Category Archives: Boktips

14 dagar till boksläpp

FullSizeRender (1)Jag fick tre talonger i brevlådan idag. Det var tre kartonger som skulle levereras och som nu fanns att hämta på affären.

Naturligtvis störtade jag iväg till affären. Det är klart att jag trodde att det var mina böcker. Och det är klart att jag blev lite besviken när det inte var böckerna.

Det var tre kartonger fulla med bokmärken. Wow, vad många det blev. Undrar om jag beställde för många. Men åh så fina de blev.

Så nu ni. Nu finns det bokmärken en masse.

Och snart. Mycket snart ska jag få packa upp kartonger fulla med böcker.

Leona tärningen är kastad

Leona

Jag har läst Leona tärningen är kastad av Jenny Rogneby. Många förlag ville ge ut Jennys debutroman och jag var nyfiken på den. Nu förstår jag varför. Den är unik. Det är en deckare men den rymmer så mycket mer. Och för mig personligen har det gett en del lärdomar. Jag tillhör egentligen inte deckarläsarna.

Jenny Rogneby skrev att hon hade fått ett brev från en dansk lärare som använde boken för att lära ut bra exempel på ovanliga sätt att skifta mellan första och tredje person och att överraska läsaren med effektiva vändpunkter. Jag skulle definitivt använda boken till att lära ut det där med att använda oväntade vändpunkter. Men jag skulle nog också lära ut hur man väver ihop en historia, alltså det där med dramaturgi.

Parallella historier
Boken består av flera historier som går parallellt och sitter ihop med varandra. Varje historia har sin egen dramaturgi. Det är otroligt skickligt ihopsytt och hela tiden blir jag överraskad av nya vändningar. Samtidigt som vändningarna är oväntade är de också fullt logiska.

Att bli berörd
Läsaren får läsa utifrån flera personers perspektiv och det ger en extra dimension. Karaktärerna är komplexa och vi får följa både brottslingens och offrens tankar. Det är inte alltid självklart vem som är brottsling. Rogneby har lyckats skapa en närhet till sina karaktärer som gör att jag som läsare blir berörd. Jag blir även berörd av brottslingen.

Efter att ha läst boken om Leona läste jag en annan deckare. Det var en välkänd författare som skrivit den och jag hade länge varit sugen på att läsa den. Men hör och häpna så lyckades jag inte ens komma halvvägs. Den var så tråkig och den lyckades inte beröra mig det minsta.

Vad är det då som gör en bok bra? Vad är det som gör att jag blir uppslukad av Leona? Jag förstår att det är olika för olika människor. Många läser ju uppenbarligen den boken som jag inte lyckades komma igenom. Mina ingredienser till en bra bok är inte unika, men jag tänker sammanfatta dem här. Och jag tror att speciellt de två första är en absolut nödvändighet för att jag ska läsa boken.

Mina tre viktigaste ingredienser i en bra bok:

  • Jag måste bli berörd. Det blir jag genom att karaktärerna är så bra gestaltade att jag är med dem, oavsett vad de gör.
  • Historien måste vara intressant och innehålla oväntade vändpunkter som slår omkull mina förväntningar och föreställningar.
  • Slutet ska vara oväntat. Det får gärna finnas en cliffhanger men det måste vara ett ordentligt avslut.

Jenny Rogneby har lyckats med alla tre punkterna. Jag ser med spänning fram emot hennes nästa bok. Den andra författaren missade den första punkten. Hon hade säkert en bra historia, men jag orkade inte läsa den för att karaktärerna var så ointressanta.

Jag lyssnade på Jenny Rogneby på Författarkliniken i höstas och skrev ett inlägg här. Där blev det en liten diskussion om vad som är viktigast i en bra bok. Jag är benägen att ändra min inställning nu. Det räcker inte med en bra story. Du måste ha karaktärerna också.

Ur dessa tankegångar föds en annan fråga:
Kan man skapa en karaktär som intresserar och berör alla?
Antagligen inte. Och det kanske man inte behöver göra heller. Men Jenny Rogneby har använt sig av något som berör många; ett barn. Vem blir inte berörd av ett barn som mår dåligt? Men det är bara en del av historien. Det finns mycket mer att bli berörd av.

Vad är en livslögn

kakval litenJag har läst Kristina Sandbergs tre böcker om Maj
Sörja för de sina” är hennes andra bok. I den första boken blev jag så upprörd över att Maj aldrig valde att vara lycklig. Jag vet att hon levde i en annan tidsålder än vi. Men ändå. Jag kan inte låta bli att tycka att hon får skylla sig själv. Här har jag skrivit om mitt första möte med Maj. Hon gömde sin livslögn i sitt bakande.

”livslögnen stjäl kraften ni behöver för att leva”, säger läkaren till Majs man, när han söker hjälp. Han bär på sin livslögn och hon på sin. Jag som läsare får verkligen känna hur det förstör deras liv. För det är verkligen sant det som läkaren säger.

Livslögn låter som något stort, något som man läser om i romaner eller något man upplever i en Lars Norén-pjäs. Det är i alla fall inget som jag har upplevt. Andra kanske. Men absolut inte jag.

Inget besvär för min skull
En livslögn är ett smart sätt att lura sig själv, utan att vara medveten om det. Samtidigt som jag inte bär på någon riktig livslögn, som Maj och hennes man gör, är jag specialist på att lura mig själv. Jag gör det nästan omärkligt, så där så jag inte ens märker det själv. Det kan vara så enkelt som Vill du ha kaffe eller te? Hur många gånger har jag inte svarat att det inte spelar någon roll. Det är klart att det spelar roll. Men inget besvär för min skull. För egentligen spelar det ju inte så stor roll. I alla fall inte just den här gången. Men alla gångerna tillsammans spelar roll.

Jag har blivit bättre med åren, men jag har faktiskt varit ganska dålig på att lyssna på mig själv. Det är så lätt att lyssna på alla andras behov istället. Det är så lätt att hamna i ett mönster. Och till slut har man tappat bort vem man är och vad man vill. Är inte det vad en livslögn är?

De små besluten
En gång sa en kvinna till mig att jag måste lyssna mer på mig själv. Hon sa att jag måste ta ansvar för mina egna beslut istället för att skylla på andra. Jag tyckte att hon yrade. Det kan inte ha varit mig hon pratade om. Det tog många år innan jag förstod vad hon menade. Hon sa att jag skulle träna mig på de små besluten. Hon menade nog att jag skulle tacka ja till det där kaffet, även om alla andra ville ha te. Och kanske också att jag skulle säga ifrån när min mans arbete drog in vår semester. Varje gång sa jag att det var okej, att vi kunde ta semester någon annan gång. Det är inte säkert att jag hade fått min vilja igenom om jag sagt ifrån. Men jag hade i alla fall stått upp för mig själv. Det jag istället gjorde var att skylla mycket av mina besvikelser på min mans arbete. Det var ett bekvämt sätt att leva för jag behövde inte ta något ansvar. Det var ju alltid någon annans fel.

Jag ser parallellen till Maj i Kristina Sandbergs romaner. Och jag är så glad att jag inte fastnade i livslögnen, som hon gjorde.

Till Majs försvar måste jag tillägga att det inte alltid är så lätt att lyssna på sig själv när man lever med andra. Speciellt när man lever med någon som har en stark vilja, som till exempel barn brukar ha. Men jag tror att det är viktigt att fråga sig själv: Vad vill jag? Sen betyder inte det att man får sin vilja fram men det är bra att veta vad man vill. För sin egen skull.

 

Skrivkramp

strandenHär har jag haft förmånen att få vandra en vecka. Stranden är så lång så jag anar bara slutet långt därborta. Och trängseln är inte stor alls så här års, det är näst intill folktomt.

Jag åkte hit med en bokidé. Idén fanns i mig. Det var något jag ville skriva om, något som ligger nära mig. Jag hade även en början, karaktärerna var färdiga och jag hade en tanke på vad som skulle hända och hur det skulle gå. Men. Något hände.

Jag började tvivla. Skulle idén vara tillräckligt intressant? Vilken läsare skulle vilja läsa det här? Jag läste i Lennart Guldbrandssons bok Skriv som ett proffs om hur jag skulle hitta den oväntade handlingen, de spännande ingredienserna. Och plötsligt var jag förlamad av skrivkramp.

Nu har jag vandrat utefter stranden, badat i vågorna och suttit på ett favoritfik och samlat tankarna i min anteckningsbok.Och för varje dag har vilsenheten blivit större och jag blivit allt mer förvirrad. Jag har hoppat från den ena grästuvan till den andra. Med tvivlet kom naturligtvis rädslan att idéerna var slut, att författandet var till enda.

Men så backade jag bakåt tills jag kände väggen bakom mig. Hur brukar jag göra när jag skriver? Hur gjorde jag när jag skrev Så nära barfota? Hur kom det sig att jag helt plötsligt hade glömt det? Jag brukar ju inte vara så låst vid ett synopsis. Jag brukar ha en idé vart jag ska och så brukar jag börja skriva. Sen leder texten mig vidare.

Sen, när det är dags för redigering, då handlar det om att ta bort, lägga till, vässa, ändra platser o.s.v. Alla har nog sin egen skrivstil. Men det är nog viktigt att hitta sin egen och att hålla fast vid den. Så nu börjar krampen släppa. Veckan är visserligen slut men skrivlusten och glädjen är tillbaka.

Lennart Guldbrandssons bok är jättebra. Och jag kommer att använda mig av hans klokskap. Men just nu ska jag bara skriva.

Jag heter inte Miriam

<a href="http://mariehedegard go to the website.se/wp-content/uploads/2015/10/flygplan.jpg”>flygplanJag grät över Miriam när flygplanet tog mark. Annars brukar jag alltid följa själva landningen från fönstret, närmandet av landningsbanan och sen själva ögonblicket när hjulen tar mark. Nu satt jag fast i min bok, Jag heter inte Miriam. Allt sedan Aprilhäxan har jag älskat Majgull Axelsson. Och nu kan jag bara ytterligare konstatera att hon tillhör mina absoluta favoriter.

#Jag heter inte Miriam är högaktuell. Och det var inte bara Miriam jag grät över där i flygplanet. Jag grät över att det finns sån ondska och så mycket hat i världen. Jag grät över våra egna inskränkta rädslor. När jag landade hade Miriam just överlevt två koncentrationsläger och hon kom till Sverige. Men om vi vetat att hon var rom hade hon inte varit välkommen. När mitt plan landade grät jag också över alla de som flyr från sina länder idag. Hur väl blir de välkomnade?

Den här boken har så många bottnar. En är själva koncentrationslägren med allt vad det innebär av förnedring, kamp för sitt liv, gemenskap och hat. En annan är hur illa man behandlade romer i Sverige, både efter kriget och fortfarande gör. En annan botten är skulden Miriam känner för att hon sviker sitt folk, sitt ursprung. Genom att ljuga om vem hon är överlever hon och kan skapa sig ett bra liv i Sverige. Sen är ju frågan hur bra hennes liv blir med skulden som tynger, mardrömmarna som plågar henne och hennes familjs fördomar gentemot romer.

Axelsson gestaltar tillvaron i Auschwitz och Ravensbrück med sådan skärpa. Hon väjer inte för det svåra, och hon lämnar ingen oberörd. Vissa sidor gör så ont att läsa. Det går nästan inte att ta in.

Hur har hon lyckats med gestaltningen? Research är en viktig del. Det märks på detaljerna att hon vet vad hon skriver om. Och det är på detaljerna det avgörs om jag köper det hon berättar. Och jag köper det med hull och hår.

Vad vill jag lära mig av Majgull Axelsson? Det är nog främst att inte vara rädd för att gestalta det svåra och att det svåra här inte bara är koncentrationslägren. I boken ryms många teman och frågeställningar. Och olika läsare tycker nog olika om vad som är huvudtemat. Jag tycker att fördomarna och behandlingen av romerna jämte hennes svek mot sitt ursprung är huvudtemat. Vad tycker ni?

Axelsson hoppar från nutid till olika episoder i det förflutna. Nutid består av en enda dag, Miriams födelsedag, och dåtid är olika händelser som inte berättas i kronologisk ordning. Det är ett snyggt grepp och det blir som en väv som hålls ihop av olika trådar från nutiden. För det är ju från tankar och samtal i nutid som dåtiden väcks till liv. Precis som livet är.

Boksläpp

<img class="alignleft size-medium wp-image-110" src="http://mariehedegard.se/wp-content/uploads/2015/10/Så-nära-barfota-omslag-1liten-196×300.jpg" alt="Så nära barfota – omslag (1)liten" width="196" height="300" srcset="http://mariehedegard.se/wp-content/uploads/2015/10/Så-nära-barfota-omslag-1liten-196×300.jpg 196w, http://mariehedegard.se/wp-content/uploads/2015/10/Så-nära-barfota-omslag-1liten try this site.jpg 400w” sizes=”(max-width: 196px) 100vw, 196px” />Nu är boken färdig. Och så här ser den ut. Boken släpps den 6:e april 2016. Gissa om jag längtar. Boka redan nu releasefest söndagen den 3:e april. Då blir det fira av för alla som vill och kan komma.

Jag började skriva boken för sex år sedan och fram tills nu har den mest bestått av en massa A4-papper och en fil på datorn som ständigt har förändrats. Nu har boken fått en form, ett utseende. Visst blev den fin.

Titeln har jag haft ett tag men den har kortats ner under arbetets gång. Och nu är baksidestext spikad, likaså författarporträttet som kommer i nästa nummer av Tidningen Svensk Bokhandel och fotografierna är tagna.

Texten är satt men det återstår fortfarande några saker. Jag ska göra min sista redigering av texten men nu kan jag inte längre redigera i min fil. Eftersom sättningen är gjord är det pappersanteckningar som gäller. Jag verkar ha ganska gott om tid på mig och det är skönt. Och sen blir det tryck i början av nästa år. Helt fantastiskt.

Fortsättning följer. Jag var bara tvungen att visa upp omslaget.

Det är väl inte mitt fel

sandberg-kristina-att-foda-ett-barnHar man inte rätt att tycka synd om sig själv va?
Jag växte upp på 60-och 70-talet. När jag var sexton sommarjobbade jag på långvården, på en avdelning med kvinnor och en med män. Många kvinnor var elaka. De var bittra på livet och tog ut sin bitterhet på det unga sjukvårdsbiträdet som försökte vara till lags.

Det är väl ändå inte mitt fel att det blev så här?
Efter somrarna på långvården har jag mött bitterheten i olika skepnader. Och jag har lovat mig själv att jag aldrig ska bli så. Men det är inte lätt. Ständigt lurar bitterheten bakom krönet.

Nu har jag läst #Kristina Sandbergs bok Att föda ett barn. Det är en skildring av de där kvinnorna jag mötte på långvården, fast när de var unga. Huvudpersonen, Maj, är tjugo år och vi får följa henne under ett år 1938 – 1939. Jag kan lätt se henne sitta och ropa irriterat på sjukvårdsbiträdet femtio år senare.

Maj blev med barn med fel man.
När jag läser Kristina Sandbergs bok blir jag så upprörd. Konstigt nog blir jag inte lika upprörd över Majs situation som hur hon agerar. Och jag märker att det är den där bitterheten som triggar igång mig. Maj gör sig till ett offer. Jag vet att det är en tidsskildring och att det var annorlunda på den tiden. Dessutom var hon ung. Men varför blev hon en sån bitterkäring? Jag kan inte låta bli att tycka att hon får skylla sig själv. Hon ägnade sitt liv till att projicera sin bitterhet på barnets far.

Kristina Sandberg har fått Augustpriset för uppföljaren så jag är nyfiken på den. Kommer Maj att förändras? Jag hoppas verkligen att hon någonstans kommer till ett slags uppvaknande. Bitterhet är klibbig och hindrar oss från att uppleva någon lycka. Jag unnar henne verkligen att få uppleva lyckan. Och jag skulle vilja sparka henne där bak.

Kristina Sandberg har verkligen lyckats som författare när läsaren blir så upprörd. Eller vad tycker du? Vill du älska huvudkaraktären? Jag vill verkligen ta del av alla fula tankar och förbjudna känslor. Men jag vill nog också se något slags uppvaknande, någon insikt. Men det kommer kanske. Det finns ju två till böcker om Maj.

Författarskap

bokskördHär är min bokskörd från Bokmässan. Efteråt, när jag ser högen, upptäcker jag att det blev många barnböcker och så några böcker om författarskap. Man kan undra vad det beror på. Jag tror jag avstår från att analysera det just nu.

Jag träffade Lennart Guldbrandsson på bokmässan. Han var en av de lektörer jag lyssnade på under #Författarkliniken för en månad sedan. Han utmärkte sig och jag bestämde mig för att kontakta honom.

Definiera ditt författarskap

Lennart Guldbrandsson och jag satte oss ner för ett samtal. Jag trodde att det skulle handla om mitt färdiga barnboksmanus och mina framtida barnboksmanus. Men det blev inte så. Istället började vi prata om mitt författarskap. Vem är jag? Vem är jag som författare? Och vad är jag inte? Lennart Guldbrandsson menar att jag ska använda de frågorna för att komma bortom det uppenbara. Det är inte så lätta frågor? Eller egentligen kanske de är det. Men att ta nästa steg och se bortom det uppenbara är svårare. Först och främst frågar jag mig om jag är författare för vuxna eller för barn. Jag tror att jag kan vara båda delarna. Men frågan är om det är ett och samma författarskap eller om det är två olika.

Jag ska läsa Lennart Guldbrandssons bok Skriv som ett proffs och hoppas att jag får lite mer ledtrådar. Och under tiden ska jag låta honom läsa mitt ”färdiga” barnboksmanus.

Vem är du?

När ska man egentligen komma till insikt om vem man är? Livet handlar nog en del om att definiera sig själv. Vad vill jag göra just idag? Vad är viktigt för mig? Och vem vill jag vara? De frågorna har jag burit med mig sen bokmässan.

Skriva OCH sälja

För oss skrivande personer handlar det inte enbart om att skriva ett manus. Det handlar om att skapa ett författarskap. Förlaget som ska ge ut din bok vill se författaren. Så att skriva handlar minst lika mycket om att sälja. Jag som trodde att många författare var introverta. Hur rimmar det med säljandet? Eller är det bara jag som är full av fördomar?

 

Mer Bokmässa

KatitziI Eksjö bokhandel blev jag bjuden på ostkaka och fick lyssna på Angelica Ström och Lawen Mohtadi. Angelica är dotter till Katarina Taikon, som bland annat skrev de tretton böckerna om Katitzi. Jag har växt upp med böckerna om den romska flickan Katitzi och gråtit över att det kunde vara så orättvist att vara rom i Sverige. Nu ges böckerna ut igen och jag köpte med mig en bok som jag ska läsa för barnen i min klass. Jag hoppas att de kommer att älska Katitzi, precis som jag gjorde. Angelica är pedagog så hon har sett till så det finns en lärarhandledning på nätet också. Perfekt.

Lawen Mohtadi har skrivit berättelsen om Katarina Taikon, ”Den dag jag blir fri”. Hon berättade för oss om Katarina Taikons kamp för romernas rättigheter. Jag fascineras av denna kvinna som verkligen satte avtryck i vår historia.

Nu blir Katarina Taikons liv film också och det är klart att jag måste se den. Den har premiär den 2 oktober 2015. Här hittade jag en intressant artikel; http://www.mitti.se/morkade-att-hon-var-en-taikon/