boken. Många har läst den. Och jag har fått så mycket stärkande och peppande kommentarer. Det gör att jag lättar lite från marken ibland. Så om ni någon gång tycker att jag är lite för självgod eller egocentrerad, tag tag i mig så jag inte flyger bort.

Och om jag har glömt att säga det så säger jag det här:
Tack för att jag har er.

Min debutbok har funnits ute på marknaden i en månad. Den månaden har bestått av en berg-och dalbana. Först var det ett enda stort lyckorus. Sen var det en oändligt lång väntan på recensioner och/eller försäljningsrekord. När inget av detta inträffade infall sig depperioden med stort D. Jag väntade och väntade och väntade. Jag måste erkänna att den där jag-ger-upp-känslan infall sig, och den där vem-tror-du-att-du-är-känslan höll på att äta upp mig.

Sju dagars väntan
Så här i efterhand var det bara en väntan på exakt sju dagar på den där första recensionen. Så här i efterhand kan man ju skratta åt det. ”Men lilla gumman, vad hade du förväntat dig?”

Ska jag vara ärlig? Helt ärlig? Mitt svar är: Försäljningsrekord. Upplagan som tar slut på en gång och tidningar fulla med recensioner. Samtidigt vet jag ju att det bara är i sagor det är så.

Sen kom då den där första recensionen. Den där recensionen som förändrade allt. När jag hade läst den flög jag på moln. Ingen kunde få ner mig på jorden på flera dagar. Dessutom upptäckte jag att den fanns i flera tidningar. Lyckan var total.

Men varför köpte inte folk denna underbara bok? Trots strålande recensioner rusade inte försäljningsstatistiken i taket. Jag våndades. Och väntade på fler recensioner.

Nu har det gått en månad och jag har landat med båda fötterna på jorden igen. Det är fakiskt riktigt skönt.

Ett speciellt tack

Jag har fått flera fina recensioner av bloggare och många fina omdömen av läsare. Någon av dem är kanske just du som läser det här. Till dig vill jag rikta ett speciellt tack. I den djungel av nya böcker som finns på marknaden idag finns det risk att man drunknar. Risken är stor att man inte ens hamnar på bokbordet i bokhandeln.

Så jag vill bara säga att alla era fina ord är värda så mycket, inte bara för mig personligen utan också för min bok.

Här får du njuta av körsbärsträden i Kungsträdgården för en vecka sedan. De var fantastiska.

På besök i Astrid Lindgrens Nangijala

FullSizeRender (6)

Jag var på träff i Astrid Lindgrens Näs i helgen. Vädret kunde ha varit betydligt bättre men ändå hann jag uppleva magisk natur.

Om du lämnar Näs och korsar Prästgårdsgatan kommer du till en liten park. Just den här helgen blommade vitsipporna. Hela marken var täckt av en matta av vitsippor. Och spritt bland vitsipporna stod ståtliga björkar med vita stammar och ännu kala grenar.

 

Besök i Nangijala
Jag visste med ens att jag hade kommit till Nangijala. Här måste Astrid ha plockat vitsippor många gånger. Och det som är så magiskt med sådana platser är att du börjar prata med främlingar. Jag satte mig på en bänk när en ensam man kom förbi. Jag kan inte förklara vad det var som hände men det gick ju bara inte att låta bli att prata med varandra. Han kände också att han hamnat i Nangijala.

När jag var i Blue Mountains i Australien för två månader sedan hände samma sak. Naturen var så storslagen att jag var tvungen att dela det med någon. Då pratade jag också med främlingar.

Skrivträff = möten
På skrivträffen mötte jag gamla skrivarvänner, nya skrivarvänner, författare och förläggare. Det var magi det också. Det är alltid magi att träffa människor som delar ens intresse. Vi pratade om varandras texter. Vi lyssnade på Johanna Thydell. Och på lördagskvällen var det öppen scen och jag läste ur min kommande bok. Jag blev sjukt imponerad av alla som vågade inta scenen. Alla var författare.

Hitta kreativiteten?
Att befinna mig i skrivande miljöer och bland skrivande människor ger mig kreativitet och inspiration. Det är roligt att höra om alla som lyckas förverkliga sina skrivardrömmar.

Sen hittar jag kreativiteten i naturen också. När jag bygger historier promenerar jag gärna i flera timmar. Jag, solen, vinden, träden och gärna havet befruktar varandra. Och så föds berättelserna.

Så jag hade nog kunnat sitta där på bänken i vitsippsskogen i all oändlighet. Om det inte vore för vädret. Sverige och april betyder inte alltid sol och värme. Just den här helgen betydde det kyla med inslag av snö.

Men det kommer en vår. Snart. Och solen har inte bara en läkande effekt på mig. Den kommer med stora lass inspiration.

”The recension”

Uppvaktad med blommor
Uppvaktad med blommor

Efter nästan tre veckors väntan har den då kommit, den där efterlängtade bekräftelsen, den där allra första recensionen. Jag ska kopiera den och rama in den. Och sen ska jag läsa den varje gång jag råkar läsa någon annan slags recension.

En ”realistisk och robust, gedigen och psykologiskt trovärdig prosa” och ”en respektingivande och stilistiskt oklanderlig roman”. Jag snubblar på orden, fattar inte riktigt att det är min roman han beskriver, känner bubblet i halsen, jublet som vill ut.

Min kompis ringde idag och frågade om jag kände honom, den där Jan Karlsson i Blekinge. Det gör jag inte, men jag skulle vilja slänga mig om halsen på honom. Han har gett mig en gåva. Nu är jag inte längre orolig för recensenterna. Jag har fått den bekräftelse jag suktat efter.

Hur viktig är bekräftelse?
Det är en viktig fråga, speciellt i skolans värld. Måste jag ha bekräftelse för att fortsätta att skriva? Mitt svar är nej. Jag kommer alltid att skriva. Men jag tror att alla behöver bli sedda. Och att få bekräftelse är ett sätt att bli sedd.

Lärare är duktiga på att bekräfta. Bra. Jättebra. Fortsätt så. Men vad betyder de orden egentligen? Och hur hjälper det eleverna vidare?

Bedömning
Det finns ett fint ord: formativ bedömning. Det är det lärarna ska ägna sig åt. När jag läser min fina recension ser jag att det är det Jan Karlsson har gjort. Han har beskrivit vad han gillar med boken. Men han har också beskrivit vad som är mindre bra. Det är inte så mycket han har att klaga på och det är lätt att missa det. I alla fall om man har ett filter framför ögonen, som jag har just nu. Men det finns där i alla fall och det är jag faktiskt också tacksam för. Bedömning hjälper mig att utvecklas vidare.

Barnen som hela tiden får höra ”jättebra, fortsätt så”, vet inte hur de ska göra för att utvecklas vidare. Mina lärare bekräftade mig men de kunde inte sätta fingret på vad jag skulle göra för att fortsätta att utvecklas.

Back to work
Idag har jag tagit fram manuset på min nästa bok. Idag har jag bestämt att det är dags att gå vidare. Jag måste tillåta mig att stanna upp och njuta av bekräftelsen och lukta på blommorna. Men jag måste också fortsätta framåt. Nästa bok blir en barnbok och den är nästan färdig.

Om du vill läsa hela recensionen finns den här:
http://www.blt.se/kultur-noje/marie-hedegard-sa-nara-barfota/

Ännu ovetande

vår i stockholm
Vår + förälskelse = sant

Har du varit kär någon gång? Det tillstånd jag befinner mig i nu har stora likheter med förälskelse. Nervöst. Pirrigt. Underbart. Och samtidigt outhärdligt.

Intresse har uppstått
Än så länge har vi bara pratat lite grann. Hon har uttryckt sitt gillande, men bara som hastigast. Hon har låtit mig ana att intresse har uppstått. Men jag är inte helt säker. Hon har inte ställt sig upp och visat världen sin kärlek.

Det är min bok jag pratar om, min debut. Boken har funnit på marknaden i snart sex dagar. Vad kan man egentligen förvänta sig? Jag vet inte. Det är första gången jag är med om det här tillståndet. Hon, min läsare, har ännu inte gett mig bekräftelsen jag törstar efter.

Törstar efter bekräftelse
Idag träffade jag på en före detta elev som berättade att ”mamma tycker att din bok är jättebra”. En vän sa att hon inte kunde sluta läsa. Och en annan sa att hennes man hade lagt beslag på boken. Jag blir överlycklig över sådana ord. Men jag väntar på den där objektiva domen, den där recensenten som inte har en aning om vem jag är, hon som antingen ska höja mig eller såga benen av mig.

Hur viktigt är det med recensioner? Räcker det inte med att ryktet sprider sig från mun till mun? Men jag inbillar mig att det behövs många munnar för att sprida ryktet om en bra bok.

I helgen gjorde jag mina första boksigneringar i bokhandeln. Det var roligt att prata med så många människor. Jag upptäckte en sak som jag inte varit medveten om tidigare. Expediterna ägnade mycket tid åt att rekommendera böcker till kunderna.

Och gissa vad! Jag rekommenderade andra författares böcker till kunder. Det är väl något som händer med oss när vi befinner oss bland människor som delar vårt intresse. Så jag kanske ska släppa den där kärlekskranka längtan efter det där telefonsamtalet (eller recensionen) och ägna mig mer åt att prata böcker.

Min afrikanska drömresa

Ghana fr Johanna
foto. Johanna Johansson

Den allra bästa sortens resor är för mig resor som stannar kvar länge och som lämnar kvar ett avtryck inuti, kanske till och med får mig att tänka nytt. Det handlar sällan om sevärdheter eller strandliv.

En by i Ghana
En resa som har satt ett djupt avtryck i mig är när jag blev inbjuden att bo och leva i en liten by på landsbygden i Ghana. Det var en stor utmaning att anpassa mig. Klimatet var annorlunda och de hade andra värderingar än vad jag bar runt på, till exempel synen på tid. Det är så lätt att tycka att ens egna värderingar är överlägsna och jag fick verkligen en lektion i att lyssna under min vistelse där.

Här hemma är det så naturligt att ha ett kök. Det är så självklart att ha en massa glas och tallrikar och skålar i köksskåpen look at more info. Lika självklart är det att barnen har aktiviteter på fritiden och att det är viktigt att passa tider.

I familjen jag besökte fanns det inget kök. Det fanns en kokgrop och en kokplatta utomhus och två kastruller. Var och en hade sin egen mugg och tallrikar användes inte. Det fanns inga kranar med rinnande vatten, inga vattentoaletter, inga duschar eller badkar. Men det var inget fattigt liv. Det var bara olikt mot mitt. Och det väckte mig på ett sätt jag inte var beredd på.

Att hitta det som är viktigt i livet
Nu har jag skrivit en bok om en kvinna som gör en liknande resa som jag. Hon bor i en liknande by och ägnar dagarna åt liknande sysslor som jag. Och genom att befinna sig en by på landsbygden i Ghana hittar hon tillbaka till det som är viktigt i hennes eget liv.

Min bok heter Så nära barfota och kommer ut 6:e april.

Jag tror att litteraturen kan hjälpa oss att förstå världen och oss själva. Det är därför jag har skrivit den här boken.

Kulturkollo är veckans utmaning att skriva om en drömresa. Jag kunde inte låta bli.

 

Att resa

FullSizeRender
Varför reser du?
Jag befinner mig just nu på resa, så då passar det väl bra med det här inlägget. Varför jag reser? Om fyra timmar ska jag sitta på flygplanet som ska ta mig tvärs över jordklotet. Inte bort utan hem herbal supplements for weight loss. Den här resan är lite speciell. Det är inte en sån där vanlig resa. Jag har nämligen varit och besökt min son, som har fått för sig att Australien är ett ganska bra land att bo i.

Om han inte hade varit här hade inte jag heller varit här. I så fall hade jag varit hemma och jobbat. Klockan hade ringt sex och jag hade segat mig upp, som vanligt. Men nu har jag fått ledigt och jag njuter för fullt.

Vardag
Jag har haft en helt perfekt resa, i mina ögon. Min son och hans flickvän har jobbat och jag har fått uppleva Australien mycket på egen hand. Jag har fått ha vardag här och jag har haft förmånen att vara en lite mer passiv deltagare i vardagen. Jag har inte behövt stiga upp klockan sex om jag inte velat.

Utflykter
Det är klart att de har varit lediga också. Och då har de tagit med mig på olika utflykter. Vi har gjort två underbara utflykter upp i bergen och så har vi badat i vågorna, grillat på stranden, druckit vin på Operabaren och varit på MardiGras. Allt det har varit helt fantastiskt men den största upplevelsen är nog ändå just vardagen. Jag har ätit frukost på terrassen i värmen. Jag har promenerat i timtal. Jag har gått vilse, inte bara en gång utan nästan varje dag. Visste ni att det nästan inte finns några raka gator utanför Sydney? Jag har suttit på stranden och bara varit.

Och så har jag skrivit. Under mina promenader har jag bearbetat. Och så en dag var jag redo att börja skriva. Det är en härlig känsla. Jag behöver mycket egen tid för att få till mitt skrivande. Så samtidigt som jag befinner mig i en helt ny värld med fullt av inspiration får jag tid för mina tankar att gro. Och det är då min kreativitet flödar.

Att resa ensam eller tillsammans
Jag tillhör inte dem som reser ensam. Jag har nog bara gjort två resor på egen hand, och de har båda gått till min son. Normalt reser jag tillsammans med någon. Men jag har hittat reskamrater som trivs med att jag försvinner iväg in i min skrivbubbla. Och jag skulle önska att jag vågade resa mer ensam.
Min man är perfekt att resa med. Han försvinner in i sina intressen och jag in i mina. Och så ses vi emellanåt.

Jag älskar att hitta små mysiga fik och bara vara. Att hitta ett fik i Stockholm är nästan lika bra som att resa utomlands. Men bara nästan. Något som väcker min kreativitet är också värme. Och naturen.

Naturupplevelser
Jag har upplevt Blue Mountains här i Australien. Vi sov en natt i den lilla staden Leura. Nästa gång jag kommer hit ska jag boka in mig några fler nätter där uppe och bara vandra och skriva och vara.

Sammanfattningsvis:
Jag stannar tiden när jag reser. Och det är i de där pauserna som jag blir kreativ. Ju äldre jag blir desto viktigare blir det att stanna upp. Det är väl något med att tiden bara rusar på.

Men nu måste jag packa ihop mig. Och lämna det här häftiga landet down under.

Hur vi använder vår tid

vinterEfter att ha läst Lindas inlägg på skriviver.se kan jag inte låta bli att fundera över det där begreppet ”tid”.

I den takt våra familjer växer minskar tiden. Det börjar redan när du träffar din partner. Du skaffar ett större boende och du kanske även köper hus. Och så kommer barnen, det ena efter det andra. Och har du tur eller otur eller vad man kan kalla det så blir det bonusbarn och nya familjebildningar. Och så kanske det blir en båt och en sommarstuga och så vidare.

Allt det där har jag gått igenom. Men jag är så gammal att jag även har upplevt att familjen har krympt. Det ena barnet efter det andra har flyttat hemifrån. Vi har sålt sommarstugan och båten. Och jag har plötsligt fått mer tid.

I have a dream
Under alla år har jag haft en dröm, en dröm om att skriva böcker. Och jag har fått kämpa för att skapa tid för den drömmen. För det är ju så att vardagen alltid kommer först. Först och främst kommer barnen. Och så kommer jobbet. Sen måste man ju sova också. Tiden som återstår ska rymma så mycket. Och så ska ju huset städas ibland. Och så ska vi träffa släkten och åka på semester och vara romantiska och träffa vänner och gå på Junibacken. Och så kanske hinna träna. Och sen kanske, kanske finns det lite tid för egna intressen.

Att jaga svansen
Att hitta tid för egna intressen handlar om att prioritera dem. Men det är lättare sagt än gjort. Jag har burit med mig en inre stress under flera år. När man inte hinner göra det man vill skapas en frustration. Hur fort man än springer hinner man aldrig ifatt den där svansen. Och jag är av den otåliga sorten. Jag ville inte vänta med att skriva mina böcker.

Men jag har hållit fast i min dröm och skrivit i perioder och nu har jag mer tid.

Trettiofemåringar ska hinna allt samtidigt. Jag vet för jag har varit där och jag ser att det är likadant nu. De ska göra karriär, köpa hus, renovera hus och skaffa barn samtidigt. Det är inte så konstigt att de är frustrerade. Det är inte så konstigt om de inte hinner med sina egna intressen och drömmar. Och det är inte så konstigt om de hela tiden kämpar för att få tiden att räcka till.

Tappa bort sina drömmar
Jag har skrivit en bok om en kvinna som får tillbaka all den där tiden igen när barnen flyttat hemifrån. Men hon har tappat bort sina drömmar och blir bara vilsen. Som tur är har hon en väninna som håller liv i sina drömmar och det blir räddningen även för min huvudperson.

Trots att jag inte har några barn hemma längre är det lätt att prioritera fel. Det är alldeles för lätt att planera in andra saker. Men det viktiga är väl att det är medvetna val och att jag inte stressar över de dagar eller veckor när jag inte hinner skriva, när jag väljer att göra andra saker.

Lev och njut
Lev i nuet, andas, stanna upp! Och se till så ni hittar lite egen tid någonstans så ni inte tappar bort era drömmar. Och till dig Linda, som gör medvetna val för att få tiden att räcka längre, vill jag bara applådera.